Jag skrev för en tid sedan att vi hade köpt ett VGW-bälte, 

Läs inlägget här.

Jag lovade ju att uppdatera när nya selet hade kommit, och det har det gjort! Nu har vi tyvärr stött på mer problem.. DD fick konstiga utslag på kroppen och jag (och fler med mig) tror det kan vara på grund av all friktion som blivit av att selet suttit fel. När jag provade nya selet och till råga på allt såg att den också var för stor, så la jag undan båda två och tänkte vänta ut utslagen. Dom har gått ner och är snart borta. Det tar ju ett tag innan dom försvinner helt, men dom är nästan borta.

Jag har mailat Lena igen och förklarat situationen. Jag vill verkligen inte ge upp VWG-bältet!! Jag tror verkligen på det och om det passar som det ska och därmed fungerar som det ska så tror jag det kommer vara perfekt för oss! 

Så ännu har jag inte gett upp, men vi har inte fått helt ordning på allt ännu. 

Till er som går i köpar-tankar kan jag ändå rekommendera det. Servicen har ju hittills varit bra, och jag har hört så mycket bra om bältet! Som sagt, jag har inte gett upp så det blir mer uppföljning på ämnet! :) 

//Paula & DD 

Vi är alla fullt medvetna om att Border Collien älskar att valla, att det är en instinkt den har. Det är något du accepterar, och gärna tar hänsyn till i din träning. 

Vi är lika medvetna om att en Jämthund jagar älg, att även det är en instinkt, något du inte behöver lära den och inte heller kan träna bort. 

På samma sätt accepterar vi Vinthundens vilja att springa, Labradorens vilja att bada och apportera och Jack Russelns vilja att gå i gryt. 

Men pitbullen ska inte slåss! Vi ska prata om den som en snäll hund, som inte gör en fluga förnär. Som bara slåss om den hamnat i fel hem eller blivit uppfostrad att slåss. Vi bäddar in hunden i bomull och förskönar den - i hopp om att hjälpa rasens rykte. Vi vill gärna visa upp att rasen fungerar med andra hundar, och att den är en enkel hund som vem som helst kan äga! 

Till vilken nytta?
Jag tror helt ärligt att vi gör rasen en så kallad björntjänst när man ignorerar och förnekar deras instinkter. För jämförelsevis med Border Collien, Jämthunden, Vinthunden, Labradoren och Jack Russeln så har även Amerikanska Pitbull Terriern instinkter och dessa måste vi ta hänsyn till! 

Man läser och hör allt för ofta om folk som vill förändra rasens rykte genom att visa den där "gullipluttiga" hunden som jag beskrev ovan.. men där tror jag det kan gå riktigt fel! En pitbull är inte en ras för alla, som funkar med alla. Det är en energisk ras som kräver mycket kunskap av sin förare. 

Förr var jag som dom; jag ville ha en pitbull för att bevisa motsatsen, för att berätta för alla att den inte slåss, att den är snäll och trevlig. Och visst, den är snäll och trevlig, mot människor. Mot hundar och andra djur är den en pitbull. Ju mer jag lärde mig om rasen desto mer insåg jag att det inte var en ras för mig. Jag tycker att rasen verkar vara en grymt bra tränings-kompis, men den passar verkligen inte i mitt liv. 

Dessutom vet jag att jag inte skulle få tag i en renrasig APBT även om jag hade velat det. Det är inte en ras "vem som helst" går och köper, utan kräver kontakter och erfarenhet. 

Det är kanske därför man ofta ser "american bullys" eller andra "påstådda pitbulls" hamna i "vardagshemmen". 

Stor skillnad både mentalt och utseendemässigt. 

En "pitbull" (american bully) kan vem som helst importera från USA, få papper på att det är en pitbull, registrerad i register som enligt uppgifter inte är särskilt trovärdigt. Grundaren till "rasen" American Bully erkänner själv att han har avlat fram rasen genom att blanda in andra raser. (Läs om det HÄR.) Därmed är American Bully inget annat än en blandras. 
För er som vill vara helt säkra på att det är en renrasig American Pitbull Terrier så ska den (självklart) ha stamtavla och vara registrerad i BFKC eller ADBA. I registret UKC tillåts det dock att man registrerar Amstaff, Pitbull och American Bully under samma rasnamn, vilket inte gör det registret särskilt tillförlitligt. 

