Vi har skapat en grupp på Facebook, den heter "www.KAMPARNA.se - bloggen" 

Gå in och bli medlem! Där kommer vi uppdatera varje gång ett nytt inlägg kommer upp i bloggen, vi kommer använda gruppen om vi efterlyser något - bilder, gästbloggare m.m m.m

I gruppen kan du lämna kritik, ställa frågor om bloggen, dela tips och ideér med oss.

Varmt välkomna till vår grupp, glöm inte att bjuda in dina vänner! 

http://www.facebook.com/groups/kamparna/ 

Här kommer en liten bit av fortsättningen om "Sannsagan om Honey och de andra"

Lördag 23 februari 1991 satte jag mig i min bil, vände min och bilens nos mot Norska Gränsen och Svinesund, där jag skulle möta Hilde och Torbjörn 11.30                    

Gissa om jag var ute i god tid ;-) 

3 km före avtalad mötesplats började jag spana efter en mörkröd norskregistrerad Van, men givetvis såg jag inget av betydelse förrän jag svängde  in på parkeringen.

Det var svårt att inte själv springa fram och slita upp dörrarna, men jag klarade att behärska mig.

Torbjörn och Hilde var iväg och gynnade gränshandeln, jag stog stampade och hoppade, och väntade otåligt..

Äntligen såg jag dom komma, och äntligen var dom framme vid bilen, och äntligen skulle jag få min valp!!

Torbjörn gick mot bakänden på bilen och slängde upp bägge dörrarna, och där satt hon!

Det allra sötaste, lilla mörkbrindle troll ni kan tänka er!

   Honey medans hon ännu är Hanna..

Kan faktiskt inte påminna mig att jag varit lyckligare över någon annan hund, den där magkänslan som bränner till, kanske vet ni vad jag menar? 

Attractionat Lewis hette hon officiellt, Trollet var hennes namn tills jag höll henne i mina armar, då namnades hon om till Hanna, ett namn som tyckte passade hennes  ras.

Men jag blev tvungen att döpa om henne, hemma fanns bullistiken Jenna, så varje gång jag sa något till Hanna kom Jenna och tvärtom, eller så kom bägge två, ibland hände det att ingen av dom kom! 

  Hanna sedan hon blivit Honey, här tillsammans med 40 kg föga imponerad Lilleman

Så jag tänkte till, tiken var ursöt och verkade väldigt trevlig så varför inte Honey? Ett namn hon verkligen förtjänade, när hon väl passerat de olika faserna, som de flesta jyckar verkar drabbas av under sina två första levnadsår;  kissa överallt, tugga på allt överallt, stjäla allting överallt – ätligt som oätligt, lida av spontan hörselnedsättning (helt ärlig, det var jag som led, Honey trivdes alldeles utmärkt med sin hastigt påkomna dövhet), allmänna trotsåldern, spökperioden, och ytterligare några tillstånd som drabbar hundar de 2 första levnadsåren.

När Honey och jag( iaf jag) såg ljuset i tunnelnn och "kom ut på andra sidan", upptäckte jag en vansinnigt trevlig, lättlärd, bussig jycke, så totalt annorlunda än Bullterriern(som ju har sin tjusning, fast den ligger på ett annat plan) 

Ett av många bevis på Honeys omtanke om sin flock, en vilsekommen harunge som Honey pysslade om som vilken valp som helst!

När det spred sig att det fanns en am staff i Sverige, kom det folk från när och fjärran för att titta på detta unikum, tom hundförare från polisen

Bland massorna fanns även Ann Kilsund, Kennel Extravagant.

Ann hade varit i kontakt med Norge, men hon liksom jag tyckte att valppriset var alldeles för högt, så hon hade mer eller mindre bestämt sig för att vänta några år

Men så träffade hon Honey, och några månader senare, 4 maj 1991, i samband med Skara-utställningen, kom Honeys bror Kompis till Sverige.

Ann var mycket utställningsintresserad, och fick Kompis till Int & Nord UCH, titlar som bägge föräldradjuren också fick, det var inte så svårt på den tiden, enda landet vi kunde åka till var Norge.

