Jag har tagit ett gammalt blogginlägg och väckt liv i. Ett ämne som jag tycker man ska ta på allvar och kanske är det någon mer som har "problem" med sin hund och får en ny syn på tillvaron och kan hjälpa sig själv och sin hund på bästa sätt. 

"Malte är ju min första staffe som ni vet och jag var SJUKT dålig på att träffa staffar innan jag köpte honom. Jag hade nog läst det mesta men ändå inte träffat många. Det är ju ett ”misstag” som jag själv får ta på mig men jag tyckte att jag visste det mesta efter all läsning.

När han kom hem till oss så bodde vi på landet och hade tillgång till skogen och där spenderade vi mycket tid. Han sprang fritt, vi gömde oss så han fick leta, han var med oss på ridturer och i stallet. Ändå kunde han ALDRIG koppla av. På den tiden hade vi en stor bur inne för att han skulle ha en plats att få vara ifred på. Och till slut fick vi börja stänga in honom i den för att han skulle slappna av och somna. Då sov han i timmar.

Så fort han var vaken och var med oss så bet han på oss så vi blödde, hängde i barnens ben så de skrek av rädsla när han kom mot dom, han bet sönder ALLT, han for som ett skållat troll hemma. Detta har följt Malte genom hela hans liv. Självklart har det bytt lite karaktär från valp ”beteendet” men han har varit väldigt intensiv oavsett hur mycket vi tränat passivitet och sysselsatt honom. På promenader kan man tydligt se hur han flackar med blicken, ser sig om hela tiden och nästintill springer ifrån allt runtomkring.

Jag har tagit upp detta med andra som har staffar och mer erfarenhet än jag själv och svaren jag fått har varit att det är så dom är, att jag ska aktivera honom mer osv…

Så det gjorde vi, kurs efter kurs har avlöst varann, vi har spårat, busat massor, tränat, cyklat och massa sånt. Det hjälpte inte. Inget hjälpte. Jag kände att ngt måste ju vara ”fel”. Han måste ju ha alla bokstavssjukdomar som finns. Men eftersom alla ”kunniga” bara sa åt mig att sysselsätta honom mer så fick jag ju lyssna på det.

Malte har hela tiden varit ”min” hund. Det är mig han lyssnar mest på och det är mig han följer. Till slut började jag bli riktigt irriterad faktiskt på att hela tiden ha Maltes nos i knä vecket. Vart jag än gick hemma. Så fort jag reste mig så reste han sig. Till slut kom jag på mig själv med att sitta i soffan och han låg brevid och sov, jag behövde resa mig men jag ville inte. Tänkte ”nej då reser han sig också”.

Sen en dag låg det ett inlägg här på bloggen. Skrivet av goa Paula. Det var om DD’s stress – då föll poletten ner. Malte är ju stressad. Det var så mycket som stämde och när jag tog upp detta med Paula så bekräftade hon det jag misstänkte. Så här skulle det ju inte vara. Jag och min man satte oss ner och gick igenom några av de tips och råd som vi fått. Efter någon dag så satt det kompost galler som delade av så att hundarna antingen är i vardagsrummet ELLER i köket/hallen. Vi skulle även börja med LUGNA promenader. Det är nog min största utmaning. Jag är sån som går raskt. Och Malte har liksom skyndat sig förbi allt på promenaderna som att han vill slippa att ta in intrycken och därmed inte bearbeta dom.

Jag avbokade de kurser som jag hade anmält oss till och vi sa upp Maltes dagisplats. Allt för att skapa mer lugn runt oss.

Och det är här vi är nu.

Inomhus har det hänt en hel del nu. Många ggr kan jag resa mig från soffan och gå ut i köket och hundarna ligger kvar. Första gången det hände så ville jag bara ställa mig i köket och ”skrika” av lycka. JAAAA!!! De där ”små” sakerna känns som enorma segrar för oss. Vi är på rätt väg men vi har långt kvar.