Har ni en blå pitbull? Då är det med all sannolikhet en blandras av något slag, den blåa färgen finns inte hos American Pitbull Terrier. 

Eller så kan man ju alltid köpa en "pitbull" från Barbro Bruhn....... (ironi!)  Ni som inte hört om henne har en hel del att läsa! Mycket information kan ni få här:
Barbro Bruhn, samlingstråd.

Så kontentan:

Låt APBT'n vara det den är avlad för, och låt de som klarar av rasen ha den!
Avguda den gärna, men håll det avstånd din kunskapsbrist sätter. 

Försök inte hjälpa pitbullen om du inte besitter rätt kunskap,
då klarar den sig bättre själv!
   

//Paula & DD  

Det har väl inte undgått någon vad som hände för en vecka sedan i varg-hägnet på Kolmårdens djurpark. En kvinnlig djurskötare omkom efter att vargarna hade gett sig på henne. Mycket sorglig händelse. 

Ännu har utredningen inte kommit fram till vad som hänt, och även om jag har mina spekulationer i vad som kan ha skett så tänker jag inte skriva ut dom eftersom det bara blir just spekulationer. 

Men alla verkar vara överens om att det är i grunden för att dom är vilda! Men jag skulle nog ändra om det lite grann och säga att det i grunden är för att dom är djur! Precis som våra hundar, precis som de två Alaskan Malamute som jagade efter ryttarna, och gav sig på den som ramlade av. Precis som den flock av Berner Sennen som gav sig på sin kvinnliga ägare och hade ihjäl henne. Precis som det hänt många gånger med våra tamdjur och tyvärr kommer hända många gånger igen. Just för att det är djur. 

Jag har haft den stora äran att vara besökare hos Kolmårdens vargar vid 3 olika tillfällen. De första två i samma flock, med ett års mellanrum. Och den tredje gången - som var nu i december - i just denna flock som olyckan hände i.
Det jag känner nu, är medkännande för de nära och kära kvinnan hade runtom sig. Familj, vänner och såklart arbetskamrater. Jag känner mycket för de djurskötare som har kvar sitt ansvar för flocken, för jag antar att det är med dubbla känslor dom möter sina vargar igen. 

BÖR TILLÄGGAS: Jag vet inte om någon av de djurskötare som var inne hos oss är den kvinna som avled. Så kvinnan på bilden kanske inte har något mer med texten att göra än att hon faktiskt var med vid vårt besök. Jag valde att ta med bilden för att jag tycker den är så fin. 
 

Jag känner också en stor ledsamhet över att inte få besöka vargarna i år igen, men främst en stor tacksamhet över att jag faktiskt fått uppleva det. Jag vet så många som velat åka med, som sagt att dom längtat i flera år, och som nu inte kommer få chansen att uppleva det igen. 

Min systerson var med vid besöket. Vargarna flockades runt honom och älskade hans lugn! 
 

Men jag måste understryka att jag inte hade tvekat till att besöka vargarna på Kolmården igen om jag hade fått! Jag och flera andra har anmält oss frivilliga att gå in i hägnet för att visa Sverige, media och alla andra kritiker att det inte är farligt. Men jag förstår att Kolmården måste sluta med dessa besök. 

Alfahanen i hänget. Vid detta tillfälle satt jag på en bergshäll och kände en stark närvaro bakom mig. När jag ser mig över axeln ser jag detta vackra djur stå där. 

Alla bilder är tagna av mig vid mitt senaste besök hos vargarna. 

//Paula & DD 

Ps. Jag vet att detta inte har med bloggen som sådan att göra, men jag tror att de flesta hundägare har ett litet extra bultande i sitt hjärta för just vargar, eftersom vi är medvetna om deras förfäder. 

Vi vet alla om det, ändå sker det många dödsolyckor varje år! Man får inte lämna hunden i bilen när det är varmt. Den kan dö, mycket fortare än vi tror. Den kan få skador på hjärnan på mycket kort tid. Sprid informationen om hur viktigt det är, hur varmt det kan bli i bilen och hur lite det faktiskt hjälper att veva ner rutorna 2 cm. 

Exempel på hur varmt det kan vara i bilen efter att den stått en stund. En hund tål inte hög värme lång tid utan att få värmeslag. Mellan 20 och 50 minuter tar det i 49° C värme innan hunden får livshotande skador. En bil som står i skuggan, när det är ca 25° C i skuggan ute, får en inne-temperatur på 49° C efter i genomsnitt 48 minuter. Minsta uppmätta tid det tog för temperaturen att gå upp så långt var 28 minuter. En hund med med en inre kroppstemperatur på 42° C riskerar att dö utan snabb och effektiv veterinärvård.

