Igår var dagen här som jag tidigare i veckan hade ångrat mig tusen gånger om, vad tänkte jag med, hur kunde jag och VARFÖR?? Som tur var hade jag alldeles för mycket att stå i på lördagen så det föll bort ur mina tankar och på kvällen däckade jag så jag låg inte ens och hetsade upp mig. Men när jag vaknade igår morse var paniken ett totalt faktum!!!

Jag hade vid ett svagt ögonblick anmält Aysha till den nationella utställningen som var i Västerås igår i Rocklunda. Jag har ALDRIG ställt hund tidigare och vet ärligt talat inte alls hur man gör. Jag har varit och ringtränat 2 gånger och försökt lite hemma, men har inte alls tränat på det sätt man bör göra för att det ska se sådär snyggt och bra ut.

Aysha bara blängde på mig när jag började baxa in henne i duschen istället för att servera frukosten, Aysha är inget stort "fan" av att duscha så hon var rejält sur på mig efteråt, men kompenserade det med att rulla sig i både säng och soffa *skratt*

Jag kände hur paniken slet i min kropp, mådde illa, svettades och gjorde saker utan att jag visste om att jag gjorde det så jag försökte väl göra en och samma sak ca 3 gånger innan jag insett att jag redan gjort det *ler*

Så packade jag in mig och Aysha i bilen och hela tiden kom jag på mig själv med att inte andas så jag försökte att tänka: Andas in och Andas ut, Andas in och Andas ut. På samma gång såg jag olika scenarion framför mig, hur Aysha förvandlas till den där bumbibjörnen som hon älskar att imitera och bara liksom var mer uppe i luften inne i ringen än att stå sådär prydligt och stilla som alla andra gör. Jag såg hur jag ramlade omkull på dom där hala mattorna som är ibland inne i ringen och skapade total kalabalik. Ja, jag trodde helt enkelt att jag inte skulle överleva dagen.

När jag kom fram till Rocklunda, kände jag, om det ens var möjligt, att nu kommer jag verkligen att INTE överleva denna dag. Det var fullt med bilar, hundar, människor överallt. Jag försökte samla ihop mig själv lite och parkerade bilen och sen gick jag in och letade reda på var vi skulle vara. Jag hittade Ring 15 som var amstaffens ring, men innan amstaffen skulle in var det en annan ras som bedömdes i ringen.

Kände hur ensamheten tog över min kropp, jag kände mig så liten och bräcklig, om ingen hade kunnat se mig hade jag garanterat börjat grina, men nu var det som sagt fullt med folk och hundar överallt och någonstans kände jag att Camilla 33 kan inte sätta sig och störtböla helt plötsligt över att hon anmält hunden till utställning helt av fri vilja *skrattar*

Jag gick ut igen mot bilen, då kom Lola som äger Ayshas bror, Prince, och det var som en skänk från ovan att se ett känt ansikte, vi hjälptes åt att packa burarna och så började vi styra kosan mot veterinärbesiktningen eller vad man ska säga, är ju egentligen bara kontrollanter som står och kontrollerar vaccinationsintyg och papprena på hunden man har med sig. Men vet att det ibland finns veterinär på plats som gör stickprov eller vad man ska säga, som kollar hunden mer noggrannt. Jag är så dålig på det här med utställning så kan ha fel också, men det är den uppfattningen jag haft under alla år jag sprungit runt på utställningar och tittat.

När vi var inne på området rann svetten om mig och Aysha var exhalterad över alla hundar och människor överallt. Jag hade valt att ha utställningskopplet på henne som är kortare och som en dressyrlänk för att lättare kunna dra burarna, bära ryggsäcken och ha henne i ena handen. Aysha laddade upp och testade lite "moves", dvs studsade som en ping pong boll emellanåt när jag försökte få oss framåt med all packning. Eftersom hon drog hela tiden och det var supervarmt så lät hon tillslut som en som hade stans värsta astma och rödaste ögonen.

Till slut kom vi in till ringen och ställde upp burarna och då tog jag med Aysha ut och rastade henne och lät henne komma ner i varv, jobbade på att hon skulle varva ner och lät henne inte gå upp i varv på samma sätt. Vi gjorde lite kontakt övningar och lite lydnadsövningar och till slut var hon i mer balans. Att jag på ren automatik gjorde detta förstår jag inte att jag klarade, med tanke på att mitt inre var i totalt kaos av känslor och rädslor.

Aysha fick sen ligga i buren en stund, hon har inte klarat sånt tidigare, att ligga i buren om den inte är i bilen, men igår gick det jätte bra, så jätte skönt att hon fick behålla sitt lugn därinne.

När det var paus mellan rasen som var innan och amstaffen, så passade jag på att ta ut Aysha och så provsprang vi inne i ringen, till min stora lycka insåg jag att mattorna inte alls var hala att springa på!! Sen fick Aysha vara i buren igen för att få vara ifred från allt ståhej runt omkring.

