Förra veckan tog vi det tuffa beslutet att låta Malte somna in. Ska jag vara helt ärlig så har jag funderat på det alternativet av och till genom åren. Men skämts för mycket för att säga det högt till ngn till och med min man. För några veckor sedan började jag titta på våran situation som en utomstående och insåg att hela vårat liv var kaos och vårat liv innebär en massa faktorer som gör att samtliga mår dåligt. När det dessutom går ut över mina barn då är det stopp! Detta var även första gången på 5 år som jag tänkt tanken att även Malte måste ju må dåligt. En människa som stressar i 5 år går till slut in i den berömda väggen. Jag insåg i samband med detta att vi aldrig kommer kunna rehabilitera Malte. Att detta pågått alldeles för länge och att han inte kan må bra hos oss. Han ska ju vara hos en ensam person som han får vara med hela tiden och som tränar/utbildar honom massor. Ju färre som finns i hushållet desto mindre att hålla koll på hela tiden. Men vart hittar man den personen när man har den rasen man har? Skulle han omplaceras skulle jag aldrig få sinnesro, jag skulle hela tiden tänka på hur han mår, vad han gör, rädslan för att han ska skeppas vidare skulle hela tiden finnas där. Hade han varit av en annan ras, cocker spaniel, golden mfl så hade det nog varit enklare. Och sen är ju frågan, skulle han verkligen kunna rehabiliteras?

Jag tog hjälp av en väldigt viktig person i min omgivning om mina tankar. Den här personen har funnits i mitt och Maltes liv senaste 4 åren och sett vårat slit. Funnits i med och motgångar. Efter att jag ventilerat mina tankar med henne och lyssnat på hennes egna erfarenheter av liknande hundar så bestämde jag mig slutgiltigt. Malte får somna in, det är dags nu och det är det rätta för honom. Han förtjänar att nu få frid. Äntligen kunna slappna av.

Jag var övertygad om att detta var det rätta för Malte och för våran flock hemma. Samtidigt hatade jag mig själv som tog mig rätten att bestämma över ett liv. Dessutom var jag nu tvungen att ta upp detta med min man. Han var inte alls på samma nivå  som mig. Han tyckte vi skulle testa lugnande och visst det hade vi väl kunnat men för vems skull? Ska vi medicinera Malte resten av hans liv för att han ska klara av sig själv? Nej jag vill faktiskt inte det. När maken hade funderat ett tag så ringde han till veterinären. Vi hade då pratat igenom allt och kommit fram till att Malte inte kan må bra hos oss. Att vi inte kommer må bra förrän han mår bra och att det kommer sluta med skilsmässa mellan oss om inget händer. Vi måste även tänka på Musse. Musse är en lugn och trygg individ i grunden men efter att ha levt i 2.5 år med Malte så finns det vissa stress tendenser även i honom som vi inte vill ska förvärras så vi sen har 2 stressade hundar som inte går att rehabilitera.

Vi fick tid hos veterinären förra tisdagen och efter att ha gråtit hela morgonen på toaletten på jobbet var det dags. Jag hämtade upp maken och Malte hemma. Det var skönt att vi gjorde detta tillsammans. Jag hann tänka flera ggr att jag skulle ta honom och gå därifrån, att jag skulle bli hatad av alla och få så mycket skit för det här. Men så fort vi öppnade bagageluckan började stressen och jag kände att nej, det är ju så här 90% av våran vardag. Hans positiva sidor/stunder syns allt mer sällan. Vi fick komma in i ett litet rum med tända ljus där Malte fick lugnande. Vi strök på honom och pratade med honom. Även med lugnande var han alldeles hård i kroppen. Han kändes liksom inte avslappnad fast han var i stort sett helt väck. Malte låg på golvet och maken låg över honom, jag började gråta hysteriskt, eftersom min bebis mage växt förstod jag ju att jag inte skulle kunna ta mig ner dit till honom. Maken lyfte därför upp honom på bordet och jag drog fram min stol så jag satt precis vid hans huvud. Malte stirrade på mig men hans ögon var alldeles svarta, inte alls så där bruna och fina som de brukar vara. Det var som att själen redan lämnat honom, det var hemskt! Efter en stund fick han de sista sprutorna och i stort sett direkt upphörde andningen men hjärtat slog ett tag till. Tårarna rann på oss, vi kramade, pussade och pratade med honom. Allt bara släppte. Jag hade tidigare pratat på om massa praktiska saker medan maken grät. Troligtvis för att stöta bort sorgen, men nu svämmade den över. Lutade mig över honom och viskade förlåt mattes älskling i hans öra och drog ett djupt andetag i hans päls som alltid luktat så gott. Det var sista gången jag skulle få känna hans doft, hans värme. Att lämna honom där på bordet och gå ut med bara ett koppel var en väldigt makaber känsla men jag vet att Malte har det bättre nu och jag vet vart han finns vilket betyder att även jag fått sinnes ro.

