En återkoppling på önskeinlägget om våra rutiner. Jag skrev att jag hade haft kontakt med en hundtränare, och fick då tips och råd om hur vi kunde träna hundmöten. DD har otroligt förväntningar vid hundmöten, och ibland slår det över. Detta blev värre tidigt i höstas, och efter lite funderingar så är det inte omöjligt att detta eskalerade i samband med att jag använde halti-sele i somras. Jag upptäckte inte i tid att detta skavde på henne, och hon fick sår i armhålorna. Detta måste gjort ont, och risken är ju stor att hon gjort kopplingen med smärta till de andra hundarna hon såg. 

Det kan alltid kännas skönt att veta varför ett beteende plötsligt uppkommit, och då tipsade Line om att DD behöver förknippa andra hundar med något positivt. 
SKVALLERTRÄNING är därför ett bra sätt att gå till väga på. Dessvärre har jag inte tränat alls mycket på det, och de få gångerna jag har tränat så har det mest varit på katter. Men jag har målet att åka på Line's öppen-träningar till våren när dom kommer igång igen (i mars). 

Vi har ju skrivit om Skvallerträning tidigare, men jag tänkte göra en snabb genomgång på hur det fungerar. Det är ett mycket enkelt, positivt och framgångsrikt sätt att träna på! 
Man kan använda sig av klicker, om man är van vid att träna med det. Jag kommer beskriva det som om vi använder klicker.
Börja på bra avstånd från objektet (du väljer själv ett objekt, katt, hund, bil, människa, men det är nog smart att börja med en sak i taget. Dock är det lätt att lämpa över det på ett nytt objekt när det väl sitter på ett.) Bra avstånd är tillräckligt långt ifrån för att du ska kunna få hunden att "släppa" det den tittar på. Direkt när hunden tittar på objektet så klickar du och ger godis. Om hunden inte släpper objektet med blicken så kan det hjälpa att trycka in godiset i munnen, så den får uppleva smak och då tappa fokus på objektet. Om hunden har problem att släppa fokus så är ni för nära! Öka avståndet och börja om. 

Så; Direkt när hunden tittar på objektet, klicka och ge godis. Upprepa många gånger, många övningar, många olika typer av objektet. När du gjort det tillräckligt länge (svårt att säga tid, man får se från hund till hund), så kan du klicka och avvakta en sekund. Om hunden då börjar söka godiset så har du lyckats, och kan ta det till nästa steg; nämligen att just klicka, vänta in att hunden vänder blicken från objektet och då ge godis! 

Nästa steg efter detta kommer antagligen automatiskt; Hunden ser objektet och letar sedan efter sin godis - den skvallrar! Jo, det är så enkelt, så smidigt och så roligt! :D 
Nu är ni redo att minska avståndet, men var hela tiden beredda på att backa i träningen när ni ökar svårighetsgraden. Och ha GOTT GODIS i små bitar, så att ni kan ge hunden mycket utan att den blir mätt. Har ni matglada hundar så är detta ett superbt träningssätt :D

Vad har jag gjort? Jo, jag har tränat detta med katter, jag tränar förvisso med klicker ibland, men det är så krånligt utomhus - tycker jag - så jag har ett smackande ljud som jag använder istället. Oftast har träningen börjat väldigt oväntat, då katten helt plötsligt suttit utanför trappuppgången när vi kommit ut. Jag har då stannat och sagt åt DD att stanna. Jag försöker att inte ha kopplet spänt, men samtidigt tillräckligt kort för att hon inte ska kunna komma någonstans om hon rusar mot katten. 
Jag gör smack-ljudet och ger godis, upprepar gång på gång på gång. DD går från att vara stel som en pinne med svansen rakt upp i luften, redo att attackera, till att skaka, vika bort med blicken, slappna av i kroppen, och till slut vänder hon rumpan mot katten. Särskilt då katten är lugn och inte sänder ut några hot.
Till slut kan vi gå därifrån utan att DD tittar mot katten.

Jag får hålla er uppdaterade även på skvaller-träningsbiten, eftersom det är en långt ifrån färdig process.

