Efter lite funderande och planerande så kom vi, Kim på Nordiska Hund och jag, fram till att Enzo skulle följa med på denna resa... Försökte att inte känna mig så himla nervös angående resan och mötena med alla hundar för att inte föra över min nervositet på honom men det var svårt, speciellt när resan till veterinären gick så fantastiskt bra

När vi åkt i ca 10 minuter var jag tvungen att stoppa bomullspads i öronen på Cilla, så illa skrek den lille mannen i början, resten av resan gick det i vågor men han var inte blockerad utan kunde lyssna på mig när jag sa "lägg din ner och vila" så låg han en stund iaf.

När vi kom fram fick han springa av sig lite på innergården och gå igenom en del av byggnaden. Inte allt för stressad men mycket nyfiken och luktade på ALLT! Sen blev det ett litet slagsmål då Ronja (Gråhund) kom in lite för hastigt, Ronja fick sig ett litet hål och Enzo fick ett litet skrapsår på kinden. Vidare gick vi koppelpromenad med Cilla, Bambi (Berger des pyréneés a poil long) och Enzo som gick helt super, inte en tillstymmelse till hopp/anfall. Där kände vi att det räckte för ondagen.

På torsdagen, idag, tog vi en tur med Enzo och kickbiken. Snacka om att han gillade det!!!

Kim filmade lite och några minuter senare svischade vi förbi en fastsatt hund på en gård, Enzo kastade sig till höger och jag bromsade kickbiken hårt vilket resulterade i tvärnit på framdäcket! Jag flög som en akrobat genom luften över styret, landade på huvud och kinden, kickbiken fortsatte i luften efter Enzo som inte ens sprang fram till den andra hunden (förmodligen blev han chockad av att allt runt omkring honom flög i luften; matte och den där dragsaken).
Skrubbsår på kinden, hakan, knät och tummen men jag överlevde    Kanske ska jag sätta på mig en hjälm nästa gång...

Ikväll var det grundkurs i specialsök så Enzo kunde få vara med också :) Tidigare under dagen tog jag in honom och Cilla i labbet, Cilla visade hur man skulle kliva upp. Därefter klev Enzo upp och var inte det minsta besvärad över att den skramlade och lät utan stod helt avslappnat och tuggade gotta   
Under kursen var han min stora stjärna igen, älskar hans fokusering när han jobbar

Tyvärr blev det ett till slagsmål när Enzo var ute och Ronja ännu en gång blev släppt men han avbröt faktiskt när jag röt, bara det att Ronja då attackerade honom igen... Attans, attans bara att ta tag i det imorgon, så det blir en massa korta möten med koppel (!) så det inte blir värsta granngrufset   
Lite rakning på Ronja och omplåstring så var det dags för Bambi och Ronja att mucka lite men då stod vi så nära så det avbröts på några sekunder

Nu sitter Kim och jag vid varsin dator, skriver blogginlägg och dricker vin *mums* Hoppas resten av dagarna går lika bra och bättre. Jag flyttar snart upp, det är bara 3 veckor kvar!

Väldigt många med hund har som dom ser det ETT problem. Hjälp, jag har problem med: -Hundmöten, -Stress, -Hälsa på folk, -Matilska mm

Enzo är den absolut bästa läraren jag haft i mitt liv! Han har fått mig att omvärdera allt jag trodde mig kunna/känna till. Han har fått mig att SE...

Ofta, ofta är det inte det specifika beteendet som är problemet, utan något helt annat. Det specifika beteendet är bara en reaktion på vad som egentligen är orsaken. Det tog mig 2-3 månader (jag är nog lite tjock i huvudet...) att förstå vad han försökte säga mig....
-Visst hjälper du mig ut va? :)

Nu när jag har större förståelse vill jag så gärna dela med mig av det han lärt mig MEN det kan variera från hund till hund, jag är inte på lååååånga vägar någon "expert"  
I många fall har inte hunden den trygghet/tillit/förtroende den behöver för att kunna uppföra sig på ett sätt som vi människor tycker är acceptabelt, därför tycker jag att man innan man börjar träna sin hund i den specifika problematiska situationen först ska betrakta helheten med hundens ögon.