Älskade Malte!   

Musse & Malte - Bästa kompisar och Malte har ALDRIG markerat för Musse när han gått för långt utan väntat på hjälp från oss.

Favvosysselsättningen - Viltspår!

Den allra finaste!

Maltes absolut bästa egenskap har varit att jag alltid kunnat lita på honom när det gäller barnen. Ovan Alice & Malte

Malte & Alice kollar tv

Malte väntar på att Leija 8 mån ska äta klart på hans ben

Vi har ett problem med våran röda herre, Malte.

Han snor gärna mat från bordet och även om det inte finns mat på bordet så springer han på bordet och letar, tex på natten. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa detta. Elhalsband hade varit en skänk från ovan (skämt). Vi låter dom aldrig få något vid bordet, ramlar något ner så får de inte ta det osv. Det är inte så att vi lämnar saker framme på bordet men när man har barn så händer det att ngn blir kissnödig under middagen eller att telefonen ringer osv. Jag vet inte när jag sov en hel natt senast för så fort Malte rör sig så vaknar jag och ligger och lyssnar vad han gör och flyger upp och ryter till åt honom.

Vi har testat att ta honom på bar gärning, att "skälla" på honom när han är på bordet,vi har kört med blomspruta, vi har gillrat skrammelfällor men skramlet överraskar honom bara i stundens hetta. 2 sek senare är han där igen. Det känns som att oavsett vilken konsekvens det blir av så är ändå den ev matbiten värd så mycket att det inte gör ngt om han blir rädd eller får vatten på sig.

Just nu står mitt enda alternativ till att sätta upp kompostgaller på nätterna för att stänga honom ute från vardagsrummet. Vi har öppen planlösning och har matbordet i vardagsrummet så det finns inga dörrar. Det som hindrar mig från att sätta upp kompost galler är att Malte alltid sover ute i soffan och det kan han inte göra om vi ska stänga honom ute och det känns heller inte som att problemet kommer lösas. Dessutom har vi ju barn som inte kan öppna och stänga kompostgallret och därmed inte kommer kunna gå ner till oss på natten ifall de drömmer.

En annan sak jag funderat på är ett sånt där antiskall halsband med fjärrkontroll. Men det hjälper ju inte på natten men man kan iofs träna med det på dagtid. Vi lånade ett sånt för några år sen till våran tax och han lärde sig till slut att det var när han fick på sig halsbandet som det skulle börja spruta och jag tror att Malte kommer lära sig samma sak rätt snabbt så det är nog inget bra alternativ heller. 

Är det någon som har erfarenhet av detta? Något bra tips eller lösning till mig?

Ha en fortsatt härlig vårdag alla läsare!

/Sofia

Herregud vilket dåligt samvete jag har och har haft för bloggen under min frånvaro.

Det har hänt så himla mycket på det personliga planet att jag knappt orkat ta mig för något alls. Perioden feb-april var vi jourfamilj åt 2 tjejer, 5 och 6 år gamla och tiden med 5 barn i familjen var inte den lättaste. Vi har dessutom fått reda på att vi ska få tillökning i familjen i höst i form av en människovalp och jag blir alltid så himla sjuk de första månaderna och så även denna gång. Detta har däckat mig totalt och det är först nu som jag börjar få lite eneri tillbaks.

Under den här perioden har tyvärr hundarna fått stå tillbaks en hel del och även där tär samvetet.