Kompis visades 17 ggr, fick en slät 2:a en enda gång, han röntgades aldrig

Jag var, och är fortfarande, något mindre utställningsintresserad, så Honey visades till ett Svenskt Championat, sen tyckte både hon och jag att det fick räcka, 14 utställningar hann vi med,  ingen av oss tyckte det särskilt kul att dra land och rike runt, oftast var vi ensamma i ringen,hon fick allt mellan BIR och slät 2:a, och något hopp om en placering i gruppringen fanns inte!

Honey var fodertik, och när hon var två år parades hon, i Torbjörns och Hildes regi, med en hane från den finska kenneln Dhina-Mites 

Dräktigheten gick hur fint som helst, Honey verkade trivas i rollen som blivande mamma, och visade inga tecken på att något var fel, hon var sitt vanliga trygga jag när hon hämtades för att valpa i Norge.

En vecka före beräknad nedkomst började Honey valpa, och av 7 valpar var alla missbildade på ett eller annat sätt, bla öppna fontaneller, gom- och läppspalter, öppna bukar och outvecklade extremiteter.

Jag såg inte eländet själv, men så pass mycket hade jag upplevt under åren, att jag kunde leva mig in i Torbjörns och Hildes vanmakt.

Jag var bedrövad och sökte svar på alla sätt jag kunde komma på, och till slut hamnade jag hos Catharina Linde-Forsberg, en av Sveriges absolut duktigaste vad gäller hundars reproduktion och allt där runt i, inte enbart i vårt land, utan värden över.                                                       

Catharina var verkligen bussig och bjöd på sig själv, tog sig tid att lyssna på mina undringar och frågor. Utan att ha mer att gå på än det jag sagt, trodde Catharina att det kunde finnas två förklaringar, en låginfektion som funnits i Honeys kropp redan vid parningen, eller, och det hon tyckte var mest troligt, att Honey hade fått i sig något som mer eller mindre förgiftat hennes foster!                                                                                       

När jag funderat mig blå över tiden mellan parning och valpning, fanns det en bild som stod klar för mig: när Honey tuggat i sig späda spannmålsplantor som var nysprutade mot ohyra!

Som följd av att Honey kastat sina foster, kom inte moderkakorna med ut, de satt kvar i hennes livmoder.. Detta gjorde att hon blödde något alldeles otroligt, länge efter aborten.

Chatarina rådde mig att inte ha någon form av skydd mot blödningarna, risken för infektion skulle öka, och stackars Honey hade haft nog med elände!

Var inte helt lätt att bo ihop med en karl som egentligen inte tyckte hundar var något att ha, varje morgon såg det ut som ett slakthus i köket så jag smög upp före O. och städade bort det värsta innan han vaknade!

Till slut tyckte inte Honey och jag att O. var något att ha, så vi drog..

Året därpå togs det in en hane från USA, Talk O'The Towns Whata Hunk, och han blev pappa till Honey nästa kull

Denna gång fick hon valpa hemma hos mig, och det var en mycket nervös väntan på vad hon skulle nedkomma med!

16 juni -94 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn.

Stackars Honey råkade illa ut igen, mer om detta nästa gång, 29 september  

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

               .

Tycker om denna bilden på Honey, hon ser så Terrier-aktig ut!

En förmån som redaktör för Svenska Bullterrier Klubben, var chansen att läsa de utländska klubbarnas tidningar, vi bytte tidningar, klubbarna emellan.

Staffisar, Bullterrier och Am Staffen var samlade i den tyska klubben, så deras tidning var mest spännande, i den fanns bilder av en ras jag knappt kände till, American Staffordshire Terrier!

Atletiska, smidiga, välmusklade kraftpaket, med en utstrålning som sa ”do not mess with me”.

Snacka om hundar med WOW-faktor!!

Ett foto som fastnat i minnet var en fantastisk huvudbild på en tigrerad hane, med ett uttryck i ögonen som fick mig att inte vilja göra mig ovän med honom, hans namn var Hägeles Angelface!

Tror inte jag sett någon annan hund med så missvisande namn   

1990 fick jag höra att det stod två am staffar i Norsk karantän, och att det planerades för en kull så fort de kommit till sitt nya hem.

Gjorde några tafatta försök att leta reda på ägarna till de bägge hundarna, men i ärlighetens namn lade jag inte speciellt mycket energi på det hela.

1990 på den stora utställningen i Göteborg, såg jag för första gången en amstaff irl, och den gjorde mig inte besviken!

