Hur har ni det med kloklippningen på era hundar?

Malte älskar det inte men han accepterar det så det funkar. Musse däremot får smått panik av att vi håller i tassen på honom. Klotången kan man lägga mot tassen och man kan klappa tassen men när det sen kommer till att hålla i tassen så går det inte. Vi har nu gett upp och lämnat detta till ”proffs”.

Mina instruktörer som jag lovordar med jämna mellan rum    har börjat med hundtrim. (den ena instruktören). Idag var det premiär för Musse hos henne. Min man lämnade Musse hos henne och de började med en promenad. 2 timmar senare ringer hon och meddelar att Musse är klar. Hon har då fått klippa hans klor på framtassarna och filat de i bak. Hon tog det väldigt lugnt för att han ska få förtroende för henne. Känns så himla bra att hittat ett sätt som funkar för honom. Vi kommer fortsätta lämna honom till henne till dess att hon klarar att fixa hans klor enkelt och på ”kort” tid. Det är bättre att hon tränar honom på detta nu och sen när hon fixar det ”smärtfritt” så kan vi börja öva hemma.

Det var en rejält trött herre som hämtades av husse och han har inte gjort många knop under kvällen. Riktigt nyttigt för honom.

Klipper eller filar ni?

Gör ni det själva eller någon annan? Ska tillägga att jag endast klippt klor EN ENDA GÅNG i hela mitt liv och det var på Malte för ngn månad sen. Min man är den som skött det hela tiden, dels för han haft vanan inne då han hade gammel taxen när vi träffades och för att jag varit så rädd att jag ska klippa fel.

Växer era hundars klor fort?

Musses klor växer långsamt. Vilket är rätt skönt eftersom vi haft så svårt med honom. Maltes däremot växer jätte fort och vi skulle behöva ta oss i kragen och klippa oftare på honom. Maltes pulpa är rätt långt ”fram/ut” på klon. Stämmer det att om man klipper klorna ofta så backar pulpan tillbaks eller är det en myt?

Det finns klotänger som varnar för pulpan, är det ngt ni testat och kan rekommendera?

Har ni några andra klotänger, filar eller andra tillbehör att rekommendera?

//Sofia & Malte & Musse

   Fortsättning från 22/9, vars inlägg slutade med dessa rader...

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

Så nu gör jag det  

14 juni 1994 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska, ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn!

Men givetvis skulle det inte gå friktionsfritt!

När valparna var ca 5 veckor blev Honey dålig, hon fick mycket hög feber, kräkningar och allvarligt påverkat allmäntillstånd..

Trots noggrann genomgång kunde jag inte finna någon orsak till hennes symptom, så det fick bli Bagarmossen Djursjukhus

På Bagarmossen gjordes en rejäl undersökning, men de fann heller ingenting oroväckande..

I väntan på provtagning lät jag Honey ligga kvar på undersökningsbordet, och givetvis kunde jag inte låta bli att klämma på henne

Trodde knappt det var sant, jag inbillade mig att jag kände fel, ett önsketänkande skulle det visa sig...

I en av hennes juverdelar kändes en ytterst liten förhårdnad, mindre än ett knappnålshuvud!!   

Kan sätta mitt liv på att den inte funnits där några timmar tidigare!

Veterinären kom farandes för att själv klämma, och tyvärr hade jag känt rätt, där fanns en pytteliten förändring!

Vi tittade på varandra och sa samtidigt ”juverinflammation”

Inte kul men bättre än ingen diagnos alls

Antibiotika direkt i blodet, recept på fortsatt behandling hemma, och framför allt, rådet att massera så mycket jag orkade och därmed försöka att förhindra en mjölkstockning

Tur i oturen var att valparna var gamla nog att klara sig utan Honey, de små var redan igång med vanligt foder

När vi kom hem från Bagarmossen hade den lilla, lilla förhårdnaden växt till en ärtas storlek, ytterligare några timmar senare var den stor som en golfboll!

Jag tillbringade hela natten med att försöka stoppa en mjölkstockning, men inflammationen var så fruktansvärt aggressiv så den gick inte att stoppa..

