Finns ett ekipage som jag ser upp till på många sätt och vis. Dom är verksamma inom flera olika grenar och är så duktiga i allt vad dom tar sig för. Jag hoppas och önskar att jag en dag kommer iallafall vara lite i närheten av de prestationer som Tereze Lindberg och hennes Amstaff Bosse erövrar och får uppleva tillsammans.

Idag skrev dom svensk historia inom hundvärlden och Bosse är alltså den FÖRSTA AMSTAFFEN SOM KAN TITULERA SIG SOM SVENSK LYDNADSCHAMPION!!!!!

Ett Jätte Mega Grattis till Tess och hennes Bosse!!!! Ni visar att amstaffar kan och det ni gör för rasen är så betydelsefullt att det inte finns ord som kan beskriva hur bra det är.

Jag önskar er fortsatt lycka till med allt ni tar er för och jag är övertygad om att det inte är sista gången vi får höra om fina framgångar från detta fantastiska ekipage!

//Camilla

Eller egentligen 9 nätter har hon haft det här jäkla klobrottet nu. I slutet på förra veckan blev hennes onda bara mer och mer stackars flickan min. På fredagen var vi tillbaka till veterinär och ny antibiotika sattes in då en infektion var ett faktum, inte konstigt hon hade ont. Det gjordes rent ordentligt, och det gick mkt bättre hos veterinären denna gången, Aysha var så duktig och var still nästan hela tiden fast hon hade så förbaskat ont, mattes kämpe!

Efter besöket hoppade hon dock på 3 ben och det gjorde så ont i mig att se hennes vädjande ögon, som att hon tänkte, ska det verkligen vara på det här viset matte??

Hela lördagen var hennes smärta jobbig och hon tog sig fram på 3 ben, men sen tror jag att antibotikan lyckades göra sitt, för hon blev piggare framåt söndagen och mkt gladare och hoppade bara på tre ben 50% av gångerna. Imorse när vi var ute så kunde hon belasta tassen hela tiden, jippiiii, visst hon haltar men ändå slipper hon hoppa på 3 ben.

Dock var hennes kompress kladdigare idag =( Ska lufta mkt idag igen och hoppas att det bara var det sista kletet som skulle ut eller nåt, för jag vill att infektionen ska vara över och inte få något nytt fäste eftersom detta är hennes 2a antibiotika sort på 1 vecka hon äter nu. Jag har ju ingen bra erfarenhet av antibiotika och bakterier.

Imorgon är det återkoll till veterinären för att se hur tassen utvecklats, och jag hoppas så mkt att dom tycker det ser bättre ut!!  Håll tummarna för att min lilla tös får bli frisk nu!

//Camilla

Jag blir galen faktiskt, fast när jag tänker efter är jag nog det redan, har nog slagit över för länge sedan egentligen. I lördags skadade Aysha sin ena klo rejält, den sprack och det såg helt rubbat ut och hon hade svår smärta. Jag ringer Strömsholm eftersom det är lördag och inget annat är öppet, annars skulle jag inte vända mig dit frivilligt. Bemötandet jag får är under all kritik, hon som svarade måste ha vaknat på fel sida, eller käkat huggorm till frukost eller borde enbart få sortera muttrar. Jag förklarar läget att klon ser hel konstig ut och att hon har mkt smärta, människan säger direkt att dom har inte tid att ta emot så jag ska försöka hålla i henne och rycka bort klon!!! Känner hur jag blir helt chockad ärligt talat, hur ska jag kunna slita loss hela klon utan att hon typ dör av smärta tänkte jag för mig själv. Sa på en gång att jag kommer inte slita eller rycka bort någon klo, då tyckte hon att jag skulle linda över det och invänta måndag och söka hjälp då istället. Orkar inte dra hela historien, vill man läsa mer utförligt kan ni gå in på: http://camillaochtyra.bloggplatsen.se

Hur som helst så efter en massa turer fram och tillbaka så fick vi komma in till Strömsholm iallafall och hon fick smärtstillande direkt och efter ett tag så tog dom med henne till operationssalen och tog bort klon så nu har hon bara pulpan kvar.

Stackars Stackars mattes flicka som har sån smärta, dessutom snetände hon på drogningen så hon ylade som en flock vargar och kissade på sig flera gånger på förnatten, natten till söndag, hon vägrade äta och dricka, men på eftermiddagen på söndagen lyckades min mor få i henne lite korv och vatten, bästaste mamma! På kvällen hemma igår så åt hon självmant mat och drack så det var jätte skönt. Tog bort bandaget och det såg inte så fint ut på kompresserna, så ville låta det luftas inatt, men idag haltar hon ännu mera och har gnytt hela natten inatt, förmodligen pga smärta. Jag har försökt sätta dit nytt bandage x2 men det är omöljigt att få det bra och jag bara grinar efteråt. Aysha är skräckslagen och vill inte alls vara med, vilket gör att jag måste hålla i henne hårt för att ens kunna få dit det där jäkla bandaget. Jag mår så dåligt av att behöva göra henne illa, dels för hon är så öm och när kompresser och det ska dit måste man ju röra pulpan lite och det gör ju jätte ont och sen är hon så rädd när jag håller på, nä ursch, känner mig så usel just nu!!

