Hej allihop!

Dagens inlägg kommer att bli ganska kort. Faktum är att jag har en fråga till er läsare:

Vad vill ni läsa om?

Jag har nämligen fått total bloggtorka. Så har ni något ni är nyfikna på? Det kanske finns något som intresserar er mer än något annat?

Camilla kom med ett internt förslag för ett tag sedan: Att man kan ha temaveckor på bloggen. Att alla skriver något efter samma tema. Tex. en närmare beskrivning av ens första hund, någon specifik form av träning etc.

Så kom med förslag!     :D

/ Jennica

Jag har sista tiden funderat en del kring mig själv i rollen som hundägare/”kamphunds” ägare. Skulle jag göra likadant/kräva samma saker av en annan ras? Troligtvis inte! Varför? En hund är ju en hund.

I detta kan jag enbart gå till mig själv och hur jag känner/gör/tycker.

Vi hade ju en tax tidigare som vi fick ta bort i februari och om jag jämför hur jag var med honom och sen hur jag är med Malte så är det som dag och natt. Ska ge er några exempel:

• Taxen kunde ta sig några egna promenader bort emellan åt. En granne kunde komma och knacka på och skratta lite och meddela att han knallade runt nere vid parkeringen. Om istället Malte lyckats springa ut var det inte glada miner och det var inte vilken granne som helst som kom utan en som inte är rädd för hundar generellt. Jag kände mig även mycket mer stressad och obekväm över om Malte hade tagit sig ut eftersom jag visste att honom var folk rädda för. Det var ingen för taxen.

• På promenader så gick taxen i sin egen lilla värld och var väl inte direkt jätte bra på koppel gående. Han kikade på mötande personer och hundar gnällde han och ville fram till. Eftersom han var så liten kunde man ju ”dra honom” förbi utan att ha blickar på sig. När jag går på promenad med Malte kräver jag i stort sett fot när vi passerar andra hundar/personer och kommer på mig själv med att försöka få honom att inte ens titta på de mötande. Det ligger säkert mer i mig än de mötande men jag känner hur blickarna som Malte får om HAN tittar på andra säger ”vilken farlig hund”.

• När det kommer folk hem till oss så fick taxen ”härja fritt”. Han var ju ändå så liten och kunde inte välta ngn. Däremot staffarna får lägga sig och vara lugna så pass länge som krävs för att de ska kunna hälsa lugnt och fint. Här är det vad som krävs för staffarna för att de ska lära sig absolut – men varför krävdes det inte samma av taxen?   

• Staffarna har kostat en hel del i kurser för att träna dels lydnad men även andra roligare kurser. Taxen i vårt fall har aldrig gått en enda kurs. Är det för att han var ”små” hund som man tyckte att man klarade av just pga hans storlek? Han hade verkligen behövt lite kurser.  

Det här var bara några av exemplen i vårat fall på hur vi gjort skillnad på en tax och staffar. Självklart måste man ju vara individuell när det gäller hundar och raser. Men i ovan fall handlar det ju egentligen om vanligt ”hyfs”.

Jag känner att jag/vi i en del fall går till överdrift med staffarna. Att de ibland inte ens får röra sig. Jag känner ett enormt ansvar att visa hundarna från sin bästa sida och inte skrämma någon. Varken med att vara lösa, utfall eller en blick. Jag tror att jag själv är den som förstorar upp det hela och ”tror” att jag vet vad folk ”tror” när de möter oss. Men tyvärr är det ju så att om Malte som är en Staffordshire Bullterrier ”missköter sig” även om det så bara är en liten skitsak så drar det mer blickar åt sig än om våran strävhåriga tax hane hade gjort ngt betydligt värre. Det känns som man är synad hela tiden och jag tycker det är lite jobbigt faktiskt. Som att man måste vara på helspänn hela tiden ”ifall” ngn ser. Och detta gör att jag faktiskt funderar på annan ras framöver. För att ”slippa” pressen och den inre stressen som jag själv bygger upp i rädslan att misslyckas med denna ”omtalade” ras och se mig själv stå där i slutänden med två bestialiska staffar som ger sig på allt de ser.