Nu börjar vi komma igång och har hunnit med 2 st träningar inne i Kristinehamn med min favorit instruktör. Hon hade privatträning med ett ekipage där hunden hade svårigheter med hundmöten. Vi åkte dit för att agera störning med båda våra killar.

Vid första träningen så var det ganska stort avstånd som gällde, 3-4 meter som minst från hunden som hade privatträningen. Vi gick fram och tillbaks längs en väg och störde så gott vi kunde. Vi var totalt ca 7 hundar i rörelse och det var så nyttigt för båda våra killar.

Musse är ju en klockren hundmötes hund. Han sköter sitt och bryr sig verkligen inte om andra hundar. Det är knappt att han tittar men han blir ändå helt slut av att vara runt andra hundar. Malte skötte sig riktigt bra. Inga konstigheter alls. Detta var minst lika nyttigt för honom som för hunden som hade träningen. Han var avslappnad hela tiden, ingen spänd kropp, inga öron på skaft utan lugnt och fint. Mellan varven så övade vi lite Rallylydnads moment bara för att få upp uppmärksamheten plus att krydda tillvaron lite extra för Malte som älskar att jobba och tänka.

När vi kom hem så sov killarna i 2 dygn!! Snacka om att de varit understimulerade stackarna.

Helgen efter drog vi in igen när de skulle ha kurstillfälle nummer 2. Det var nu dags för lite mer utmaningar i hundmötena. En sak som vi fick göra var att vi en och en skulle gå runt hunden som hade lektion som då satt ner vid sin matte. När det var Maltes och min tur började han hoppa och studsa ju närmre den andra hunden och situationen vi kom. Instruktören tog sig då tid att förklara för mig varför han gör så här och hur jag ska få honom att sluta. Malte tycker det är väldigt jobbigt när hundar "stirrar" på honom och i den här situationen gick jag rakt mot den här jobbiga och han hoppade då för att "fråga" mig om vi verkligen ska gå in i det här. Jag fick då stanna, vänta på att han ska lugna sig och sen gå vidare runt hunden. Det fungerade så himla bra! Han ville inte riktigt titta på hunden och han visade tydliga tecken på osäkerhet. Jag tycker det är fantastiskt när instruktören trots att denne har kurs med en annan ändå tar sig några minuter att förklara och hjälpa en med saker som dyker upp. Även efter att lektionen är slut tog hon sig tid att stanna och prata med oss om olika saker som vi funderade på.

Det är egentligen såna här saker som våra killar behöver. De vardagliga mötena med andra hundar. Men jag blir så störd på mig själv för jag måste signalera något till Malte när vi är på kurs för då sköter han sig jätte bra och det blir inga stora problem, men när vi sen är på promenad och möter en hund så kommer det oftast ett utfall. Malte gjorde ett sånt utfall efter själva träningen i lördags och det var så bra att instruktören hann se det för då förklarade hon att det handlade om dumhet blandat med att han inte vill att andra hundar ska titta på honom. Jag fick tillfälle att korrigera honom på precis rätt sätt utan att vara spec hård och det syntes på honom att han tog det väldigt bra. Han såg ut att förstå att det var fel och det kändes skönt. Då vet jag hur jag ska göra vid ev utfall på promenad.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga och träna mina herrar!

hur har ni det så här på våren? Blir det mer träning och promenader för er när snön och kylan är borta eller kör ni lika aktivt året om?

//Sofia & Musse & Malte

Att köpa leksaker till sina hundar är väldigt populärt. De finns i alla djuraffärer och även i vissa mataffärer. Spec olika typer av aktivitetsleksaker, spel är väldigt populärt. Det låter så himla bra när man läser om dom på förpackningar och i reklamblad – som att man bara ska stoppa en leksak under näsan på dom i ngn minut och sen är hunden jätte trött. Alla hundar är olika men för just mina hundar funkar det inte så i alla fall.