Ringde Västerås Djurklinik imorse och förklarade läget, så ska få komma dit idag vid 15 tiden så ska dom hjälpa mig att lägga nytt bandage, och när det tas bort ska jag få ett annat alternativ att ta till istället för bandaget, för då har hon fått ett skydd dom växt ut över pulpan, men det kommer ta månader innan klon är tillbaka =(

Nä just nu är det inge vidare här hemma, jag känner mig som stans värsta djurplågare och Aysha har ont och förstår ingenting varför det är som det är. Skönt att få komma till Västerås och få hjälp och jag är så tacksam att dom tar emot oss.

Här ser ni själva klobrottet, aj aj aj säger jag bara!!! Kan ni förstå att hon på Strömsholms rådgivning ansåg att jag skulle rycka bort klon?? Kan ni hajja vilken smärta det skulle inneburit för Aysha? Ren idioti att komma med det som förslag i mina ögon sett iallafall!

Ayshas söta bandage, stjärnor till en liten stjärna =)

Ta hand om er därute och var rädda om er!!

//Camilla

Igår var dagen här som jag tidigare i veckan hade ångrat mig tusen gånger om, vad tänkte jag med, hur kunde jag och VARFÖR?? Som tur var hade jag alldeles för mycket att stå i på lördagen så det föll bort ur mina tankar och på kvällen däckade jag så jag låg inte ens och hetsade upp mig. Men när jag vaknade igår morse var paniken ett totalt faktum!!!

Jag hade vid ett svagt ögonblick anmält Aysha till den nationella utställningen som var i Västerås igår i Rocklunda. Jag har ALDRIG ställt hund tidigare och vet ärligt talat inte alls hur man gör. Jag har varit och ringtränat 2 gånger och försökt lite hemma, men har inte alls tränat på det sätt man bör göra för att det ska se sådär snyggt och bra ut.

Aysha bara blängde på mig när jag började baxa in henne i duschen istället för att servera frukosten, Aysha är inget stort "fan" av att duscha så hon var rejält sur på mig efteråt, men kompenserade det med att rulla sig i både säng och soffa *skratt*

Jag kände hur paniken slet i min kropp, mådde illa, svettades och gjorde saker utan att jag visste om att jag gjorde det så jag försökte väl göra en och samma sak ca 3 gånger innan jag insett att jag redan gjort det *ler*

Så packade jag in mig och Aysha i bilen och hela tiden kom jag på mig själv med att inte andas så jag försökte att tänka: Andas in och Andas ut, Andas in och Andas ut. På samma gång såg jag olika scenarion framför mig, hur Aysha förvandlas till den där bumbibjörnen som hon älskar att imitera och bara liksom var mer uppe i luften inne i ringen än att stå sådär prydligt och stilla som alla andra gör. Jag såg hur jag ramlade omkull på dom där hala mattorna som är ibland inne i ringen och skapade total kalabalik. Ja, jag trodde helt enkelt att jag inte skulle överleva dagen.

När jag kom fram till Rocklunda, kände jag, om det ens var möjligt, att nu kommer jag verkligen att INTE överleva denna dag. Det var fullt med bilar, hundar, människor överallt. Jag försökte samla ihop mig själv lite och parkerade bilen och sen gick jag in och letade reda på var vi skulle vara. Jag hittade Ring 15 som var amstaffens ring, men innan amstaffen skulle in var det en annan ras som bedömdes i ringen.

Kände hur ensamheten tog över min kropp, jag kände mig så liten och bräcklig, om ingen hade kunnat se mig hade jag garanterat börjat grina, men nu var det som sagt fullt med folk och hundar överallt och någonstans kände jag att Camilla 33 kan inte sätta sig och störtböla helt plötsligt över att hon anmält hunden till utställning helt av fri vilja *skrattar*

Jag gick ut igen mot bilen, då kom Lola som äger Ayshas bror, Prince, och det var som en skänk från ovan att se ett känt ansikte, vi hjälptes åt att packa burarna och så började vi styra kosan mot veterinärbesiktningen eller vad man ska säga, är ju egentligen bara kontrollanter som står och kontrollerar vaccinationsintyg och papprena på hunden man har med sig. Men vet att det ibland finns veterinär på plats som gör stickprov eller vad man ska säga, som kollar hunden mer noggrannt. Jag är så dålig på det här med utställning så kan ha fel också, men det är den uppfattningen jag haft under alla år jag sprungit runt på utställningar och tittat.

När vi var inne på området rann svetten om mig och Aysha var exhalterad över alla hundar och människor överallt. Jag hade valt att ha utställningskopplet på henne som är kortare och som en dressyrlänk för att lättare kunna dra burarna, bära ryggsäcken och ha henne i ena handen. Aysha laddade upp och testade lite "moves", dvs studsade som en ping pong boll emellanåt när jag försökte få oss framåt med all packning. Eftersom hon drog hela tiden och det var supervarmt så lät hon tillslut som en som hade stans värsta astma och rödaste ögonen.