Som tur är så är det inte fallet än så länge…

// Sofia & Malte & Musse

Nu kände jag att det återigen var dags att ta upp ett inlägg från min gamla blogg.. idag angående att låta hunden läsa skvaller-blaskor!

Jag undrar om ni som har hund låter dessa ”läsa tidningen” och ”skriva egna annonser”..? Vad jag menar kan bättre förklaras med uttrycket ”Checking their peemail.”

För er som inte hört uttrycket förut kan jag snabbt förklara med att hunden dagligen läser av vad andra hundar lämnat för meddelanden genom att lukta på deras kiss. Låter du din hund göra det? Får den också kissa över andras kiss för att lämna ett eget meddelande?

Förr (t.ex när jag skrev detta inlägg i min gamla blogg), så var jag väldigt restriktiv vad gällde detta beteende. Jag lät inte Diza kissa över andra hundars kiss, och jag valde ofta att hålla henne i kort koppel när hon - efter hundmöten - ville "läsa den andra hundens annonser".
Jag tyckte det tydde på dominans, och eftersom jag ansåg mig vara den dominanta av oss, så var det också jag som bestämde vem som skulle lukta och kissa var!

Oj, vad det har förändrats!!! Diza var inte så noga med att kissa över andras kiss, om hon var med andra hundar och dom kissade så ville hon helst inte ens gå i närheten av den platsen.
DD tar däremot gärna alla chanser hon får att kissa över andras kiss.. 

Jag trodde förr att dominans innebar stora problem med andra hundar, och att ett sådant här beteende då skulle göra att hunden fick problem med andra hundar. Diza hade ju problem med andra hundar, DD har det inte. 
Diza fick inte kissa på andras kiss. DD får det.
Ser ni hur det inte går ihop, och förstår ni då att jag ändrat mitt tänk?  

Jag försökte "ta ur det" ur DD också i början, när jag levde kvar i det gamla tänket.. (det kretsade mycket kring dominans) Men så mycket har förändrats och jag har insett att det är så hon är. Det är en instinkt hon har i sig, som jag inte kommer få henne att sluta med.
Hon är inte överdriven i beteendet (förutom före och under löp), och när hon är lös kan jag inte styra över det alls, och har lärt mig att släppa taget om den kontrollen.

Däremot; om vi är ute och går en motionsrunda, så får hon inte kissa vart hon vill. Jag låter henne rastas av sig, och sen går vi. Hon får snällt följa med så att vi kommer upp i hastighet och får rört på fläsket.

Hur gör ni vad gäller sådant här? Får era hundar kissa överallt? 

//Paula & DD

Den 6/8 var det dags igen att åka in till Strömsholm. Tyras tillstånd hade försämrats kraftigt och utslagen härjade på hennes stackars kropp. Jag kände sån frustration och förvivlan över att trots antibiotika så blev hon kraftigt sämre  

Ännu ett ultraljud görs pga hennes svullna vulva och man fastställer att Tyra har livmoderinflammation. Nya skrap prover görs och det tas även prov med stor tops direkt i ett savigt utslag för att kunna ta odling. 

Tyra är medtagen och då vet man att det är illa eftersom hon alltid försökte hålla skenet uppe och bjuda till.

Man upptäckte inget på skrap provet men tops provet talade om att Tyra var angripen av:

Stafylocock Pseudointermedus

Det är en bakterie som finns i ALLA hundars NORMALFLORA och så länge hunden är frisk så är det en "snäll" bakterie. Äter hunden t ex antibiotika som resulterar i ett nedsatt immunförsvar eller om hunden har ngt sår eller utslag som bakterien får fäste i, kan det bli en MYCKET OTÄCK BAKTERIE.

