Ibland tänker jag att man borde ha på ett blocket-filter på sin dator, vad ska man in där och göra? Man blir bara ledsen och oroar sig över djuren. 

Jag kan verkligen inte titta på annonser på blocket utan att må dåligt över dessa djur. 

Jag har många gånger tänkt att jag vill jobba med hundar på ett eller annat sätt. Först kände jag intresse för att hjälpa hundar som råkat illa ut, jobba på Länsstyrelsen eller på ett omplaceringshem, till exempel. Men efter en tids funderade så insåg jag att jag inte skulle klara av det! Det hade fått mig att må för dåligt. 

Så mina tankar riktades åt att utbilda mig till hundinstruktör och därmed hjälpa hundar och deras ägare.. men jag har nyligen insett att det inte heller skulle fungera. Det skulle göra ont i mig att även träffa på alla dessa hundar som mår "vardags-dåligt".. hur ska jag förklara hur jag menar.. Jo, hundar som inte har det dåligt, men inte heller har det tillräckligt bra. Hundar som får komma ut på "långpromenad" i 15-20 minuter, som aldrig får den uppmärksamhet och stimulans som dom behöver och förtjänar. Hundar som är ensamma för länge och för mycket, som inte blir uppskattade för att dom är dom, som inte blir älskade och ompysslade. 

Och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det är så otroligt många hundar som lever på detta sätt, och det plågar mig! Hur skulle jag klara av att se detta - kanske dagligen - om jag jobbade med hundar? 
Visst, det värmer förbannat mycket när jag sedan ser hundar som mår bra, och får det dom förtjänar och kanske till och med lite till.. men jag vet inte om det skulle väga upp tankarna och ömkan jag känner för de som mår dåligt.

Så när jag tittar på blocket, och ser hundar med svampiga tassar (som sägs vara fullt friska), hundar med långa vanvårdade klor, och 9-10 veckor unga valpar som ägaren "inte har tid med på grund av jobb", så knyter det sig i magen. Likadant är det när jag ser hundar som parats och inte har några som helst hälsotester, inte ens ataxi-test! Det är en väldigt stor risk att valparna ur en sådan kombination kommer drabbas av sjukdomen och utsättas för lidande. 

Eller när jag ser uppdateringar på Facebook om "långpromenader" på under 2 km! LÅNGPROMENAD?? Visst, det finns många andra sätt att aktivera sina djur på, men ni kan väl ändå alla hålla med om att en långpromenad inte är 2 km? 

Jag får avsluta detta inlägg med att tänka på den värme som sprider sig när jag ser hundar och deras ägare som trivs tillsammans, som mår bra ihop, och som har en fin och respektfull relation sinsemellan. 

Hanna-Karin och Dhiva är mitt stående prakt-exempel på detta.

//Paula & DD        

Mina senaste inlägg har varit fattiga på bilder, jag som älskar att fotografera och har många bilder.. men jag har inte hittat passande bilder till de senaste inläggen tyvärr. 

Jag tänkte kompensera er med ett bildinlägg idag.. dessutom passar det ganska bra som helg-"läsning", tycker jag :) 

Bilderna är tagna på senaste hundträffen.

Hanna-Karin har pepp-talk med sin vackra dam Dhiva. 

Det verkar ha hjälpt, hon fick ju energi till tusen ;) 
 

Lena's barnbarn Opie-dopie. Hur söt får man vara? Tror ni han var i kidnappningsfara? 
 

Dhiva är så vacker, så vacker.
 

Här är Opie igen, balans-övning.. 

Han tar det till en högre nivå... 

Här är unga amstaff-tiken Irie, snart 1 år. 
 

Jag och DD tränar lite Rallylydnad. När hon vill så är hon så jävla duktig!

Men ibland måste jag vara övertydlig med skyltarna: "Ser du att det står 'Långsamt tempo' på denna skylt?"
    

DD är ju - som ni förstår - inte läskunnig.. hon läste att det stod 'Inte nudda mark'
 

Här är Sigge, en miniatyrbullterrier. Så himla vacker! 

Och pensionärsparet Dhiva och Bob, 11 respektive 8 år "unga".

Och charmiga Martin med öronen på kant.

Det var allt för idag! Hoppas ni får en härlig vårfin helg :)

//Paula & DD        

http://kamphund.bloggsida.se/paula-bloggar/att-kopa-hund

Detta är ca ett halvår sedan, och mycket har hänt sedan dess! 

