Redan i höstas blev jag tipsad om "VGW-bältet" av en kompis, hon förklarade att det är en snäll typ av "anti-drag-sele", som inte gör ont på hunden. Man fäster kopplet framtill så när hunden drar så vänder den automatiskt mot en. 

Det lät ju bra, men det rann ut i sanden, för jag bytte till att använda vanlig sele, och jag tyckte hon verkade trivas bra med den. 

Tiden gick och selen slets, den var ju gammal redan innan DD började använda den. Det var dags att leta efter en ny sele, helst innan denna gick sönder och hon råkade komma lös i fel situation - tänkte jag. 

DD drar ju ytterst sällan när vi går ensamma, men när vi promenerar med någon mer hund så drar hon en hel del, och det är inte bra varken för hennes stress eller min rygg, så jag tänkte att jag skulle kika lite mer på den här selen. När jag satt och läste info om en föreläsning jag och Lena ska åka på, så såg jag att detta stället även var återförsäljare av VGW-bätet! Jag läste lite mer om det, och även Lena blev intresserad. Jag tänkte vänta till föreläsningen och beställa en då, men Lena tipsade mig att kika på deras hemsida - jag hade nämligen återförsäljare mycket närmre! Jag såg att "min" lilla Arken Zoo i Bollebygd sålde dessa, och självklart vill man stödja sin lilla butik så den får finnas kvar! 

Jag åkte dit för att prova ut en. Hon hade ingen Large inne, så vi provade Medium. Hon sa att den var för liten, och gick och hämtade sin hunds Large, den tyckte hon passade. Klart att det var svårt att se exakt, men det var ingen tvekan om att Medium var för liten. 

Jag beställde en Large och en vecka senare åkte jag och hämtade den. Vi justerade så gott det gick, men hon sa att man får finjustera lite i efterhand, när selen mjuknat och man ser vart det behövs spännas. 

Efter första promenaden var jag mycket skeptisk, och faktiskt lite besviken. Bältet levde inte alls upp till mina förväntningar, och såg inte alls så ergonomiskt och "vänligt" ut för hunden.. DD vände inte upp mot mig när hon drog, hon saktade bara ner, alternativt tog i hårdare så att selet hamnade på sned! 

Första promenaden med en annan hund gjorde att selet låg snett hela tiden, vilket innebar att remmen som skulle ligga bakom hennes vänstra framben nu låg över bicepsen, och tryckte mot armbågen. Det såg inte särskilt ergonomiskt ut - vill jag erkänna! Jag retade upp mig, tyckte det var falsk marknadsföring och blev riktigt irriterad. Det är inget sele för 150:- direkt, och jag tycker man ska få vad man betalar för! 

Jag var inne och läste på deras sida, för att se om dom hade någon "Nöjd kund"-garanti. Hittade ingen info om det, så jag mailade dom. Dagen efter fick jag svar. Lena - som hon heter - tyckte min beskrivning lät väldigt konstig, hon undrade om jag inte fått fel storlek.. hon bad om att få ringa upp mig. 

I fredags när jag var ute på långrunda så ringde hon mig. Hon bad mig känna på lite olika ställen på selet, för att se om hennes teori stämde. Under bröstkorgen fick jag in en knuten näve, vilket bekräftade hennes misstankar om att selet är för stort. 

Hon förklarade att hon verkligen vill att alla ska bli nöjda, och eftersom hundar är så olika byggda så är det svårt att göra selar som passar alla. Dom har 8 olika storlekar, men det är ju inte säkert alla dom passar ändå. Efter lite funderande så sa hon att hon kommer specialsy en sele till mig, och skicka den, så får jag returnera min som jag har nu. Hon vill inte att jag skulle behöva vara utan sele i de dagarna, så hon väljer alltså att - kostnadsfritt - byta ut min sele mot någon som förhoppningsvis passar. 

Under samtalet fick jag även lite tips om hur man kan förenkla användningen av selet. Eftersom man kopplar fast kopplet framtill så kommer man ju inte undan att det hänger och slänger i vägen, ibland hamnar mellan frambenen osv. Så Lena tipsade om att trä kopplet genom ena öglan som sitter vid skuldran. Hon tipsade också om att variera, särskilt om man har en hund som alltid går på samma sida. Jag trädde i kopplet direkt när vi hade lagt på, och vilken skillnad det var att slippa hålla på att "slänga runt" kopplet, stanna och lyfta på tassar osv osv. Verkligen smidigt! 