Eftersom man konstaterat att Tyra hade livmoderinflammation och dessutom hade en otäck bakterie som härjade i hennes utslag hade man inget annat val än att sätta in Synulox för att försöka få livmoderinflammationen att gå tillbaka. Det gick inte under några som helst omständigheter att göra ett operationssnitt på Tyras buk när hon var så full av utslag och dessutom attackerad av bakterien. Vi fick åka hem och bara hoppas på att antibiotikan skulle hjälpa Tyra som kämpade så tappert!

10/8 var det dags igen, bara 4 dagar hade gått när vi var tvungna att besöka Strömsholm igen. Tyra mår sämre, hon har mått illa sen vi var inne förra gången och hon äter dåligt. Hon är stor och svullen i vulvan och har flytningar och kraftig klåda.

Man bestämmer sig för att göra ett HESKATEST som tas genom att man tar blodprov från hunden och skickar iväg för analys. Tyras blodprov skulle till Norge. Idag förstår jag bättre och skulle aldrig ha tillåtit att detta test utfördes i det tillstånd Tyra var i. Anledningen till det är att ett sådant test kan påvisa fel resultat om hunden äter någon form av medicin eller är nedsatt och Tyra var ju båda delarna.

Man gjorde även en gynundersökning på Tyra och tog bakterieprov för att odla på. Vad jag glömmer att tillägga i allt det här är att Tyra alltid bara lät veterinärerna göra vad dom ville ( bortsett nålen rakt in i magen då förstås ). Hon försökte alltid vifta på svansen och pussa dom som handskades med henne fast dom satte kanyler och gjorde skrapprov. Tyra valde alltid att borra in sitt huvud under min arm och så stod hon bara där och lät dom hållas....Snälla fina Tyra  

Man valde att sätta in atarax ännu en gång för att försöka hjälpa Tyra mot klådan och så hoppades man mest på att det skulle vända med några dagars till antibiotika behandling.

2 dagar senare har jag telefonsamtal med veterinären som meddelar att bakterieodlingen visade att Tyra även attackerats av den elaka stafylocockern inne i vulvan, stackars Tyra! Veterinärens plan är att när Synulox kuren är slut, ska eventuellt ny antibiotika sättas in, Clindabuc.

Känner att jag får panik över att ständigt behöva åka till Strömsholm och varje gång åka därifrån och vara lika stort frågetecken som när jag åkte in. Frustrationen var enorm vid det här laget! Tyra mådde fruktansvärt dåligt och inget vettigt fanns att göra verkade det som.

Hela sommaren 2010 kändes det som att vi var som en jojo mellan hemmet och Strömsholm och Västerås Djurklinik. Vet att jag önskade många gånger att Katinka skulle komma tillbaka tidigare från sin semester för henne hade jag förtroende för. Givetvis gjorde hon inte det och självklart skulle hon inte göra det heller, men när man är så desperat som jag var ville jag inget hellre än att hon skulle vara i tjänst.

Jag vet att Tyra inte hade behövt utstå så mycket lidande som hon faktiskt gjorde om vi hade kunnat åkt till Västerås Djurklinik istället men den möjligheten fanns ju inte eftersom Katinka hade semester.

För er därute som bor nära eller som kan tänka er att åka en bit kan jag varmt rekommendera Katinka Odhelius på Västerås Djurklinik! Hon är oerhört kompetent och en av dom bästa veterinärerna jag mött!

Vid det här laget satt jag många timmar bakom datorn i min strävan att finna svar som förhoppningsvis kunde hjälpa min älskade Tyra från sitt lidande!

Tyra kämpade dagligen mot sin allergi och hudproblem men ville ständigt locka fram ett leende på människors läppar. Finns inga ord i världen som kan beskriva den enorma saknad och tomrum jag har efter dig min älskade Tyra!

//Camilla

I mitt förra inlägg skrev jag om att Supra precis fått sig ett fästinghalsband att använda på semestern. Jag har känt mig smått orolig för att låta henne använda detta då det faktiskt handlar om gifter. Men iom att Sverige har så hårda lagar gällande djur och deras skötsel så tänkte jag att om det får säljas kan det ju inte vara skadligt för hunden. Eller?

