Vi är alla fullt medvetna om att Border Collien älskar att valla, att det är en instinkt den har. Det är något du accepterar, och gärna tar hänsyn till i din träning. 

Vi är lika medvetna om att en Jämthund jagar älg, att även det är en instinkt, något du inte behöver lära den och inte heller kan träna bort. 

På samma sätt accepterar vi Vinthundens vilja att springa, Labradorens vilja att bada och apportera och Jack Russelns vilja att gå i gryt. 

Men pitbullen ska inte slåss! Vi ska prata om den som en snäll hund, som inte gör en fluga förnär. Som bara slåss om den hamnat i fel hem eller blivit uppfostrad att slåss. Vi bäddar in hunden i bomull och förskönar den - i hopp om att hjälpa rasens rykte. Vi vill gärna visa upp att rasen fungerar med andra hundar, och att den är en enkel hund som vem som helst kan äga! 

Till vilken nytta?
Jag tror helt ärligt att vi gör rasen en så kallad björntjänst när man ignorerar och förnekar deras instinkter. För jämförelsevis med Border Collien, Jämthunden, Vinthunden, Labradoren och Jack Russeln så har även Amerikanska Pitbull Terriern instinkter och dessa måste vi ta hänsyn till! 

Man läser och hör allt för ofta om folk som vill förändra rasens rykte genom att visa den där "gullipluttiga" hunden som jag beskrev ovan.. men där tror jag det kan gå riktigt fel! En pitbull är inte en ras för alla, som funkar med alla. Det är en energisk ras som kräver mycket kunskap av sin förare. 

Förr var jag som dom; jag ville ha en pitbull för att bevisa motsatsen, för att berätta för alla att den inte slåss, att den är snäll och trevlig. Och visst, den är snäll och trevlig, mot människor. Mot hundar och andra djur är den en pitbull. Ju mer jag lärde mig om rasen desto mer insåg jag att det inte var en ras för mig. Jag tycker att rasen verkar vara en grymt bra tränings-kompis, men den passar verkligen inte i mitt liv. 

Dessutom vet jag att jag inte skulle få tag i en renrasig APBT även om jag hade velat det. Det är inte en ras "vem som helst" går och köper, utan kräver kontakter och erfarenhet. 

Det är kanske därför man ofta ser "american bullys" eller andra "påstådda pitbulls" hamna i "vardagshemmen". 

Stor skillnad både mentalt och utseendemässigt. 

En "pitbull" (american bully) kan vem som helst importera från USA, få papper på att det är en pitbull, registrerad i register som enligt uppgifter inte är särskilt trovärdigt. Grundaren till "rasen" American Bully erkänner själv att han har avlat fram rasen genom att blanda in andra raser. (Läs om det HÄR.) Därmed är American Bully inget annat än en blandras. 
För er som vill vara helt säkra på att det är en renrasig American Pitbull Terrier så ska den (självklart) ha stamtavla och vara registrerad i BFKC eller ADBA. I registret UKC tillåts det dock att man registrerar Amstaff, Pitbull och American Bully under samma rasnamn, vilket inte gör det registret särskilt tillförlitligt. 

Har ni en blå pitbull? Då är det med all sannolikhet en blandras av något slag, den blåa färgen finns inte hos American Pitbull Terrier. 

Eller så kan man ju alltid köpa en "pitbull" från Barbro Bruhn....... (ironi!)  Ni som inte hört om henne har en hel del att läsa! Mycket information kan ni få här:
Barbro Bruhn, samlingstråd.

Så kontentan:

Låt APBT'n vara det den är avlad för, och låt de som klarar av rasen ha den!
Avguda den gärna, men håll det avstånd din kunskapsbrist sätter. 

Försök inte hjälpa pitbullen om du inte besitter rätt kunskap,
då klarar den sig bättre själv!
   

//Paula & DD  

Det har väl inte undgått någon vad som hände för en vecka sedan i varg-hägnet på Kolmårdens djurpark. En kvinnlig djurskötare omkom efter att vargarna hade gett sig på henne. Mycket sorglig händelse. 