När jag läste lite på deras Facebook-sida så hittade jag denna film.. där var ett hundansikte jag kände igen! 

Jag tycker verkligen att kundbemötandet från detta företag har varit otroligt bra! Och jag hoppas - och tror - att nya selet kommer passa bra och fungera som det ska! 

Tack NovaDog!

Självklart återkommer jag med rapport om hur nya selet fungerar! 

//Paula

För er som inte vet bakgrunden så får ni här en kort sammanställning av DD's historia. Hon kom till Sverige från Österrike som 11 veckors valp, en kennel som då låg i Göteborg köpte in henne. Jag var nära vän med kennelinnehavarna, och att hon skulle hamna hos mig var självklart från båda håll. Drygt ett halvår efter detta tog jag och några andra vänner (som också var nära vänner med kennelinnehavarna) det svåra beslutet att anmäla dom till Länsstyrelsen. Deras hundhållning hade spårat ur - enligt oss - och vi hade försökt prata med dom utan att nå fram. 

Som ni förstår avslutades vår vänskap i den vevan, och efter det har kontakten mellan oss handlat om löp-perioder. 

Redan vid DD's första löp hade hon stora problem, hon mådde uppenbart dåligt och efteråt följde en rejäl skendräktighet. Andra löpet likaså.. tredje närmade sig och redan långt innan löpet började förändringarna, hon blev nervös och lättskrämd. Betedde sig som om hon var i spökåldern igen. 
Vid denna tidpunkt kontaktade jag kennelinnehavarna och förklarade för dom att hon mådde dåligt, att jag hade varit i kontakt med veterinär och att hon rådde mig att kastrera henne.

Jag fick ett svar som antydde att jag var en dålig hundägare pga hur jag gjort mig av med mina tidigare hundar. De tre hundarna jag tidigare haft var ju innan DD kom till mig, så jag tyckte mest det var sorgligt att kennelinnehavarna - för det första - inte hade sagt sin ärliga åsikt till mig innan (när vi var så nära vänner) utan då hållt mig om ryggen och stöttat mig i de beslut jag tagit med de hundarna. Och - för det andra - hade placerat ut en hund på foderavtal till en person som dom inte ansåg ha bra hand om hundar, och god kunskap om rasen. 

Löpen fortsatte som vanligt, med mer eller mindre problem för DD, furunkler, beteendeförändringar, nedstämdhet osv. Skendräktighet är standard efter varje löp, hon har fått 1-2 omgångar Galastop varje gång, och hennes betennde och humör förändras kraftigt. Hon är inte alls sig själv, hon blir trött, hängig och grinig.

Ett tag senare fick kennelinnehavarna 3 års registreringsförbud hos Svenska Kennel Klubben pga de brister som framkom vid Länsstyrelsens första besök, förbudet innebär att dom inte kommer kunna registrera valpar efter DD, eftersom hon hinner bli 5 år innan det hävs. Jag kontaktade dom då återigen om kastrering. Jag fick ett nej igen. 

Löpet som var i vintras efterföljdes även det av skendräktighet, jag upptäckte att DD hade åkt på en liten mjölkstockning. Jag satte genast in Galastop! Hon matvägrade i flera dagar, bråkade med andra hundar för "ingenting", och däremellan låg hon avtuppad i sängen. Det var ingen tvekan om att hon mådde dåligt.
Jag var just då och hälsade på min pappa, så både han och hans fru såg hur förändrad hon blev. Som tur var så släppte mjölkstockningen, Galastop och massage hade gjort sitt. 

Under vinterhalvåret som gick kom det till min kännedom att kennelinnehavarna hade ansökt om dispens att få registrera en valpkull efter DD. Dom fick avslag på sin ansökan. Dom valde då att överklaga detta avslag, men även där tog det stopp. 

Anledningen till att dom ville använda DD i avel - trots registreringsförbud - var bland annat att "Tiken är importerad från Österrike för en ansenlig summa pengar." I ansökan nämndes pengar och omkostnader flertalet gånger som argument. 