Men så igår publicerade Aftonbladet en artikel om just detta halsband. Scalibor's fästinghalsband för hund. Hunden i artikeln hade blivit aggressiv och attackerat sin matte 3gånger på kort tid. Matte fick rådet att ta av halsbandet och duscha hunden ordentligt och hunden gick tillbaka till att bli helt normal igen.

Här kan ni läsa artikeln.

Men så blir jag lite såhär: hum.. Borde jag ta av det? Eller kan hon behålla det denna tiden som är kvar på semestern? Det gäller inte ens en vecka till.

Jag resonerar såhär. Allt som skrivs i Aftonbladet är, som bekant, inte saker som måste vara riktigt sanningsenliga. Det vet ju framförallt vi "kamphunds"ägare.

Men ändå så innehåller det även egna berättelser från hundägare som också stött på problem. Av vad man kan läsa så är aggressivitet i sig inte den vanligaste åkomman utan snarare vinglighet, skakighet och slöhet.

På Supra märks absolut ingen skillnad mot vanligt. Hon är samma pigga och glada lilla vovva som alltid.

Hunden i artikeln är en bordercollie. Jag vet inte hur just dessa är. Men däremot vet jag att många sorters collie är överkänsliga emot mycket. Och framförallt då läkemedel.

Men ur läsarnas inlägg var det lite blandade raser. Bla. en chihuahua (vilket jag kan tänka mig att de kan bli mer utsatta för eventuella biverkningar då deras kroppar är så små, men det är enbart mina spekulationer), en rhodesian ridgeback och en schnauzer.

Återigen, jag har inte märkt någon som helst skillnad på Supra före och efter användandet av halsbandet.
Men så vet jag ju att amstaff och andra "kamphundsraser" är mer tåliga inför det mesta. Som våran veterinär sa en gång så Säger de här raserna oftast ifrån lite för sent, tyvärr.

Hur som helst. Jag har bestämt mig för att låta henne ha det kvar under de här sista semesterdagarna. Men jag kommer också vara mer uppmärksam på eventuella förändringar från hennes sida.

Gör detta mig till en dålig hundägare? Borde jag direkt ta av halsbandet trots att jag inte märkt någon som helst skillnad?

Usch.. Det här med fästingar och deras vidriga sjukdomar är ingen lätt historia. Jag avundas er verkligen inte, alla ni som bor här nere och måste tacklas med det här varje år. Fast man kanske vänjer sig? Jag kanske är extra nojjig som aldrig behöver fundera på sånt här inför sommaren?

Till en helt annan sak: Nu taggar jag och Supra inför Specialen. ÄNTLIGEN är det nära, nära!!
Hoppas jag får se några av er därute. Ha en underbar helg! :)

/ Jennica

När jag skaffade Malte så tänkte jag att okej jag går en valp kurs "bara för att" men sen klarar jag ju detta själv - tänk så korkad man kan vara!   

När Malte var runt året började jag inse att vi behövde lite hjälp. Hjälp med aktivering för honom, tips och idéer samt att jag behövde lite hjälp med mitt tänk när det gällde hunderiet.

Valpkursen som jag gick var vi Brukshundsklubben här i Karlskoga och idag när jag ser tillbaks på den så gav den inte mig och Malte någonting alls! Tyvärr.

Malte var ju förstås en aktiv valp och han BET väldigt mycket,  även på mig. Jag hade fullt schå med att lyckas stå still utan att skrika för att det gjorde så ont när han bet på mig. Frågade instruktörerna vad jag skulle göra men de hade ingen aning. De skyllde på att han var "kamphundsras" och att de biter mycket.   

Ny som jag var på just denna ras så lyssnade jag tyvärr på vad de sa om att han var ett "hopplöst" fall och jag fick redan då tanken om att Malte då 16 veckor var en "problemhund".