Det var hanen av de bägge hundar som importerats till Norge, hans namn var Chico Vom Eizplatz, en brindle mellanstor hund av, för den tiden, god typ.

Han stod helt stilla i ringen och höll noga koll på omgivningen, lugn och cool på alla sätt och vis, men hela hans kroppsspråk talade om att det var absolut inte någon bra ide att bråka med honom!

Missförstå mig inte,han visade absolut ingen aggressivitet eller någon osäkerhet, och hans uppträdande i ringen var klanderfritt, men. han hade det intensiva intresse för omvärlden som rasen skall ha, han var så fylld av självförtroende att han aldrig skulle nedlåta sig till att bry sig om små "skit-i-snöret-hundar" som bjäffsade mot honom, det fullkomligt gnistrade om honom, han behövde ingen handlerhjälp, han visade sig själv.

Då, för drygt 20 år sedan, var det inte ovanligt att se dessa individer, de kallades rätt och slätt för ”Typiska Terrier”, idag är det mer ovanligt än vanligt, vågar jag drista mig till att påstå..

Skulle jag sätta ett namn på hans uppträdande och utstrålning på dagens modern svenska, får det bli –Attityd.

Jag växlade några ord med Hussen, och fick klappa lite på Chico, han kändes som jag ville ha mina Bullterrier, stenhård i kroppen och inget ”fettlager” att gräva i för att hitta revbenen, något som tyvärr också är allt för vanligt hos många av dagens hundar, oavsett ras.

Fick också höra skälet till varför tiken inte ställdes, hon var högdräktig!

En tid senare var jag i Norge hos Espen på ett av mina ofta återkommande besök, och som vanligt bilade vi halva Norge runt för att tittade på olika bullterrierkullar.

Vi var på väg mot Porsgrunn, när Espen föreslog en liten avstickare för ytterligare en valpkull, givetvis hängde jag på, hade samma inställning då som nu, varje ny hund och dess ägare ger mer erfarenhet och kunskap!

Nåväl, vi kom hem till ett ungt mycket trevligt par, och vi skulle inleda besöket med att titta på valparna ..In klev jag genom dörren till hundhuset, och vad tror ni jag får syn på?

10 underbara små am staffhuvuden som stack upp ur valpboxen!!

Fanns inget annat att göra, bara kapitulera och kasta sig ner bland bebbarna och njuta..

Har aldrig frågat Espen om han skvallrat, eller om det var min uppenbara förälskelse och mitt ”Måste-Ha-Minst-En-Valp-Uttryck”som avslöjade mig, men det dröjde inte många minuter tills de startade ”Operation Övertalning”.

(Bäst att förklara att Valpsjuka är hos mig ett latent tillstånd som blossar upp vid första bästa/sämsta tillfälle! ”Normala” människor stoppar huvudet i barnvagnar, jollrar och gullar med ett tonfall som enbart en förälder kan tycka om, jag har under alla år aldrig rört en barnvagn, men sätt en liten valp framför mig… )

 Det kom fram att valparna var svårsålda, rasen var fortfarande relativt okänd, och de hade nog varit aningen optimistiska när de bestämt priset på valparna, tror det var 10.000:-

OBS! Glöm inte att det är år 1991jag skriver om!!

Jag värjde mig på alla sätt jag kunde, trots mitt habegär försökte jag agera på ett vuxet och moget sätt, tyckte att min hundkvot redan var fylld med råge, hade ju precis levererat sista valpen från senaste kullen, ”Lilleman” hade knappt hunnit ”boa in sig” och dessutom hade Espen och jag en dräktig Bulle-tik på väg från England.

Inte nog med det, jag var nyskild, nyinflyttad i ett litet hus och arbetslös, inte direkt någon avundsvärd situation.

Mina protester togs inte på allvar,jag fick till och med erbjudande om en fodertik, men lyckades slingra mig ur det genom att välja den tik de själva skulle behålla.

Underbart är kort sägs det ju, men lite längre än 4 sekunder fick jag pussa bäbismagar, men tro mig, det var inte helt lätt att vända ryggen åt 20 mörkbruna ögon  

Väl tillbaka till Sverige bleknade 18 valpögon, men 2 stycken slocknade aldrig helt, ibland blänkte det till i en spegel eller en fönsterruta, och jag hade mina aningar om vems dom var..