Till slut kom vi in till ringen och ställde upp burarna och då tog jag med Aysha ut och rastade henne och lät henne komma ner i varv, jobbade på att hon skulle varva ner och lät henne inte gå upp i varv på samma sätt. Vi gjorde lite kontakt övningar och lite lydnadsövningar och till slut var hon i mer balans. Att jag på ren automatik gjorde detta förstår jag inte att jag klarade, med tanke på att mitt inre var i totalt kaos av känslor och rädslor.

Aysha fick sen ligga i buren en stund, hon har inte klarat sånt tidigare, att ligga i buren om den inte är i bilen, men igår gick det jätte bra, så jätte skönt att hon fick behålla sitt lugn därinne.

När det var paus mellan rasen som var innan och amstaffen, så passade jag på att ta ut Aysha och så provsprang vi inne i ringen, till min stora lycka insåg jag att mattorna inte alls var hala att springa på!! Sen fick Aysha vara i buren igen för att få vara ifred från allt ståhej runt omkring.

Carola som äger Tyras syster, Lilo, kom och hjälpte mig, hon ställde inte själv, utan kom för att vara moraliskt stöd och det är jag så tacksam över, hon gav mig tips och höll koll på när vi skulle in i ringen och det kändes så tryggt att ha henne där, så tusen tack Carola för att du fanns där =)

Så var det dags, mitt hjärta bultade så jag inte hörde något annat än min puls, andningen var som bortblåst, fickorna laddade med godis och så helt plötsligt kom jag på att jag stod där, där inne i ringen och bedömingen var i full gång. Aysha var nyfiken på hunden bakom, och när den hunden kom mer och mer nära, så ville inte riktigt Aysha vara med längre, så hon började hoppa och studsa och jag tänkte att nu är det kört och svetten rann samtidigt som det kändes som att jag stelnat av skräck.

Vi fick springa 3 varv och jag förstår inte hur jag gjorde, men Aysha höll sig på mattan, hoppade inte en enda gång =)

Sen skulle alla 5 hundarna som var i vår klass, Unghundsklassen, bedömas, då behöver inte hunden stå fint hela tiden, många har hunden att stå ändå, men jag var glad så länge Aysha stod hyffsat still när Domaren tittade på henne.

Domaren hette Cindy Pettersson och var jätte trevlig, jag talade om att det var min allra första utställning och att jag var total nybörjare. Hon tog så väl hand om oss och berättade hur jag skulle göra. Aysha skötte sig fint när domaren kände igenom henne och kollade tänderna, sen fick vi springa själva inne i ringen som i en trekant springer man då. Det gick också bra =)

När alla var bedömda fick vi springa 2 varv till och så helt plötsligt visar domaren mig längst fram och så vips har jag och Aysha vunnit vår klass och vi fick ett CK som betyder Championkvalite. Det här betyder att vi skulle in igen och tävla in en klass som heter Bästa Tik Klassen. Där tävlar alla tikar oavsett ålder som vunnit sina klasser och alla som fått CK. I den klassen blev vi oplacerade, men jag är så nöjd och stolt över att jag överlevde dagen =)

Saken är den att jag är egentligen en mycket blyg person, så en utställning är jätte jätte jätte jobbigt för mig när jag måste vara inne i ringen där all kan se mig, men när jag väl var därinne så försvann omvärlden, jag såg inget, hörde inget utan jag och Aysha var liksom ett på något vis. Svårt att förklara det där =) Och sen är jag sådan som person att om det är något jag tycker är otäckt eller läskigt, så utsätter jag mig för det, för jag vill utvecklas som människa och inte bära på massa rädslor. Övervann jag min rädsla med denna utställning? Nej, men har ett positivt minne i bagaget och känslan när människor som sett oss sa att det såg bra ut och att vi var duktiga fick mig att inse att jag duger som jag är och man kan bara göra sitt allra bästa.

Kommer jag ställa ut Aysha igen? Ja, ( tyvärr ) eftersom jag fortfarande tycker det känns läskigt måste jag fortsätta så jag kan komma över den värsta rädslan. Kanske låter konstigt att jag väljer att göra såhär, men jag tror någonstans att det får mig att bli en starkare person som jag kan använda mig av i livet till olika situationer som händer.

Så alla ni därute, oavsett hur rädda ni är för något, gör det, överlevde jag denna dag, så överlever även ni =) Nästa utställning kommer bli i maj, den är i Vallentuna, Aysha är inte anmäld ännu, men ja, jag kommer anmäla henne =)

Hoppas ni haft en härlig helg och får en fin valborg!