Jag har inte köpt jätte mycket leksaker till mina grabbar av olika anledningar. Dels så strimlar Malte allt som finns att strimla och sen för att de inte får ut så mycket av det. Jag får höra ibland från andra att ”det är ju bara att släppa ut hundarna och lite leksaker i trädgården så leker dom”. Nej, det funkar inte så. Om jag skulle kasta ut leksaker fritt i trädgården så skulle de inte röra dom alls. De är inte såna som plockar upp saker som ligger still i trädgården utan man måste vara med och kasta pinnar, bollar osv. Nu är mina killar väldigt olika och eftersom Malte blir så stressad av saker man kastar så blir det heller inte så mycket kastande åt Musse som klarar såna lekar bra. Där kan jag ha dåligt samvete att Musse inte får ta del av det roliga bara för att inte Malte klarar av det. Jag brukar ta med mig Musse ut i skogen i långlina ibland och passa på och låta honom springa efter saker. Låta honom vara hund! Musse blir trött av att springa efter saker medans Malte går upp i varv och blir hyper och tuggar sönder allt istället.

Om man har tråkigt så kan man ju strimla syrén busken när man tror att matte inte ser   

Jag har en aktivitetsleksak som jag köpte för 2 år sen. Men det är inget som jag använder jätte ofta. Det är 4 lager som man kan vrida åt olika håll med fördjupningar som man kan lägga klossar över för att öka svårighetsgraden. I fördjupningarna lägger man godis och hundarna ska snurra bort lagren för att nå godisarna eller ta bort klossarna för att få fram godisarna. Både Musse och Malte klarar det bra. Musse är en mer observatör, en tänkare. Han tar det lugnt och gör allt väldigt noggrant. Han blir inte spec trött av den leksaken men han tycker det är roligt när vi håller på. Malte älskar att jobba och lösa saker. Men han är inte lika grundlig som ”brorsan” men han löser ändå uppgiften snabbare. Malte vill gärna vända på hela leksaken, slå på den, gräva runt den – ja han gör allt för att få ut godisarna och lyckas men jag föredrar Musses sätt. Malte måste jag hela tiden vara med och bromsa så att han ska ta det lugnt. Märker jag att det blir ett stressmoment för honom och han blockerar sig så avbryter jag aktiviteten.

Leksaken jag har - från Nina Ottosson.

Hur har ni det med leksaker till era hundar? Finns det ngn lek som tröttar ut dom eller ngn leksak som ni är extra nöjda med och vill tipsa om? Vad tycker de är roligast? Det här är vad mina grabbar tycker är allra roligast   

//Sofia & Staffarna
 

Jag har tagit ett gammalt blogginlägg och väckt liv i. Ett ämne som jag tycker man ska ta på allvar och kanske är det någon mer som har "problem" med sin hund och får en ny syn på tillvaron och kan hjälpa sig själv och sin hund på bästa sätt. 

"Malte är ju min första staffe som ni vet och jag var SJUKT dålig på att träffa staffar innan jag köpte honom. Jag hade nog läst det mesta men ändå inte träffat många. Det är ju ett ”misstag” som jag själv får ta på mig men jag tyckte att jag visste det mesta efter all läsning.

När han kom hem till oss så bodde vi på landet och hade tillgång till skogen och där spenderade vi mycket tid. Han sprang fritt, vi gömde oss så han fick leta, han var med oss på ridturer och i stallet. Ändå kunde han ALDRIG koppla av. På den tiden hade vi en stor bur inne för att han skulle ha en plats att få vara ifred på. Och till slut fick vi börja stänga in honom i den för att han skulle slappna av och somna. Då sov han i timmar.

Så fort han var vaken och var med oss så bet han på oss så vi blödde, hängde i barnens ben så de skrek av rädsla när han kom mot dom, han bet sönder ALLT, han for som ett skållat troll hemma. Detta har följt Malte genom hela hans liv. Självklart har det bytt lite karaktär från valp ”beteendet” men han har varit väldigt intensiv oavsett hur mycket vi tränat passivitet och sysselsatt honom. På promenader kan man tydligt se hur han flackar med blicken, ser sig om hela tiden och nästintill springer ifrån allt runtomkring.

Jag har tagit upp detta med andra som har staffar och mer erfarenhet än jag själv och svaren jag fått har varit att det är så dom är, att jag ska aktivera honom mer osv…

Så det gjorde vi, kurs efter kurs har avlöst varann, vi har spårat, busat massor, tränat, cyklat och massa sånt. Det hjälpte inte. Inget hjälpte. Jag kände att ngt måste ju vara ”fel”. Han måste ju ha alla bokstavssjukdomar som finns. Men eftersom alla ”kunniga” bara sa åt mig att sysselsätta honom mer så fick jag ju lyssna på det.