 Läs gärna Sofia Lagerströms "Hundhållning i bil" 

Jag har sett folk som har gjort skyltar som dom sätter i bakrutan på bilen med information om att dom finns i närheten, och deras telefonnummer, så att dom kan bli kontaktade om hunden ser ut att lida. Jag vet helt ärligt inte vad jag tycker om det, jag tycker man ska undvika att lämna hund i bil helt och hållet under sommaren. 

Bild tagen från Google. Tycker att denna bild, och text säger allt. 

Om du upptäcker en hund i en oövervakad bil i sommar, kontrollera först och främst hur hunden verkar må. Är den pigg? Flämtar den? Ligger den ner och ser dåsig ut? Har den försökt krypa undan från solen? Har den vatten? Har den tillgång till frisk luft? 
Agera utefter hur akut det verkar vara med hunden. Du kan skicka bilens registreringsnummer till telefonnummer 72503 och på så sätt få reda på vem som äger fordonet, kanske du på så sätt kan hitta telefonnummer till fordonsägaren. Står bilen utanför en mataffär, ett köpcentrum eller annat ställe så kan du kontakta kundtjänst som ropar ut i högtarna. 

Alternativt ringer du till polisen på telefonnummer 114 14, och rådfrågar hur du ska gå tillväga. Om det är akut får du be om polisens tillåtelse att krossa rutan. Jag tror att de flesta av oss hade skitit i tillåtelse och annat, om en hund var i uppenbar fara så hade man krossat rutan utan tanke på konsekvenser! 

Om man väljer att krossa rutan och ta ut hunden så ska man ta den till skuggan och hålla den still. Lägg gärna blöta handdukar på hunden och ge den något att dricka. Chocka den inte med iskallt vatten, utan bara svalka den. Veterinär bör få undersöka hunden för att se om den fått bestående men. 
När läget är under kontroll bör anmälan om djurplågeri göras!

Bilden tagen från Google. 

En annan aspekt på det här med Hund i bil är under transport, året runt. Det har kommit en ny lag gällande just hund i bil, och det är inte många som vet! Det är numera OLAGLIGT att ha hunden lös i bilen! 

Bild tagen från Google. 
 

Ta hand om er, och djuren när ni åker bil i sommar! 

//Paula & DD 

Ofta hör man att tiken blivit parad för att förhindra livmoderinflammation. Vad många inte vet är att själva parningen ökar risken för livmoderinflammation, och likaså förlossningen. 
Det finns inga som helst belägg på att tiken skulle lida mindre risk att få livmoderinflammation för att hon har fått valpar! Det är dessutom ärftligt, så när man tar beslutet att "para bort" en livmoderinflammation så riskerar man istället att sprida den vidare till fler tikar.

En tik som aldrig haft valpar kan få livmoderinflammation, vissa får det vid ung ålder, andra när dom blir äldre. Men samma sak gäller tikar som haft valpar, även tikar som haft flera kullar kan få livmoderinflammation. Det enda som helt säkert hindrar en livmoderinflammation är kastrering! Det finns inget säkrare sätt att förhindra det, eftersom livmodern helt och hållet plockas ut ur tiken.

Jag har varit kontakt med flertalet veterinärer vid flertalet tillfällen pga min hunds skendräktighet och alla utom en har sagt att skendräktighet och livmoderinflammation ofta går hand i hand. En sa att jag kunde "testa att ta valpar på henne för att se om det hjälper".. men om tiken inte är avelsduglig, ska man ta valpar på henne ändå? Bara för att hon kanske ska slippa skendräktighet och livmoderinflammation. 
För även med skendräktighet kan det vara totalt oförändrat efter en valpkull, det kan också gå över, likväl som det kan bli värre! (eftersom tiken då vet vad det innebär att ha valpar).  