Utav min egen erfarenhet av mina egna hundar och av de staffar som jag träffat så tycker jag att staffar har lätt för att varva upp sig och även stressa upp sig. Det går verkligen från noll till hundra men inte alltid lika lätt åt andra hållet. Självklart är det ju det livet som vi lever som skapar hundarna och med det i baktanken så är det inte självklart för mig att nästa hund blir en staffe. Vi är en familj med barn vilket gör att det stundtals rör sig en hel del här hemma, dörrar öppnas och ngn ropar. Man kan ju tycka att hundarna ska vänja sig vid detta när det händer sen valpstadiet men Malte är snart 3 år och han rusar upp oavsett om dörren öppnas med 5 timmars mellan rum eller 5 sekunders mellan rum. Jag älskar verkligen staffarnas utseende, de är den finaste rasen jag vet. Och naturligtvis älskar jag att de är så oerhört snälla mot människor och barn. Kanske får vi bukt på detta och när det är dags för nästa hund (om ca 6-7 år) så är barnen så pass stora att det är en annan ”miljö” här hemma. Plus att vi kommer vara mer medvetna om detta. Så det kanske blir en staffe i alla fall. Jag hoppas ju på det. Men jag har ändå börjat kolla upp lite andra raser så smått för att se om det finns ngn annan som kan falla mig i smaken.

Jag kommer att uppdatera er om vårat jobb med stressen och kommer nog ägna ett inlägg längre fram åt vilka raser jag är nyfiken på och där även be er om era erfarenheter av dom."

Det har gått nästan exakt ett år sen jag skrev det här inlägget och det har hänt en del sen dess. Malte är nu 4,5 år och har lugnat sig massor. Han stressar inte upp sig lika lätt och är enklare att varva ner när han stressar upp. Det är som att han nu tänker till en gång extra och ofta väljer den sunda vägen i olika situationer.

Han har enklare att gå och lägga sig om det kommer folk till oss, dock är han fortfarande och svansar efter mig om jag reser mig upp. Men men, jag känner att mycket verkar ge sig med tiden oxå. Men visst har vi övat övat och övat på passivitet och regler vid olika tillfällen. Känner ni igen er? Verkar er hund stressad? Ta hjälp av en instruktör som ni har förtroende för och kom fram till olika träningsmoment för att komma till rätta med stressandet.

Och vill ni ha kontakt med mig för att dela med er av erfarenheter så tveka inte utan maila till mig, jag uppskattar alla mail som jag får via bloggen: lundqvist.sofia@tele2.se

//Sofia och staffarna

Ja, några av er hann läsa mitt inlägg jag publicerade igår, men jag har valt att ta bort detta inlägg pga hot om polisanmälan från en person. Jag var aldrig ute efter att skada någon, utan hade bara funderingar som jag gärna ville ha svar på. Självklart kontaktade jag personen i fråga och erbjöd denna att själv skriva ett inlägg i vår blogg som "svar på tal", det är väl inte mer än rättvist - tyckte jag. Stämningen blev såpass hetskt att jag valde att ta bort mitt blogginlägg helt istället. 

Så här kommer ett annat blogginlägg!

Många personer verkar tro att vi som väljer att använda oss av mjuka metoder mot våra hundar gör detta i alla lägen, och att vi inte ens skulle använda fysisk kraft mot våra hundar om dom så stod och tuggade på oss. Självklart skulle jag försvara den som riskerade att hamna i fara, oavsett om det var min hund eller någon annan hund som utgjorde faran. Jag skulle inte tveka att sparka på en hund om jag ansåg att det behövdes i en allvarlig situation. 
Om min hund skulle få tag i en katt så skulle jag inte rota efter klickern för att försöka "klicka bort attacken". Jag har aldrig hört någon resonera på det sättet. Däremot klickertränar jag i förebyggande syfte, för att försöka förhindra att min hund ger sig på en katt. Jag vill att min hund förknippar katter med något positivt: Klick och godis! På så sätt minskar hennes hat mot katter, och vi gör framsteg, även om springande katter än idag är svåra att motstå ;)

Det är ju som rubriken lyder: "Det ena måste inte utesluta det andra"? Eller? Bara för att jag inte tycker om att t.ex Cesar Millan korrigerar bort alla oönskade beteenden så betyder det inte att jag gullar med min hund, att jag förmänskligar den, eller att jag försöker älska bort alla oönskade beteenden. Jag är inte raka motsatsen till C.M bara för att jag ogillar hans tänk i många sammanhang. Nä, jag avgudar hans lugn, och jag önskar att jag en dag kan besitta det lugnet, i alla lägen! 