Med tanke på hur DD's avelsvärde ser ut i dagsläget så finns det inga andra argument - än just pengar - till att använda henne. Hon har inte känd HD-status, hon har inte klarat av att genomgå ett helt MH, och hon har som bäst en slät etta på utställning (jämförbart med dagens "Very Good"). 

Efter att dispensansökan var avslutad, och det nu är helt säkert att dom inte kommer att kunna registrera valpar efter DD så kontaktade jag dom på nytt med frågan om kastrering. Svaret blev fortfarande nej. Jag frågade då om varför dom fortsatte neka kastrering, eftersom dom ju inte kan registrera valpar efter henne och hon lider av sina löp. 

Jag har fortfarande inte fått svar på den frågan, som jag skickade i sluet av mars. 

Nu är det snart dags igen, DD har de senaste veckorna varit mycket förändrad, hennes frustration och mående har gått ut över mina armar. Hon har varit osäker ena stunden, lätt-retlig nästa stund. Snart kommer hon gå in i löp, och jag hoppas det blir förlösande vad gäller hormonerna i hennes kropp. Sen är det bara att börja hårdträningen - som vanligt - för att förhoppningsvis minska symtomen vid skendräktigheten som kommer. 

Som ni kanske förstår så känns det frustrerande att en se en hund genomgå detta lidande, till ingen som helst nytta. Hon ska alltså stå ut med detta i två år till, alltså ytterligare fem löp! 

För er som undrar så har bilderna inget annat samband med texten förutom att det är DD på bilderna. Jag ville bara "spä" ut texten lite, med bilder ;) 

//Paula & DD 

Jag ska berätta om en händelse jag var med om för ca 2 år sedan. Jag och DD var på väg hem från jobbet, jag var hundvakt och hade båda lösa. När vi närmade oss ett ställe där jag inte hade så bra uppsikt så ville jag koppla hundarna. Lånehunden kom direkt och jag kopplade henne. DD stod framför mig, och jag böjer mig ner för att ta tag i hennes halsband. Då får hon för sig att hon ska busa. Hon hoppar iväg och busar runt. Jag blir irriterad och säger åt henne att komma på direkten! 
Hon får dampryck och drar iväg i en stor vid cirkel runt mig, och springer som en tok. Jag ropar gång på gång, mer och mer irriterat!  

Hon stannar, så jag säger åt henne att komma, hon böjer ner frambenen, baken rätt upp i luften och viftar på svansen. Hon gör lekinviter mot mig! 
(Bilden är tagen vid ett annat tillfälle) 

Jag blir förbannad och säger åt henne att komma. Hon springer och studsar runt mig, kommer nära mig, men kastar sig undan direkt när jag böjer mig mot henne. 

Jag sätter mig ner och gör "godistuvan" (vänder ryggen mot, och låtsas att jag har hittat något jättegott på marken.) Lånehunden kommer fram och jag låtsas att vi smaskar på det goooda vi hittat. DD kommer fram, men direkt när jag vänder mig lite för att ta henne så kastar hon sig bort igen. 

Vi höll på med den här katt- och råttaleken ett bra tag! Hon gjorde lekinviter och jag tolkade det som om hon skrek "Pilutta dig, du kan inte ta mig!" och min irritation växte mer och mer. Till slut lyckades jag fånga henne. Arg som ett bi traskade jag hem och tjurade! Jävla hundjävel! (Jag är ärlig, så tänkte jag!)

Ett tag därefter var jag på kurs och på något sätt kom detta på tal. Jag förklarade hur jävlig hon hade varit, och då berättade Malin (med Cera, som gästbloggade hos oss för en tid sedan) att det DD egentligen gjorde var att sända mig lugnande signaler! 
Att göra lekinviter är ett annat sätt att visa lugnande signaler, och att röra sig i cirklar runt någon är också lugnande signaler. Visa tänder likaså.
   

Så när jag trodde att hon i stort sett pekade finger åt mig, så skrek hon "Lugna ner dig matte, jag är inte farlig!" Och det gjorde bara mig mer arg!!! 
Så fel det kan bli! Hon ber mig att lugna sig, och jag blir argare! Detta samtal mellan mig och Malin har jag burit med mig, och de få gånger hon bara har antytt detta beteende så har jag direkt vänt ryggen mot, satt mig på huk och pillat med annat.. för att meddela tillbaka "Jag är lugn."