Just på grund av sådana dumma uttalanden av veterinärer finns det en mycket omtalad kull just nu. Tiken var i höstas nära på att få livmoderinflammation, ägaren kontaktade veterinär som rådde henne att antingen para tiken eller kastrera.. (alltså blev valet mellan att betala 6-12.000:- eller kanske tjäna en liten slant på en valpkull........) Tikägaren bestämde sig för att leta upp en hane. Bara tiken i sig är inte något som bidrar till rasen med sina gener, hon har C-höfter, inget ataxi-resultat, inga officiella utställningsresultat och är inte mentalbeskriven. Av hennes syskon har en gjort mentalbeskrivning, en är fritröntgad, en är röntgad med 2 på armbågarna. 
Ingen av föräldrarna har officiella röntgenresultat.

Så redan där borde tikägaren övervägt kastrering.

Tanken vad dock god från början, hon letade reda på en hane som - enligt henne - var bra.. men något hände och hon beslutade att låna en oröntgad hane istället. Tikägaren tyckte att hans meriter som WP-hund (att han dragit 150kg) räckte för tillfället. 
Ägaren till hanhunden har jag varit i kontakt med vid ett flertal tillfällen, jag har gett henne rådet att röntga, ataxi-testa, mh-beskriva och ställa ut innan hon funderar på avel. Trots att hon lovat att göra detta har han nu - mig veterligen - två kullar efter sig. En blandraskull och denna renraskull. 
Efter parning röntgades hanen, han fick resultatet D/E och 1/2!!!! Abort påstods vara försent så valparna föddes och förhoppningsvis kommer dessa hundar inte plågas av deras uppfödares idiotiska misstag! 

Och jag hoppas att tiken inte åker på en ny livmoderinflammation, för då kommer vi antagligen få se fler valpar efter henne. :( 

Så alla ni där ute som stöter på veterinärer som råder er att antingen kastrera eller para, fundera på vad det är tiken ärver ner.. problemen med livmoderinflammation vid ung ålder kan ju drabba hennes avkommor! 
Är tiken aveldsuglig i övrigt? Anser du att det är en värdig risk att låta valparna ev. drabbas av denna åkomma?

Annars är det inget snack om saken: Kastrering är det enda som är ett helt säkert skydd mot livmoderinflammation!  

//Paula & DD

Visst är det underbart att se barn och hundar tillsammans. Vi har tagit upp det flera gånger tidigare i bloggen, och alla är nog rörande överens om att just barn och hund kan ha en väldigt speciell relation tillsammans. 

Men idag tänkte jag skriva några rader om barn som får ta ansvar över hund, och då också kanske i situationer dom inte är mogna att ta det ansvaret. 

Jag börjar med att berätta om en händelse en vän var med om för några år sedan. Dom hade en dvärgtax, en lugn och snäll hund som aldrig drog i kopplet, aldrig ens försökte gå fram och hälsa på varken människor eller hundar. En okomplicerad och trevlig tik, helt enkelt. Sonen i familjen ville gärna gå ut med hunden, trots att han bara var 5-6 år vid den tiden. Mamman lät honom vara ute på gräsmattan och "träna" och leka lite, men där gick gränsen. Hur det kom sig att hon en dag släppte ut sonen och hans något äldre kompis med hunden vet jag inte, men det fick hon ångra. 
Pojkarna var ute en stund och sedan kommer sonen hem med hunden, utan kompisen. Hunden var lerig och blödde från huvudet. Sonen mådde märkbart dåligt, men ville först inte alls berätta vad som hade hänt. Efter mycket om och men så avslöjade han att kompisen hade tvingat honom att putta ner hunden i ett dike och kasta stenar på den. Dom hade båda gjort det en stund, men avbröt av någon anledning. Som tur var skakades inte hunden allvarligt, "bara" några små ytliga sår. Ingen skillnad märktes på hennes psyke heller. Sonen fick inte umgås med den här kompisen något mer, och självklart blev kompisens mamma informerad. 

Något år senare högg kompisens rottis honom rakt i ansiktet. Ingen av oss blev särskilt förvånad. 

Bilden är på en kompis dotter och deras hund. 

Dottern får inte ansvara över hunden. 
Min kompis övervakar hela tiden och dottern vet att mamma
måste hålla i kopplet om det kommer en annan hund.
Hunden är lugn, trygg och snäll,
men min kompis tar inga onödiga risker!  
Men visst är det fantastiskt att se denna relation.
Dom till och med går i takt!  