Aysha med sin CK rosett =)

Jag och Aysha till vänster och Prince med matte Lola till höger. Prince är Ayshas helbror och Prince vann sin klass han med och fick CK =)

Jag och Aysha till vänster och Lola och Prince till höger. Kanske kan uppfattas som enkelt att få hunden att stå på det här viset, men tro mig, det är allt annat än enkelt!!! =)

//Camilla 

Gaaah vad jag hatar att få dåligt samvete, men ibland kan man inte rå för det. Lite off topic nu, men min mormor är dålig och jag satt hela söndagen på akuten med henne och sen blev hon inlagd så då gjorde jag inget med Aysha, och idag har jag spenderat största delen av min tid på sjukhuset som stöd och hjälp till min mormor och Aysha har haft det urtråkigt. Och det är lägen som dessa som jag får så himla dåligt samvete, men men sådärja nu har jag fått ur mig det =)

Förra veckan hade vi en  härlig träningsvecka, på måndagen var jag upp och träffade Ayshas uppfödare och tränade lydnad, var så roligt och det är så kul med en uppfödare som engagerar sig och vill ses för att träna och prata hund.

På tisdagen höll jag på och tränade själv men det resulterade i att jag blev så arg på mig själv på förmiddagen för att jag var så ostrukturerad och otydlig och det ledde ju till att Aysha inte förstod alls vad jag ville så allt blev pannkaka, så då satte jag mig själv i skamvrån tills jag samlat ihop mig och funderat ut vad jag ville och hur jag skulle komma dit. Så på eftermiddagen testade jag att träna igen och då gick det toppen bra, har lite träningsfilmer som är tillgängliga på youtube om ni söker på Tyris79 finner ni dom =) Kan slänga upp senare i veckan även här lite träningsklipp. Vad man bör ha i åtanke när man ser dessa klipp är att vi är låååångt ifrån felfria och vi har brister, men dom bjuder jag på så man kan se hur det ser ut i början när man lär in något hos hunden =)

På Onsdagen fick Aysha prova på DW för första gången och hon älskade det. Det är en grupp i Eskilstuna som består av privatpersoner som brukar ses och dra och super rara tjejer som är så hjälpsamma och fixar, så vi åkte dit på deras träff och som sagt Aysha drog lite kedjor och hon sken som en sol och sen blev hon sådär härligt trött =) Senare på eftermiddagen drog vi till Södertälje och tränade lydnad och även här gick det superbra, så det lönar sig att sätta sig själv i skamvrån *skratt* Och efter lydnadspasset gick Aysha sitt första viltspår som jag även filmat och som jag tänkte bjuda på =) Nu ska man inte göra som jag gör, man ska inte hålla på och trassla med linan och släppa den flera gånger om man vill tävla och så ska man inte hålla på och prata en massa som jag gör som kanske inte hörs på filmen =)

Så dessa dagar var jag supernöjd över, så det är väl dom här jag ska luta mig tillbaka på när det kommer dagar som dessa när jag inte riktigt hinner med att aktivera och stimulera Aysha som hon har rätten till egentligen. Men imorgon är en ny dag så vi tar nya tag =)

Aysha fick för första gången även prova på en sån här bruks stege, hon bara följde mig och gjorde det jag bad henne om, en sådan härlig hund som inte är bang för saker och ting =)

Både jag och Aysha ser mongo ut *skratt* Aysha är supertaggad här och vi tränar fotposition och sitt och ligg från sidan, syns det  på henne att hon väntar på mitt kommando sitt? *fniss*

 
  Man måste få busa också såklart, det är ett av alla bra belöningssätt man kan använda sig av och Aysha älskar just den här leksaken som heter Flappy, piper i mitten och fransarna på sidorna prasslar, tyvärr är hållbarheten sådär dock.

Aysha tränar fot, jag borde sträcka på mig!!! Jag har en långlina knuten runt min mage som är fäst i Ayshas halsband, detta gör att vi har lite mer svängrum och jag behöver inte tänka på att hålla koll på ett koppel, kan även träna bland andra hundar på det avstånd som linan räcker och veta att hon inte kan komma nära dom ifall hon vill och inte lyssnar på min inkallning =) Det är ett tips till er alla och ett super bra sätt att lära sig själv att lita på sin hund och även lära hunden att kunna vara lös bland andra hundar och att det aldrig lönar sig för den att springa ifrån matte/husse för det tar stopp =)

Var allt från mig för denna gången =)

//Camilla

Så var äntligen denna dag här, kännts som en evighet hit, fast egentligen har det ju gått ganska fort med tanke på att det inte var så länge sen Aysha röntgades och vi fick veta resultaten av röntgen. Jag har varit lite nervös inför besöket idag, lite rädd för vad som komma skall, men såhär i efterhand känns det jätte bra som det tvättäkta kontrollfreak jag är. Nu har jag full kontroll eller ja, så mycket kontroll man kan ha när det kommer till levande varelser.