//Paula & DD  

Egentligen borde alla hundägare ha lika stort ansvar, men jag kan tycka att jag som äger en amstaff behöver axla mer ansvar ändå. Varför? Jo för att jag ser det som ett sätt att förebygga och bekämpa folks negativa syn på en viss grupp raser som svartlistats och som har förbjudits i olika länder till och med.

Så fort jag är ute med Aysha så har jag det i bakhuvudet att andra ser oss och det gör att jag vill i så stor mån som möjligt ge människor ett bra intryck av oss som ekipage. Nu är det säkert många gånger så att personerna vi möter eller som ser oss inte ens reflekterar över oss ens, men jag känner att om det är så, då har vi gjort skillnad bara där.

När vi är ute på promenad är det super viktigt för mig att så fort vi möter någon så ska Aysha genast gå vid min sida och jag ska vara mellan Aysha och den vi möter, varför? Jo för att jag vill att den vi möter ska känna sig trygg och tillfreds med att möta oss. Nu tror jag inte att någon skulle vara rädd att möta oss bara för att Aysha är en amstaff, men jag brukar tänka på de hundrädda människorna som finns och eftersom jag inte har en aning om vilka som är rädda eller inte, vill jag förebygga och gör lika jämt då jag möter människor på promenaden.

När vi möter hundar är det samma sak där, jag ska ha full fokus på min hund och försöka se till att mötet blir så bra det bara går. Och eftersom jag inte haft Aysha så länge ännu och inte riktigt lärt känna henne ordentligt brukar jag undvika hundmöten som innebär att vi möts rakt på varandra. Har jag möjlighet går jag undan eller gör en båge ut på en gräsmatta till exempel. Ibland väljer jag även att gå över till andra sidan vägen för att inte få ett hundmöte rakt på och gör även så om jag möter hundar som jag vet är skälliga eller gapiga.

Om vi ska gå runt en husknut ser jag alltid till att Aysha är vid min sida och nästan lite bakom mig, varför? Jo för att möter vi en hund eller en människa så vill jag inte att Aysha ska vara framför mig och först möta personen eller hunden.

Jag vill utstråla att jag har kontroll över min situation och min hund och lyckas jag med det, så sår jag ett litet frö varje gång hos de människor jag möter där de får en positiv bild över att möta en sån hundtyp som gärna hängs ut i kvällstidningarna.

Jag tror att i längden är det den här vägen man måste gå för att kunna påverka och förändra folks syn på dessa raser som det gärna gapas förbud emot då och då. Det är även viktigt för mig att alltid bemöta människor utifrån där dom befinner sig. Är någon rädd för Aysha just för att hon är amstaff så börjar jag inte prata om hur snäll hon är eller hur ofarlig hon är, för det är inget om hjälper personen i fråga att bearbeta sin rädsla. Utan jag bekräftar alltid dom och försöker få dom att känna att jag verkligen förstår deras rädsla och inte alls förminskar den men att jag gärna vill hjälpa till att komma över den om det går. Jag brukar fråga vad dom tror skulle hjälpa och så lägger vi upp situationen utifrån hur dom vill göra, på så vis känner dom att dom har kontroll och blir lättare att jobba med sin rädsla.

Hur resonerar ni kring det här med ansvar? Håller ni med mig i mitt tänk att vi med raser som det hänger förbud över då och då bär ett lite större ansvar än andra hundägare eller tycker ni att det är samma för alla?

Aysha är en Amerikansk Staffordshire Terrier, en väldigt snäll sådan, men som uppfattas som läskig av många.

//Camilla

Rubrikens påstående kan jag nästan sätta en slant på att många därute inte håller med om, istället brukar man höra att om ändå dygnet hade fler timmar så man hann allt man ville göra. Tror att det enbart är vi människor som upplever det så, att tiden inte räcker till, för skulle vi fråga våra kära fyrfotade vänner stämmer nog rubriken mer in, tyvärr måste jag säga.