Men som tur var, avståndet mellan Porsgrunn och min hemort var stort, så det var inte tal om ett ”bara-åka-för-att-titta-besök”

Tiken från England blev något av en besvikelse när det gällde dräktighet, hon hade bara två stycken i sig, varav en stor hane, som tyvärr dog under valpningen.

Men en levande tikvalp var ju bättre än ingen valp alls, och ett gott hem hade jag på lut, hos Ewy i Nossebro visste jag att ett underbart liv väntade unga fröken Pearl..  (Tyvärr blev det en saga med tragiskt slut, under en dräktighet diagnosticerades hon med en tumörsjukdom, och för sin egen skull fick hon somna in, och hennes foster med henne….)

Efter bara några dagar efter det att Pearl fötts, fick jag ett telefonsamtal från, tror inte ni har svårt att gissa vilket land.. Jo, visst har ni rätt, landet var -Norge!!

Än en gång lägger jag skulden på Espen, och i brist på egna valpar, med en pistol riktad mot min tinning och flera hot om en ruskig framtid om jag inte gick med på deras villkor, kände jag mig tvingad att ta emot ett litet Norskt monster!

Cliffhanger  

Nästa gång blir det om Honeys första år med mig, och mycket om allt trevligt, och en del otrevligt, hon och jag fick uppleva tillsammans.

Tyvärr fick även sagan om Honey fick ett tråkigt slut..

Datorn har glufsat i sig större delen av mitt inlägg, så det är bara några foton att glo på...

Ska försöka återkomma med resten i morgon

  The Beauty and the Beast, vem som är vem av dom får ni själva bestämma

Penbrays Pied Piper aka Max & Lilleman

40 kg muskler (jo, det är sant) av hundgårdstyp, tog några månader innan han kunde sova i min säng och uppföra sig som en hund ska!

Varför göra det enkelt när man kan krångla till det?!

Att det är burförbud vet vi alla, detta är ett av skälen!

Stackars hund vilket trauma ..

(inget djur skadades under fotosessionen)

Rösta fram din favorit i Fulaste-Am-Staffen-I-Sverige-Listan 

Nr 1

Nr 2

Vilket ämne jag än skriver om, vad jag än skriver och tycker, är det mina tankar, mina åsikter och mitt tyckande, det är varken  bättre eller sämre än någon annans, de är bara mina!

Jag dröjer med fortsättning  om am staffens första år i Sverige, så småningom kommer ni att förstå varför..

I stället handlar det om Förr i tiden när jag var ung..

Då var synen på hundar helt annorlunda mot i dag!                                              

Inte så att sällskapshundarna var mindre värda för sin ägare, eller behandlades på ett grymt sätt, men hundar fick liksom vara lite mer djur, och inte så mycket substitut för annat i livet, något jag ibland får känslan av i dag, när jag ser och hör hur många talar om sina hundar.

Jag är uppväxt med svans- och öronkuperade hundar. Denna omständighet gör att jag inte blir så upprörd som många anser att jag borde bli, när kupering förs på tal.

Tyckte då och tycker än idag att många raser är "snyggare" kuperade, de får ett annat uttryck, och helhetsintrycket av hunden blir för mig flottare.

En riktigt snyggt öron- och svanskuperad Boxer/Dobberman/Grand Danois/ Rieseschnauzer(med dåtidens rasriktiga päls) av den gamla typen, med rejäl benstomme och kraftfullt huvud, ger mig ståpäls!

Var inte  född när öronkuperingsförbud infördes i Sverige,  men att känslorna svallade när kuperingsförbudet på svansar nämndes första gången, det minns jag!

Sveriges Television sände debattprogram i bästa ”Sverker-stil”, hiskeliga berättelser om grymma kuperingsmetoder, berättades av anonyma uppfödare med talförvrängning och blurriga ansikten och wallraffreportagen var många.

Har själv kuperat svansar på unga valpar, utan att uppleva det som traumatiskt för hunden på något vis, de valpar jag kuperat och senare träffat, har aldrig visat någon rädsla för mig eller varit rädda om sin svans.

OT..

Däremot, en sak som jag upplevt som oerhört mycket mer smärtsamt för valpen, är öronmärkning med ”tatueringstång” som var det enda som fanns under många år. Jag gick en tvådagarskurs i Skara där vi fick öva på massa grisöron dag 1, dag 2 hade vi med oss egna hundar att märka, sen gällde det att hitta nån som kunde intyga att jag märkt 10 valpar med godkänt resultat, och vips så var jag behörig ID-märkare!   Himla enkelt och käckt.