Dagen efter var det Bagarmossen igen, och de blev rent förskräckta när de såg hur det utvecklats under natten

De tog ett odlingsprov från juverdelen för att kolla eventuella resistenta bakterier, och det visade sig att den antibiotikan Honey fått, var totalt verkningslös!

Många gånger under åren som gått har tankarna funnits att kanske, kanske hade förloppet blivit ett annat om odlingsprovet tagits redan första kvällen..

Lär aldrig få svar på den frågan..

Tredje dygnet var jag tvingad att lämna kvar Honey på Bagarmossen, hela juverdelen var svart-grön, och det stod klart att hon skulle förlora den..

Då skedde något av det absolut finaste jag varit med om i mitt hundliv!

Bullterriertiken Daisy var på sitt årliga besök, en mycket snäll tik som älskade allt och alla, förutom en enda sak, andra tikars valpar

Hon hade haft två egna kullar och var en jätteduktig mamma, hon visste verkligen hur hon skulle stärka självförtroendet hos en lite vekare valp, men kunde också ta hand om de som trodde sig vara något…

(Har haft sådan fantastisk tur med mina tikar, att ingen av dom träffat Anders Hallgren, eller läst något av honom, så de var aldrig medvetna om att de som mammor skulle vara ”snälla på människovis” mot sin avkomma ;-))

Hon hade varit med om andras valpkullar hos mig,men hon hade aldrig brytt sig ett enda dugg, allt fyrbent under 8 mån ålder som inte var framfött av henne själv var totalt ointressant!

När jag kom hem från Bagarmossen den speciella dagen utan Honey, klev Daisy in till valpkullen!

Hon tvättade de små, fostrade dom, och, mest fantastiskt, hon lät dom dia henne!

Hon hade ju ingen mjölk, så valparnas ihärdiga snuttande gav henne stora blåmärken, men hon gjorde inte ett enda försök att avbryta

Samma dag jag hämtade hem Honey, vände Daisy ryggen åt valparna, och hon inte så mycket som tittade på dom nåt mer!

Daisy med två av sina "adoptivbarn"

Många utropstecken men storyn är värd vartenda ett av dom..

Det är 18 år sedan den här händelsen, men än i dag får jag ståpäls när jag tänker på det...

Och JO, jag vet att det inte på något sätt var "fint" gjort av Daisy, hon följde bara sin instinkt, att hjälpa flocken växa sig större och mer livskraftig..

Honey kom hem efter tre dagars sjukhusvistelse, förvånantsvärt pigg med tanke på vad hon gått igenom; en hel juverdel och mycket vävnad runt den borta, det hade inte varit helt lätt att sy ihop henne, resten av sitt liv var hon lite "sneddragen" i skinnet..

Enda ljuspunkten i detta var, att hon fullständigt charmat all personal på Bagarmossen, aldrig hade de varit med om maken till snällare hund!

De flesta hade aldrig träffat en "riktig" am staff tidigare, en av dom var Mia Övernäs, som flera år senare kom att bli min vän..

Världen är allt bra liten

Devolutions Devils Dream, en av Honeys "norska" valpar som hamnade i Degerfors, bullen på bilden är min uppfödning

Denna tillbakablick fick ett bra slut, Honey blev helt återställd, alla valparna höll sig friska och åkte till Norge när det var dags.. 

Därmed var Honey äntligen min ”på riktigt”...

Avslutar med två foton som har med Daisy att göra..
 

Daisy främst, i bakgrunden hennes underbart vackra och trevliga mamma: Matikas Shy Girl             

Två valpar efter Daisy

Ämnet känns rätt aktuellt just idag eftersom jag både är hundvakt och har lämnat DD hos sin hundvakt ;) Eller ja, egentligen har vi bara bytt hund. 
Jag lånar en av Lena's hundar, en Welsh Corgie Cardigan-hane på ca 1,5 år. DD är hos Lena och lever bondeliv, vilket (enligt rapporter) betyder bland annat att hon hjälper till med städning i ladugården (med andra ord); Fixar frukosten själv.  