Ännu har utredningen inte kommit fram till vad som hänt, och även om jag har mina spekulationer i vad som kan ha skett så tänker jag inte skriva ut dom eftersom det bara blir just spekulationer. 

Men alla verkar vara överens om att det är i grunden för att dom är vilda! Men jag skulle nog ändra om det lite grann och säga att det i grunden är för att dom är djur! Precis som våra hundar, precis som de två Alaskan Malamute som jagade efter ryttarna, och gav sig på den som ramlade av. Precis som den flock av Berner Sennen som gav sig på sin kvinnliga ägare och hade ihjäl henne. Precis som det hänt många gånger med våra tamdjur och tyvärr kommer hända många gånger igen. Just för att det är djur. 

Jag har haft den stora äran att vara besökare hos Kolmårdens vargar vid 3 olika tillfällen. De första två i samma flock, med ett års mellanrum. Och den tredje gången - som var nu i december - i just denna flock som olyckan hände i.
Det jag känner nu, är medkännande för de nära och kära kvinnan hade runtom sig. Familj, vänner och såklart arbetskamrater. Jag känner mycket för de djurskötare som har kvar sitt ansvar för flocken, för jag antar att det är med dubbla känslor dom möter sina vargar igen. 

BÖR TILLÄGGAS: Jag vet inte om någon av de djurskötare som var inne hos oss är den kvinna som avled. Så kvinnan på bilden kanske inte har något mer med texten att göra än att hon faktiskt var med vid vårt besök. Jag valde att ta med bilden för att jag tycker den är så fin. 
 

Jag känner också en stor ledsamhet över att inte få besöka vargarna i år igen, men främst en stor tacksamhet över att jag faktiskt fått uppleva det. Jag vet så många som velat åka med, som sagt att dom längtat i flera år, och som nu inte kommer få chansen att uppleva det igen. 

Min systerson var med vid besöket. Vargarna flockades runt honom och älskade hans lugn! 
 

Men jag måste understryka att jag inte hade tvekat till att besöka vargarna på Kolmården igen om jag hade fått! Jag och flera andra har anmält oss frivilliga att gå in i hägnet för att visa Sverige, media och alla andra kritiker att det inte är farligt. Men jag förstår att Kolmården måste sluta med dessa besök. 

Alfahanen i hänget. Vid detta tillfälle satt jag på en bergshäll och kände en stark närvaro bakom mig. När jag ser mig över axeln ser jag detta vackra djur stå där. 

Alla bilder är tagna av mig vid mitt senaste besök hos vargarna. 

//Paula & DD 

Ps. Jag vet att detta inte har med bloggen som sådan att göra, men jag tror att de flesta hundägare har ett litet extra bultande i sitt hjärta för just vargar, eftersom vi är medvetna om deras förfäder. 

Ett inlägg på ett hundforum frågade hur folk valt sin ras och varför. Jag svarade att mina hundar har liksom valt mig på något sätt, svårt att förklara... Sen har det varit upp till mig att försöka göra deras liv så innehållsrikt och roligt som möjligt för dom som individer och det kan jag säga är inte helt lätt alla gånger då jag fortfarande "glömmer av" mig  

Av den anledningen provar jag rätt många aktiviteter och sparar som personliga Aktivitetsregister

För Enzo var ju DW en succé även om han nog inte ens märkte av vikten (2,7kg) så bara han blir röntgad ska jag verkligen träna detta ordentligt. Hoppas jag kan samla på mig så mycket kunskap så jag även törs prova WP
Alltså, han älskar kroppsarbete lika mycket som mentalt arbete men det är som om när det kommer till kroppsarbete så lyser han upp på ett annat sätt, han bara älskar att brottas och kampa   

Så började jag kolla på Springpole och samla på mig information och kunskap av de som kan (och inte kan, man måste vara lite selektiv) och bestämde mig sen att han skulle få prova på detta