Gläds verkligen över att chipmärkning kommer att vara det enda godkända efter 1 januari 2012!

En av de få gånger jag verkligen gillat ett  EU-beslut.

 Många var de uppfödare av kuperingsraser som skulle sluta med sin ras när förbudet trädde i kraft, för svansar skulle komma att fördärva hundarna, hur eller på vilket sätt minns jag inte, gissar att en hel del av argumenten var så korkade att dom inte var värda att lägga på minnet​.

Några uttalanden var av sådan dignitet att jag aldrig kommer att glömma dom, det bästa tycker jag detta var:

”Äntligen får våra hundar behålla sina svansar, det är något vi väntat på i många år”

Än i dag undrar jag varför de fortsatte att kupera sina hundar, var ju inte så att SKK riktade en pistol mot deras tinning och tvingade dom att knipsa svansar, utan det var upp till var och en, men det hade givetvis krävts ett enormt mod för att våga skilja sig så från mängden!!!

Dessutom var uppfödarna bakom detta fantastiska uttalande, inte ”ett dugg intresserade av utställning” rasen var faktiskt gjord för att arbeta!

Förbudet framkallade en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag hos många!

Varken förr eller senare, har så många uppfödare haft så många valpar som blivit trampade av sin mamma, legat fel under dräktigheten, fastnat någonstans, blivit skadade under lek eller blivit klämda i någon form av dörr!

En av anledningarna till att det idag krävs veterinärintyg på hundar med kort svans

På den tiden var det okey att sälja hundar till utlandet, där dom kuperades och sedan köptes tillbaka till Sverige.

Plötsligt verkade dom svenska hundarna inom flera raser, vara av så god kvalité att de var attraktiva för många uppfödare utomlands, för att efter en tid förvandlas till exteriöra misstag som säljaren måste köpa tillbaka..

Helt plötsligt hade vi ännu ett förbud att följa!

Ett sista desperat försök att undkomma all ny lagstiftning här i Sverige, och i mitt tycke det mest uppfinningsrika, gjordes av en uppfödare som lastade tik och valpar i en båt, tog sig utanför Sveriges gränser till Internationellt vatten, och där kupera bäbisarna!

Om jag inte minns helt fel, så kom inte ens hon undan lagens långa arm.

Okidoki, tänkte många uppfödare, vi gör så här i stället: vi låter våra tikar valpa utomlands, och efter ett tag hämtar vi hem henne och hennes avkomma som då, tänka sig, är kuperade.

Vips, så fanns det skäl för ytterligare förbud!

Och så har det fortsatt, drygt 30 års "krig" mellan de som vill , och de som inte vill ha kuperat.

Idag är det stenhårt styrt,tror att de flesta kryphål är tätade vad gäller kuperingsfusk..

Men det är inte så många år sedan en till Sverige inköpt hund, sändes tillbaka till hemlandet, och återvände efter några månader med tjusigt kuperade öron..

Gick ju inte att ställa ut den, men å andra sidan hade den inte längre rasotypiska öron!

Fast fotona på nätet låg kvar  

Inom vissa raser verkar det vara snoffsigare med en öronkuperad hund som inte kan ställas men dock avlas på, än att chansa på att valpen/unghunden får korrekta öron som vuxen.

Här finns inte plats nog att skriva ner alla regler, men om du, liksom jag, är av den nyfikna och kunskapstörstande typen, gå in på SKKs sida och läs mer..

Ärligt talat, vet inte vilka beslut jag själv skulle fatta om alternativen fanns..

Är inte helt säker på jag verkligen skulle kupera eller inte..

Tycker jag löst det på ett smart sätt, min ras skall ha lång svans och uppåtstående öron  

Några få av er känner mig, ytterligare några av er vet vem jag är, och ganska många av er har antagligen hört talas om mig på ett eller annat sätt..

Jag är alltså Lena Sommerfeld Ulf, innehavare av kennelnamnet Le Wi´s som jag köpte 1984.

Hade min första egna valpkull 1979, min första bullterrierkull 1984 och min första amstaff-kull 10 juni 1995, och min senaste (sista?) 2001.