När han då var runt året och jag letade efter vardagslydnads kurs så visste jag en sak : Det ska INTE vara via Brukshundsklubben iallafall. Hittade till slut ett företag som hade vardagslydnads kurs och vi gick dit. Jag är alltid jätte nervös innan en ny kurs börjar när det även är ny instruktör som inte känner oss för man får ALLTID en spec "blick" av både andra deltagare och instruktören. Det känns som att man måste gå dit och försvara sitt val av hundras. Det blev iallafall en lyckad kurs även om denna instruktör av och till var ute och cyklade lite ang dominans och annat vilket återigen gjorde att stämpeln "problemhund" sattes på honom.

Tiden gick och jag kände mig rätt dålig och tappade sugen på kurser eftersom de vi gått resulterade i att han var en problemhund. Under tiden jag var gravid med vårt 3.e barn så gick jag inte så mcyket med Malte - husse skötte den biten. Det gjorde att jag blev väldigt osäker på min egen kunskap och jag tvivlade mycket på Malte. Jag förväntade mig att det skulle hända olika saker och självklart hände det då. En dag "snubblade" jag över en internet sida som tillhörde en instruktör i Kristinehamn. På denna sida stod det ngt i stil med "har ditt hundägande resulterat i att du enbart går på promenad i skogen där du inte riskerar att möta andra hundar"....JA det var ju precis så det var. Jag undvek alla platser där det kunde dyka upp en störning. Jag skickade iväg ett mail till instruktören och väntade länge på svar. Till slut kom det och en tid för privat lektion bokades. Denna dag var början på ett helt nytt hundliv för mig och Malte. Jag fick för första gången kontakt med någon som förklarade hundspråket för mig, någon som översatte vad Malte "sa" under promenader. När jag åkte därifrån var jag så enormt lycklig för Malte var INTE klassad som en problemhund. Jag fick beröm för hur fin han var, hur bra grundlydnad jag hade på honom, hur trevlig han är osv. Malin Björefalk blev min nya inspirations källa/ guru/ guide/vän genom hundlivet.

För Malin och Sofia som är instruktörer på MaFia Hundproffsen har jag och Malte gått: Vardagslydnad 1 & 2, Viltspår, RallyLydnad nybörjare & Klicker kurs. Med Musse har jag gått valpkurs, Inkallnings kurs och min man har gått vardagslydnad 1 med honom.

Vi har nu anmält både mig och husse till en Miljö & Socialiserings kurs som drar igång i slutet av Juli. Ska bli riktigt roligt att vi ska gå den ihop och att vi ska ha båda hundarna med på den.

En kurs som jag hoppas dyker upp framöver är en Agility kurs för det är jag helt säker på att Malte skulle ÄLSKA! Tyvärr på de ställena som har den kursen här så måste man kunna ha lös hund och eftersom jag inte litar på min inkallning på Malte så är det tyvärr inte aktuellt för oss. Men jag hoppas att det kan bli möjligt snart.

Som ni ser så har jag haft väldigt blandad erfarenhet av kurser beroende på vem som hållt i dom. Och så är det ju förstås. Alla tänker inte lika om hundar och inlärning och man passar inte med alla människor. Så är det ju. Däremot kan jag vara ärlig och säga att hade jag kommit till valp kursen med våran tax när han var valp och upplevt samma som jag gjorde då. Ja då hade jag nog inte tagit mig iväg på någon mer kurs och därmed haft erfarenheten att detta med hundkurser inte var ngt för mig. Missförstå mig rätt i min jämförelse nu. Taxen var inte på ngt sätt lättare att träna. MEN, han var liten och LÄTT att hålla i tex vid hundmöten, ingen människa var direkt rädd för honom osv. Jag har högre krav på både mig själv och staffarna än jag hade på taxen.

Summan av  detta och min erfarenhet har lärt mig att ge inte upp! Gillar du inte en instruktör/kurs. Prova ngn annan. Utvärdera alltid vad du gillar och vad du inte gillar. Har du en magkänsla som säger att så här vill inte jag träna min hund: hoppa av! Man ska aldrig träna sin hund på ett sätt som den inte svarar på/som du själv inte tror på. Det är DU som ska leva med din hund - inte din instruktör.