För exakt ett år sedan var jag på en utställning. Jag såg att den rasen jag var intresserad av skulle ställas i samma ring som amstaffen, bara några raser senare. Jag frågade min vän som jag var med om vi kunde sitta kvar, och det var okej. Innan ringen ens startade kom det två kvinnor gående, med flera hundar var av just den rasen!! Dom satte sig bredvid oss. Efter en stund började vi småprata med dom, och efter ytterligare en stund berättade jag om mitt intresse för rasen. De båda pratade mycket gott om rasen och svarade tålmodigt på mina frågor. 

Vi pratade med dom i många timmar och jag blev hembjuden att träffa de båda och deras hundar i hemmiljö.

Kort därefter åkte jag och min sambo till en av dom, den andra kvinnan var där med några av sina hundar. Vi båda blev verkligen positivt överraskade av rasen! Särskilt min sambo som hade varit mycket skeptisk till mitt rasval ;)

Vi höll kontakten med uppfödaren, vi sågs emellanåt, både över en fika och på utställningar. Jag hade dock redan hittat "min" hund.. synd att hon var uppfödarens tilltänkta avelstik. Eller kanske tur? Jag berättade för uppfödaren om mitt intresse för tiken, och sa att jag är intresserad av kommande parningar av denna tik. 

En dag ser jag på hemsidan att uppfödaren söker fodervärd till en 1-årig tik. Eftersom hon bara hade en tik i den åldern så åkte hjärtat upp i halsgropen på mig!! Tänk om det var HON!!!! "Min"!!! 

Jag fick veta att det var så, och att uppfödaren gärna ville diskutera vidare ett ev. fodervärdsavtal med mig! Lyckan var gjord! Men, så kom tvekan. Jag hade ju nyss lagt detta på is, just för att låta DD mogna mer.

Skulle jag ta mig vatten över huvudet nu? 

Tiden gick, vi sågs ofta och höll tät kontakt. Slutligen kom vi överens om att jag skulle få låna tiken en månad, för att få känna på både rasen och henne. I oktober hämtade jag henne. 

Månaden gick och allt flöt på förvånansvärt bra! DD och "lånehunden" kom fint överens, och trots att DD är så lätt-stressad så tyckte jag inte att hon gick upp i stress alls, tack vare "lånehundens" lugna temperament. Härligt!

Jag och uppfödaren hade fin kontakt och allt var så rätt!! Allt var rätt "på papper". Rent praktiskt och teoretiskt var allt rätt. 

Varför sa då magen nej? 
 

Ni anar inte vilka problem jag hade, magen skrek nej, medan huvudet sa ja. "Detta är det du alltid velat ha, rätt ras, rätt utseende, rätt mentalitet. Hon och DD funkar ihop, hon är snäll, lugn och mycket enkel att ha och göra med." men magen sa nej nej nej. 

Länge gick jag och försökte övertala magkänslan, men den är svår att argumentera mot, ska ni veta. 

De få argument jag kom på, slogs ner med nej-känslan. 

Till slut kom jag till en återvändsgränd. Jag var tvungen att ta ett beslut, för min skull! Magen eller hjärnan? 

Jag valde magen. När jag väl hade bestämt mig att lyssna på magen, så kändes det så rätt. Ett lugn kom över mig, och trots att jag genast kände saknaden av att inte kunna få dela mitt liv med den tös jag lärt känna och börjat tycka om, så vet jag ju att hon har ett förträffligt liv hos uppfödaren. Jag vet att hon sätter var och en av sina hundar före sitt egna mående, och att dom får det dom behöver och mer därtill.  

Jag har dock inte gått lottlöst ur den här historien. Jag har funnit en uppfödare som gett mig stort hopp om framtiden och som jag hoppas kan bli min framtida uppfödare. Tack vare henne har jag fått lära känna rasen och hon har välkomnat både mig och min sambo med öppna armar i sitt hem. Hon har sett DD för den hon är; en väldigt glad skit! 

Alla säger: "Ta inte första bästa!!" men jag har fått svara: "Men om första ÄR den bästa?" för så känner jag med denna uppfödare. Det var den första jag kom i kontakt med, men bättre tror jag inte att jag hade kunnat hitta. 

Så livet fortsätter, för tillfället utan hund nummer två. 

 

Jag känner varje dag att jag gjorde rätt val! DD behöver mogna väldigt mycket mer innan hon kan bli en bra storasyster. Och som jag och Lena kom fram till; DD kommer bli lycklig över en "partner in crime" hur gammal hon än blir. 

Hon är inte den typen av hund som kommer bli "tråkig" och tappa leklusten för att hon passerar 5 år! Hon kommer högst troligt hålla igång tills hon trillar av pinnen vid en sisådär 77 års ålder ( minst!!! ..om jag får bestämma.)   