För en tid sedan läste jag ( minns inte var ) att en mkt hög procentantal hos hundar är inaktiva mer än 22 timmar/dygn!  Och eftersom dygnet består av 24 timmar så betyder det att ett stort antal hundar därute får endast göra något 2 timmar per dag och då har tiden slagits ihop, så det kan innebära att det är 10 minuters kisspromenad bara lite här och var.

När jag läste det här så fick det mig att tänka över vad jag själv erbjuder min hund. Jag är nämligen en sån person som kan tycka att tiden inte räcker till och klart att ibland vissa perioder i livet hinner man inte med så mycket man skulle vilja oavsett om det är hundgrejjer eller annat.

Men jag började fundera över hur våra dagar ser ut i allmänhet och kom fram till att vissa dagar får Aysha mer aktivitet än andra dagar och slår man ut det till ett genomsnitt så har hon aktiv tid ca 4 timmar/ dygn vilket fortfarande låter så lite tycker jag om man tänker på att 20 timmar har hon tråkigt.

Det kan vara lätt att sitta och säga att åh nä min hund är mer aktiv än så varje dag, men sätt er ner och fundera hur det ser ut. Och med aktiv tid menar jag tid som är inriktad på hunden, inte att den följer med till mormor och fikar även om det är en sak i sig som händer i hundens liv förstås.

Jag har som riktlinje att Aysha ska ha utöver kissrundor, 1.5 timmes promenad varje dag och 1 timmes mentalträning som kan vara allt från spår till träna lydnad eller tricks, allt hon gör med huvudet räknar jag som mental träning.

Och skulle hon bara få det här som jag skrev ovan skulle hon vara en av de hundar som sov bort resten av tiden dvs 22 timmar av 24. Fast man ska veta att om man hinner med det som jag skrivit nyss är det ändå riktigt bra tycker jag, för då har hunden fått egen tid, för finns så många hundar som bara lever som en möbel i sina hem och får enbart rastrundor.

Något jag märkt är att Aysha är en fysisk individ, mina tidigare hundar har också varit det, men inte alls i den utsträckningen som Aysha är. Hon behöver få springa fritt och sträcka ut benen för att vara i balans. Spelar ingen roll hur trött jag får hennes söta lilla hjärna hon kommer ändå inte i balans om hon inte fått tömma ut energin kroppsligt. Genom vanliga promenader får hon inte utlopp för sitt behov utan det är springa fritt i skogen som gäller. Hade hon en mer vältränad matte som kunde springa med henne så skulle det funka, men jag är inte riktigt i den formen än så det får bli skogen för vår del.

Så fort jag är ledig försöker jag vara ute så mycket som möjligt och då kan det bli 3 timmar, har en runda i skogen jag brukar gå först som tar ca 1.5 h och sen resterande tiden försöker jag lägga in lite träning som att hitta saker jag "tappat" eller leta godis. Hela tiden får hon vara lös.

Men även om jag mår riktigt bra dom dagarna som vi varit ute i 3 timmar och sen tränar hemma så huvudet får sitt blir det ändå aldrig mer än max 5 timmar som vi är aktiva, för sen måste man ju också hinna med andra saker under dagen.

Nu är det ju så att det är vinter och då blir det ju en mer inaktiv tid iallafall i vårt hem eftersom jag lever med en fryslort till hund, vi kan inte vara ute så länge de dagar minusgraderna envisas med att vara två siffriga. Men till våren och under sommaren och i kombination med att man är ledig hoppas jag kunna erbjuda Aysha mkt aktiva dagar.

Jag menar absolut inte att ge er dåligt samvete med denna text, jag är ju själv en av dom som inte hinner med, men är lite nyfiken på hur många som är medvetna om hur mycket tid eran hund/hundar får varje dag i snitt? Jag känner som såhär att så länge jag är medveten om läget så kan jag ju ge Aysha vissa dagar mer och vissa dagar blir mer vanliga då hon får sitt basbehov tillfredställt genom 1.5 timmes promenad och 1h mental träning.