Tills för ett par veckor sedan.  

Jag och en vän var ute med hundarna, hon sina två och jag med DD. DD var uppe i varv, eftersom vi promenerade med andra hundar, och vid ett ställe fick vi hundmöte. Jag tog in DD vid sidan och vi passerade. Hon gick iofs på bakbenen och var väldigt uppe i varv, men vi kom förbi alla fall. Min vän stod still med sina två hundar som skäller och är väldigt uppe i varv. 
När jag och DD har passerat hunden så ska jag ta ett nytt grepp om kopplet, och lyckas tappa henne! Hon tar ett skutt och inser att hon är lös, då springer hon iväg från mig. Först är hon på väg fram till min vän och hennes hundar, men då får hon syn på hunden vi precis har passerat och sätter av i full fart mot henne! 
En liten stund blev jag orolig att hon skulle ge sig på hunden, av ren stress och iver, då de andra hundarna hetsade henne med sitt skällande.

När hussen får syn på DD blir han väldigt besämd och vrålar till DD: " Kom inte hit! Gå bort med dig!"
Han stampar i marken och markerar med armen att DD ska hålla sig borta, vilket hon gör. Då kommer jag fram och DÅ börjar katt- och råttaleken igen. DD sprätter runt och gör lekinviter, lägger sig ner och rullar på rygg, men kastar sig bort så fort jag kommer nära. 

Hon springer fram till mannen och hunden gång på gång, och mannen fortsätter med sitt agerande. Jag säger åt honom att det är bra att han gör så, under tiden jag svär för mig själv över hunden.

Till slut kommer jag ikapp mig i tankarna och sätter mig på huk och gör godistuvan, DD kommer fram och jag får tag i kopplet. Jag går direkt till mannen med hunden och ber tusen gånger om ursäkt. Jag skäms jättemycket, men mannen ber själv om ursäkt för att han var så hård mot DD.

Jag säger åt honom att det var JÄTTEBRA att han gjorde på det sättet, för då visar alla inblandade att detta inte är ett acceptabelt beteende, och hon fick ingen belöning för det hon gjorde.

Vad jag ville komma fram till var just detta med lugnande signaler. Hur ett beteende kan vara flera olika signaler, just på bilderna jag har lagt upp så leker DD med hundar, så här är signalerna bara lekinviter. Tycker att bilderna är roliga och ville visa dom därför :) 

//Paula & DD

Som många av er vet gick jag och DD anlagsprovet i höstas, hon klarade det utmärkt, så vi bokade in oss på ett öppenklass-spår. Även detta klarade hon! En väldigt mallig matte hade storslagna planer för min blivande Viltspårschampion   
De nya reglerna slogs igenom och började gälla vid årsskiftet, jag fick höra att det inte alls skulle göra spårandet svårare, utan snarare tvärtom! Taggad till tusen bokade jag in ännu ett öppenklass-spår, nu med de nya reglerna. 

Alla bilder är tagna när jag har tränat viltspår. 
   

Det gick inte alls! Vi blev nollade, (går att jämföra med underkänt), på grund av att det tog för lång tid. Den nya spårstarten var omöjlig för DD och det var bara ren tur att hon gick åt rätt håll! 
Jag pratade mycket med domaren, och fick mycket bra tips och råd. Han såg tydligt att DD inte hade en aning om att hon spårade, hon trodde vi var på en skojig skogspromenad, och emellanåt luktade det lite blod, så då gick hon på spåret, sen glömde hon bort sig och började tugga på kottar    

Jag bestämde mig för att jag måste börja om! Helt och hållet från början. Mitt första steg blev en lång paus, som vi nu har haft. Sedan rotade jag fram en sele som DD aldrig använt. För att hon ska märka tydlig skillnad på "spår" och "promenad" eftersom vi numera promenerar med sele. 
Min träning kommer att gå till på följande vis. Jag måste lära in ett nytt kommando, samtidigt som jag lär in nya spårstarten. 