Har hunden ett ställe i hemmet som är tyst och tryggt? Har du och hunden ett bra samarbete och ett förtroende för varandra? (här gäller också; litar du på din hund?) Kan hunden ligga kvar när du går ut i köket fram & tillbaka? mm mm
Ser man helheten så ser man ganska snart vad man Egentligen ska träna på

Stackars Enzo blev psykiskt misshandlad av mig när han kom då jag drog med honom på stan, utsatte honom hela tiden för situationer han inte klarade av, stoppade in honom i bilen där han blev rabiat..... Detta är något jag skäms hemskt över!
Tack och lov att jag besinnade mig och började träna det vi egentligen behövde träna på: Vårt förhållande!
"Ryggsäcken" har varit till stor hjälp, han har en position där han nu vet att han är trygg. Stressen tränade vi med passivitetsövningar; ligg-stanna, sitt-stanna, vila, att inte behöva ränna efter mig i hälarna när jag gick två steg, golvmys

När allt funkade bra inne så flyttade vi ut och körde allt likadant ute när det var lugnt (ofta kvällar) och inga störningar

Därefter gick vi sakta över till mer aktiva övningar; öppna/stänga lådor, slalom mellan benen, plocka i/ur saker i en låda mm
Han har lärt mig tålamod, tålamod, tålamod. Det tar tid! Det ska ta tid! Inte blir du bästa kompis och berättar dina djupaste hemligheter för någon du känt i en månad????
Filmen är från 4e träningen med Anna & Goliath :)

Nu först har vi kommit så långt i vårt förhållande att vi påbörjat hundmöten med "metoden" BAT. Det går så fantastiskt bra men jag tror det mest beror på att han litar på mig, han vänder sig till mig och ber om stöd "hur ska jag göra matte?" Jag visar med kropp, röst och beröm att han gör rätt. Jag säger till honom att han är stjärnan i mitt liv, vi fixar det här tillsammans. Till&Med när vi nu gått in lite på att åka bil så sitter han lutande mot mig, darrande och flåsande, men ändå vänder han sitt ansikte mot mitt och slickar mig i ansiktet.... Då blir jag tårögd, i denna svåra situation vänder han sig ändå till mig och talar om att Jag litar på dig matte...

Tillägg från idag 29/5
Vi skulle till vetten och sätta ett nytt kastreringschip. LÄS & HÄPNA!
Han var exemplarisk (i hans mått) i bilen: Inget grävande, inget rullande, inget skällande/skrikande, inget bitande på inredningen, inget hoppande...
Jag blev så till mig att jag nästa kissade på mig av häpnad   Två gnäll blev det på hela resan dit & hem, mitt älskade monster <3

De senaste veckorna har vårat liv gått ut på att umgås och ta det lugnt. Att inte stressa genom vardagen utan njuta av dagarna hela familjen. Detta har även gällt vårat liv med hundarna. Vi har inte ägnat oss åt ngn träning så som lydnads övningar osv utan sett till att ta med oss dom överallt istället. Lekparker där det vimlat av barn och vuxna. Helt enkelt krävt att de inte ska stressa upp sig, ta det lugnt vid våran sida, inte sitta och pipa av upphetsning.

Våra killar älskar människor, stora som små och kan ibland ha svårt att inte gå fram på ett framfusigt sätt och hälsa. I dessa fall fick de inte hälsa och de har skött sig galant båda två i alla situationer. Det kom fram barn och hälsade på dom och de stressade inte upp sig. Behövde barnen gunga har jag tagit med Malte och han har stått brevid mig och väntat lugnt – bara han fått vara med så har han varit nöjd. Inget pip, inget trampande runt. Malte har även cyklat med mig till sonens fotbolls träningar. Vi satt vid sidan av planen ca 2-3 m ifrån själva träningen där det som mest var 25 bollar i rull. Inget fokus alls på bollarna från hans sida. Lite leta godis i gräset gjorde timmarna på planen ännu bättre tyckte Malte. Efter träningen gjorde vi alla grabbar sällskap upp till omklädningsrummet bland kickande bollar och springande grabbar. Så stolt!

(Musse i lekparken)

Jag har under dessa veckor även studerat killarna i andra situationer. Vi var i Västerås för en vecka sen och när vi passerade ett staket så sprang det fram några små hundar och skällde och förde ett fasligt väsen. I det läget reagerade Malte på hundarna, han var ca en halv meter från staketet och blev lika överrumplad som jag över hundarna på andra sidan. Jag stannade och försökte få kontakt men han var alldeles för fixerad. Jag gav kommandot ligg och till slut la han sig. Jag la honom på sidan (inte i en sån där klassisk dominans grej på rygg som många utövar) och strök honom lugnt över kroppen för att få honom att slappna av.