Jag var lite tidig så jag och Aysha gick in för att sätta oss och vänta, men då helt plötsligt försvinner min Aysha och när dörrarna stängs bakom mig har jag en hel flock med sälar korsade med silkesapor och tjurar släppta på sommarbete i andra änden av snöret. Mitt tålamod fick sig en rejäl prövning och efter ett x antal försök att försöka få detta odjur att förstå att vi skulle ta det lugnt var det äntligen vår tur.

Det var ett varmt välkomnande vi fick och jag försökte anstränga mig till det yttersta för att försöka snappa upp det Stefan berättade för mig medans Aysha körde på för fulla muggar med sin sälsång på högsta volym. Han kändes så otroligt mjuk och trevlig, inte alls sådär kantig som många kan vara som man stöter på när det kommer till djurhantering av olika slag.

Han visade mig så nu kan jag också se Ayshas pålagringar tydligt, han förklarade så bra alltihopa, men ibland kan jag ha svårt att ta in allt som sägs när jag har en klätterapa att försöka tygla *ler*

Aysha har en liten spricka på båda sina armbågar, blir sprickorna större kommer hon få jätte ont och om benbitar lossnar kommer hon också få jätte ont. Men nu i dagsläget är det små sprickor och vi fokuserar på det bra, viktigt att se allt det positiva i sånna här lägen.

Vi fick börja med att skritta i normal takt, där såg han att hon är stelare i sitt vänster framben. Sen travade vi och där syns ingenting, men detta beror på att fler muskelgrupper går in och stödjer upp så hon inte känner av sin vänsterarmbåge lika mycket. Sen fick jag tvinga Aysha att röra sig onormalt sakta och där såg han tydligt hur hon bara tar ett snabbt kliv med vänster framben och liksom stödjer längre på sitt högra framben, allt för att avlasta för att det gör ont. Nu ska man tänka på att Ayshas högra armbåge inte heller är bra, så att hon avlastar på detta vis är absolut inte bra, det gör inte hennes redan dåliga höger framben bättre direkt.

Han tyckte att Aysha var i mycket fin form och hade mycket fin muskulatur och jag blev så glad och tacksam över dom orden, dom värmde verkligen i mitt hjärta! Plus att hon har fina rörelser bak min fina lilla loppa!

När vi gjort det kände han igenom Aysha ordentligt och nu kommer det mest positiva =) Aysha har INGA lösa benbitar i sina armbågar *jiiipppiiiiiii* Hon har även normal ledvätskenivå i sitt vänstra framben vilket också är jätte bra. Hon har lite mer än normalt med ledvätska i sitt högra framben, men förmodligen beror detta på överansträngning.

Sen fick Aysha stå på en maskin som mätte diverse olika saker.

Här ser man tydligt hur fint och jämt hon belastar sina bakben. Men här syns också tydligt hur illa hon belastar sina framben olika. Aysha saknar hela 27% i muskelmassa på sitt vänstra framben vilket är mycket.

Aysha belastar sitt högra framben med nästan hela 3kg mer i tyngd för att avlasta sitt vänstra framben. Återigen är detta inte alls bra med tanke på hur hennes högra framben ser ut. Som Stefan sa, tänk att hon bär runt på nästan 3 mjölkpaket mer på högerfram när hon rör sig, det är mycket.

Ja, vad ska jag säga, som så många gånger förr grät jag när jag åkte ifrån Västerås i tisdags, men det är skönt att gråta och känna det där tunga för en kort stund, för då får man ur sig det och kan kliva upp igen och rikta in sig på det som är viktigt och det är att Aysha ska få dom bästa förutsättningarna i världen att få ett så långt och smärtfritt liv som möjligt. Jag är ingen quitter direkt så jag ger inte upp i första taget.

Jag har givetvis flera olika valmöjligheter nu. Jag kan välja att inte gå in och göra något och låta Aysha leva på som vanligt, då kan hon bli 3-5 år, givetvis kan hon bli äldre men sannolikheten att hon kommer lida av smärta och må dåligt är hög.

Jag kan börja förebygga nu och på så vis se till att hon kan leva betydligt längre, nästan ett helt liv utan smärta.

Många säger att hon visar inga symptom så låt henne leva som vanligt, kör på, men som sagt, vi som är okunniga ser inga symptom, uppenbarligen visar hon tydliga symptom för den som kan det här.

Jag har gjort mitt val, vi kommer att rikta in oss på behandling såklart. Kosttillskott är insatt från och med idag, vi har bokat tid hos veterinär för att på så vis kunna få en remiss till ReDog och har vi en remiss kanske Agria kan gå in och hjälpa till tack vare försäkringen jag har på Aysha. Jag ska ringa och kolla upp detta mera hur det ligger till med försäkringen.

När vi varit hos veterinären kommer vi boka ny tid till ReDog för att påbörja behandlingen som kommer innebära vattentrask, det kommer hjälpa Aysha att bygga de muskler hon valt bort att använda pga smärta, och tack vare att vi kommer att "tvinga" henne att använda dessa muskler kommer dom i sin tur att hjälpa mot hennes onda i sina framben och främst sitt vänstra framben.