Jag kommer lägga ut klöven, koppla på DD spårselen och sedan låta henne leta upp klöven. Jag kommer göra det busenkelt första gångerna. Direkt när hon hittar klöven säger jag "Spår" och berömmer! Sen får hon hoppa in i bilen igen, jag lägger ut klöven på en ny plats, och gör om detta. Om och om igen, tills det sitter i hennes huvud att: "Spår och spårselen är lika med god älgklöv!"

Nästa steg är att lägga 10-20 meter blod och klöven på slutet, och då gå in mot blodspåret så att hon hamnar på det, och inte råkar hamna på klöven. Direkt när jag ser att hon känner blodet ska jag säga "Spår" och låta henne leta upp klöven. När vi har kommit till denna delen i träningen måste jag lära mig hur DD ser ut och beter sig när hon fått upp spåret, så att jag i framtiden kan berömma när hon spårar och inte när hon nosar. 

Efter detta kommer jag lägga ett lite längre spår, och försöka gå in mot blodet så att hon kommer på det "från sidan", eller hur jag ska förklara det. Att spåret ligger vertikalt mot hur hon kommer in på det. Förstår ni då?  Jag är så kass på att förklara!  
Tanken är att hon ska kunna ta upp spåret oavsett vilken vinkel hon kommer på det från, och därifrån ta det åt rätt håll!

Sedan är det "bara" att förlänga spåret, längre och längre, och öka liggtiden. Med denna träning hoppas jag att vi kommer kunna tävla igen till hösten :)

Har ni några råd, tips, tankar och idéer om denna träning så är ni varmt välkomna att höra av er! 

//Paula & DD

Jag tror inte på att du kan bemästra en hund fysiskt! Kanske en liten hund, i en brottningsmatch, men om vi nu pratar om "våra" raser, så tror jag inte det går. Jag ska förklara hur jag tänker. 

En hund av denna typ, kan vara mycket krävande. Ofta ökar då ägaren den fysiska träningen, mer vikter på DW-passen, tyngre i klöjveväskan, längre promenader, mer bollkastning, längre lekstunder med grannhunden osv. Vad händer då? Jo, man tränar hunden. Hunden blir starkare, hunden blir mer uthållig. Så om du har en hund som vid ung ålder behöver mycket fysisk stimulans - tänk dig då noga för innan du ger vika för detta. 

SJÄLVKLART SKA HUNDEN HA FYSISK STIMULANS!

Tolka inte mitt inlägg fel, men jag vill diskutera en
balans i stimulansen.

SJÄLVKLART KAN MAN TRÄNA UPP STYRKAN PÅ SIN HUND!
Men nu pratar jag om att öka vikter för att trötta ut,
för att kunna hantera sin hund.

Om man inte hittar lösningen på problemet och anledningen
till att hunden inte går att hantera så tror jag inte att fysisk
aktivering är den rätta vägen att gå.

Jag hade en vän och granne för några år sedan, hon berättade att hennes hane redan vid ung ålder krävde att hon promenerade långt med honom. Hunden var 5-6 månader när hon var ute och gick runt 1 timme om dagen med honom, utöver de vanliga rastningspromenaderna på 20-30 minuter. Vad tror ni hunden kommer "kräva" när den är 1 år? Inte nöjer den sig med 1 timme, då behöver den 1,5 kanske 2 timmar. 
Hundar som vid ung ålder "kräver" mycket fysiskt av sin ägare kommer bara bli starkare och mer uthållig, och därmed inte bli trötta av 2 timmars tungt arbete. Hittar du inte en psykisk balans i hunden så kan du inte kompensera det med en fysisk trötthet. 

Jag tror inte att du som ägare kan trötta ut hunden fysiskt, mer än bara tillfälligt. Jag tror alltså inte att du som ägare kan "vinna" över hunden fysiskt. Den kommer ju orka mer, och hur ska du ha tid, ork och möjlighet att ge hunden 5-6 timmar fysisk aktivering om dagen? 

Jag tror däremot på att du kan trötta ut din hund psykiskt. Jag tror att du kan "vinna" över din hunds psykiska uthållighet. 

Jag gillar inte att använda ordet "vinna", 
för det ska inte ses som en kamp, en tävling eller
att en går segrande ur detta. 
"Vinner" ägaren, så är båda vinnare!
En nöjd hund är en vinst för er båda.