Men först lite info och fakta

Springpole är en upphängd torkad kohud, stoppad gummislang (brandslang) edyl och hängs upp med en kraftig båtfjäder (alternativ finns men det måste vara fjädrande) och tassarna ska med rekommendation vara ca 20-30 cm över marken (Edit: Framtassarna ska med rekommendation vara 20-30 cm över marken MEN baktassarna ska vara På marken). Underlaget ska vara plant och fast men inte hårt, absolut inte asfalt.
Vad tränas då? Hela hundens kropp. Från käkar, nacke, bringa, rygg och bak
Blir inte hunden aggressiv? Min uppfattning är att man som förare måste ha koll på hundens sinnestämning i All träning. Man kör inte lydnadsträning i flera timmar eller låter hunden hoppa hinder (agility) en hel dag. Samma gäller Springpole. Hunden får utlopp för kamplusten men det får inte gå överstyr. Jag har tidigare skrivit att jag kampar med Enzo för han gillar det men jag tar initiativet och allt sker kontrollerat plus att jag lärt honom "Släpp" och "Färdig"

När Enzo luktat klart på kohuden vi hade med oss så kampade vi lite med den på backen jag var helt plötsligt bästa matten i världen som kommit på den där fantastiska idén. Sen hängde vi upp den under en gångbro och han hamnade lite i en egen bubbla.... Helt lyrisk tog han sig an uppgiften   
Han har väl inte den bästa konditionen än så han blev trött rätt fort och satte sig och tittade på den som om han samlade liiiiite mer krafter bara för att en liiiten stund till få leka...

Helt klart en aktivering som hamnar högt på hans lista över favvosaker

//Pierina, Enzo & Cilla

Vi vet alla om det, ändå sker det många dödsolyckor varje år! Man får inte lämna hunden i bilen när det är varmt. Den kan dö, mycket fortare än vi tror. Den kan få skador på hjärnan på mycket kort tid. Sprid informationen om hur viktigt det är, hur varmt det kan bli i bilen och hur lite det faktiskt hjälper att veva ner rutorna 2 cm. 

Exempel på hur varmt det kan vara i bilen efter att den stått en stund. En hund tål inte hög värme lång tid utan att få värmeslag. Mellan 20 och 50 minuter tar det i 49° C värme innan hunden får livshotande skador. En bil som står i skuggan, när det är ca 25° C i skuggan ute, får en inne-temperatur på 49° C efter i genomsnitt 48 minuter. Minsta uppmätta tid det tog för temperaturen att gå upp så långt var 28 minuter. En hund med med en inre kroppstemperatur på 42° C riskerar att dö utan snabb och effektiv veterinärvård.

 Läs gärna Sofia Lagerströms "Hundhållning i bil" 

Jag har sett folk som har gjort skyltar som dom sätter i bakrutan på bilen med information om att dom finns i närheten, och deras telefonnummer, så att dom kan bli kontaktade om hunden ser ut att lida. Jag vet helt ärligt inte vad jag tycker om det, jag tycker man ska undvika att lämna hund i bil helt och hållet under sommaren. 

Bild tagen från Google. Tycker att denna bild, och text säger allt. 

Om du upptäcker en hund i en oövervakad bil i sommar, kontrollera först och främst hur hunden verkar må. Är den pigg? Flämtar den? Ligger den ner och ser dåsig ut? Har den försökt krypa undan från solen? Har den vatten? Har den tillgång till frisk luft? 
Agera utefter hur akut det verkar vara med hunden. Du kan skicka bilens registreringsnummer till telefonnummer 72503 och på så sätt få reda på vem som äger fordonet, kanske du på så sätt kan hitta telefonnummer till fordonsägaren. Står bilen utanför en mataffär, ett köpcentrum eller annat ställe så kan du kontakta kundtjänst som ropar ut i högtarna. 

Alternativt ringer du till polisen på telefonnummer 114 14, och rådfrågar hur du ska gå tillväga. Om det är akut får du be om polisens tillåtelse att krossa rutan. Jag tror att de flesta av oss hade skitit i tillåtelse och annat, om en hund var i uppenbar fara så hade man krossat rutan utan tanke på konsekvenser! 