Jag tror detta gäller oss alla, vi plockar lite från varje persons metod. Jag gillar t.ex att Anders Hallgren är noga med att poängtera hur stress påverkar våra hundar, för jag tror få ägare är medvetna om att deras hundar ens är stressade. 
Och Anders har rätt i att obehag/smärta ökar stressen hos hundar. 

Aporpå förmänskligande, av hundar. Det är inte alls bra om vi förmänskligar våra hundar, det är inte alls nyttigt! Men raka motsatsen är att behandla dom som om dom vore vilda djur, vilket dom inte är. Det är domesticerade djur som under tusentals år blivit avlade för att leva tätt inpå, lyda och respektera människan. Vi trodde förr att man var tvungen att "dominera" sina djur för att "sätta dom på plats" (usch, jag verkligen hatar det uttrycket!). Vi trodde att det var enda sättet att kontrollera sina djur på, genom att trycka ner dom, både fysiskt och psykiskt.. särskilt lite "tuffare" raser, såsom rottweiler, amstaff och andra liknande raser. Vi vet idag att det inte är sant. Våra hundar kommer inte äta upp oss för att vi inte trycker ner dom! Visst kan vi älska en hund för mycket, och glömma bort dens verkliga behov! Men som nämnts tidigare, det behöver inte vara raka motsatsen.. jag väljer att inte trycka ner min hund, men jag väljer inte att älska den för mycket och därför inte ha några regler eller förhållningssätt! 

Ta det inte fel, jag älskar min hund otroligt högt, men jag låter inte henne bete sig hur som helst bara för det! Men jag tror stenhårt på att våld föder våld! Jag tycker ju inte att det är bra att lära min hund att det är okej att kommunicera fysiskt med varandra. Är jag fysiskt mot henne, så är det ju det jag lär henne.. inte sant? 

Min hund fungerar inte med hårda metoder, jag har kört det på henne innan jag insåg hur underbart och roligt det är att vara trevlig mot sin hund hela tiden! Jag fick mig en tankeställare.. Hur tror ni det känns att gå genom livet och bli tillsagd vad man inte får göra, istället för att ständigt få beröm för det man gör rätt? Så försöker jag jobba med DD idag, när hon gör fel så väljer jag att antingen ignorera eller hjälpa henne att hitta rätt beteende, som jag sedan berömmer!
Så om hon gör utfall mot en annan hund så korrigerar jag inte det, jag korrigerar inte ens när hon får överspel och biter mig i armarna! (Det är en annan historia som jag kan skriva mer ingående om i ett annat inlägg.)

Jag anser att jag och DD har en mycket finare relation idag, vi kommunicerar genom blickar och ett fåtal ord (från min sida). DD känns som en lugnare, mer harmonisk och tryggare hund. Hon behöver inte gå och förvänta sig en korrigering för varje "snedsteg" hon gör, och visst innebär det många gånger att hon lever ut och busar loss rejält ibland, men det är ju lycka som sprudlar och det är ju underbart att se!! 

Så fick jag sagt vad jag ville, och jag hoppas jag slipper mer hot och tråkigheter nu! 

//Paula & DD 

När man är inne på olika forum och hundbloggar så ser man många som sliter med det här med kloklippning på sina hundar. Så även vi. Malte har aldrig gillat att klippa klor men han har inte varit hopplös. Han har motvilligt legat i husses knä medans han fått klorna klippta och ibland även filade. Jag själv är väldigt rädd för att klippa klor så det här är enbart husses uppgift.

När Musse kom till oss så märkte vi direkt när det var dags att klippa klor att det här skulle bli tufft. Han fick total panik! Vi pillade mycket på tassarna när vi mös, vi hade klotången i närheten, vi drog med klotången över tassen osv. Inga problem. Det blev sen när det var dags att klippa som paniken kom hos honom.

Nu har vi haft turen att Musses klor växer extrent sakta så han behöver bara klippas med ungefär 3 mån mellanrum så det är inget vi behövde brottas med ofta. Men nackdelen är ju att han inte vänjer sig eftersom det blir så lång tid emellan.

Massa goda råd kom från olika människor men allt gjorde bara Musse ännu mer skräckslagen.

Nu ska ni få ett råd av mig, det enda rådet jag INTE fick!