Visst blir en hund mer uthållig även psykiskt, men det finns oändligt många sätt att trötta ut hunden psykiskt på. De flesta psykiska aktiveringarna går enkelt att försvåra för hunden, och om en sak blivit för enkel för hunden, så kan man byta bort den aktiveringen ett tag, så att den blir en ny utmaning när den införs igen. 

 Håller ni med? 

Jag vill avsluta med en länk till ett inlägg som Fredrik Steen skrev förra veckan. Mycket intressant, mycket lärorik, mycket viktigt! 

http://blogg.agria.se/fredriksteen/2012/04/04/alfarullningar-och-annat/

Jag tycker det är läsvärt! Verkligen! 

//Paula & DD 

Jag och DD har kommit igång lite bättre med hennes träning nu, vi drar kedjor ungefär varannan dag. De andra dagarna går hon med klöjveväska och så varierar vi med viktmanschetter. De gånger jag gått med kedjorna så har folk reagerat, och när man bor i ett lite mindre samhälle - som jag gör - så är jag rädd för att folk ska ha fördomar och tro att det är något farligt jag håller på med. 

Förra helgen promenerade jag med en kompis och hennes jämnåriga amstaff-tik. Båda tjejerna drog kedjor. Vi passerade tre personer med en liten Yorhshireterrier, dom blängde på oss. Jag räknade med att få höra glåpord eller att deras snackis under resten av dagen skulle handla om de farliga kamphundarna med de stora kedjorna. 

Men då förvånade ena mannen mig, han tog ögonkontakt och sa: "Nu får du förklara för mig.. vad är det här?"
Jag stannade och förklarade lite kortfattat. Han lyssnade och tackade sedan. Jag kände mig glad när vi gick vidare.

När vi gått med klöjveväskan, eller viktmanschetter så har det hittills inte varit någon som frågat eller sagt något. Antaligen för att DD är så förbannat söt i sin ryggsäck    

I fredags var det lite svalare i luften, (eller rättare sagt; det blåste svinkallt!) så jag tänkte passa på att dra lite kedjor direkt efter jobbet. Jag och DD kom inte särskilt långt innan hon störtdök ner på den kalla asfalten och la sig med benen rakt bak, "amstaffstyle". Jag vill inte pusha henne för hårt, utan tyckte att hon kunde få vila lite, jag vet att hon drar när hon vill, och hon lägger sig inte i "protest" utan för att hon behöver vila. Jag satte mig på huk och klappade lite på henne, masserade lite förstiktigt musklerna. 

Då kommer en kvinna gående, och när hon får syn på oss så stannar hon upp och säger förvånat med lite rädsla i rösten: "Oj!!?"

Jag förstod direkt hur detta såg ut.. en hund liggandes på marken, med nån konstig sele "intrasslad" och en "stor" kedja bredvid, medan jag sitter på huk över och klappar på henne. Klart hon trodde hunden hade tuppat av eller nåt.  

Jag log och sa "Hon bara vilar lite." Kvinnan la huvudet på sned och sa "Är det en liten bebis?"     Jag är van, DD ser ut som en bebis.. jag svarade att hon är snart 3 år. 

Vi pratade en stund, jag berättade om DW, varför man gör det, och hur mycket DD älskar det. Hon frågade om jag ställde ut henne, jag sa att jag bara ställer henne lite grann. Jag förklarade att domarna tycker hon är lite för tunn, särskilt i nosen. Hon höll med om att hon - för att vara boxer - var väldigt snipig.  

Då kom vi att prata om amstaff, jag förklarade lite mer om rasen och när jag nämnde att dom ofta förväxlas med "pitbull" så såg jag reaktionen.. Jodå.. den hade hon säkert hört och läst om... men hon stod kvar och lät mig förklara skillnanderna, likheterna och vad detta är för typer av hundar. Hur dom är med andra hundar, människor och hur dom är överlag. Då dyker det upp en kvinna med 3 golden retrivers. DD reagerar inte alls på att dessa passerar, utan håller sig helt lugn hela tiden. Tack och lov, eftersom även hennes glada "utfall" kan se hemska ut i en okunnig människas ögon. 