Vissa perioder när jag har mycket att stå i kan jag ibland få så dåligt samvete för jag tycker att Aysha inte får göra något kul alls, men då brukar jag faktiskt tänka att de dagarna som hon är mer inaktiv brukar inte vara så många så slår man ut det på ett helt år så är det ingen fara, inte i mina ögon sett iallafall. För att gå och ha dåligt samvete gynnar varken Aysha eller mig, så istället försöker jag peppa mig till att försöka finna dagar där jag planerar in Aysha tid så hon får lite mer guldkant på tillvaron.

Jag har inte bloggat på länge så känner mig lite svamlig och snurrig i det här inlägget, hoppas ni förstår vad jag försöker få fram ändå =)

Hoppas ni har en underbar söndag och att ni har lika fint väder som vi har i Eskilstuna!

Sköt om er!

//Camilla och Aysha

Idag har vi en gästbloggare i form av en blivande kämpar-hundsägare, Tommie! Tro det eller ej, men han är - om allt gått enligt planerna - iväg och hämtar sin blivande familjemedlen idag!! Tänk så spännande, vi ska få följa honom från första dagen, för Tommie har redan visat intresse för att gästblogga med en uppföljning på dagens inlägg. 

Vi ska få läsa om hur han och hans familj gick till väga för att välja rätt ras, och rätt uppfödare i hans första inlägg. 

Välkommen Tommie! 

Hej hej alla läsare!

Idéen med det här blogginlägget är att förklara min väg till att köpa en valp och frågorna kring detta som kan uppstå på vägen och förhoppningsvis kanske hjälpa någon annan till sitt val av ras!

Jag heter Tommie, är 24 år och bor i Stockholm med min sambo, 22 år, och våran lilla son på 16 månader. Vi har i dagsläget 2 st greyhounds som är 10 & 6 år. Jag (Tommie) har haft hund i hela mitt liv och även tävlat i hundkapp där jag tycker att jag var mycket framgångsrik och fick många duktiga hundar. Mina föräldrar håller fortfarande på och har försökt tvinga på mig en greyhound sedan jag slutade för ca 4 år sedan.

Mitt första problem var att hitta en ras som jag behövde då mina äldre hundar inte kräver något längre förutom 3-4 promenader och lite kärlek, och jag vill ha hund för att pyssla med dem och träna/tävla sen var jag tvungen att tänka på min sambo som inte har så stor erfarenhet av hundar utom mina 2 som jag tog med mig när vi flyttade ihop. Nu var det ju även min son som skulle tänkas på, vad kan passa honom?

Jag hade läst på om AST/SBT samt APBT sedan 15års åldern och jag visste att vilken av dem som helst skulle passa perfekt som våran första valp/hund tillsammans. Nu kanske detta låter jätte konstigt då min sambo är oerfaren och min son är lite för liten för att kunna styra en sådan här hund. Jag håller inte med. Har man intresset som min sambo har och är villig att lära sig så kommer det gå mycket bra. Dessa raser är som guld med barn så där var det ju klappat och klart.

Vi tittade runt bra länge efter uppfödare för alla dessa 3 raser och ja det var inte lätt att få tag i en APBT uppfödare så det gav jag upp rätt fort. AST/SBT träffade vi på mycket när vi var ute och gick och vi fick då en uppfattning av dessa 2 raser. SBT är mycket mer ettriga och framåt nästan lite barnsligt knasiga. Medans en AST är lugnare till sättet men fortfarande väldigt framåt och barnslig, det gick dock aldrig för fort.

     

Vi bestämde oss senare för att om det blir en valp så blir det en AST. Vi började leta annonser och skrev till en massor men fick aldrig några vettiga svar tillbaka. Dem krävde inte så mycket och för just mig kan dem gå ner i pris si och så mycket. Det kändes inte seriöst, vi hade ju inte ens träffat dem eller valparna?

Till slut hittade vi en annons på blocket där uppfödaren gick ut med information om vad som krävdes av köparen samt länkar till SKK där man fick titta igenom lite osv. Vi mailade direkt och fick svar lite senare om att det skulle vara bra om vi fick träffas innan valparna är födda.