Nu går vi mot rätt säsong som Stefan sa, under den tid på året som hundarna kan simma ute behövs inget vattentrask, så jag har redan tänkt att jag ska börja spara och lägga undan under den tiden så vi kan traska på när det inte är badvänligt längre ute. Hon kommer behöva gå på vattentrask ungefär var 10e dag, men det beror helt på hur detta utvecklar sig nu och hur bra hon svarar på kosttillskottet.

Finns även ett vaccin man kan sätta in som kommer ifrån Finland, detta används istället för smärtstillande och inflammationshämmande preparat som t ex Rimadyl. Det fungerar som så att Aysha kommer att få 3-4 sprutor och sen har hon karens på 27 dagar efter sista sprutan men sen håller detta i sig i 9 månader, så alltså kommer vi kunna tävla och ställa ut om vi vill så det är jätte positivt! Detta är något som veterinären kommer att ordinera isåfall.

Jag behöver inte byta foder i dagsläget ansåg Stefan, det viktigaste var att tillsätta kosttillskott och Aysha börjar som sagt idag med Aktiv Hund, men Stefan berättade att ett nytt preparat är på väg ut på marknaden som han ska införskaffa och så fort det finns till försäljning kommer vi föra över Aysha på det.

Aysha ska inte leka med hundar i sin egen ålder eller hundar som leker hårt överlag, detta ökar riskerna för skador i onödan, så nu är det slutlekt med hundar som gillar och svarar på hennes buffliga leksätt.

Hon ska inte göra höga hopp och uppvärmning är ett måste ALLTID för Aysha, minst 10-15 minuter och likaså nedvarvning.

Ja det var inte riktigt såhär jag tänkt mig när jag skaffade ny hund och dessutom kämpat under så lång tid med Tyra, men nu är läget som det är och vi får ta det för vad det är.

Jag ser det positiva i det hela och får fokusera på det, en sak är ju säkert iallafall, man blir ingen miljonär på att äga hund, den saken är ju klar som korvspad.

Denna undersökning som vi gjorde i tisdags, på ReDog i Västerås av Stefan Rosén är något jag varmt rekommenderar till ALLA som är hundägare, oavsett om hunden är friröntgad eller inte så är det jätte bra att få en status på hur ens hunds fysiska välmående står till. Det kostar 650kr och tar ca 30 minuter och som sagt, man blir väldigt varmt mottagen.

Något som även kommer att kunna läggas till när vi ser hur det hela utvecklar sig för Ayshas del är viktmanschetter, klövjeväska och även att dra på rätt sätt. Men i dagsläget ska vi nu se hur hon svarar på kosttillskottet och sen se vad veterinären säger och ordinerar.

Det var allt från oss denna gång, ta hand om er därute allihopa =)

Hej på er alla läsare, idag ska jag skriva om något som jag tror att de flesta råkar ut för och det är en enorm mega jätte svacka när det kommer till motivation och träning och hund överhuvudtaget. Ibland tar energin slut helt, iallafall för min del och det känns som att man inte har en aning om alls hur man ska ta sig upp igen.

Igår körde jag rakt in i den där väggen, all lust och motivation rann av mig, jag bara gick och muttrade och tyckte att fy vad allt är jobbigt. Blir läget bättre av det?? Hahaha en näääääj så klart inte och jag vet ju att jag inte ska fortsätta muttra, men ja ibland är man en sån där surkossa som bara inte kan sluta.

Aysha blev bara jobbigare och jobbigare på promenaden, vems fel? Ja såklart mitt då jag bara fokuserade på mitt muttrande och surande och inte alls var en sån där lyhörd matte som man ska vara på en promenad om man vill ha bra hundmöten osv.

Hon spände upp sig och stirrade in sig på hundarna, sa inget, för är det någon som är socialiserad så är det ju min alldeles egna gathund Aysha, men tja, med en surkärring till matte i andra änden av kopplet kan ju tydligen få vilken hund som helst att bli hetsig *skrattar*

Jag insåg tillslut i mitt egna lilla åskmoln att jag inte skulle gå några längre promenader eller träna överhuvudtaget för jag skötte inte min del av avtalet och det är inte rättvist, så jag hade en liten ljus stund i allt mörker iallafall, även fast Aysha tyckte jag var hysteriskt tråkig.

Hela tiden när jag var sådär mörk och dyster tänkte jag att det är ingen ide att vara sådär, det gagnar inte mig, det gagnar inte hunden det är ju inte roligt för någon men vissa gånger kan jag inte bara låta bli.

Ibland undrar jag om dessa stunder krävs för att man ska rannsaka sig själv och sin träning ordentligt för när man kommit ur det så känns allt också så mycket bättre. Förmodligen har det någon funktion, men fyyyyy vad jobbigt det är när det blir så. Framstår jag som totalt crazy nu och skrämmer bort alla läsare?? Eller kan någon känna igen sig i det jag skriver?