Om man väljer att krossa rutan och ta ut hunden så ska man ta den till skuggan och hålla den still. Lägg gärna blöta handdukar på hunden och ge den något att dricka. Chocka den inte med iskallt vatten, utan bara svalka den. Veterinär bör få undersöka hunden för att se om den fått bestående men. 
När läget är under kontroll bör anmälan om djurplågeri göras!

Bilden tagen från Google. 

En annan aspekt på det här med Hund i bil är under transport, året runt. Det har kommit en ny lag gällande just hund i bil, och det är inte många som vet! Det är numera OLAGLIGT att ha hunden lös i bilen! 

Bild tagen från Google. 
 

Ta hand om er, och djuren när ni åker bil i sommar! 

//Paula & DD 

Oj vad jag har funderat på vad jag skulle skriva om idag.... Sen kom det bara, idéen 

När jag var yngre och hade min Schäfer Zita var jag väldigt aktiv i Matfors BHK plus att vi tävlade i bruks (mitten -90talet). När jag tog bort henne pga cancer i lymfkörtlarna så blev det ingen till hund på flera år.

Nu har jag ju funderat en massa om jag ska åka till Sundsvalls BHK men det har liksom tagit emot. Med Cilla går det ju bra, men Enzo....
Hur skulle vi bli bemött? Hur ska jag tackla tips som inte passar i mitt sätt att träna? Jag har gått i 10 månader och gruvat mig...

Igår föddes ändå ett litet hopp. Jag skulle ta mig i kragen och åka dit! Enormt nervöst var det då de hade öppen träning ikväll med rallylydnad. Hur skulle Enzo uppföra sig med alla dessa människor och hundar?

Kom precis hem och är glatt överraskad, både för mottagandet och Enzo  
Jag hade bara miljöträning i planeringen men vi tog oss faktiskt igenom en bana åxå! Inte så det skulle blivit ett förstapris men med tanke på hur Enzo är så var det helt otroligt bra gjort av honom.
Ps... Han t.om luktade en massa på backen, han som ytterst sällan stopper ner nosen utan måste ha koll på omgivningen! ... Ds

Inte ett enda utfall fast det var ca 10 hundar runt oss på plan.... Lite svårt med kontakten. Inte så konstigt. Det var ju hundar överallt, en del skällde, människor som kommer och går, bilar kommer och åker... Men när vi hade kontakt var han min SuperHund, han är så otrolig när han fokuserar, helt makalös!

Vad tyckte jag om rallylydnad då? Kanske lite för mycket curling, jag är ju för shejping, men man kan nog få till det utan att curla. Förutsättningen är att man kanske tränar på momenten hemma först   vi blev ju inkastad på banan idag. Annars tror jag det skulle passa Enzo bättre än ren lydnad som jag egentligen tycker är rätt tråkigt och passar det honom bättre så passar det mig bättre! Så rallylydnad får definitivt klart godkänt av mig   

Efter denna debut, BHK och rallylydnad, så är vi helt utmattade men det blir definitvt återbesök innan vi flyttar

Tröttare än tröttast

När man har två hundar blir det lätt att man tar med dom båda när man ska göra olika saker. Jag är dålig på att lämna den ena hemma, ska jag lämna en lämnar jag båda. Nu har jag börjat tänka om.

Framför allt Musse som är ”lillebror” behöver egen tid. Få en chans att upptäcka världen själv, få ta egna beslut och förstå att världen inte är stor och hemsk utan storebror som man då kan gömma sig bakom. När jag tänker efter så har Musse knappt TRÄFFAT en annan hund än Malte. Han har ju förstås SETT många hundar på promenader och kurser men inte hälsat eller lekt. Spec har jag varit nyfiken på hur han är med andra hundar. Jag har aldrig upplevt honom som en kille som skulle göra utfall eller så mot andra men jag VET ju inte.