Ofta ser man barn som är ute och går med hundar, jag vet inte hur det är där ni bor, men här ser man det någon gång i veckan. Det är 6-7 åringar som går med den "lilla söta hunden" på en liten promenad mellan husen. Jättegulligt.. eller? En dag såg jag två barn som höll en liten hund och lät den jaga grann-katten. Katten är orädd och flyttade inte nämnvärt på sig, så dom började putta på djuren, jag antar att dom ville att något skulle hända.

Jag ser ofta några unga tjejer gå ut med 3 st golden retrivers här i området. En gång såg jag en av tjejerna själv med alla tre. Tjejerna är 13-14 år och hundarna har inte alltid uppfört sig exemplariskt. När hon går med hanen själv så gör han utfall och hon har svårt för att hålla honom. Ena tiken har aldrig gjort något, men med tanke på dom reagerar när hon tittar mot en annan hund så antar jag att hon har gjort något.. dom sliter in henne i kopplet och upprepar hennes namn med ljus, hysterisk röst. Sånt gör mig nervös ;) 

Förra veckan mötte jag min granne, han berättade då att hans hund (i storlek som en naken-kines) var på väg till veterinären med matte, eftersom han blivit påflugen av en lös liten terrier. När han hade berättat om händelsen frågade jag vart ägaren var. Då sa han att en flicka på 8 år var den ansvariga för hunden för tillfället. Flickan visste att hunden inte gillade andra hundar, men valde ändå att ha den lös i samhället. Allt gick bra för grannens hund. 

Vem lämnar över ett så stort ansvar på ett barn!? För mig handlar det inte bara om vad deras hund kan göra mot min eller andras hundar, för mig handlar det lika mycket om vad som kan hända med dom och deras hund! 

Jag undrar hur barn förväntas klara av ansvaret över ett annat liv, inte släpper man väl iväg sin 8-åring med spädbarnet i barnvagnen? Och då får ni tänka att spädbarnet sällan gör en fluga förnär.. vilket hundar kan! 

Alltså, hur ska barn klara av att reda ut en situation där deras hund har gett sig på en annan hund? Men ännu värre; hur ska barn klara av att reda ut en situation där en annan hund har gett sig på deras hund? Om den andra hunden kanske kommer helt lös, utan någon ägare i sikte.. hur tror ni det påverkar ett barn? Vad gör barnet? Agerar och riskerar att bli illa biten, eller står handfallen och tittar på? Flyr? 

Fruktansvärt! 

När jag själv var barn så gick jag och min äldre syster ut med varsin doberman, en tik och en hane. Dom var så enorm stora! Jag fick hålla tiken, och när vi såg en annan hund fick vi rusa fram till första bästa lyktstolpe eller träd och snurra kopplet många varv runt för att klara av att hålla dom. Det var inte två trevliga hundar, dom var hemska vid hundmöten, men ägarna hade inga problem att två fullt främmande barn kom och knackade på dörren och tog med hundarna ut. Vi var då ca 9 och 13 år. 

Bilden är tagen från Google. 

Kan ni fantisera ihop hur en tanig liten 9-åring skulle klara av att hålla emot det här? 

Så hur tänker man då? När man lämnar över ett så stort ansvar på ett barn? Visst är det jättegulligt med barn och hund, men då under uppsikt, av flera olika anledningar! 

//Paula & DD

Med anledning av ett gästboksinlägg som vi fick i helgen så skriver jag detta inlägg. Gästboksinlägget löd: 

 För några veckor sedan var en vän till mig på besök hos en "djurpratare". Hon berättade för mig om besöket och det var en hel del saker som hennes hundar hade "sagt" som imponerade på mig.. men realisten i mig tog över och skeptismen ökade. 

Min vän sa väldigt omgående att hon så gärna ville att DD skulle få "prata" genom den här personen: "Jag är såå nyfiken på vad DD har att berätta, det hade varit så himla kul att få veta vad som rör sig i hennes huvud!" …"Ja, om hon hinner med att uppfatta alla saker DD tänker.." kontrade jag med ;) 

När Annika skulle tillbaka på besök så bokade hon in mig och DD, det kunde bli en kul utflykt, tyckte jag. Så häromdagen åkte vi till Emelie Cajsdotter, som hon heter. Hon hade rid-träning för ett handikappat barn när vi kom, så vi stod och pratade med hennes man en stund.

Sedan var det Annika's tur, så jag och DD tog en promenad så länge. 

När det sedan blev min tur så gick jag, DD och Emelie in i rummet. Jag kopplade loss DD så hon kunde strosa runt och nosa in sig i rummet. 