Denna position är enklast att få honom att lugna sig i, små hundarna gav sig rätt snabbt och gick tillbaks till sitt. När jag kände att Malte var redo så reste vi oss lugnt och gick vidare. Efter 2 timmar i lekparken skulle vi gå samma väg tillbaks. När vi närmade oss hörnet för att runda tomten igen började Malte lyfta öronen och spänna kroppen. Petade till honom i ljumsken – reaktion. Stelnade igen – petade till honom en gång till – reaktion. Bestämde mig för att han skulle få bestämma vägen i slakt koppel och se hur han skulle lösa det. Jag ville verkligen studera honom. Han vände sig mot tomten när vi skulle runda hörnet och började lyfta öronen men då sa jag ett skarpt nej och han slappnade av direkt. Han valde sedan att ta ur svängen ordentligt. Upp på en liten gräsmatta som går längs med gångbanan och nosade runt där lugnt och fint. Små hundarna kom ut och skällde även denna gång men han vände bort huvudet från dom och jag såg klart och tydligt att han inte alls ville komma nära dom och utsättas för det som hände på vägen dit. Han rusade inte ifrån situationen som han annars kan göra utan han tog det lugnt och öronen och kroppen var avslappnad hela tiden. Ingen flackande blick, vände sig inte för att kolla bakåt utan skötte sig jätte bra.

Detta stärkte min tidigare känsla av att han inte är ute efter bråk utan ger gärna lugnande signaler och tar ett annat håll om han kan. Ställs han däremot i en nära situation med andra hundar kommer osäkerheten fram och han gör sig beredd på att försvara sig istället för att fly. Detta var verkligen en konkret situation där vi ställdes inför samma hundar två gånger och det gick mycket bättre när jag visste vad som skulle komma, kunde förbereda honom och det fanns utrymme för honom att välja en annan väg än tidigare.

(Zacke & Musse sover gott)

Slutsatsen av detta för våran fortsatta träning är följande: vid kontrollerade hundmöten på längre avstånd där han får sitt utrymme är det avslappnad attityd som gäller. Möter vi en hund på nära håll som jag vet att han har problem med så kommer skvallerträningen och godis belöning in i bilden. Oftast belönar jag skvallret när mötet är över och det blir även lite lek belöning. Är det ett tufft nära möte så kommer det bli godis för varje skvaller och kanske även i stilla sittande position för honom.

Dessa veckor när de fått mycket mental träning egentligen utan att vi tänkt på det har varit väldigt harmoniska. Hundarna har varit lugnare, man ser att tom Malte nu kan lägga sig ner och vila i olika situationer som tidigare stressat honom enormt mycket. Jag tror att min numera 4 åring börjar bli ”gammal” och mogen. Underbart!

(Zacke och Malte "kollar" fotboll)

//Sofia & grabbarna

Jag har haft lite att stå i så förra torsdagen, som är min bloggdag, rusade förbi mig utan att påpeka att det var Torsdag! Har haft ett allvarligt snack med Torsdag nu så jag hoppas att den påminner mig här framöver och inte bara ignorerar mig igen 

Flera gånger har jag försökt få tag på polisen som handlade mitt ärende om Bobbo´s Hundskola och idag svarade han! Anmälan var nedlagt för att brott inte kan styrkas... När jag ändå hade honom i luren frågade jag vad jag kunnat gjort bättre. Svaret var bedrövande. Det ska till rätt mycket innan en anmälan om misshandel av ett djur tas på allvar. Står ord mot ord i stort sett omöjligt. Inte ens om det är 2 mot 1 eller foto/film finns på händelsen är det en garanti att det tas upp.... Jaja, ett nederlag ska inte få mig att sluta

Länsstyrelsen Västernorrland skulle göra ett besök hos honom men det tror jag inte ger så mycket då jag faktiskt inte såg något som var vanvårdande eller ett missförhållande. Tyvärr kunde dom idag inte svara på hur det gick då alla kontrollanter var ute och kontrollerade anmälningar och det satt en vikarie där som bara passade telefonen

Jag är en person som rör mig rätt mycket på forum bla på FB och där jobbar jag lite i det "dolda", istället för att skriva kommentarer där jag beklagar mig eller anklagar folk så tar jag printscreens och mailar berörda parter såsom Polis, Annonssidor, SKK eller LS i det län där det hänt/händer. Jag är alltid öppen med namn och telefonnummer.