För "BrasseLasse" betyder det stadsliv att komma hit. Han som är van vid gårdslivet tycker det är väldigt mycket bilar här, men är väldigt enkel att ha med sig. Han kan tycka vissa saker är jättekonstiga, eller läskiga - särskilt vissa maskiner på jobbet - men han klarar det bra. Igår och inatt var han orolig och kunde inte slappna av. Idag har han röjt som sjutton här hemma med lite roliga leksaker. Det är aktiveringsleksaker som jag lagt i gott i, men han är inte så noga med det gottiga, bara han får leka ;) 

Nu till blogginläggets egentliga innehåll:

Har ni många hundvakter? Kan ni lämna era hundar till "vem som helst"? Man ser ofta annonser om hundpassning, vissa med väldigt kort varsel.. vågar man lämna bort sin hund hur som helst? 

Jag har två hundvakter som jag utan tvekan kan lämna DD till, där jag känner mig totalt lugn och trygg med att dom kan hantera henne, och att hon trivs hos dom. 
Det handlar ju inte bara om att dom ska orka hålla henne i kopplet om hon får för sig att dra, eller att dom ska veta hur dom på bästa sätt säger åt henne att lugna ner sig om hon trissar upp sig.. det handlar ju om att jag ska känna mig lugn med mitt samvete att jag vet att dom klarar det. Jag vet ju själv hur jobbig hon kan vara om hon sätter fel sida till, så jag behöver kunna känna mig lugn och inte oroa mig. 

Tyvärr får det bli ett lite kort och haspigt inlägg idag, det har varit lite för mycket energi-tömmande saker de sista dagarna och jag bara längtar (!!!) tills jag får stänga av datorn med alla krav. :)

//Paula & DD  

Här kommer en liten bit av fortsättningen om "Sannsagan om Honey och de andra"

Lördag 23 februari 1991 satte jag mig i min bil, vände min och bilens nos mot Norska Gränsen och Svinesund, där jag skulle möta Hilde och Torbjörn 11.30                    

Gissa om jag var ute i god tid ;-) 

3 km före avtalad mötesplats började jag spana efter en mörkröd norskregistrerad Van, men givetvis såg jag inget av betydelse förrän jag svängde  in på parkeringen.

Det var svårt att inte själv springa fram och slita upp dörrarna, men jag klarade att behärska mig.

Torbjörn och Hilde var iväg och gynnade gränshandeln, jag stog stampade och hoppade, och väntade otåligt..

Äntligen såg jag dom komma, och äntligen var dom framme vid bilen, och äntligen skulle jag få min valp!!

Torbjörn gick mot bakänden på bilen och slängde upp bägge dörrarna, och där satt hon!

Det allra sötaste, lilla mörkbrindle troll ni kan tänka er!

   Honey medans hon ännu är Hanna..

Kan faktiskt inte påminna mig att jag varit lyckligare över någon annan hund, den där magkänslan som bränner till, kanske vet ni vad jag menar? 

Attractionat Lewis hette hon officiellt, Trollet var hennes namn tills jag höll henne i mina armar, då namnades hon om till Hanna, ett namn som tyckte passade hennes  ras.

Men jag blev tvungen att döpa om henne, hemma fanns bullistiken Jenna, så varje gång jag sa något till Hanna kom Jenna och tvärtom, eller så kom bägge två, ibland hände det att ingen av dom kom! 

  Hanna sedan hon blivit Honey, här tillsammans med 40 kg föga imponerad Lilleman

Så jag tänkte till, tiken var ursöt och verkade väldigt trevlig så varför inte Honey? Ett namn hon verkligen förtjänade, när hon väl passerat de olika faserna, som de flesta jyckar verkar drabbas av under sina två första levnadsår;  kissa överallt, tugga på allt överallt, stjäla allting överallt – ätligt som oätligt, lida av spontan hörselnedsättning (helt ärlig, det var jag som led, Honey trivdes alldeles utmärkt med sin hastigt påkomna dövhet), allmänna trotsåldern, spökperioden, och ytterligare några tillstånd som drabbar hundar de 2 första levnadsåren.