Igår bestämde jag och en kompis att vi skulle ta en promenad ihop med våra herrar. Kompisen har en Golden som är 10 år gammal. En lugn och stabil farbror som jag vet att det inte skulle bli ngt krångel med. När de kom emot oss och Musse insåg att Golden hanen skulle komma nära honom så reste han ragg i nacken och bak vid rumpan, samtidigt som han viftade på svansen.   Vi påbörjade promenaden och hundarna hade ännu inte hälsat. Musse höll sig på sin kant och gjorde ingen ansats att hälsa först. Efter en stund tyckte Musse att det ändå var dags att hälsa och jag trodde svansen skulle gå av av allt viftande. Lekinviter från dom båda. Dock fick de inte leka eftersom de var kopplade. Av och till under promenaden gjordes mer lekinviter och det nosades en del på varann men däremellan brydde de sig inte om varann.   

Vid några tillfällen ville Golden killen lägga tassen på Musses rygg och då tog Musse Bus i ända från tårna och ”morrade” åt honom. Men det var ett morr och sen gick han därifrån så jag var aldrig orolig att det var ngt som skulle eskalera och det kändes underbart när de i nästa stund efter morrandet återigen stod nyfiket och nosade på varann. 

Innan vi skiljdes åt så stod vi och pratade och Musse la sig ner och vilade en stund, han var bra sliten efter en timmes promenad. Underbart! Jag sa till Musse på skoj innan vi skulle gå att han skulle säga hej då till Tello (hunden) och då gick Musse fram och pussade honom i mungipan. Haha, så himla söt! 

Den här promenaden stärkte både mig och Musse tror jag. Jag som alltid varit osäker vid hundmöten med Malte då han har den olaten har. Men det här kändes underbart. Nu vet jag att Musse inte är den som går runt och ”muckar” med andra eller kan explodera när som helst. Inte för att jag skulle släppa fram honom till alla nu men jag kan släppa honom lös med hundar vi känner som jag vet är stabila och det känns kanon!

Idag tog jag med Musse till sonens fotbolls träning. Det är ju en hel del störning där när 20 små killar springer runt och jagar 20 bollar. I vatten pauserna kommer det fram nyfikna killar som klappar och kastar pinnar åt honom. Även föräldrar kom fram och hälsade och Musse blev ju överlycklig. På slutet kastade jag ut torrfoder i gräset för honom att leta efter och då var han sysselsatt länge.

Nu sussar Musse gott i soffan och jag är mycket nöjd med våra 2 dagar.

Men vad har Malte pysslat med då? Har han bara fått vara hemma? Nej då, husse har börjat åka inlines med honom. Han sköter sig tydligen jätte bra och tycker det är en super rolig sysselsättning. Så han får sin egen tid med husse också. Vilket jag tror är bra för honom i hans utveckling nu att han är med husse och inte med mig för husse är inte lika osäker som jag är i vissa situationer. Så just nu lunkar allt på.  

//Sofia och grabbarna grus

Ofta hör man att tiken blivit parad för att förhindra livmoderinflammation. Vad många inte vet är att själva parningen ökar risken för livmoderinflammation, och likaså förlossningen. 
Det finns inga som helst belägg på att tiken skulle lida mindre risk att få livmoderinflammation för att hon har fått valpar! Det är dessutom ärftligt, så när man tar beslutet att "para bort" en livmoderinflammation så riskerar man istället att sprida den vidare till fler tikar.

En tik som aldrig haft valpar kan få livmoderinflammation, vissa får det vid ung ålder, andra när dom blir äldre. Men samma sak gäller tikar som haft valpar, även tikar som haft flera kullar kan få livmoderinflammation. Det enda som helt säkert hindrar en livmoderinflammation är kastrering! Det finns inget säkrare sätt att förhindra det, eftersom livmodern helt och hållet plockas ut ur tiken.

Jag har varit kontakt med flertalet veterinärer vid flertalet tillfällen pga min hunds skendräktighet och alla utom en har sagt att skendräktighet och livmoderinflammation ofta går hand i hand. En sa att jag kunde "testa att ta valpar på henne för att se om det hjälper".. men om tiken inte är avelsduglig, ska man ta valpar på henne ändå? Bara för att hon kanske ska slippa skendräktighet och livmoderinflammation. 
För även med skendräktighet kan det vara totalt oförändrat efter en valpkull, det kan också gå över, likväl som det kan bli värre! (eftersom tiken då vet vad det innebär att ha valpar).  