När vi väl kommer dit så möter vi uppfödaren utanför då hon var tvungen att rasta deras SBT. Han var en glad och framåt kille, muskelös och mycket ivrig att hälsa oss välkomna. Vi går in och i dörren möts vi av den dräktiga tiken. Hon var hur aktiv och mysig som helst. Inget skällande och accepterade oss fort även fast vi var helt nya till henne och hon var dräktig. Hon verkade vara glad i barn och hade inga som helst problem med att slappna av och ta det lugnt så då passade vi på att fråga uppfödaren vad hennes mål var med uppfödningen och varför hon just parade dessa två.

Hon lät verkligen energisk när hon förklarade varför och vad hon satsar på med uppfödningen. Efter mycket prat och fika så sa vi att vi jätte gärna tar en valp från hennes kull och att vi längtar tills vi får träffa dem små liven. Vi hade bra kontakt ända fram till förlossningen och det blev 10 jätte fina valpar varav 6 tikar och 4 hanar. Tyvärr dog den ena hanen vilket inte är helt onormalt vid en förstföderska med så många valpar.

Vi åkte dit och fick träffa valparna när dem endast var 4 veckor gamla. Dem hade börjat få tänder och hade öppnat ögonen. Dem var framåt och busade och var så försiktiga med våran son. Han vart aldrig rädd och var jätte intresserad av dem små liven. Det var en underbar syn helt enkelt. Vi fastnade för två av hanarna, den ena hade lite mer vitt än den andra annars var dem nästan identiska. Vi kunde helt enkelt inte bestämma oss för vilken av dessa två underbara valparna som skulle följa med oss hem när vi skulle hämta vid 8-9 veckor.

   

Vi åkte hem och bestämde oss för att tänka på det men utan lycka. Vi åkte dit 2 veckor senare och bestämde oss då för den hanen med lite mer vitt. Han verkade vara lite mer "förstående" han lyssnade på mamman och han var inte alls så ivrig och på som dem resterande valparna. Han accepterade ett nej så att säga. Det är ju ett måste för oss.. vi vill ju inte ha den där överenergiska valpen som man vet är extra svår att få bukt på. Jag måste ju tänka på vår son och sambo som inte är vana vid hundar.

Planerna med valpen börjar smidas! Vad ska vi göra med den lille när han väl växer upp och blir större? man måste ju sysselsätta en sådan här ras för att dem ska må bra. Jag (Tommie) hade fått försmak av DW/WP när jag hjälp en vän med hans blandras. Kanon! men min sambo då? Jo vi var på sthlms hundmässa och hon vill då börja med utställning och lydnad. Det är ju perfekt. Då får han verkligen lite av allt, han kanske inte blir champion i något utav det men han kommer alltid vara tillfredställd!

Nu när vi hade valt en valp som skulle hem till oss var det dags att förbereda hemmet!

Vi köpte kompost galler och gjorde en inhägnad med en bädd och lite plats för "wops" saker som händer som små. Det är här han ska vara när han sover och ska slappa. Han får inte vara överallt då det kan bli för mycket för en liten valp med så mycket yta från första början.

Vi har köpt ett bra koppel samt lite annat nödvändigt och vi tycker att det ska bli jätte roligt att han ska komma hit  idag. Vi har döpt honom till Turbo som passar väldigt bra in på husses kärlek till bilar 

Jag kommer förhoppningsvis skriva ett inlägg lite senare där jag förklarar hur det har gått samt lite bilder på Turbo medans han växer och tar sig an nya utmaningar!

Jag får tacka för mig och jag hoppas att detta kanske hjälper någon annan också än bara mig själv?

Med vänliga hälsningar
Tommie med familj

Vi har fått önskemål om att skriva om våra rutiner inomhus med hundarna. Så jag tänkte dela med mig lite om våran vardag inomhus.

För att vi ska kunna ha en fungerande vardag med 2 hundar och 3 barn inomhus så krävs det en del regler. Men vi vill ändå inte ha för många regler för ju mer regler man har desto större risk är det att de inte efterlevs och då blir man irriterad och det tar massa energi som inte finns.