Jag kommer fortsätta att gå kurser under hundarnas liv och oavsett hur många valpar/hundar som kommer passera genom mitt liv så kommer jag gå valpkurs och vardagslydnad med ALLA. Alla hundar är olika individer och jag tror att det är väldigt nyttigt att gå kurs och se olikheterna även om de är av samma ras. Det som funkade jätte bra med Malte på kurserna har inte funkat på Musse och tvärtom. Då är det bra att gå kurs så man får tips på hur man löser det just för den här individen.

Långt blev det den här gången...Har ni gått kurs? Ngn som varit extra bra? Ngn som varit favorit som ni rekommenderar? I höst blir det nog en kantarell sök för oss   

  (Malte fladdrar iväg i RallyLydnaden)

//Sofia & Malte

Tyra klarade sig utan antibiotika i 13 dagar tills det var dags igen. Vi vaknade upp en morgon i slutet av juli och inser att något är fel med Tyra. Inte på det viset att utslagen skenat iväg utan att hon ser annorlunda ut. När jag vaknar till ordentligt så inser jag ju vad det är, hon är ju helt uppsvullen i ansiktet och kroppen är alldeles bubblig! Jag får panik och ringer Västerås djurklinik som säger direkt att vi måste åka in till Strömsholm. Jag lägger på för att ringa Strömsholm, känns som en evighet innan jag kommer fram och fick prata med någon. Jag och Tyra var ju stammis på Strömsholm vid det här laget så behövde bara säga mitt namn och Tyras namn så sa hon i andra änden att: vi vet att ni är på väg in och vi är redo! Då hade Västerås Djurklinik hunnit ringa före och förvarnat att vi var på väg in, så himla rart av dom  

Väl framme fick vi komma in på en gång och veterinären konstaterade att Tyra fått en allergisk reaktion och hon lades in med dropp på en gång för att dämpa reaktionen. Blodprover och urinprov togs, där fann man att värdena inte var okej, men det som gjorde mig mest rädd var njurvärdet som får vara som absolut max hos en hund 109 och Tyra hade 144! Tyras vulva var även svullen trots avslutat löp sen 3 veckor tillbaka, vilket inte var normalt för henne så beslöt vi att ett ultraljud var på sin plats för att kolla livmodern och njurar.

Det tog emot att behöva lägga in Tyra men hade inget val. Nästa dag gjordes ultraljudet och när Tyra lades in gav jag strikta order om att man INTE fick göra något med henne utan att återkopplat med mig FÖRST! Pratar med en veterinär om läget dagen efter Tyra blev inlagd och Tyra mådde bättre och man hade diverse spekulationer, men kunde inte svara på vad som orsakat reaktionen.

Tyra skrevs ut nästa dag, så hon låg inne i 2,5 dygn. Fick prata med en annan veterinär som berättade att dom såg förändringar på Ultraljudet och misstänker att Tyra kan ha livmoderinflammation, dock inte så allvarlig för stunden.

Man berättar även att när själva ultraljudet utfördes så valde man att göra ( utan att prata med mig först!!!) en Cysto för att få urinprov direkt från blåsan.

Såhär stod det i journalen som veterinären skrivit:

"Cysto taget men fick mkt lite, försök till cysto en andra gång men sprattlar för mycket"

Veterinären jag pratar med berättar även detta att dom försökt ta urinprov men att det inte gått så bra pga att Tyra sprattlade för mycket och inte ville ligga still. Jag blev vansinnig och frågade hur det egentligen går till när man gör en sån här Cysto???

Cysto= Hunden ligger på rygg och en håller i frambenen och en bakbenen och sen tar man en STOR NÅL som även är TJOCK och STICKER RAKT IN I MAGEN FÖR ATT NÅ URINBLÅSAN, för att kunna ta ett urinprov.

Konstigt att Tyra sprattlade? Jag ifrågasatte varför dom inte bedövat henne för att inte orsaka henne onödigt lidande, men till svar fick jag att det ansåg dom inte behövdes   Jag påtalade även att jag sagt till om att INGET fick göras utan kontakt med mig först för godkännande och till det hade veterinären inget svar på varför det inte gjorts.