//Paula & DD 

En återkoppling på önskeinlägget om våra rutiner. Jag skrev att jag hade haft kontakt med en hundtränare, och fick då tips och råd om hur vi kunde träna hundmöten. DD har otroligt förväntningar vid hundmöten, och ibland slår det över. Detta blev värre tidigt i höstas, och efter lite funderingar så är det inte omöjligt att detta eskalerade i samband med att jag använde halti-sele i somras. Jag upptäckte inte i tid att detta skavde på henne, och hon fick sår i armhålorna. Detta måste gjort ont, och risken är ju stor att hon gjort kopplingen med smärta till de andra hundarna hon såg. 

Det kan alltid kännas skönt att veta varför ett beteende plötsligt uppkommit, och då tipsade Line om att DD behöver förknippa andra hundar med något positivt. 
SKVALLERTRÄNING är därför ett bra sätt att gå till väga på. Dessvärre har jag inte tränat alls mycket på det, och de få gångerna jag har tränat så har det mest varit på katter. Men jag har målet att åka på Line's öppen-träningar till våren när dom kommer igång igen (i mars). 

Vi har ju skrivit om Skvallerträning tidigare, men jag tänkte göra en snabb genomgång på hur det fungerar. Det är ett mycket enkelt, positivt och framgångsrikt sätt att träna på! 
Man kan använda sig av klicker, om man är van vid att träna med det. Jag kommer beskriva det som om vi använder klicker.
Börja på bra avstånd från objektet (du väljer själv ett objekt, katt, hund, bil, människa, men det är nog smart att börja med en sak i taget. Dock är det lätt att lämpa över det på ett nytt objekt när det väl sitter på ett.) Bra avstånd är tillräckligt långt ifrån för att du ska kunna få hunden att "släppa" det den tittar på. Direkt när hunden tittar på objektet så klickar du och ger godis. Om hunden inte släpper objektet med blicken så kan det hjälpa att trycka in godiset i munnen, så den får uppleva smak och då tappa fokus på objektet. Om hunden har problem att släppa fokus så är ni för nära! Öka avståndet och börja om. 

Så; Direkt när hunden tittar på objektet, klicka och ge godis. Upprepa många gånger, många övningar, många olika typer av objektet. När du gjort det tillräckligt länge (svårt att säga tid, man får se från hund till hund), så kan du klicka och avvakta en sekund. Om hunden då börjar söka godiset så har du lyckats, och kan ta det till nästa steg; nämligen att just klicka, vänta in att hunden vänder blicken från objektet och då ge godis! 

Nästa steg efter detta kommer antagligen automatiskt; Hunden ser objektet och letar sedan efter sin godis - den skvallrar! Jo, det är så enkelt, så smidigt och så roligt! :D 
Nu är ni redo att minska avståndet, men var hela tiden beredda på att backa i träningen när ni ökar svårighetsgraden. Och ha GOTT GODIS i små bitar, så att ni kan ge hunden mycket utan att den blir mätt. Har ni matglada hundar så är detta ett superbt träningssätt :D

Vad har jag gjort? Jo, jag har tränat detta med katter, jag tränar förvisso med klicker ibland, men det är så krånligt utomhus - tycker jag - så jag har ett smackande ljud som jag använder istället. Oftast har träningen börjat väldigt oväntat, då katten helt plötsligt suttit utanför trappuppgången när vi kommit ut. Jag har då stannat och sagt åt DD att stanna. Jag försöker att inte ha kopplet spänt, men samtidigt tillräckligt kort för att hon inte ska kunna komma någonstans om hon rusar mot katten. 
Jag gör smack-ljudet och ger godis, upprepar gång på gång på gång. DD går från att vara stel som en pinne med svansen rakt upp i luften, redo att attackera, till att skaka, vika bort med blicken, slappna av i kroppen, och till slut vänder hon rumpan mot katten. Särskilt då katten är lugn och inte sänder ut några hot.
Till slut kan vi gå därifrån utan att DD tittar mot katten.

Jag får hålla er uppdaterade även på skvaller-träningsbiten, eftersom det är en långt ifrån färdig process.

//Paula & DD  

Jag skrev ju för en liten tid sedan att jag har köpt Viktmanschetter, (läs det inlägget HÄR) och tyckte det var dags att uppdatera nu. Vi har ökat både tiden och vikten väldigt sakta, som jag skrev sist så har jag ingen brådska. Däremot har vi inte använt det alls mycket på frambenen, eftersom dom inte sitter så bra där. Man får dra åt dom väldigt hårt, och ändå åker dom ner ibland. 