Den största och viktigaste regeln för hundarna inomhus är att de inte under några omständigheter får busa inne. Leka gör vi ute! Oavsett om barnen springer runt så får inte hundarna haka på. Hundarna får heller inte gå och hämta barnens leksaker. Vi har inga regler att hundarna inte får ligga i soffan eller sängen utan det är fritt fram. Däremot så har vi matregler. Vi har öppen planlösning och matbordet i vardagsrummet. När vi äter så får inte hundarna vara vid bordet. De ska antingen ligga i soffan eller vara i köket. Jag vill inte ha hundar under bordet eller runt omkring mig när vi äter. Det händer att barnen tappar bestick eller mat och jag vill inte att de ska sitta som vargar runt omkring och kasta sig på det som ramlar ner. De här herrarna tar gärna friheter att om de är vid bordet när vi äter eller dukar av så är det lätt att de börjar städa golvet, sen barnstolen och vips så är det på bordet. Så det är ett fåtal ggr om lilltjejen vält ut sin tallrik på golvet som hundarna kan få ett varsågod att städa upp efter henne men sen är det soffan eller köket som gäller för dom.

(så här får det INTE se ut hemma)

När hundarna äter gäller följande regler. De äter färskfoder och när jag ska lägga upp maten så ska de sitta på sina platser och vänta. När jag ställt ner skålarna på rätt ställen så får de vänta på varsågod. Jag kan ibland låta dom vänta upp till en minut innan de får sitt varsågod. Det varierar lite.

Innan vi går på promenad så ska de sitta innanför dörren och vänta medans vi klär på oss och tar på dom halsband och koppel. Det ska vara lugnt och behagligt innan dörren öppnas och de får inte rusa ut utan det ska fortsätta vara lugnt. Samma sak när vi kommer in från promenaden. De ska sitta kvar och vänta på frikommando tills vi klätt av oss och då är det lugnt in som gäller. Har de bråttom in så får de gå tillbaks och sätta sig tills de kan gå lugnt in.

När det kommer besök ska de sitta still på en utvald plats tills vi märker att de är tillräckligt lugna för att hälsa lugnt och fint. Oftast är de då så avslappnade att de inte ens bryr sig om att hälsa. Skulle vi inte stoppa dom utan låta dom hälsa direkt skulle i alla fall Malte varva upp i en enorm stress och hoppa på besökarna, springa runt och vara odräglig. Det beteende är i stort sett omöjligt att bryta honom från utan att ta tag i honom och fysiskt ta bort honom så detta är ett måste när det knackar på dörren. Detta har vi jobbat mycket med eftersom barnen och deras kompisar bara öppnar dörren och springer in och vi vill inte att de ska bli rädda för hundarna. När hundarna ligger i soffan så ser de dörren och vilka som kommer in och ser de att det är barnen eller deras kompisar så ligger de kvar för de vet att barnen får de inte springa fram till hur som helst. Det är svårare för dom att hålla sig på plats däremot när deras föräldrar kommer. 

Det är i stort sett de regler vi har inomhus. Och detta är viktiga regler för oss för att vardagen ska fungera och vara behaglig här inne för alla i familjen.

Sen har vi ju en mys regel som infinner sig runt kl åtta på kvällen. Då däckar hundarna med en av oss i soffan och den andra myser i sängen. Sen tillbringar de hela natten hos oss. Malte längs min rygg och knäveck och Musse på mina fötter. Jag sover skitdåligt och dom snarkar gott. Har många gånger tänkt att vi måste ändra den regeln men än så länge klarar inte mattes hjärta av det.  

//Sofia & Malte & Musse

Jag skrev ju för en liten tid sedan att jag har köpt Viktmanschetter, (läs det inlägget HÄR) och tyckte det var dags att uppdatera nu. Vi har ökat både tiden och vikten väldigt sakta, som jag skrev sist så har jag ingen brådska. Däremot har vi inte använt det alls mycket på frambenen, eftersom dom inte sitter så bra där. Man får dra åt dom väldigt hårt, och ändå åker dom ner ibland. 