När Honey och jag( iaf jag) såg ljuset i tunnelnn och "kom ut på andra sidan", upptäckte jag en vansinnigt trevlig, lättlärd, bussig jycke, så totalt annorlunda än Bullterriern(som ju har sin tjusning, fast den ligger på ett annat plan) 

Ett av många bevis på Honeys omtanke om sin flock, en vilsekommen harunge som Honey pysslade om som vilken valp som helst!

När det spred sig att det fanns en am staff i Sverige, kom det folk från när och fjärran för att titta på detta unikum, tom hundförare från polisen

Bland massorna fanns även Ann Kilsund, Kennel Extravagant.

Ann hade varit i kontakt med Norge, men hon liksom jag tyckte att valppriset var alldeles för högt, så hon hade mer eller mindre bestämt sig för att vänta några år

Men så träffade hon Honey, och några månader senare, 4 maj 1991, i samband med Skara-utställningen, kom Honeys bror Kompis till Sverige.

Ann var mycket utställningsintresserad, och fick Kompis till Int & Nord UCH, titlar som bägge föräldradjuren också fick, det var inte så svårt på den tiden, enda landet vi kunde åka till var Norge.

Kompis visades 17 ggr, fick en slät 2:a en enda gång, han röntgades aldrig

Jag var, och är fortfarande, något mindre utställningsintresserad, så Honey visades till ett Svenskt Championat, sen tyckte både hon och jag att det fick räcka, 14 utställningar hann vi med,  ingen av oss tyckte det särskilt kul att dra land och rike runt, oftast var vi ensamma i ringen,hon fick allt mellan BIR och slät 2:a, och något hopp om en placering i gruppringen fanns inte!

Honey var fodertik, och när hon var två år parades hon, i Torbjörns och Hildes regi, med en hane från den finska kenneln Dhina-Mites 

Dräktigheten gick hur fint som helst, Honey verkade trivas i rollen som blivande mamma, och visade inga tecken på att något var fel, hon var sitt vanliga trygga jag när hon hämtades för att valpa i Norge.

En vecka före beräknad nedkomst började Honey valpa, och av 7 valpar var alla missbildade på ett eller annat sätt, bla öppna fontaneller, gom- och läppspalter, öppna bukar och outvecklade extremiteter.

Jag såg inte eländet själv, men så pass mycket hade jag upplevt under åren, att jag kunde leva mig in i Torbjörns och Hildes vanmakt.

Jag var bedrövad och sökte svar på alla sätt jag kunde komma på, och till slut hamnade jag hos Catharina Linde-Forsberg, en av Sveriges absolut duktigaste vad gäller hundars reproduktion och allt där runt i, inte enbart i vårt land, utan värden över.                                                       

Catharina var verkligen bussig och bjöd på sig själv, tog sig tid att lyssna på mina undringar och frågor. Utan att ha mer att gå på än det jag sagt, trodde Catharina att det kunde finnas två förklaringar, en låginfektion som funnits i Honeys kropp redan vid parningen, eller, och det hon tyckte var mest troligt, att Honey hade fått i sig något som mer eller mindre förgiftat hennes foster!                                                                                       

När jag funderat mig blå över tiden mellan parning och valpning, fanns det en bild som stod klar för mig: när Honey tuggat i sig späda spannmålsplantor som var nysprutade mot ohyra!

Som följd av att Honey kastat sina foster, kom inte moderkakorna med ut, de satt kvar i hennes livmoder.. Detta gjorde att hon blödde något alldeles otroligt, länge efter aborten.

Chatarina rådde mig att inte ha någon form av skydd mot blödningarna, risken för infektion skulle öka, och stackars Honey hade haft nog med elände!

Var inte helt lätt att bo ihop med en karl som egentligen inte tyckte hundar var något att ha, varje morgon såg det ut som ett slakthus i köket så jag smög upp före O. och städade bort det värsta innan han vaknade!

Till slut tyckte inte Honey och jag att O. var något att ha, så vi drog..

Året därpå togs det in en hane från USA, Talk O'The Towns Whata Hunk, och han blev pappa till Honey nästa kull

Denna gång fick hon valpa hemma hos mig, och det var en mycket nervös väntan på vad hon skulle nedkomma med!