Malte har hela tiden varit ”min” hund. Det är mig han lyssnar mest på och det är mig han följer. Till slut började jag bli riktigt irriterad faktiskt på att hela tiden ha Maltes nos i knä vecket. Vart jag än gick hemma. Så fort jag reste mig så reste han sig. Till slut kom jag på mig själv med att sitta i soffan och han låg brevid och sov, jag behövde resa mig men jag ville inte. Tänkte ”nej då reser han sig också”.

Sen en dag låg det ett inlägg här på bloggen. Skrivet av goa Paula. Det var om DD’s stress – då föll poletten ner. Malte är ju stressad. Det var så mycket som stämde och när jag tog upp detta med Paula så bekräftade hon det jag misstänkte. Så här skulle det ju inte vara. Jag och min man satte oss ner och gick igenom några av de tips och råd som vi fått. Efter någon dag så satt det kompost galler som delade av så att hundarna antingen är i vardagsrummet ELLER i köket/hallen. Vi skulle även börja med LUGNA promenader. Det är nog min största utmaning. Jag är sån som går raskt. Och Malte har liksom skyndat sig förbi allt på promenaderna som att han vill slippa att ta in intrycken och därmed inte bearbeta dom.

Jag avbokade de kurser som jag hade anmält oss till och vi sa upp Maltes dagisplats. Allt för att skapa mer lugn runt oss.

Och det är här vi är nu.

Inomhus har det hänt en hel del nu. Många ggr kan jag resa mig från soffan och gå ut i köket och hundarna ligger kvar. Första gången det hände så ville jag bara ställa mig i köket och ”skrika” av lycka. JAAAA!!! De där ”små” sakerna känns som enorma segrar för oss. Vi är på rätt väg men vi har långt kvar.

Utav min egen erfarenhet av mina egna hundar och av de staffar som jag träffat så tycker jag att staffar har lätt för att varva upp sig och även stressa upp sig. Det går verkligen från noll till hundra men inte alltid lika lätt åt andra hållet. Självklart är det ju det livet som vi lever som skapar hundarna och med det i baktanken så är det inte självklart för mig att nästa hund blir en staffe. Vi är en familj med barn vilket gör att det stundtals rör sig en hel del här hemma, dörrar öppnas och ngn ropar. Man kan ju tycka att hundarna ska vänja sig vid detta när det händer sen valpstadiet men Malte är snart 3 år och han rusar upp oavsett om dörren öppnas med 5 timmars mellan rum eller 5 sekunders mellan rum. Jag älskar verkligen staffarnas utseende, de är den finaste rasen jag vet. Och naturligtvis älskar jag att de är så oerhört snälla mot människor och barn. Kanske får vi bukt på detta och när det är dags för nästa hund (om ca 6-7 år) så är barnen så pass stora att det är en annan ”miljö” här hemma. Plus att vi kommer vara mer medvetna om detta. Så det kanske blir en staffe i alla fall. Jag hoppas ju på det. Men jag har ändå börjat kolla upp lite andra raser så smått för att se om det finns ngn annan som kan falla mig i smaken.

Jag kommer att uppdatera er om vårat jobb med stressen och kommer nog ägna ett inlägg längre fram åt vilka raser jag är nyfiken på och där även be er om era erfarenheter av dom."

Det har gått nästan exakt ett år sen jag skrev det här inlägget och det har hänt en del sen dess. Malte är nu 4,5 år och har lugnat sig massor. Han stressar inte upp sig lika lätt och är enklare att varva ner när han stressar upp. Det är som att han nu tänker till en gång extra och ofta väljer den sunda vägen i olika situationer.

Han har enklare att gå och lägga sig om det kommer folk till oss, dock är han fortfarande och svansar efter mig om jag reser mig upp. Men men, jag känner att mycket verkar ge sig med tiden oxå. Men visst har vi övat övat och övat på passivitet och regler vid olika tillfällen. Känner ni igen er? Verkar er hund stressad? Ta hjälp av en instruktör som ni har förtroende för och kom fram till olika träningsmoment för att komma till rätta med stressandet.