Det är ändå på bakbenen hon behöver träningen mest. När vi promenerar så låter jag henne gå ca 10 minuter för att värma upp innan jag plockar på henne viktmanschetterna. Sedan får hon ha dom 10-20 minuter, beroende på hur lång promenad vi planerar att gå, Sedan avslutar jag promenaden med ca 10 minuters nedvarvning, där jag försöker låta henne springa lite, antingen lös eller kopplad. 

Jag måste återigen poängtera att jag tycker det är ett mycket smart träningssätt! Det är så himla enkelt att ha med dessa i jackfickan och bara spänna fast dom och fortsätta gå. Inte krångla med väska, eller sele, som jag annars är van vid att träna med. Så mycket enklare för oss båda!

Det har ju gått för kort tid för att man ska se några resultat, och det är nog för lite vikter i dom också, ännu. Men jag håller er uppdaterade. Jag tycker att hon går mindre passgång när hon har viktmanschetterna på sig (dock ej på bilden nedan), vet inte om det är tillfällighet eller om det är manschetterna som gör det. Återstår att se. 

Vår ökning har sett ut ungefär så här:
Startvikt:  En enkrona i varje (7 gram)
Starttid: 5 minuter, 1 gång om dagen.

Steg 2, vikt: En femkrona i varje (10 gram)
Steg 2, tid: 10-15 minuter, 1 gång om dagen. 

Steg 3, vikt: (dagens vikt) En femkrona och en enkrona i varje (17 gram)
Steg 3, tid: (dagens tid) 15-20 minuter, 1 gång om dagen. 

Nästa planerade steg, nästa vecka:
Steg 4, vikt: Två femkronor i varje (20 gram)
Steg 4, tid: Kommer anpassas efter promenaden, men ca 15-20 min, 1-2 gånger om dagen.  

Jag skriver "en gång om dagen" men tränar henne max 6 dagar i veckan.

Hur jag smidigast ska öka på efter detta har jag inte kommit på ännu, då det riskerar att bli för mycket slantar att bära på.. alltså för otympligt. Men det det löser sig på något sätt :) 

//Paula & DD 

Idag är det Malin's tur att gästblogga! Jag lärde känna Malin när jag gick på valpkurs hos henne som hon höll under sin utbildning och hon berättade redan då att hon var intresserad av att skaffa en amstaff. Hon blev inte mindre säker på sitt rasval när hon träffade DD, som charmade henne rejält ;) 
Nu har hon sin egna amstaff-flicka och här kommer hennes första inlägg hos oss. Hon är självklart välkommen att gästa oss fler gånger!

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och bor i Skara tillsammans med min renrasiga amstaff Cera (Anbardiz Cherish) som blir två i maj. Vi har tidigare tränat och tävlat lite i rallylydnad men nu kör vi mer vardagsträning och trick. 

Borsta tänderna

Jag har tidigare varit den som tyckte att det här med att borsta tänder på hundar var urlöjligt! Varför skulle det behövas för, det är väl ingen som borstar tänderna på en varg eller?! Jag bodde och jobbade ett tag i England med två rottweilers och fick än mer vatten på min kvarn. Hundarna var då 7-8 år och hade finfin munhälsa! Deras ägare har definitivt aldrig satt en tandborste i deras mun, istället fick de märgben direkt hämtade från slaktaren att gnaga på och det räcker tydligen för att hålla deras tänder i trim. 

 Rocco visar upp sina fina gaddar i ett brett rottis-leende

Tyvärr fick jag snart inse att tandborstning visst kan vara nödvändig när Cera kom in i mitt liv. Mamma övertalade mig ganska snart att hålla efter tänderna och med tanke på allt jag hade hört och läst vid det laget om dåliga tänder gav jag mig utan större motvilja. Jag vill ju ha en hund med friska fina tänder även när hon är gammal. 