16 juni -94 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn.

Stackars Honey råkade illa ut igen, mer om detta nästa gång, 29 september  

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

               .

Tycker om denna bilden på Honey, hon ser så Terrier-aktig ut!

För någon månad sen gick både jag och min man spår kurs med Musse och Malte. Det var riktigt roligt att gå en kurs båda två. Vi fick testa på både person spår och även ID spår vilket var första gången för oss.

• Statusen på Malte när det gäller spår är väldigt bra. Han älskar att spåra och hittills så har vi inte hittat någon gräns där han börjar tycka att det är svårt.
  Vi fick testa på spår på en kurs jag gick med Malte när han var runt året och har spårat en hel del med honom. Min tanke med denna kurs var att få tips på hur vi kan gå vidare och avancera för jag har inte riktigt vetat hur jag ska göra. Efter kursen nu så varvar vi med att öka längden på spåret och att öka liggtiden. Min man är oftast den som hinner ut och lägga på spåren med grabbarna och Maltes har vi avancerat rejält. Längden på spåren nu ligger på mellan 600-800 meter. Blandad terräng och med diken och vägar som passeras. Flera gånger har det även hunnit bli mörkt så han har fått ta spåren i mörker. Jag är mäkta imponerad av min röding för han tar dom varenda gång! Även om husse irrat bort sig så kommer Malte alltid fram till burken i slutet.
  Vi kör med en liten burk som ”mål” så att han verkligen får hitta ngt, stanna upp, vänta in föraren och sen öppnar man burken ”ihop”. Det blir mer ett markerat slut för honom så. Förut lät vi godiset ligga öppet i slutet men då förstod han inte riktigt att det var slut, dels hann han äta upp det innan man hann fram och sen fortsatte han spåra. Så på detta sätt blir det en tydligare markering.
  Med tanke på Maltes intresse för spårningen och hur duktig han faktiskt är så har jag drömmar om att han ska bli eftersöks hund, mögel hund, knark hund…ja jag vet! Drömmar!!! Men jag ska kolla upp olika möjligheter att utbilda honom inom detta för det vore så himla roligt. Husse ska börja med att kolla upp detta med hemvärnet och om det finns möjlighet att gå med där som hundförare.

• Musses status innan spårkursen var att vi försökt lägga korta enkla spår men han har inte riktigt fått ner nosen och förstått vad han ska göra, så med honom fick vi börja från grunden på kursen på enkelt underlag där mycket doft fastnar. Det tog inte spec lång tid innan han började förstå och han tycker det är jätte kul. Musses status idag är att vi lägger spår med lite böj på och ca 200 meter än så länge.

Det är väldigt bra att båda hundarna gillar spår för det är så smidigt att kunna ta båda två och åka iväg och lägga spåren samtidigt. Man märker på dom hur de ÄLSKAR detta för så fort man stängt bildörren och går iväg för att lägga spåret så skriker de i bilen ända tills man kommer tillbaks och hämtar dom. Kan tillägga att de aldrig skäller i bilen annars utan är super lugna. Så även om det kan vara irriterande under en kurs att de sitter och vrålar så är det ju ett gott betyg.

Id spåret som vi fick testa gjorde vi på följande sätt. Vi hade med oss 2 saker hemifrån som luktade JAG. Sen parades vi ihop 2 och 2 på kursen och la varandras spår. Om det var mitt föremål som den hunden som INTE känner mig skulle hitta så sparkade vi upp lite i början av spåret och la min sko vid sidan av. Sen gick jag och den andra personen (ej hundens ägare) armkrok rakt in i skogen. Ca 50 m. Sen svängde vi åt varsitt håll i en båge. Om jag gick till höger så vart det en båge och sen på väg tillbaks ut till vägen så droppade jag min andra sko och la godis under den och sen fortsatte rakt ut till vägen. När sen hunden skulle ta detta så berättade jag för ägaren vart jag och den andra personen hade delat på oss och sen visade hon ner på marken och den skon som låg i start. Och sen bar det av. Det kan bli ett stopp just vid punkten där vi delat oss för att hunden ska sortera ut vart spåret verkligen går. Då är det bara att stå still och vänta. Den hunden som jag la åt var jätte duktigt och tog rätt spår och kom fram till min andra sko utan problem. När han upptäckte den gick en rysning genom hela kroppen. Det var så häftigt!