Jag frågade Emelie hur det går till när hon "pratar" med djur. Hon sa att hon enklast kan beskriva det som om det är en väldigt stark känsla av empati som gör att hon kan känna och uppfatta så mycket.

Under hela besöket sitter Emelie på en bar-stol och de enda gångerna hon tittar mot DD är när hon med beundran i blicken säger att hon tycker att hon är otroligt vacker! 

Under första 10 minuterna av vårt besök så berättar hon om saker som DD "säger" till henne, och hon förklarar hur DD är. Att lyckas beskriva henne så detaljerat på så kort tid gör mig otroligt imponerad! Hur hon än gör det, så är hon skicklig på det.. den saken är säker!

Emelie jobbar med bilder och intryck, hon får upp bilder och i de korta bilderna får hon förmedlat känsla och intryck på samma gång. Hon måste alltså skriva snabbt och uppfatta fort. 

Första bilden hon får upp när DD och jag kommer in i rummet är DD som fintar.. när hon visar med kroppspråket hur hon menar så är det precis som det inlägg jag skrev för en kort tid sedan, hur DD fintade mig vid de två tillfällen.. 

Hon skrattar när hon ser bilden, och förklarar att det här är en hund med en otroligt humor! Hon förmedlar att den här hunden mår så jäkla bra, att hon trivs otroligt bra med mig och känner sig balanserad och nöjd med livet. Emelie påpekar att det är så härligt att möta en sådan energi, en så okuvad och levnadsglad själ och hon säger att DD ser hela världen som en lekplats. En hund som får vara hund, helt enkelt! 

Enligt Emelie är DD en väldigt intelligent hund som är mycket skärpt. Hon är "för smart" på många sätt, och Emelie säger att det är ovanligt att möta så här smarta hundar. Vi människor tenderar att inte vilja avla på det, eftersom dom är "jobbiga" då dom är smartare än oss. Så hon tyckte det var kul att möta en hund med så mycket "urhund" i sig. Vi skojade om att DD var en faraohund i amstaff-förpackning.   

DD's uppgift i livet - ur hennes synvinkel - är att hitta lösningar på saker och ting, "orsak och verkan" är det hon lever för. Alltså: "Om jag gör så här, vad händer då.. och om jag gör så här då, vad händer då?" så för varje sak hon testar och får en reaktion så är det en belöning, eftersom hon alltid vill hitta en verkan på allt hon gör. Oavsett om verkan blir en bestraffning. 

Det har jag märkt på henne, det är lönlöst att bestraffa henne, hon tycker bara det blir ännu roligare då. Den biten stämde väldigt bra på henne, och det är inte många andra som har förstått det när jag förklarat det för dom, de flesta tror att DD är "som de andra" som bara behöver rätt typ av bestraffning, men jag har försökt förklara att hon inte fungerar på det sättet. Många människor som har träffat henne flera gånger har ändå inte lyckats se och förstå det, men Emelie såg det på bara några minuter. 

Rätt var det är så tystnar Emelie, man ser att hon fokuserar och sen börjar hon skratta högt för sig själv samtidigt som hon skriver snabbt på anteckningsblocket. Hon säger efter en stund att hon har fått upp en bild till. Då ser hon DD som sitter, jag står bredvid och pratar med någon person, och det enda hon hör är (i slow motion) "Blaaaa blaaaa blaaaaaa!" för det är ungefär så tråkigt hon tycker det är att lyssna på när folk pratar. Det är inte bara SÅÅÅ himla tråkigt, det är så att hon tror att hon ska avlida av tristess! Hon är så snabb i tankarna och sitt sätt, så när vi pratar så är vi ju som i slow motion och det är trist! Dessutom tycker hon att vi människor ältar saker jämt ;) 

Två meningar som Emelie har skrivit i anteckningarna, som också beskriver DD väldigt bra är dessa: 

"Alla ytterligheter är logiska för henne, det däremellan är oförståeligt." och "Äventyr prioriteras." 

Säga vad man vill om sådan här "hokus pokus" men ingen människa har lyckats pricka in så mycket rätt på DD ens när dom träffat henne både 4 och 5 gånger som Emelie lyckades med på de första 10 minuterna av vårt samtal.

Högst troligt kommer vi åka tillbaka till Emelie igen, kanske om några månader, och då återkommer jag såklart med en ny rapport om vad DD hade att säga ;) 

//Paula & DD