Personligen letar jag inte upp annonser på Blocket eller ABC-annonser eftersom jag mår så illa av att se dessa hundar som har tragiska liv "måste ännu en gång omplaceras", "tjuvparning - valpar säljes", "Tik 9 månader och hennes valpar säljes". Däremot finns det på gott och ont andra människor som letar upp dessa annonser och lägger ut på grupper och forum och skriver HUR kan dom göra så här? Dessa annonser är det som jag skickar dit dom hör hemma, antingen polis eller LS

Responsen då. Lite olika. Dels vad det är för grad av djurplågeri och dels vart i Sverige händelsen ägt rum. Våra Djurskyddsavdelningar är mycket olika i sitt driv att göra sitt jobb. Tyvärr måste jag säga att Västernorrland faktiskt ligger bland dom sämta  

Lite dystert inlägg och det beror på att jag idag ramlade över en annons av Anne Olsen (Norskan Aud Stokman) där hon säljer "Rottador - ny rase", vilket innebär att jag nu måste ha koll efter fler annonser av henne då hon bara får ha två kullar/år, blir det fler och man kan dokumentera så kanske, kanske hon får djurförbud i Sverige också....
Naturligtvis har jag skickat ett mail till LS (för dokumentation) och även till en reporter på Aftonbladet som skrev artikeln om henne 2010, även om jag inte har så stor tilltro till dagens reportrar att de gör grävande jobb (de skriver helst av PM från polisen) men man kan aldrig helt säkert veta....

Det sista som överger en människa är ju det berömda hoppet   

Med anledning av ett gästboksinlägg som vi fick i helgen så skriver jag detta inlägg. Gästboksinlägget löd: 

Eller egentligen 9 nätter har hon haft det här jäkla klobrottet nu. I slutet på förra veckan blev hennes onda bara mer och mer stackars flickan min. På fredagen var vi tillbaka till veterinär och ny antibiotika sattes in då en infektion var ett faktum, inte konstigt hon hade ont. Det gjordes rent ordentligt, och det gick mkt bättre hos veterinären denna gången, Aysha var så duktig och var still nästan hela tiden fast hon hade så förbaskat ont, mattes kämpe!

Efter besöket hoppade hon dock på 3 ben och det gjorde så ont i mig att se hennes vädjande ögon, som att hon tänkte, ska det verkligen vara på det här viset matte??

Hela lördagen var hennes smärta jobbig och hon tog sig fram på 3 ben, men sen tror jag att antibotikan lyckades göra sitt, för hon blev piggare framåt söndagen och mkt gladare och hoppade bara på tre ben 50% av gångerna. Imorse när vi var ute så kunde hon belasta tassen hela tiden, jippiiii, visst hon haltar men ändå slipper hon hoppa på 3 ben.

Dock var hennes kompress kladdigare idag =( Ska lufta mkt idag igen och hoppas att det bara var det sista kletet som skulle ut eller nåt, för jag vill att infektionen ska vara över och inte få något nytt fäste eftersom detta är hennes 2a antibiotika sort på 1 vecka hon äter nu. Jag har ju ingen bra erfarenhet av antibiotika och bakterier.

Imorgon är det återkoll till veterinären för att se hur tassen utvecklats, och jag hoppas så mkt att dom tycker det ser bättre ut!!  Håll tummarna för att min lilla tös får bli frisk nu!

//Camilla

 För några veckor sedan var en vän till mig på besök hos en "djurpratare". Hon berättade för mig om besöket och det var en hel del saker som hennes hundar hade "sagt" som imponerade på mig.. men realisten i mig tog över och skeptismen ökade. 