Malte gjorde en egen variant på detta. Jag hade missuppfattat vart de hade skiljts åt så jag gick inte så långt in. När Malte då var i jämnhöjd med målet så drog han över direkt till det. Alltså genade han över till andra spåret utan att gå fram till platsen där de skilts åt. Han gick direkt på målet. Kan ses som ett fusk men å andra sidan visste han redan vilket spår han skulle gå på och hade det varit i verkliga livet där man inte vet vart spåren går om det tex är en person som gått vilse så hade det ju setts som jätte bra eftersom han då hade hittat det mycket fortare och jag kan tycka i dessa fall att det är resultatet som räknas och inte hur noga han följer hela spåret. Som sagt, om en person gått vilse så vet man ju inte exakt hur denne gått och vet ju då inte om hunden går i spåret eller ej. Så jag är ändå jätte nöjd och kanske lite extra imponerad över att han gjorde så.

Musse klarade också ID spåret klockrent! Han gick exakt i spåret och han tvekade inte en sekund på vilket spår han skulle följa. Duktiga killar!!!

Så nu ska vi bara fortsätta och avancera och se vart detta leder.

//Sofia & Musse & Malte

Svansen går, den viftar ivrigt, snabbt. Med korta drag sveper den fram och tillbaka. Den hänger lågt, så lågt att den sveper mot baksidan av låren på hunden. Hundens öron är tillbakadragna, huvudet något sänkt. Ryggen något böjd. 

Hunden är lycklig! 

_______________

Två hundar möts på promenaden, dom får hälsa. Det är två hanar, men dom har inga hanhundsproblem. Dom nosar inte på varandra, utan står stelt, med kinderna mot varandra. Deras svansar står högt, dom viftar också med korta snabba drag. 

Två glada jyckar! 

_______________

En lös hund närmar sig när ni är ute. Din hund blir stel, fokuserar på hunden. Öronen åker fram och din hund är knäpptyst. Svansen står halvhögt, och viftar med långsamma, korta drag. Nästan motoriska rörelser. 

Din hund vill bara hälsa!

_______________

ELLER!?

Är en hund glad för att den viftar på svansen? Mår den bra för att den viftar på svansen? Är den lycklig för att den viftar på svansen? Vill den leka/hälsa för att den viftar på svansen? 

En hund kommunicerar med så mycket mer än bara svansen, och med svansen kan den visa otroligt mycket annat än bara glädje! 

För okunniga personer kan man tro att svansviftningar bara är glädje, och att hunden - fast att man vet att den kanske för tillfället inte har det bra - ändå är glad just för att den viftar på svansen.. 

Det jag försökte beskriva ovanför är:

Den första hunden är osäker och rädd. Den viftar på svansen för att visa sig undergiven. 

Hundarna som möts på promenaden är inte alls glada. Dom står och mäter sig, och vilken sekund som helst kan det smälla.. om ingen av dom viker. 

Din hund som beter sig så här mot den lösa hunden, bör inte få hälsa. Högst troligt kommer den ge den lösa hunden en rejäl omgång, och är inte alls ute efter att hälsa på sin "nya kompis". 

Varför har folk så svårt att förstå hur avancerat hunden kommunicerar - men ändå så enkelt; om man läser mer än bara en kroppsdel. 

 
Basta agerar modell på en viftande svans, eftersom hennes svans så sällan gör annat. ;)  

Ser ni när era hundar är arga, osäkra, glada, stressade m.m på svansens viftningar? 

Visste du att en hund viftar på svansen åt olika håll beroende på vad den vill? En hund som vill fram till något, t.ex matte/husse, viftar på svansen mer åt höger. Vill den bort från något så viftar den mer åt vänster. 
Detta har forskare kommit fram till, men dessvärre går det inte att upptäcka med bara ögat, utan krävs att det filmas och analyseras.