Just på grund av sådana dumma uttalanden av veterinärer finns det en mycket omtalad kull just nu. Tiken var i höstas nära på att få livmoderinflammation, ägaren kontaktade veterinär som rådde henne att antingen para tiken eller kastrera.. (alltså blev valet mellan att betala 6-12.000:- eller kanske tjäna en liten slant på en valpkull........) Tikägaren bestämde sig för att leta upp en hane. Bara tiken i sig är inte något som bidrar till rasen med sina gener, hon har C-höfter, inget ataxi-resultat, inga officiella utställningsresultat och är inte mentalbeskriven. Av hennes syskon har en gjort mentalbeskrivning, en är fritröntgad, en är röntgad med 2 på armbågarna. 
Ingen av föräldrarna har officiella röntgenresultat.

Så redan där borde tikägaren övervägt kastrering.

Tanken vad dock god från början, hon letade reda på en hane som - enligt henne - var bra.. men något hände och hon beslutade att låna en oröntgad hane istället. Tikägaren tyckte att hans meriter som WP-hund (att han dragit 150kg) räckte för tillfället. 
Ägaren till hanhunden har jag varit i kontakt med vid ett flertal tillfällen, jag har gett henne rådet att röntga, ataxi-testa, mh-beskriva och ställa ut innan hon funderar på avel. Trots att hon lovat att göra detta har han nu - mig veterligen - två kullar efter sig. En blandraskull och denna renraskull. 
Efter parning röntgades hanen, han fick resultatet D/E och 1/2!!!! Abort påstods vara försent så valparna föddes och förhoppningsvis kommer dessa hundar inte plågas av deras uppfödares idiotiska misstag! 

Och jag hoppas att tiken inte åker på en ny livmoderinflammation, för då kommer vi antagligen få se fler valpar efter henne. :( 

Så alla ni där ute som stöter på veterinärer som råder er att antingen kastrera eller para, fundera på vad det är tiken ärver ner.. problemen med livmoderinflammation vid ung ålder kan ju drabba hennes avkommor! 
Är tiken aveldsuglig i övrigt? Anser du att det är en värdig risk att låta valparna ev. drabbas av denna åkomma?

Annars är det inget snack om saken: Kastrering är det enda som är ett helt säkert skydd mot livmoderinflammation!  

//Paula & DD

På söndagen då jag satt och målade fönsterbrädor blev jag helt totalt utmattad och var tvungen att lägga mig och sova lite. Tänkte inte så mycket på det då det har varit hektiskt med fixande av anläggningen och aktivering/motionering av då många hundar. Vi kom på den brillianta idén att sätta upp en whiteboard för dels sånt som ska fixas och dels för hundarna så man har koll på vem man redan har aktiverat eller rastat :D

När jag åkte hem där på em så tyckte jag att jag började se suddigt så jag tänkte att jag måste nog ringa sjukvårdsupplysningen när jag kommer hem. Dom skickade mig genast till Jourläkare på VC, där dom i sin tur skickade mig med remiss till akuten    Inte tyckte väl jag att mina "symtom" var så farlig; Eko (som vid förkylning), lite huvudvärk (behövde absolut inte ta tabletter), yrsel, trampa luft och lite suddig syn... Hur korkad är man egentligen???

Väl på akuten blev det skallröntgen, läskigt värre! Men dom kom fram till att jag fått hjärnskakning annars var min hjärna så normal som den bara kan bli (där "normal" kan ha olika betydelser...)    
Ordinera vila två dar så jag passade på att packa lite inför flytten och det är lättare sagt än gjort då Enzo den rackaren hela tiden packar upp från kartongerna och återvinner det jag kastar!

Men snart så går flyttlasset upp mot Jämtland och härliga dagar med hundar