Och vill ni ha kontakt med mig för att dela med er av erfarenheter så tveka inte utan maila till mig, jag uppskattar alla mail som jag får via bloggen: lundqvist.sofia@tele2.se

//Sofia och staffarna

När man är inne på olika forum och hundbloggar så ser man många som sliter med det här med kloklippning på sina hundar. Så även vi. Malte har aldrig gillat att klippa klor men han har inte varit hopplös. Han har motvilligt legat i husses knä medans han fått klorna klippta och ibland även filade. Jag själv är väldigt rädd för att klippa klor så det här är enbart husses uppgift.

När Musse kom till oss så märkte vi direkt när det var dags att klippa klor att det här skulle bli tufft. Han fick total panik! Vi pillade mycket på tassarna när vi mös, vi hade klotången i närheten, vi drog med klotången över tassen osv. Inga problem. Det blev sen när det var dags att klippa som paniken kom hos honom.

Nu har vi haft turen att Musses klor växer extrent sakta så han behöver bara klippas med ungefär 3 mån mellanrum så det är inget vi behövde brottas med ofta. Men nackdelen är ju att han inte vänjer sig eftersom det blir så lång tid emellan.

Massa goda råd kom från olika människor men allt gjorde bara Musse ännu mer skräckslagen.

Nu ska ni få ett råd av mig, det enda rådet jag INTE fick!

TA HJÄLP AV NGN KUNNIG.

Man är inte en dålig ägare bara för att man erkänner att man inte klarar av det, tvärtom! Se det som en investering i framtiden när ni har en hund som är väldigt lugn och trygg i kloklippningssituationer.

En av mina instruktörer som jag skrivit om tidigare startade hundtrim för något år sen och jag bad henne om hjälp med Musses klor. Första gången tog det 2 timmar innan han var klar. Lång tid men då satte hon sig på golvet med honom, inväntade rätt sinnesstämning och filade sen en klo i taget i den takt som han accepterade. Började han bli stressad så lät hon det vara. Ett enormt tålamod som jag själv önskar att jag hade.

Eftersom Musses klor inte växer så fort så har han bara varit hos henne ca4 ggr men det verkar som att han förstår varför han är där. Han är super glad när han kommer dit till lokalen och nu sista gången var han klar på 20 min.

Trots att det gått så bra för Musse med klorna kommer jag fortsätta köra iväg honom när det är dags. Jag vill att han ska känna sig väldigt trygg med kloklippningen innan vi tar över den.

När det sen är dags för oss att fixa den själva kommer jag anmäla mig och Musse till en kloklippningskurs som samma person som klipper hans klor håller i.

Så det jag vill säga till alla er som har det jobbigt med klorna är - be om hjäp!

Idag finns det många som utför kloklippning. Be att få veta hur de går till väga för att klippa klorna, avsätter de en viss tid för det eller får det ta den tid det tar? Det finns säker en del som inte använder så bra metoder men ta reda på fakta om företaget, kanske vet ni någon annan som varit där med sin hund, ställ frågor osv.

Kloklippningen ska vara bekväm både för ägare och hund. Man ska inte behöva känna obehag av det och ha det som ett överhängande stress moment.

Stort lycka till!

Sofia & Musse

Visar ni upp era hundar i olika sammanhang?

Det jag menar med visa upp har inte med utställning att göra utan om ni tar med dom på olika aktiviteter, inte alltid för hundens skull utan för omgivningens skull. För rasens skull.

Vi tar när vi har möjlighet med oss hundarna eller ngn av dom på olika saker vi gör. Tex på fotbolls träningar, till lekparker, minigolf banan, ner på stan osv.

Många ggr handlar det förstås om att hundarna behöver komma ut och träna passivitet, få lite hjärngympa eller bara få komma ut och bara vara, slippa lydnads träning.

Men många ggr handlar det också om att jag vill passa på att visa upp rasen, inte för att få alla att köpa en staffe för det budskapet vill jag inte sända till folk, att det är en ras som passar alla. Jag är väldigt noga med att påpeka vad som krävs och vad man ska tänka lite extra på när det gäller rasen.