TA HJÄLP AV NGN KUNNIG.

Man är inte en dålig ägare bara för att man erkänner att man inte klarar av det, tvärtom! Se det som en investering i framtiden när ni har en hund som är väldigt lugn och trygg i kloklippningssituationer.

En av mina instruktörer som jag skrivit om tidigare startade hundtrim för något år sen och jag bad henne om hjälp med Musses klor. Första gången tog det 2 timmar innan han var klar. Lång tid men då satte hon sig på golvet med honom, inväntade rätt sinnesstämning och filade sen en klo i taget i den takt som han accepterade. Började han bli stressad så lät hon det vara. Ett enormt tålamod som jag själv önskar att jag hade.

Eftersom Musses klor inte växer så fort så har han bara varit hos henne ca4 ggr men det verkar som att han förstår varför han är där. Han är super glad när han kommer dit till lokalen och nu sista gången var han klar på 20 min.

Trots att det gått så bra för Musse med klorna kommer jag fortsätta köra iväg honom när det är dags. Jag vill att han ska känna sig väldigt trygg med kloklippningen innan vi tar över den.

När det sen är dags för oss att fixa den själva kommer jag anmäla mig och Musse till en kloklippningskurs som samma person som klipper hans klor håller i.

Så det jag vill säga till alla er som har det jobbigt med klorna är - be om hjäp!

Idag finns det många som utför kloklippning. Be att få veta hur de går till väga för att klippa klorna, avsätter de en viss tid för det eller får det ta den tid det tar? Det finns säker en del som inte använder så bra metoder men ta reda på fakta om företaget, kanske vet ni någon annan som varit där med sin hund, ställ frågor osv.

Kloklippningen ska vara bekväm både för ägare och hund. Man ska inte behöva känna obehag av det och ha det som ett överhängande stress moment.

Stort lycka till!

Sofia & Musse

I helgen gick SM i Rallylydnad av stapeln, och två av ekipagen bestod av amstaff! Visst är det roligt?
Hundarna är Capa Tosta Lupetta "Lilo" och Conviction's Engine "Bubba".
Carola tog sin Lilo till plats 19 (finalplats!) och Jörgen med Bubba slutade på plats 24 av 40 deltagare.
I finalen var Lilo övertänd och tog ut det med ett 'amstaffryck' på plan, det är ju inte tillåtet hur charmigt det än är.

Jag tycker ändå att det är fantastiskt!! Av alla stambokförda deltagande hundar var dessa två de enda av bull'n'terrier-typ. (Det kan ju funnits fler, men de som inte är stambokförda står ju helt enkelt som "Ej stambokförd hos SKK" i deltagar- och resultatslistan.)

Ett stort grattis till er båda!!!
//Paula & DD

Jag hade ju planerat att göra ett inlägg om polletterna som trillade ner på plats efter kamphundskursen men det blir ett inlägg om mitt misslyckande istället, som iof har lite koppling till en av polletterna.

Lite bakgrund om Cilla (schäferblandningen) först. Hon fyller 10 år i november och jag har i flera månader haft tossiga undanflykter angående henne. Istället för att se henne som en hund så har hon fått komma undan med så mycket. Jag har inget "stopp" på henne längre som jag hade för ett år sen så nu skiter hon i att jag ropar när hon springer iväg för att kolla in en hund eller människa (otroligt oansvarigt!), det har gått så långt att jag inte ens ropar längre, hon kommer ju tillbaka på en gång. Andra undanflykter jag intalat mig är: Hon gör ju ingenting, Hon är ju gammal nu, Hon får ha sina små egenheter mm mm

Helt idiotiska bortförklaringar till varför jag INTE har tagit tag i hennes beteende och idag skäms jag, efter att ha analyserat gårdagens situation och insett att jag brast inte bara igår utan även brustit det sista året!

Eftersom min tant är så gullig, gosig, gammal, egen och ändå alltid kommer tillbaka så har jag henne lös och går samtidigt ut med Enzo. Samtidigt som jag går ut ringer Linda och jag svarar. På vägen går grannen med sin Golden. Cilla springer dit, skäller ett par gånger och sen har jag tappat Enzo när han ryckte till!