Man sätter in ännu en antibiotika kur, Furadantin den här gången för det var det enda dom kunde använda pga resistensrisken. 

Tyra skrivs ut den 30/7 och jag inser då att den här mardrömmen inte är över på långa vägar. 

  Efter att Tyra varit inlagd så började en massa nya utslag blossa upp och jag tyckte det kändes märkligt att det var så centrerat där ena kanylen suttit?? Men med facit i hand så förvånar det mig inte ett dugg med tanke på hygienen dom hade då på Strömsholm.

   Såhär såg en typ av Tyras utslag ut och dom började vid vulvan för att sen sprida ut sig såhär och sen även under hela buken och fram i armhålorna.

  En dålig bild men man kan ändå se den andra typen av utslag hon kunde få som var på kroppen och inte under magen. Jag lärde mig snabbt att när Tyra fick dom här utslagen så fanns det inget annat alternativ än antibiotika för att stoppa utslagens framkomst.

Blev långt det här inlägget men hoppas ni orkar ta er igenom det ändå. Det hann gå 9 dagar tills det var dags igen att återvända till Strömsholm, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

//Camilla

Idag fyller min finaste älskling 2 år! 

Jag tänkte göra ett litet hyllningskollage med blandade bilder från hennes tid hos mig. Tyvärr blir det bilder som de flesta av er redan har sett, eftersom jag inte kommer åt mina externa hårddiskar för tillfället.

Här är första bilderna jag såg på DD, som hennes uppfödare Christoph har tagit.   
       

Och här är ett litet kollage jag gjorde för en några veckor sedan. På första bilden, tagen av Jenni Miletic, är hon 6 månader gammal och på sin första utställning. På andra bilden, tagen av Jenny Arkko, är hon nästan exakt 1 år gammal. 
På tredje bilden, tagen av husse Daniel Johansson, är hon 1,5 år gammal och på sista bilden är hon nästan två år, och den är tagen av Sophia Meyer. 

   Jag som följt henne ser ju hur mycket saker och ting har förändrats. Hon har fått ett mycket bättre huvud det sista och ryggen har "planat ut". Innan var den ju lite kurvig, vilket syns mycket tydligt på bild 1 och 3. 

Detta kort har ni säkert sett förr, men det är så charmigt. Det är första dagen i sverige. Hur söt kan man vara? 

     Ni förstår varför jag föll pladask för henne? ;) 

Lite mörkt kort, men se så vacker hon är. 

Här ligger hon och myser i sin FatBoy, som hon - ca 1,5 år senare - åt upp ;) 

Min söta lilla docka. 

Här äter hon på en klöv efter ett lyckat spår. :)

 Min tid med DD har varit otroligt lärorik! Så mycket saker som förändrats i mitt tänk (ett exempel får ni i mitt inlägg nästa tisdag), eftersom jag lärt mig mycket om beteenden och annat. Diza lärde mig otroligt mycket genom att vara en såpass krävande hund (på många sätt), och DD har lärt mig otroligt mycket genom hennes "dåliga sidor". 

Ibland önskar man att man hade en enkel hund som aldrig var till några problem.. men å andra sidan; Om mina hundar hade varit enkla så hade jag inte varit den jag är idag.

Man stöter på problem som man bestämmer sig för att hantera på ett eller annat sätt. Så jag har Diza och DD att tacka för all den erfarenhet jag fått, alla vänner jag stött på längs vägen och all den kunskap de gett mig.

Idag ska DD få en blodpudding-tårta a'la Paula, sån som alla mina hundar får på sina födelsedagar :) 

TACK DD för att du gör mitt liv helt! 
Det har varit jobbigt att uppfostra hittills, och jag kommer garanterat stöta på många motgångar till med dig, - men även många framgångar - så tillsammans växer vi och ju fler motgångar vi får desto starkare blir vår relation.
Du är ett underbart helvete! ;)  

..får man vara så ärlig? ;) 

//Paula & DD