Jag har även fastnat där jag fastnat med alla hundar sen jag blev mer kunnig på hund. Varga som var min första hund, henne tränade jag upp till lydnadsklass 3 utan problem, vi hade roligt och funderade inte så mycket mer på det, utan bara gjorde sakerna.

Men så vips så lärde jag mig massa saker, gick kurser, läste böcker och efter det fastnar jag då och då i det här kunskapsträsket och det resulterar i att jag inte gör något alls och blir paralyserad för jag vet att lär jag in detta fel så kan det bli sjukt jobbigt att lära om och då är jag fast.

Ibland kan jag önska att jag inte hade all kunskap inom lydnad jag faktiskt har och kunskap om inlärning och hur viktig den är om man vill sikta högt. Idag när jag tränar, tränar jag så målinriktat, och i de flestas ögon ses det som positivt och något bra, men det där roliga i träningen blir inte lika stort när man tränar så, för man tränar utifrån perfektion och det är ett påfrestande träningssätt. Man är ytterst petig och belönar inget som inte är precis exakt så som man vill ha det. Nu skriver jag på ett extremt sätt, men för att ni ska förstå hur jag tänker, sen är det klart att man belönar i små steg så hunden förstår vad man vill, men när den väl förstått så belönas bara perfektion och där tappar jag liksom sugen.

Nu kan man ju tycka att eftersom jag är så medveten om detta problem så borde det vara lätt att göra något åt det, men jag måste nog vara från en annan planet eller något för det är inte enkelt, jag blir sådär så jag överanalyserar allt och så blir jag paralyserad *skratt* Inte lätt att vara min hund inte och jag gnäller på att Aysha är jobbig *asgarvar*

Nu ska jag inte fastna i det där, något mer jag deppade över var det här med mitt val av ras, att ständigt ha folks ögon på sig tar energi, att ständigt få förklara sig, försvara sig och försöka sprida kunskap suger ur musten ur mig vissa perioder. Jag är med på olika forum där det diskuteras, ibland känner jag att jag ej borde vara med där, för det suger energi när man ska försöka förklara för folk hur rasen egentligen fungerar och hela tiden försöka vara trevlig och korrekt. Blääää säger jag bara för okunskap till rasers existens och bläääää till media som svartlistat raser och myntat begreppet som mördarhundar och kamphundar som är som stridsmaskiner.

Bläääää till alla idioter därute som äger bull och terrier raser som får människor i sin omgivning att tro på det media skriver om och blääääää till alla som gör dessa hundar så illa att dom sedan framstår som monster för att dom tappat all gnista till livet och tappat all tro till människan och på något sätt behöver få ur sig sin frustration och då riktar in sig på andra hundar. Mitt hjärta blöder för dessa hundar och det får mig så deprimerad ibland, tänk om jag ändå kunde rädda världen från denna pestsmitta till tanke kring vissa raser.

Jahapp, vad ville jag med detta inlägg då tro? Gnälla av mig lite faktiskt och visa min dark side =) Idag känns det lite bättre, jag ska verkligen försöka sluta träna utifrån perfektion och bara ha roligt, hur det går får jag uppdatera er om nästa måndag =) Tror även att jag är lite ur funktion just nu för jag är nervös inför vårt besök imorgon, tisdag, till Redog i Västerås. Vi ska ju dit för att få en plan kring Ayshas armbågar som är under all kritik tyvärr, så tror jag är så nervös över det att jag blir lite såhär ur fas.

Förlåt om jag svamlat en massa i detta inlägg, inte lätt ibland att få en inblick i mitt röriga huvud, men hoppas ni överlevde *ler*

Ha nu en riktigt skön dag allihopa och ta hand om er och era fyrbenta vänner!

//Camilla

Förra veckan var jag iväg med Aysha, närmare bestämt förra torsdagen och röntgade hennes armbågar och höfter. Något jag tycker alla ska göra på sina hundar oavsett renras eller blandras, just för att få veta statusen på sin egen hund och utifrån det kan lägga upp saker och ting för att hunden ska få dom bästa förutsättningarna till ett bra liv.

Röntgen bokas hos veterinär och det går till som så att hunden får komma in och så kollar dom av registreringen på hunden, i Ayshas fall då hennes chip. Man väger hunden för att ha koll på hur mkt sedering som ska ges. Aysha vägde hela 26.9kg, det hade jag aldrig kunnat ana, tycker hon är rätt slank faktiskt =)

Sen så får dom en spruta av lugnande ( sedering ) som sätts någonstans på hunden i en muskel, i vårat fall så blev det i hennes ena bakben. Jag valde själv att vid just det tillfället ha munkort på Aysha eftersom jag inte känner henne så pass väl ännu, så då ville jag inte ta några risker, för vet att det kan kännas när dom får en nål rakt i muskeln. Aysha reagerade inte ett dugg dock så det var ju bra.

Sen är det viktigt att man inte håller på och pratar med hunden och gör en massa höga ljud, för dom blir känsliga av drogningen och hör och ser saker mkt starkare och eftersom dom är påverkade kan det även hända att en biverkning på preparatet blir att hunden blir aggressiv och det enbart pga drogen, INGET annat. Så under själva hanteringen när hunden är drogad väljer de flesta kliniker att ha munkort på just för en säkerhetsåtgärd.