Vet inte vad jag säger till Linda och tydligen la jag ner mobilen i fickan medan jag sprang...
Katastofen var ett faktum, det var bara att försöka minska skadorna så gott det gick.
När jag kommer fram, efter en hel förbannad evighet, tar jag tag i Enzo´s bak (tänk att jag kom ihåg det!), vid det laget har han fått tag på Goldens sida vid revbenen och RUSKAR ändå släpper han när jag kommenderade "Släpp!".....
Jag tror jag frågade kvinnan om hunden var skadad 6-7 gånger tills hon med bestämdhet säger att det gick bra!

Här glömmer jag att säga till kvinnan att vi ska stanna kvar lugnt för att det inte ska uppfattas som otäck historia för hundarna men jag är så skärrad och proppfull av adrenalin så jag kan inte tänka en enda redig tanke!

När jag sen sitter och går igenom hela scenariot gång på gång så ser jag ändå klart. Cilla gör som hon fått göra det senaste året, Enzo tar det som en jaktlek. Han får tag på bytet och Cilla hjälper till även om hon inte biter. Han gör som dessa hundar "ska" göra; Jagar ifatt, Biter och Håller/Skakar. Han har jättekul, det syns verkligen på hela hans kropp! När jag tar tag i honom så ger han sig inte på mig (som jag faktiskt trodde) men dom är ju den enda rasen i världen som är selektivt avlad för att INTE bita människor. Att han släppte på mitt kommando har jag nog bara min träning Kampa/Släpp att tacka för.....

Jaha, vad gör åt det här sen då? Jag tänkte på vår (Enzo´s) hundmötesträning som gått så bra, är den helt förstörd nu?
Hur ska jag gå tillväga med Cilla? För så här får hon ju inte uppföra sig....
Mötesproblematiken visade sig inte ha något med slagsmål att göra, kan vara bra för andra att kanske få veta. Inga problem över huvudtaget vid mötena idag utan han var precis så avslappnad som han varit på de flesta mötena de senaste månaderna (ibland slinter det men absolut inte ofta).

Lite "striktare" regler har jag satt upp hemma. Låter som värsta diktaturen.... Och det kanske det är för Cilla    Men jag har även tagit tillbaka rollen som den roliga typen att vara ute med, dvs jag hittar på massa roliga saker som dom hänger med på. Det var länge sen jag gjorde roliga aktiviteter under promenaderna, det har blivit mycket före eller efter, eller så är det fysträning. Jag har helt enkelt glömt bort att ha kul med dom när vi är ute och går. Sen har jag särat på Enzo och Cilla så dom går också separat vilket betyder att jag måste gå tre gånger, 4-5 gånger om dagen (men då kanske fläskmagen försvinner   )

Nästa vecka ska jag se om jag får till lite fler polletter ang kamphundskursen, till dess
Over and Out!

/Pierina, Enzo, Cilla & Trolla

Förra året när jag var på kurs hos Åsa Tova Bergh på HUNDraelvans kursgård med Enzo så berättade hon om en kurshelg som varit 1-2 helger före, Bull&Kampishelgen, som är återkommande varje år (6e året i år). När den kom upp i år så var jag så sugen att gå och hade Enzo i tankarna men han har precis kommit så långt i bilträningen att han hoppar in lugnt, står lugnt och hoppar ut lugnt så jag vill inte förstöra det med att stoppa in honom och köra 11 mil så då hoppade tanken på Trolla fram istället. Sagt och gjort, jag anmälde Trolla och mig   

Jag har faktiskt varit så upptagen att jag inte ens läst mailen om kursupplägget mm så jag hade inte direkt några förväntningar mer än mina vanliga, att jag ska ha lärt mig något....

Kommer dit och vi hårdstartar med teori för tvåbenata och passivitet för fyrbenta, som är 6 stycken och alla blandraser (Här kan man kanske reflektera något!).