//Paula & DD

En förmån som redaktör för Svenska Bullterrier Klubben, var chansen att läsa de utländska klubbarnas tidningar, vi bytte tidningar, klubbarna emellan.

Staffisar, Bullterrier och Am Staffen var samlade i den tyska klubben, så deras tidning var mest spännande, i den fanns bilder av en ras jag knappt kände till, American Staffordshire Terrier!

Atletiska, smidiga, välmusklade kraftpaket, med en utstrålning som sa ”do not mess with me”.

Snacka om hundar med WOW-faktor!!

Ett foto som fastnat i minnet var en fantastisk huvudbild på en tigrerad hane, med ett uttryck i ögonen som fick mig att inte vilja göra mig ovän med honom, hans namn var Hägeles Angelface!

Tror inte jag sett någon annan hund med så missvisande namn   

1990 fick jag höra att det stod två am staffar i Norsk karantän, och att det planerades för en kull så fort de kommit till sitt nya hem.

Gjorde några tafatta försök att leta reda på ägarna till de bägge hundarna, men i ärlighetens namn lade jag inte speciellt mycket energi på det hela.

1990 på den stora utställningen i Göteborg, såg jag för första gången en amstaff irl, och den gjorde mig inte besviken!

Det var hanen av de bägge hundar som importerats till Norge, hans namn var Chico Vom Eizplatz, en brindle mellanstor hund av, för den tiden, god typ.

Han stod helt stilla i ringen och höll noga koll på omgivningen, lugn och cool på alla sätt och vis, men hela hans kroppsspråk talade om att det var absolut inte någon bra ide att bråka med honom!

Missförstå mig inte,han visade absolut ingen aggressivitet eller någon osäkerhet, och hans uppträdande i ringen var klanderfritt, men. han hade det intensiva intresse för omvärlden som rasen skall ha, han var så fylld av självförtroende att han aldrig skulle nedlåta sig till att bry sig om små "skit-i-snöret-hundar" som bjäffsade mot honom, det fullkomligt gnistrade om honom, han behövde ingen handlerhjälp, han visade sig själv.

Då, för drygt 20 år sedan, var det inte ovanligt att se dessa individer, de kallades rätt och slätt för ”Typiska Terrier”, idag är det mer ovanligt än vanligt, vågar jag drista mig till att påstå..

Skulle jag sätta ett namn på hans uppträdande och utstrålning på dagens modern svenska, får det bli –Attityd.

Jag växlade några ord med Hussen, och fick klappa lite på Chico, han kändes som jag ville ha mina Bullterrier, stenhård i kroppen och inget ”fettlager” att gräva i för att hitta revbenen, något som tyvärr också är allt för vanligt hos många av dagens hundar, oavsett ras.

Fick också höra skälet till varför tiken inte ställdes, hon var högdräktig!

En tid senare var jag i Norge hos Espen på ett av mina ofta återkommande besök, och som vanligt bilade vi halva Norge runt för att tittade på olika bullterrierkullar.

Vi var på väg mot Porsgrunn, när Espen föreslog en liten avstickare för ytterligare en valpkull, givetvis hängde jag på, hade samma inställning då som nu, varje ny hund och dess ägare ger mer erfarenhet och kunskap!

Nåväl, vi kom hem till ett ungt mycket trevligt par, och vi skulle inleda besöket med att titta på valparna ..In klev jag genom dörren till hundhuset, och vad tror ni jag får syn på?

10 underbara små am staffhuvuden som stack upp ur valpboxen!!

Fanns inget annat att göra, bara kapitulera och kasta sig ner bland bebbarna och njuta..

Har aldrig frågat Espen om han skvallrat, eller om det var min uppenbara förälskelse och mitt ”Måste-Ha-Minst-En-Valp-Uttryck”som avslöjade mig, men det dröjde inte många minuter tills de startade ”Operation Övertalning”.