Carola som äger Tyras syster, Lilo, kom och hjälpte mig, hon ställde inte själv, utan kom för att vara moraliskt stöd och det är jag så tacksam över, hon gav mig tips och höll koll på när vi skulle in i ringen och det kändes så tryggt att ha henne där, så tusen tack Carola för att du fanns där =)

Så var det dags, mitt hjärta bultade så jag inte hörde något annat än min puls, andningen var som bortblåst, fickorna laddade med godis och så helt plötsligt kom jag på att jag stod där, där inne i ringen och bedömingen var i full gång. Aysha var nyfiken på hunden bakom, och när den hunden kom mer och mer nära, så ville inte riktigt Aysha vara med längre, så hon började hoppa och studsa och jag tänkte att nu är det kört och svetten rann samtidigt som det kändes som att jag stelnat av skräck.

Vi fick springa 3 varv och jag förstår inte hur jag gjorde, men Aysha höll sig på mattan, hoppade inte en enda gång =)

Sen skulle alla 5 hundarna som var i vår klass, Unghundsklassen, bedömas, då behöver inte hunden stå fint hela tiden, många har hunden att stå ändå, men jag var glad så länge Aysha stod hyffsat still när Domaren tittade på henne.

Domaren hette Cindy Pettersson och var jätte trevlig, jag talade om att det var min allra första utställning och att jag var total nybörjare. Hon tog så väl hand om oss och berättade hur jag skulle göra. Aysha skötte sig fint när domaren kände igenom henne och kollade tänderna, sen fick vi springa själva inne i ringen som i en trekant springer man då. Det gick också bra =)

När alla var bedömda fick vi springa 2 varv till och så helt plötsligt visar domaren mig längst fram och så vips har jag och Aysha vunnit vår klass och vi fick ett CK som betyder Championkvalite. Det här betyder att vi skulle in igen och tävla in en klass som heter Bästa Tik Klassen. Där tävlar alla tikar oavsett ålder som vunnit sina klasser och alla som fått CK. I den klassen blev vi oplacerade, men jag är så nöjd och stolt över att jag överlevde dagen =)

Saken är den att jag är egentligen en mycket blyg person, så en utställning är jätte jätte jätte jobbigt för mig när jag måste vara inne i ringen där all kan se mig, men när jag väl var därinne så försvann omvärlden, jag såg inget, hörde inget utan jag och Aysha var liksom ett på något vis. Svårt att förklara det där =) Och sen är jag sådan som person att om det är något jag tycker är otäckt eller läskigt, så utsätter jag mig för det, för jag vill utvecklas som människa och inte bära på massa rädslor. Övervann jag min rädsla med denna utställning? Nej, men har ett positivt minne i bagaget och känslan när människor som sett oss sa att det såg bra ut och att vi var duktiga fick mig att inse att jag duger som jag är och man kan bara göra sitt allra bästa.

Kommer jag ställa ut Aysha igen? Ja, ( tyvärr ) eftersom jag fortfarande tycker det känns läskigt måste jag fortsätta så jag kan komma över den värsta rädslan. Kanske låter konstigt att jag väljer att göra såhär, men jag tror någonstans att det får mig att bli en starkare person som jag kan använda mig av i livet till olika situationer som händer.

Så alla ni därute, oavsett hur rädda ni är för något, gör det, överlevde jag denna dag, så överlever även ni =) Nästa utställning kommer bli i maj, den är i Vallentuna, Aysha är inte anmäld ännu, men ja, jag kommer anmäla henne =)

Hoppas ni haft en härlig helg och får en fin valborg!

Aysha med sin CK rosett =)

Jag och Aysha till vänster och Prince med matte Lola till höger. Prince är Ayshas helbror och Prince vann sin klass han med och fick CK =)

Jag och Aysha till vänster och Lola och Prince till höger. Kanske kan uppfattas som enkelt att få hunden att stå på det här viset, men tro mig, det är allt annat än enkelt!!! =)

//Camilla 

 

Titti

30 april 2012 10:39

Grattis till framgångarna! :)

http://the0911.blogg.se

 

Malin och freddie

30 april 2012 18:05

Grattis! kul med CK! hoppas att det går bra i maj!

 

Mia

30 april 2012 22:15

Duktiga ni är Camilla. :) Och va roligt att det gick så bra också.
Hoppas vi ses på någon utställning i framtiden.

Känner igen det där med att vara blyg och rädslan att stå i ringen och en massa människor kollar på (förhoppningsvis hunden) mig.
Men det är som du säger, man glömmer allt runt om för stunden. Det är jag, hunden och domaren just då.

Grattis ännu en gång. :)
Mvh Mia (med Nero och Dewi)

http://everydaydrug.wordpress.com

 

Paula

2 maj 2012 07:14

Stort grattis, ni är så duktiga!!! Ska bli kul att se er live på Specialen ;)
Fina syskonen är!!
Kram

 

Sofia & Malte

2 maj 2012 21:30

Shit va BRAAAA du är!!!!
Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag blir skit nervös för allt som har med att visa sig inför andra. Bara vi har en liten uppvisning med hund kursen som bara är på lek så blir jag så nervös att jag inte kan kontrollera Malte. Jag är riktigt imponerad av dig!!!! Och att det sen gick så bra med CK var ju bara en extra bonus!! grattis! Vilken fiiiin tjej du har.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...