 
Jag har ju tränat passivitet en massa med Enzo och även Trolla men visste inte att det var så skadligt med stress och att det tar ca 2 dagar för hundkroppen att göra sig av med adrenalin och slaggprodukter om de varit i stressade situationer, situationer som är olika för olika hundar men många gånger ändå lika som pinnkastning/bollkastning, lek med hundar, promenad på stan mm. Att man efter en stressande situation för hunden måste låta den få vila dessa 2 dagar efter och kanske ibland behöver hjälp med att varva ner genom att sitta och smeka hunden en stund var nytt, så nu är det dags att se över ”min situation”

Iréne och Johan Westerlund är för övrigt från HUNDläroverket och är ”specialiserade” på kamphundar. Med sig hade de två APBT, Lady och Gimli. Gimli har funnits hos dom sen valp och tävlar bla lydnad, Lady är en 7 åring som varit hos dom i 5 veckor och av henne fick vi lära oss massor under helgen, vad som kan hända och vad man gör åt händelsen.
För övrigt är Iréne aktiv inom I.A.P.B.T.F (International American Pit Bull Federation) och agerar även som ombud för hundar i rättssalen.

Historia om kamphunden var också på schemat på fredagen. Vad är hundarna avlade för, vilka egenskaper är selekterade i aveln och vilka inverkningar har dessa för våra hundar idag. Många poletter ramlade ner där, även om jag visste ”historia” men att koppla ihop egenskaperna dom faktiskt SKA ha med hur min hund är och reagerar med ledning av en som är kunnig var nyttigt. Dessa hundar är och ska inte vara som andra hundar   

Så var det dags för lite av/på övningar. Där har jag ju redan kört lite med Trolla och insett att det är något jag måste träna massor på, hon är väldigt föremålsintresserad! Enzo är kanonduktig på att kampa/släppa på kommando men när jag kört med Trolla har det verkligen nästan spårat ur då hon inte ens reagerar på en frolic/korv/köttbulle framför nosen...

Men vi kämpade på under fredagen. Och så kämpade vi lite till. Efter ett tiotal repetitioner så verkade poletten ramla ner men Attans vilken mjölksyra jag hade i armarna!

På lördagen var det blandat teori och praktik. Teorin var för mig väldigt intressant då den handlade om mentalitet och konflikthantering. Det viktigaste jag kände att jag lärde mig var nog att när våra hundar slåss så är det för att de ser det som lek och där trillade poletten verkligen ner för mig ang Enzo plus att han är lite av en muckare. De gånger han varit i slagsmål (inga allvarliga), om jag tittar på hans kroppsspråk så här i efterhand, så har han faktiskt ”lekt”.... Naturligtvis är det inget som ska uppmuntras men det var skönt med en förklaring   
Konflikthanteringen var också väldigt intressant. Visst vet jag hur man förebygger "kamphundslek" men när det har hänt så är jag den där tröga människan som varje gång stoppar ner händerna bland käftarna även om jag efteråt tänker att nästa gång ska jag inte göra det.... Iaf, våra hundar har ett tillvägagångssätt i sina slagsmål; 1.När de tumlar runt och försöker få tag i den andra hunden och 2. När de fått tag i den andra hunden.
Tumlar de runt är det bäst att ta tag i baken/höften och dra dom ifrån varandra, enkelt om man är två. Är man ensam; ta kopplet (eller det som finns till hands) och sno runt midjan/baken på en hund och fixera den vid ett träd/stolpe edyl och ta tag i den andra hundens höfter och dra ifrån hundarna.

Har de fått tag i varandra så är ju våra hundar avlad för att INTE släppa och att ha uthållighet. Har man en Breakingstick är situationen löst på en sekund. Jag har inte varit så påläst om detta redskap och har tyckt att det är väl lite väl mycket. Idag tycker jag att det är ett humant redskap för att lösa en konflikt. Det var faktiskt Lady som fick mig på andra tankar då hon gjorde en överslagshandling och satte sig i Johans arm och där satt hon. Sekunden senare sitter hon bredvid honom och då har han använt en Breakingstick. Effektivt och etiskt, och även om man tycker att ”min kamphund skulle aldrig komma i en sån situation” så ska man nog tänka till en gång till på vad våra hundar har för egenskaper. Jag hade kunnat avstyra en massa obehag för Enzo om jag haft tillgång till en Breakingstick.....