Ceras lilla mjölktandsglugg

Den första ”tandborsten” vi köpte när Cera fått sina ”vuxentänder” var en mjuk ”strumpa” som man drog på pekfingret och som man sedan gnuggade tänderna med. Den fungerade faktiskt hyfsat bra men det var meningen att man skulle byta den rätt ofta vilket inte hade blivit gratis i längden. Efter diverse försök med barntandborstar och tandborstar på plasthylsor som man trädde på fingret hittade jag tillslut en tandborste som är specialgjord för hund.

Tandborste specifikt för hund tillsammans med enzymtandkrämen med kycklingsmak

Jag köpte även en enzymtandkräm med kycklingsmak som min kära vovsa är superförtjust i. =) Men att borsta tänderna på en amstaff som tycker att det är så där mysigt är inte så lätt. Tandkrämen underlättar förstås men trots att det är en myt att ”kamphundar” kan låsa sina käkar så kan de åtminstone knipa igen dem rätt så hårt ;) Nåja, så illa är det inte, Cera går rätt så snällt med på att borsta i alla fall utsidan av tänderna. Värre är det att behöva gapa så att matte kommer åt ordentligt även innanför. Konstigt nog så vinner Ceras tunga nästan alltid brottningen med tandborsten och det slutar med att tänderna antagligen är rätt så halvdant rengjorda. Av den enkla anledningen att det är så himla bökigt blir det inte tandborstning mer än någon gång i veckan (samtidigt som klorna klipps) vilket egentligen är alldeles för sällan.

Ceras fina gaddar (ja hon har underbett), man ser att hon har lite tandsten och en röd kant på hörntanden, inte bra =( 

För att underlätta tandborstningen passar jag på att göra det när jag klipper Ceras klor, vilket jag gör i badkaret. Det började med att jag passade på att klippa klor och städa tänder när jag badade henne (Cera har haft demodex och fick under en längre period bada en gång i veckan). När jag sedan försökte utanför badkaret började hon bara bråka och jag insåg snart att det var lättare att klippa klosingarna i badkaret. Sagt och gjort, numer är det badet som gäller, både för klorna och för tänderna. Cera är så där måttligt förtjust men går snällt med på det. 

”Kan jag inte bara få tandkrämen som den är?” tycker Cera

Trots mina försök att hålla efter tänderna med tandborstning har hon idag lite tandsten och ibland röda tandköttskanter. Jag fick tips om PlaqueOff som jag provar nu men jag har inte märkt någon större skillnad. Bara för att prova köpte jag en påse DentaStix. På reklamen ser det så himla bra ut när vovvarna tuggar och tuggar och pinnen håller flera bett. Jag höll fram stickan till Cera och jösses, jag har nog aldrig sett hennes ögon så stora, så gott luktade det tydligen! =)

          Cera smakar på något som är MINST lika gott som DentaStix av ögonen att döma

Hon fick varsågod och inom loppet av två sekunder var stickan sönderdelad och svald. Jaha, DentaStix funkar inte, åtminstone inte om man har amstaff! Däremot hade jag upptäckt en av Ceras absoluta ”favoritgodis”. Numer får hon en sticka någon gång då och då, bara för att jag vet att hon gillar dem, men för tänderna gör de ingen nytta alls.

Jaha, så vad återstår nu för att hålla efter de där tänderna då? Precis som mina Englands-rottisar får Cera märgben men det är inte av samma sort. De vi köpte i England var knotor och så som hundarna kunde tugga på. De Cera får är från mitten av benen (köper på ICA) och det enda hon kan göra med den är att slicka ur det goda och sedan gnaga lite på benet. För tänderna gör det ingen skillnad. Hon får även vanliga hudtuggisar men hon tröttnar lätt på dem så det går bara i perioder.

Så mina frågor till er är nu: Hur ser era hundars tänder ut? Hur sköter ni dem? Borstar ni eller håller de sig fina ändå? Har ni några andra tips på hur man ska göra för att hålla efter tänderna eller på hur man kan göra tandborstningen lättare? Alla tips mottages tacksamt =D

Malin & Cera