Utan mitt budskap är att sudda ut media bilden om att rasen är farlig mot människor!

Min man har även med sig hundarna på jobbet. Han har egen byggfirma och antingen ligger hundarna ute på gräsmattan om han jobbar där det finns trädgård, annars sitter de inne i skåpbilen med skjutdörren öppen och spanar. Alla som vill får gå fram och hälsa på dom och alla han haft dom med sig hos har blivit glada att se dom och ger dom så mycket beröm.

(Hjälper Husse att "bygga")

Det är mycket positiva möten vi får med andra människor när vi är ute och "minglar". De flesta vill komma fram och hälsa, tycker de är så fina och sköter sig bra. Eftersom rasen inte är så vanlig i vår stad är det många som inte vet vad en Staffordshire Bullterrier är. Och ngt som är lite roligt och som hänt många ggr är att de sitter och myser med grabbarna och sen frågar de om rasen, de ser ut som frågetecken när man säger vilken ras de har. Och då brukar jag säga: Det är bla den här rasen som kallas "kamphundar" i media. Då blir de helt chockade. Va? Den här? Som ligger på rygg i mitt knä?   Ja precis den, farlig va?

Flera ggr har det hänt att folk tycker de är så fina och vill ha dom till att vara av annan ras. Boxer valpar har jag fått avfärda ett antal ggr. Kan det vara så att människor inte riktigt vill inse att de kan tycka att en "kamphund" faktiskt är söt och snäll?

Det är framför allt äldre män (60+) som kommer och klappar och pratar. Det tycker jag är så himla kul!

Vi har ju alltid våra barn med oss och jag vet inte hur många ggr jag fått frågan av de som först är lite skeptiska: men hur går det med den här rasen och barnen? Vad är det som inte skulle gå? Jag skulle aldrig utsätta mina barn för ett djur som jag inte litar på. Därav att jag inte skulle ta mig an en omplacerings hund tex medans barnen är små. senare  i livet kanske.

(Husse, Malte & Lillmatte snarkar ikapp en söndags morgon)

Jag älskar dagar när man är ute så här och visar upp rasen och man ser leende människor som tittar varmt mot våra hundar. Det känns som att vi ger en mer rättvis bild av rasen och får en del att få upp ögonen för rasen och även får dom att inse att allt som står i tidningen inte stämmer.

(Musse på fotbolls match)

//Sofia och prinsarna

Att vara på semester med både barn och hundar är inte alltid så enkelt som det kan verka.

Barnen vill bada – hundarna får inte vistas på stranden och vi kan inte lämna dom i bilen/husvagnen pga värmen.

Barnen vill åka karuseller – hundar är ej välkomna där, samma sak i djurparker, på restauranger osv.

När vi var på Öland som är VÄLDIGT hundvänligt så beslutade vi oss för att tillbringa en dag på Ölands Djurpark. Där visste vi att det fanns ett hunddagis. Hundar är välkomna i parken där om de sköter sig men jag vet att Malte inte skulle klara att gå så pass nära djuren som han skulle vara tvungen till eftersom våra barn vill fram och titta och klappa. Så vi bestämde oss för att lämna dom på dagiset. Dagiset ligger inne på tivoli området så vi var tvungna att gå en bit genom parken och tivolit för att komma fram. Det här dagiset var ett dagis utan personal, inga problem för mig. Jag är glad att ingen ska försöka lära sig mina hundar på 10 min utan jag vill sköta dom själv så länge jag kan. Vi gick och hyrde ett hänglås i ett lotteri stånd och sen gick vi in för att leta reda på en ledig box.

Det var några hundar där inne redan men boxen precis vid ingången var ledig. Det var grus/sand golv där, stängsel dörr och tak. Inne i boxen fanns en trädkoja där hundarna kunde gå in om de ville och det fanns stora skålar vatten i varje box. Våra hundar blev väldigt uppjagade av att det var andra hundar som skällde där inne och egentligen var det väl inte helt optimalt men vi slängde ut lite godis i deras box, låste in dom och gick. Jag vet att när de väl blir ensamma så stänger de av allt runt omkring och ägnar sig åt sitt.