Om man inte har tillgång till en Breakingstick när de fått tag då? Är man två personer tar man tag i var sitt halsband och lyfter hundarna rakt upp, när de inte får luft slälpper dom. Låter hemskt tycker jag men eftersom dom inte kan sitta i varann i all evighet så är det en nödvändighet och ändå en snabb lösning som kan hindra skador. Om man är ensam med två hundar då, den andra ägaren syns inte till? Ta det har till hands, koppel el tom tröja, sätt fast i ena hundens halsband och bind upp/fixera den lyftande och ta sen den andra hundens halsband och lyft den. Samma metodik, dom släpper för att få luft. Var snabb att släppa ner den fixerade hunden bara   

Vissa av kursdeltagarna tyckte det var hemsk information och hemska handlingar men jag måste få säga att det är bättre att veta hur man gör INNAN det händer, för det KAN hända! Kunskap är makt att kunna förhindra.
DET MAN INTE SKA GÖRA: Skrika, Vifta med armarna, Ta till något för att slå hundarna, Stoppa ner händerna i käftarna, Sparka på hundarna mm. Allt detta betyder för kamphunden ”Bra där, kom igen”

Efter en konflikt är det viktigt att stanna kvar på platsen, även den andra hunden och ägaren, passivitet, prata, låt hundarna sitta bredvid varandra på ett lagomt avstånd naturligtvis. Lös upp konflikten!

Förutom detta så praktiserade vi massa övningar som var användbara; olika fysträningar, stretching (superbra kunskap!!!), stadga, koppelträning mm mm

Utvärdering Trolla. En lite vimsig tjej som gärna gör som matte säger bara hon vet vad. Lätt att lära henne passivitet. Blir värre i sin vimsighet/osäkerhet när hon är övertrött. Otrolig kapacitet, de som tyckte hon passade mig hade alldeles rätt    Inte lika mycket ”motor” som Enzo men kan då, tror jag, bli mer sansad i momenten

En mycket lyckad, upplysande, inspirerande och tröttande helg! Nästa år är det nog Enzo´s tur att få åka.... :D

Jag blev lite kär denna kille    Ber om ursäkt att bilderna är av så dålig kvalitet men jag tror min kamera håller på att lägga av   

/Pierina, Enzo, Cilla & Trolla

I lördags kom dom efterlängtade valparna! Det blev två stycken, helvita valpar i storlek 39. Dom såg ut att ha väldigt dålig pigmentering, men dom fick mer och mer efter några dagar. Jag tror det kommer bli dirtnose-valpar (Ni vet väl att det är det nya bluenose??) och jag kommer sälja dom för minst 17.000kr styck!
Mamman är en arbetande hund med underbar mentalitet och utmärkt exteriör. Jag vet det, eftersom jag kan se sånt med egna ögon. Jag behöver inte meritera min hund för att veta sådana saker.
Papporna (ja, det är två) är prinsar båda två. Den ena af Rörmossen, och den andra af Hindås. Det kommer bli mycket trevliga valpar, fast dom kan lukta lite illa efter ett tag..

Här är en bättre bild på valparna, helt färska :) 
 

Jag vet, jag har dålig humor.. men jag bjuder på det! 

I lördags var vi hemma hos min svärfar, jag släppte in DD - som vanligt - och hon gick runt och nosade in sig. Efter en stund frågar min sambo vart DD var, och jag sa att jag trodde hon var i vardagsrummet. Han frågade om jag visste att det var öppet på baksidan, men det visste jag såklart inte! DD hade rymt!!! Vi gick ut på tomten och frågade grannen om han sett någon hund - vilket han inte gjort. Jag ropade och klappade händerna för att locka på henne. Jag vet att den andra grannen har en katt som gärna muckar med hundar (DD vet också det.....) så jag var inställd på att gå åt det hållet. Sen hör jag att sambon säger "Här är hon!" och ut från husgrunden kommer en skitlycklig DD!! 
"Matte, jag har hittat min lya!!!!!!" 

Jag ledde in henne igen och direkt när vi kom in la hon sig tillrätta vid mina fötter. Japp, nu när hon hittat en lya att bo i så kan hon ju faktiskt klämma fram valparna. 

När vi skulle gå hem så kröp hon in under husgrunden igen, knäppa hund! 

Hon har stora juver och är mer vaktig här hemma än vanligt, hon är samtidigt trött och omotiverad. Ja, det är bara att stå ut, snart är "MIN" hund tilbaka igen.

//Paula & DD 

Ps. Apropå mitt förra inlägg; Dåliga argument så kommer det ingen uppföljare än. Jag fick två kommentarer, från samma person, och förvisso var det "bra dåliga argument" men det vore kul att få in fler först :)