Det är ändå på bakbenen hon behöver träningen mest. När vi promenerar så låter jag henne gå ca 10 minuter för att värma upp innan jag plockar på henne viktmanschetterna. Sedan får hon ha dom 10-20 minuter, beroende på hur lång promenad vi planerar att gå, Sedan avslutar jag promenaden med ca 10 minuters nedvarvning, där jag försöker låta henne springa lite, antingen lös eller kopplad. 

Jag måste återigen poängtera att jag tycker det är ett mycket smart träningssätt! Det är så himla enkelt att ha med dessa i jackfickan och bara spänna fast dom och fortsätta gå. Inte krångla med väska, eller sele, som jag annars är van vid att träna med. Så mycket enklare för oss båda!

Det har ju gått för kort tid för att man ska se några resultat, och det är nog för lite vikter i dom också, ännu. Men jag håller er uppdaterade. Jag tycker att hon går mindre passgång när hon har viktmanschetterna på sig (dock ej på bilden nedan), vet inte om det är tillfällighet eller om det är manschetterna som gör det. Återstår att se. 

Vår ökning har sett ut ungefär så här:
Startvikt:  En enkrona i varje (7 gram)
Starttid: 5 minuter, 1 gång om dagen.

Steg 2, vikt: En femkrona i varje (10 gram)
Steg 2, tid: 10-15 minuter, 1 gång om dagen. 

Steg 3, vikt: (dagens vikt) En femkrona och en enkrona i varje (17 gram)
Steg 3, tid: (dagens tid) 15-20 minuter, 1 gång om dagen. 

Nästa planerade steg, nästa vecka:
Steg 4, vikt: Två femkronor i varje (20 gram)
Steg 4, tid: Kommer anpassas efter promenaden, men ca 15-20 min, 1-2 gånger om dagen.  

Jag skriver "en gång om dagen" men tränar henne max 6 dagar i veckan.

Hur jag smidigast ska öka på efter detta har jag inte kommit på ännu, då det riskerar att bli för mycket slantar att bära på.. alltså för otympligt. Men det det löser sig på något sätt :) 

//Paula & DD 

Nu ska ni få läsa om amstaff-aveln. Jag tror dock det är likadant inom många raser, men jag har inte kollat upp detta så jag håller mig enbart till amstaffen. 

Idag är jag och DD på väg upp till Ånge, där min pappa, hans fru och deras två hundar bor. Vi ska semestra där i en vecka och bara njuta av att vara lediga! Tänkte skriva ett inlägg om vår tågresa, så här långt, men precis när jag är klar att posta så försvann alltihop! Suck! Jag skriver ihop en kortare version av det inlägg jag tidigare skrivit...

Jag bor ju strax utanför Göteborg, och hade då valet att åka pendeltåg eller buss in till Centralstationen inför avresan. Pendeltåget är bekvämt, det tar bara 30 minuter, inga byten, sällan mycket folk och större utrymmen än buss. Bussen tar nästan en timme, och då måste jag byta halvvägs. 
Nackdelen med pendeltåget var att det går så sällan.. Trots detta valde jag att åka pendeltåget in. Jag kände att jag inte ville riskera att bli stressad, som jag skulle bli på den trånga bussen, och smitta av det på DD. Så strax innan 11 begav vi oss in mot stora staden Göteborg. Vi fick vänta på vårt tog mot Sthlm i 2 timmar och 20 minuter. Men det timmarna susade förbi jättefort!

Här står DD och väntar på tåget i Hindås. Sekundrarna efter kröp hon upp i mitt knä och skakade. Fryslorten. 

Här är på pendeltåget, lugn som en filbunke

På centralstationen i Göteborg, lugn så länge hon fick ha min jacka att gotta sig i ;)

Jag hade glömt mina hörlurar så jag fick springa bort till Kjell & co i Nordstan och köpa nya. Som tur är så var hunden välkommen med in i butiken.

I kön såg det ut så här (ingorera att mitt finger kom ivägen) 

Och under tiden jag köpte mig en latte hade jag väsk-vakt

Nu sitter vi på X2000 på väg mot Sthlm, DD har tvärslocknat...

Dagens inlägg blev väldigt innehållslöst pga strul med uppkopplingen, så jag avslutar med att infomera er om att vi fortfarande letar efter gästbloggare! Vi läser och svara på alla mail, kontakta oss på kamphundsbloggen@gmail.com

//Paula & DD