(M & M på Tivoli)

Det som var så bra med just den här boxen var att maken som är så lång kunde från utsidan kika in genom en glipa mellan vägg och tak. Då kunde vi gå dit med jämna mellan rum och ha koll på dom utan att visa oss för dom och jaga upp dom. Ena gången busade de järnet där inne grabbarna så det for sand runt dom och nästa gång såg man tassar sticka ut från den lilla trä kojan, de var helt utslagna. Vi kunde lugnt och stilla ägna oss åt barnen i djurparken, kika på Zebror, de ljuvliga lejon ungarna, roliga aporna och klappa getterna. Sen var det dags för tivoli!

Det blev en hel del åkande för barnen och även mamman åkte lite karuseller. Sonen lurade med sin livrädda mamma i spöktåget och tuff som jag är klamrade jag mig fast i min 8 årings arm, blundade och skrek hela tiden.  

Haha, nä tacka vet jag karuseller med fart i.

(Såna här fanns det gott om inne på djurparken/tivolit)

Efter ett tag valde vi att gå och hämta grabbarna så de kunde vara med oss på tivolit. Min man mötte en kvinna inne vid hundgårdarna som kom fram och pratade. Hon hade suttit och myst med grabbarna genom deras dörr när hon skulle hämta sig egen hund. Hon berömde dom massor till husse att de var så duktiga och snälla mot främlingar. Husse hann inte mer än utanför dörren till dagiset så kom nästa person och dök över dom. När jag kollade till så låg Malte på rygg i ngn killes knä. Det visade sig att den här killen hade haft en egen staffe som han nyligen varit tvungen att ta bort pga cancer så han var ju bara tvungen att gosa lite. Han berättade att han hade köpt sin staffe från samma kennel som Malte kommer ifrån så det var ju lite extra roligt.

Vi hade sen en underbar avslutning av dagen på tivolit med våra grabbar. De var hur duktiga som helst och bara stod lugnt och stilla och tittade när barnen åkte och på folk som passerade. Alla var väldigt positiva och glada mot våra fina hundar – med undantag från en mamma vars barn i ca 5-7 års åldern kom bakifrån hundarna och skulle gå till en karusell när mamman fick syn på hundarna, fick skräck i blicken och slet tag i sitt barn och gick åt ett annat håll.

Jag kan inte låta bli att känna smärta i hjärtat när sånt händer.   Jag kan inte göra ngt åt det, jag skulle självklart vilja springa ifatt och fråga varför de gör så och sen göra ett långt utlägg och berätta om rasen men jag låter bli. Istället försöker jag visa upp mina hundar med mina egna barn och hur snälla och fina de är. Bara synen av att lilla Leija 2 år står och matar Musse med hudgodis. Hon stoppar in hela handen i munnen på honom och ändå är han försiktigt och väntar på varsågod. Behöver jag nämna att både barn och hundar var trötta den kvällen?    

 
Ett annat ställe där det var hundvänligt på Öland var Solliden slott. Jag som är hyper royalist och aldrig varit på Öland förut släpade med min stackars familj till Solliden för att se på Kungens ”sommarstuga”.    

Det rörde sig en hel del hundar även där och jag valde att köra stenhårt på skvaller träningen och att hålla avstånd förstås. När vi kom in i parken visade det sig att Kungen skulle lämna pris till Årets Ölänning    så helt plötsligt stod vi mitt bland fotografer och andra turister. Där blev det mycket passivitets träning för grabbarna men det tröttar ju om möjligt ut ännu mer.

(Malte spanar ut över den gigantiska Solliden parken)

När vi kom upp till bilen igen så fick nog vi och alla andra bilägare lite av en chock. Vi hade parkerat i en kohage!    Där stod korna mellan bilarna, slickade på rutorna, kliade sig mot kofångarna osv. Jag kunde inte göra annat än skratta åt det! Det förklarade alla komockor vi sett tidigare. Innan vi gick och kelade med korna satte vi faktiskt in de super nyfikna hundarna i bilen. Inte värt att stressa upp vare sig dom eller korna.

Vi hade en super härlig vecka på Öland – verkligen en hundvänlig ö.

Har ni några tips på hundvänliga semesterutflykter?

//Sofia & Staffarna