Har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att hoppa in på ett ”sommarvikariat” och skriva ett inlägg i veckan, vilket jag efter viss tveksamhet lovat att göra ett försök med.

Tveksamheten beror inte på ointresse eller nonchalans, utan på att jag är ytterst tveksam att kunna få ihop något som ni läsare gillar.

Återkommer ni inte veckan efter mitt första inlägg, har jag misslyckats!

Vad kan jag då tänka mig att skriva om?

Vad tycks om; så var hundlivet förr, min syn på avel förr och nu, vad jag letar efter hos en hund, hundsportens avarter, kennelnamn = kvalitet?  

Tyck till!

Det jag kommer att skriva om är; am staffens första år i Sverige och Hundar som fastnat i mitt minne

Men, jag vill betona: vilket ämne jag än skriver om, vad jag än skriver i de olika ämnena, kom ihåg, det är mina tankar, mina åsikter, mitt tyckande och mina ev. slutsatser!

Dom är varken sämre eller bättre än någon annans, dom är bara mina!

Tidsmässigt hoppar jag fram och tillbaka lite som det faller sig, men faktamässigt stämmer min text

Börjar lite försiktigt med hur mitt hundintresse började, underhölls och utvecklades. 

Intresset tror jag faktiskt var medfött, kan inte påminna mig att det någonsin funnits annat än hundar som upptagit mitt intresse (förutom under tonåren, då sysslade jag med en hel del annat smått och gott ;-)

I släktskapet fanns bla två äldre damer, bägge hunduppfödare, Engelsk Bulldog och Greyhound frodades hos den ena damen, Riesensnautzer av färgvarianten peppar&salt, hos dam nr 2, har senare fått mig omtalat att Hillevi (dam 2) var den som introducerade peppar&salt i Sverige, en förebild så god som någon!

Givetvis terrade jag dessa bägge damer, Hillevi hade tur för hon bodde utanför Helsingborg, ett besök hos henne krävde en hel del förberedelser

Till Aina var det bara att hoppa på spårvagnen till Hisingen, den tog mig nästan fram till hennes ytterdörr, 200 m promenad sen var det bara att banka på hennes ytterdörr, något jag gjorde både tidigt och sent.

Ett antal gånger fick Aina sätta mig i en taxi och skicka hem mig, i min familj fanns ingen bil. Att mina föräldrar inte var direkt överlyckliga över mina resor behöver väl knappast nämnas?!

En av mina läromästare -Jack

Via kurser hos Blå Stjärnan, fortsatt terrorhandlingar mot andra hundägare för att få rasta deras djur, fick jag så äntligen, min första alldeles egna hund!

En 6 månaders hanvalp, blandras Beagle/Tax (bieglax), aldrig varit utanför hundgården, aldrig sett koppel eller halsband, givetvis allt annat än rumsren, och allt detta för det facila priset av 50 kronor!                                                        

Tala om ett hundköp tvärs mot alla principer jag haft de senaste 45 åren. Kanske det var erfarenheterna från det hundköpet som format mina principer?          

I så fall var de 15 åren med Jack inte helt bortkastade!

Jack och jag blev något av grannskapets skräck, Jack slogs med allt i hundväg ju större desto roligare, och jag var helt säkert ett ganska så odrägligt barn. Efter några år fick vi promenadsällskap av ”Playboy” min dvärgkanin som vägde 3,2 kg!  Playboy hade ett guldpläterat metallhalsband, allt annat som påminde om halsband eller sele bet han sönder!

Lite OT..  På ålderns höst blev Playboy något av ett monster, ingen vågade sig ut i köket när Playboy var lös, minst av allt Jack!

Min väg mot Hundvärlden, tog riktig fart efter grundskolan, jag lyckades, i hård konkurrens, få jobb som Kennelflicka

200:- i månaden, inte så illa betalt, det ingick ju också mat!                             Men,  150:-  per månad för spårvagn- och busskort, 2,5 km enkel väg till kenneln, arbetstid 08.00 – 17.00(missade jag bussen var det 90 minuters väntetid i en mörk busskur, fanns inget att fördriva tiden med, mobil, surfplattor och laptops var inte ens uppfunna, ), koka rå vom, städa i trimrummet efter att hundarna blivit ”kritade”, diska upp hushållets all disk efter helgen, agera barnvakt allteftersom  russinen föddes..   

