Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…

Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen ännu en period osynlig då Cilla inte är helt Ok och jag kämpar med ett beslut där   

Men jag ska iaf presentera Iris som dök upp vid 10 månaders ålder. Jag hade vid några tillfällen pratat med ett par uppfödare som jag valt ut för min nästa hund som var planerad till våren el hösten -14, där jag presenterat mig och vad jag är ute efter för individ.

Blir uppringd av en av dessa ang en tik som kommit tillbaka och jag åker för att träffa henne. Så söt och underbar och uppfödaren säger att  hon har krut under tassarna, hon hänger med hem.

De första veckorna funderade jag både 5 och 10 gånger om uppfödaren kanske tagit fel för Iris var såååå tråkig! Tuggade gottan i en minut och glömde vad hon gjort, väldigt lugn, fattade inte klickern el ngn annan träning. Med Trolla och Enzo färskt i minnet, som var så brighta, tyckte jag att Iris var en katastrof….

Jag har en ganska slapp syn på vardagslydnad i allmänhet, den enda som hade lite regler var Enzo då han annars blev för stressad om rutiner och regler förändrades, så det blev lika med den här lilla söta saken; Hon fick ta för sig som hon ville och efter de första veckorna (tråååååkhund) så släppte det lite. Jag hade mjuka, små gottor att belöna arbetspassen med och mycket lek då hon inte ens kampade utan bara släppte.

Idag är hon en huligan! Precis så mycket krut under tassarna som hon enl uppfödaren skulle ha, påhittig, snabblärd. Idag kommer hon tillbaka till mig med leksaken för att få kampa lite mer, närvarande och fokuserad. Vilken skillnad!

Ganska fort märkte jag att hon älskar nosandet mer än något annat så naturligtvis satte vi igång med hårda spår. Ett ”problem” uppstår; Hon tar ingen belöning i slutet… Ja inget att göra åt, spåret ska ju vara det viktigaste
Hon är också igångsatt på barnsökhundsutbildning så jag hoppas hon kan certifieras till hösten då vi även ska anmäla oss till SWDI:s 1.5 milaspåret J

Iris är hos mig på halvfoder så utställningsmeriter behövs ju. Jag följde med på en utställning där uppfödaren ställde Iris och sen var det min tur i Stockholm. Har aldrig varit så nervös någon gång i livet men jag överlevde och det blir väl några till

Nu på söndag 9/2 gör vi vår debut i Rallylydnad. Vi är inte redo. Försöker ta av mig ”PetigaPerfektionistenSåDetFörslår”-rocken men den verkar sitta där den sitter… Nervös. Inte så mycket för Iris skull, hon kommer sköta sig galant, men Jag! Jag är ju den felande länken hos oss…

Tävlingen tränger bort tankarna på ett liv utan Cilla i alla fall, några dagar till

/Pierina, Cilla & Iris