För en del hundar kan det ta en stund innan dom blir påverkade av preparatet. Jag trodde det skulle ta ett tag för Aysha eftersom hon var lite uppjagad pga att en annan hund som var på kliniken satt och "grät" och yla. Men hon däckade direkt så vi kunde köra igång efter bara 10 minuter.

Först röntgades höfterna, jag höll bara i överkroppen så hon skulle ligga still, hunden kan ju inte röra sig själv just nu, men för att den som lägger bakbenen tillrätta ska kunna göra det måste någon hålla i överkroppen. Mitt råd är att du aldrig själv ska sköta bakbenen när denna bild ska tas, då det bör göras av någon som är kunnig på hur dom ska ligga för att bästa bilden ska kunna tas.

Sen tog vi armbågarna och efter det så fick Aysha en uppvaknande spruta och var på benen igen efter ca 15 minuter, dock märkbart påverkad fortfarande och orolig, men vaken. Så som Aysha var brukar jag kalla snetändning. Tyra var likadan, orolig, gnydde, ylade lite dovt på ett speciellt sätt med stängd mun och man ser på blicken att dom inte är sig själva. Jag gick en liten sväng med henne för att hon skulle få kissa men sen fick hon ta det lugnt resten av dagen vilket är mycket viktigt att hunden gör.

När Tyra blev sövd så kunde hennes snetändning sitta i, i upp till 3 dagar, men det var det första dygnet som var värst. Aysha var konstig resten av den dagen, ville inte äta förrän sent på kvällen och sov mest och vaknade emellanåt och lät konstigt och tittade på mig som att varför är det såhär?? =)

När bilderna är tagna så ska en veterinär godkänna dom, alltså säga om bilderna måste tas om eller om dom är så pass bra att dom går att avläsa för SKK:s avläsare, det är inget som sker på kliniken.

Efter att dom är godkända skickas bilderna digitalt till SKK och det är alltså av dom man får svaren på röntgenplåtarna, beskedet kommer hem via post. Har man en renrasig hund kommer även beskedet upp på SKK:s Hunddata. Oftast går det fortare att se svaren på Hunddata och eftersom jag kollat där idag innan posten kom så tänkte jag att jaha, inget besked idag heller.

Men så kom posten och där var ett brev från SKK, jag öppnar det och trots att jag läst ett sånt tidigare så var jag tvungen att läsa det om och om igen för att hitta var hennes svar var. Och när jag såg svaret så frös mitt inre till is. Hon har fria höfter ( B ) men hon har grad 2 på armbågarna.

För er som inte vet så är 0 bäst och 3 sämst. Jag bröt ihop, jag grät och grät och kände att jag orkar inte med en till sjuk hund, en hund som man ständigt måste tänka sig för med. Men är det något jag lärt mig efter Tyras resa, så är det att hantera sånt här som är jobbigt, jag bryter ihop men efter ca 1 timme igen är jag tillbaka på banan igen.

Aysha kommer kunna leva ett bra liv, dock ska hon inte göra vissa saker för att förebygga och på så vis kunna ge henne de bästa förutsättningarna till ett så långt liv som möjligt.

Jag har ännu inte riktigt helt klart för mig hur jag ska lägga upp allt, men kommer inte att köra bruks med henne som jag tänkt utan vi riktar in oss på Rallylydnad istället och kanske vanlig lydnad. Agility är bara att glömma för Ayshas del. Jag ska undvika höga hopp för henne också.

Men hittills är min plan att ringa till SKK:s avläsare som läst av Ayshas plåtar och höra hennes utlåtande, vad hon anser om bilderna och hur allvarligt det är, och höra vad hon tycker att bästa tillvägagångssättet blir för att Aysha ska leva så smärtfritt som möjligt. Steg 2 blir att kontakta ReDog i Västerås där Stefan Rosén jobbar, han är en bland dom bästa i Sverige på rehab för hundar och sen lägga upp en bra plan med honom. Steg 3 är att kolla över vad det finns för alternativa foder för hundar med atros och även kostillskott som kan hjälpa.

Sen kan jag göra mycket själv med Aysha, jag ska lägga stor vikt vid uppvärming och nedvarvning och låta henne simma nu när det blir säsong för det. Om det är det som kommer bli hennes huvudrehabilitering vet jag inte det kan jag inte svara på utan det överlåter jag till ReDog teamet. Så imorgon har jag lite samtal att ringa och tur att internet finns så man kan läsa sig till lite vad detta innebär, för jag är rätt dålig inom ämnet.

Så alltså, det blir inte alltid som man tänkt sig, men det viktiga är att man gör det bästa av situationen och inte ger upp utan ser möjligheterna istället för hindren och begränsningarna!

Tack för ordet!

Camilla

Mattes knasfia =)

Min vackra lilla hoppetossa!