Skulle någon av er som läser den här texten, kunna tänka er att arbeta under liknande förhållanden?

Nä, skulle inte tro det!

 Men belöningen för allt slit och alla sena nätter var guld värt!  Tänk att få sitta med och lyssna på några av den tidens ”stora” bl.a Ann Rode och Britta Roos-Börjesson!  Oj oj vilken kunskap och erfarenhet dom besatte!

Bra och dåliga parningar, dito dräktigheter och valpningar, friska härliga valpkullar, sjuka kullar som det gräts många tårar över, hjärtskärande beslut, roliga lätta val, stamtavleläsning, avelsplanering, linjeavel vs.utavel, allt rörande hundar och avel diskuterades

Vad spelade det för roll att jag var tvungen att använda tändstickor för att hålla ögonen öppna dagen efter..

Uppfödarkurser, föreläsningar och teoretiska studier i all ära, det kan aldrig ersätta IRL!

Om ni vill kan jag återkomma till hur hundhållning, avel och utställningar gjordes förr, finns en hel del skillnader, både roliga men tyvärr också tråkiga, när man ser det med ”dagens ögon”

Via arbeten på olika triminstitut, Göteborgs Djurkarantän, Blå Stjärnan och ett antal olika raser, Schäfer, Silky Terrier (hade min första egna valpkull), Finsk Stövare, Reisensnauzer, Mops, Basenji, Italiensk Vinthund samt några till, var jag plötsligt en dag ägarinna till en Bullterrier!

Jag med dåvarande make, brindletiken Bullrups Bazooka "Bea" och valpen "Rut" från kennel Warpaint

Bea var totalt olikt allt annat jag mött i hundväg. Egensinnig, humoristisk, finurlig, självständig, väldigt verbal, otroligt lättlärd när hon ville, tjurskallig, enveten, lat, hon var en riktig utmaning!

Eftersom jag aldrig brytt mig speciellt mycket om jag har full kontroll eller inte på läget, passade rasen mig alldeles utmärkt, spelade liksom ingen roll om vi gick till höger som jag ville, eller till vänster som Bea ville, huvudsaken var att vi slutligen kom fram till samma mål..

Fast hennes tiggarrundor i grannskapet var kanske inte så uppskattat av alla, något jag har svårt att förstå, hur kan man inte vilja ha en starrbligande bullterrier 1 dm från kakfatet? 

Drygt 9 år var jag rasen trogen, sedan hände något omvälvande i mitt liv!

Ni kommer att få läsa mer om hur, var och när..

Honey, här med sin bror Kompis  

Honey var den första av sin ras i Sverige, om man som jag, tittar på den dag hon kom till Sverige, och struntar i att hon inte var den första registrerade i SKK med utställningsresultat från officiell utställning!                                                         Varför göra det enkelt när man kan krångla till det ;-D 

1995 var det en liten blänkare i TerrierPosten, att de som var intresserade av rasen kunde ta kontakt med mig med målet om ett framtida arbete för amstaffen i Sverige.

Var inte så många som hörde av sig, rasen var ju knappt representerad i Sverige

Men Adrian Hardon, som jag kände sedan tidigare, hörde av sig, och till min  överraskning och glädje kom samtal från Ann Rode med maken Jan, de bägge gick i valpköparplaner.                                                                                                                 

 I juni 1995träffades jag, Adrian, Ann och Jan hemma hos mig  i Härkeberga för att  bilda en rasklubb.                             

Vi fyra som satt runt bordet var givetvis självskrivna i styrelsen, övriga poster fylldes på med valpköpare och vänner till mig.

Vi måtte varit en härlig syn!

Jag hade flyttat in dagen innan mötet, och hade inte hunnit packa upp, så jag var ner till min hyresvärd och lånade porslin, och om jag inte missminner mig, så satt Adrian på en flyttkartong, valparna var ca 6 veckor och levde f-n i trädgården, varmt var det, men trevligt hade vi! 

Om intresse finns, är tanken att jag i ett senare inlägg skall skriva mer om hur det började, om hundarna och uppfödarna  under dom första åren, kanske är det lite kul att se det hela från mitt perspektiv, var och en har ju sin version av det som hände;-D

Har ju hänt så otroligt mycket under rasens 20 år i Sverige!

Hoppas vi hörs nästa vecka!