Min vän sa väldigt omgående att hon så gärna ville att DD skulle få "prata" genom den här personen: "Jag är såå nyfiken på vad DD har att berätta, det hade varit så himla kul att få veta vad som rör sig i hennes huvud!" …"Ja, om hon hinner med att uppfatta alla saker DD tänker.." kontrade jag med ;) 

När Annika skulle tillbaka på besök så bokade hon in mig och DD, det kunde bli en kul utflykt, tyckte jag. Så häromdagen åkte vi till Emelie Cajsdotter, som hon heter. Hon hade rid-träning för ett handikappat barn när vi kom, så vi stod och pratade med hennes man en stund.

Sedan var det Annika's tur, så jag och DD tog en promenad så länge. 

När det sedan blev min tur så gick jag, DD och Emelie in i rummet. Jag kopplade loss DD så hon kunde strosa runt och nosa in sig i rummet. 

Jag frågade Emelie hur det går till när hon "pratar" med djur. Hon sa att hon enklast kan beskriva det som om det är en väldigt stark känsla av empati som gör att hon kan känna och uppfatta så mycket.

Under hela besöket sitter Emelie på en bar-stol och de enda gångerna hon tittar mot DD är när hon med beundran i blicken säger att hon tycker att hon är otroligt vacker! 

Under första 10 minuterna av vårt besök så berättar hon om saker som DD "säger" till henne, och hon förklarar hur DD är. Att lyckas beskriva henne så detaljerat på så kort tid gör mig otroligt imponerad! Hur hon än gör det, så är hon skicklig på det.. den saken är säker!

Emelie jobbar med bilder och intryck, hon får upp bilder och i de korta bilderna får hon förmedlat känsla och intryck på samma gång. Hon måste alltså skriva snabbt och uppfatta fort. 

Första bilden hon får upp när DD och jag kommer in i rummet är DD som fintar.. när hon visar med kroppspråket hur hon menar så är det precis som det inlägg jag skrev för en kort tid sedan, hur DD fintade mig vid de två tillfällen.. 

Hon skrattar när hon ser bilden, och förklarar att det här är en hund med en otroligt humor! Hon förmedlar att den här hunden mår så jäkla bra, att hon trivs otroligt bra med mig och känner sig balanserad och nöjd med livet. Emelie påpekar att det är så härligt att möta en sådan energi, en så okuvad och levnadsglad själ och hon säger att DD ser hela världen som en lekplats. En hund som får vara hund, helt enkelt! 

Enligt Emelie är DD en väldigt intelligent hund som är mycket skärpt. Hon är "för smart" på många sätt, och Emelie säger att det är ovanligt att möta så här smarta hundar. Vi människor tenderar att inte vilja avla på det, eftersom dom är "jobbiga" då dom är smartare än oss. Så hon tyckte det var kul att möta en hund med så mycket "urhund" i sig. Vi skojade om att DD var en faraohund i amstaff-förpackning.   

DD's uppgift i livet - ur hennes synvinkel - är att hitta lösningar på saker och ting, "orsak och verkan" är det hon lever för. Alltså: "Om jag gör så här, vad händer då.. och om jag gör så här då, vad händer då?" så för varje sak hon testar och får en reaktion så är det en belöning, eftersom hon alltid vill hitta en verkan på allt hon gör. Oavsett om verkan blir en bestraffning. 

Det har jag märkt på henne, det är lönlöst att bestraffa henne, hon tycker bara det blir ännu roligare då. Den biten stämde väldigt bra på henne, och det är inte många andra som har förstått det när jag förklarat det för dom, de flesta tror att DD är "som de andra" som bara behöver rätt typ av bestraffning, men jag har försökt förklara att hon inte fungerar på det sättet. Många människor som har träffat henne flera gånger har ändå inte lyckats se och förstå det, men Emelie såg det på bara några minuter. 

Rätt var det är så tystnar Emelie, man ser att hon fokuserar och sen börjar hon skratta högt för sig själv samtidigt som hon skriver snabbt på anteckningsblocket. Hon säger efter en stund att hon har fått upp en bild till. Då ser hon DD som sitter, jag står bredvid och pratar med någon person, och det enda hon hör är (i slow motion) "Blaaaa blaaaa blaaaaaa!" för det är ungefär så tråkigt hon tycker det är att lyssna på när folk pratar. Det är inte bara SÅÅÅ himla tråkigt, det är så att hon tror att hon ska avlida av tristess! Hon är så snabb i tankarna och sitt sätt, så när vi pratar så är vi ju som i slow motion och det är trist! Dessutom tycker hon att vi människor ältar saker jämt ;) 

Två meningar som Emelie har skrivit i anteckningarna, som också beskriver DD väldigt bra är dessa: 

"Alla ytterligheter är logiska för henne, det däremellan är oförståeligt." och "Äventyr prioriteras." 