(Bäst att förklara att Valpsjuka är hos mig ett latent tillstånd som blossar upp vid första bästa/sämsta tillfälle! ”Normala” människor stoppar huvudet i barnvagnar, jollrar och gullar med ett tonfall som enbart en förälder kan tycka om, jag har under alla år aldrig rört en barnvagn, men sätt en liten valp framför mig… )

 Det kom fram att valparna var svårsålda, rasen var fortfarande relativt okänd, och de hade nog varit aningen optimistiska när de bestämt priset på valparna, tror det var 10.000:-

OBS! Glöm inte att det är år 1991jag skriver om!!

Jag värjde mig på alla sätt jag kunde, trots mitt habegär försökte jag agera på ett vuxet och moget sätt, tyckte att min hundkvot redan var fylld med råge, hade ju precis levererat sista valpen från senaste kullen, ”Lilleman” hade knappt hunnit ”boa in sig” och dessutom hade Espen och jag en dräktig Bulle-tik på väg från England.

Inte nog med det, jag var nyskild, nyinflyttad i ett litet hus och arbetslös, inte direkt någon avundsvärd situation.

Mina protester togs inte på allvar,jag fick till och med erbjudande om en fodertik, men lyckades slingra mig ur det genom att välja den tik de själva skulle behålla.

Underbart är kort sägs det ju, men lite längre än 4 sekunder fick jag pussa bäbismagar, men tro mig, det var inte helt lätt att vända ryggen åt 20 mörkbruna ögon  

Väl tillbaka till Sverige bleknade 18 valpögon, men 2 stycken slocknade aldrig helt, ibland blänkte det till i en spegel eller en fönsterruta, och jag hade mina aningar om vems dom var..

Men som tur var, avståndet mellan Porsgrunn och min hemort var stort, så det var inte tal om ett ”bara-åka-för-att-titta-besök”

Tiken från England blev något av en besvikelse när det gällde dräktighet, hon hade bara två stycken i sig, varav en stor hane, som tyvärr dog under valpningen.

Men en levande tikvalp var ju bättre än ingen valp alls, och ett gott hem hade jag på lut, hos Ewy i Nossebro visste jag att ett underbart liv väntade unga fröken Pearl..  (Tyvärr blev det en saga med tragiskt slut, under en dräktighet diagnosticerades hon med en tumörsjukdom, och för sin egen skull fick hon somna in, och hennes foster med henne….)

Efter bara några dagar efter det att Pearl fötts, fick jag ett telefonsamtal från, tror inte ni har svårt att gissa vilket land.. Jo, visst har ni rätt, landet var -Norge!!

Än en gång lägger jag skulden på Espen, och i brist på egna valpar, med en pistol riktad mot min tinning och flera hot om en ruskig framtid om jag inte gick med på deras villkor, kände jag mig tvingad att ta emot ett litet Norskt monster!

Cliffhanger  

Nästa gång blir det om Honeys första år med mig, och mycket om allt trevligt, och en del otrevligt, hon och jag fick uppleva tillsammans.

Tyvärr fick även sagan om Honey fick ett tråkigt slut..

Allt för många gånger har vi väl fått frågan, i en eller annan utformning. Frågan skriker ju av okunskap, och den är också väldigt luddig.. vad är en kamphund? 
Vad är en kamphund för dig? Vad är en kamphund för mig? Därmed har frågan olika svar.

Är en kamphund en ras som tidigare använts inom kamp? Eller är det en hund som idag tränas och används till kamp? 

Jag vet att många av er som fått frågan har förklarat och försvarat.. varför, egentligen? Klart man vill! Man vill förändra, man vill få folk att inse att det inte är som media skriver.. man vill att folk ska se det vi ser hos våra hundar.

Men är det inte så att dumma frågor ger dumma svar?  

Hur tror ni motreaktionen hade blivit om vi gav ett lika dumt svar? Tror ni inte att personen som frågade då skulle förstå hur dum frågan var, och om vi kan säga svaret med en klämkäck attityd och ett leende på läpparna så borde dom väl förstå? ;)

Med detta i åtanke så har jag samlat ihop lite kommentarer som folk själva har använt, eller skulle vilja använda i dessa situationer.

ÄR DET EN SÅN DÄR KAMPHUND?

Varför skaffade du en sån? 

BONUS: 
Är det en pitbull? 

Nä, det är en fittbull. (funkar perfekt om det är en tik)