Säga vad man vill om sådan här "hokus pokus" men ingen människa har lyckats pricka in så mycket rätt på DD ens när dom träffat henne både 4 och 5 gånger som Emelie lyckades med på de första 10 minuterna av vårt samtal.

Högst troligt kommer vi åka tillbaka till Emelie igen, kanske om några månader, och då återkommer jag såklart med en ny rapport om vad DD hade att säga ;) 

//Paula & DD 

Jag blir galen faktiskt, fast när jag tänker efter är jag nog det redan, har nog slagit över för länge sedan egentligen. I lördags skadade Aysha sin ena klo rejält, den sprack och det såg helt rubbat ut och hon hade svår smärta. Jag ringer Strömsholm eftersom det är lördag och inget annat är öppet, annars skulle jag inte vända mig dit frivilligt. Bemötandet jag får är under all kritik, hon som svarade måste ha vaknat på fel sida, eller käkat huggorm till frukost eller borde enbart få sortera muttrar. Jag förklarar läget att klon ser hel konstig ut och att hon har mkt smärta, människan säger direkt att dom har inte tid att ta emot så jag ska försöka hålla i henne och rycka bort klon!!! Känner hur jag blir helt chockad ärligt talat, hur ska jag kunna slita loss hela klon utan att hon typ dör av smärta tänkte jag för mig själv. Sa på en gång att jag kommer inte slita eller rycka bort någon klo, då tyckte hon att jag skulle linda över det och invänta måndag och söka hjälp då istället. Orkar inte dra hela historien, vill man läsa mer utförligt kan ni gå in på: http://camillaochtyra.bloggplatsen.se

Hur som helst så efter en massa turer fram och tillbaka så fick vi komma in till Strömsholm iallafall och hon fick smärtstillande direkt och efter ett tag så tog dom med henne till operationssalen och tog bort klon så nu har hon bara pulpan kvar.

Stackars Stackars mattes flicka som har sån smärta, dessutom snetände hon på drogningen så hon ylade som en flock vargar och kissade på sig flera gånger på förnatten, natten till söndag, hon vägrade äta och dricka, men på eftermiddagen på söndagen lyckades min mor få i henne lite korv och vatten, bästaste mamma! På kvällen hemma igår så åt hon självmant mat och drack så det var jätte skönt. Tog bort bandaget och det såg inte så fint ut på kompresserna, så ville låta det luftas inatt, men idag haltar hon ännu mera och har gnytt hela natten inatt, förmodligen pga smärta. Jag har försökt sätta dit nytt bandage x2 men det är omöljigt att få det bra och jag bara grinar efteråt. Aysha är skräckslagen och vill inte alls vara med, vilket gör att jag måste hålla i henne hårt för att ens kunna få dit det där jäkla bandaget. Jag mår så dåligt av att behöva göra henne illa, dels för hon är så öm och när kompresser och det ska dit måste man ju röra pulpan lite och det gör ju jätte ont och sen är hon så rädd när jag håller på, nä ursch, känner mig så usel just nu!!

Ringde Västerås Djurklinik imorse och förklarade läget, så ska få komma dit idag vid 15 tiden så ska dom hjälpa mig att lägga nytt bandage, och när det tas bort ska jag få ett annat alternativ att ta till istället för bandaget, för då har hon fått ett skydd dom växt ut över pulpan, men det kommer ta månader innan klon är tillbaka =(

Nä just nu är det inge vidare här hemma, jag känner mig som stans värsta djurplågare och Aysha har ont och förstår ingenting varför det är som det är. Skönt att få komma till Västerås och få hjälp och jag är så tacksam att dom tar emot oss.

Här ser ni själva klobrottet, aj aj aj säger jag bara!!! Kan ni förstå att hon på Strömsholms rådgivning ansåg att jag skulle rycka bort klon?? Kan ni hajja vilken smärta det skulle inneburit för Aysha? Ren idioti att komma med det som förslag i mina ögon sett iallafall!

Ayshas söta bandage, stjärnor till en liten stjärna =)

Ta hand om er därute och var rädda om er!!

//Camilla