Jag var så glad att kvinnan faktiskt stod kvar och lyssnade hela tiden, och frågade saker när hon undrade.. man märkte att hon verkligen tog till sig informationen.

Jag önskade henne en trevlig helg och sen fortsatte vi vår runda i vårskogen. 

Tidigare i veckan gick vi en runda i motionsspåret, där har dom haft snökanoner i vinter för att göra skidspår.. mycket av snön ligger kvar, och det var en liten donna som blev mycket glad över att få återse sin kära vita kamrat. 

Man hör ofta folk som säger att dom har "fått nog" och snäser av kommentarer, är elaka, spydiga och otrevliga. På ett sätt kan jag förstå, jag blir inte utsatt för fördomar alls ofta här "på landet", men det beror på att folk tror att DD är en boxer, eller boxerblandning. Men de fördomsfulla som bor i stan har säkert fått vatten på sin kvarn vad gäller dessa farliga hundar, och kanske inte är lika lätta att förändra.

Jag möter alltid fördomar med ett leende, och information till den som vill lyssna. Om någon slänger ur en kommentar, och man märker att dom inte kommer stanna för att lyssna eller ens vill ändra sin åsikt, så brukar jag bara låtsas som om jag inte hör dom och kanske göra något kul "bus" med DD så att dom ser.. kanske slänger jag in någon lydnadsträning just när vi passerar, så att dom ser att hunden har samarbetsvilja och är glad. 

  Hur möter ni fördomar?

//Paula & DD 

DIN HJÄLP BEHÖVS!

Projekt Juvenil demodikos

Generell juvenil demodikos (GJD) är en relativt vanlig sjukdom som orsakas av att hundens hårsäckskvalster Demodex canis förökat sig abnormt mycket. Sjukdomen har en påtaglig raspredisposition och familjär utbredning. Tidiga rapporter har talat för en autosomal recessiv nedärvning. Till överrepresenterade raser hör enligt tidigare bullterrier, mops, amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier, shar-pei, boxer och fransk bulldog. I en fall-kontrollbaserad studie hade amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier och shar-pei 35, 17 respektive 7 gånger högre risk att utveckla sjukdomen jämfört med medelhunden. Andra faktorer som kön, invärtes parasitangrepp, dålig näringsstatus, östrus, allvarlig annan sjukdom och narkos visade sig inte vara kopplade till ökad risk för sjukdomen.

Genetiska faktorer har möjlighet att påverka hur resistent, respektive hur mottaglig en individ är för infektiösa tillstånd, inklusive parasitära sjukdomar. Hos människa har risken att utveckla demodikos visat sig vara kopplad till olika typer av så kallat humant leukocytantigen (HLA), något som är genetiskt bestämt. Sådana samband har också diskuterats på hund. 

Pågående forskning:

Molekylärgenetiska studier bidrar till ökad kunskap om den genetiska bakgrunden till sjukdomen GJD. Tre dokumenterade högriskraser har valts ut, amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier och mops. Blodprover samlas in från friska kontroller över 3 år och fall (hundar som har eller har haft konstaterad juvenil demodikos). Vi kommer att undersöka om vissa typer av de genetiskt bestämda leukocytantigenerna medför ökad risk att utveckla GJD samtidigt som andra typer av leukocytantigen kan visa sig vara skyddande faktorer mor sjukdomen.

Med hjälp av så kallad Genome Wide Location Analysis (GWLA) ska vi kartlägga förändringar i arvsmassan för att hitta sjukdomsorsakande mutationer i generna.  

För den här typen av studier behöver vi blodprover från hundra (100) fall samt hundra (100) friska kontrollhundar ur vardera rasen för att analyserna ska kunna genomföras, totalt 300 fall och 300 friska kontroller. 

I nuläget har vi fått prover från 73 fall och 60 kontroller (Staffordshire bullterrier), 54 fall och 67 kontroller (mops) och 18 fall och 26 kontroller (American staffordshire terrier).  

Provinsamling till forskningsprojektet

Vi är i stort behov av blodprover (2-5 ml EDTAblod samt serum) från både fall och friska kontroller över 3 år.  

Som ni ser i texten så är Kerstin Bergvall och Susanne Åhman fortfarande i stort behov av er hjälp! Har du en hund som är över 3 år som inte har, och aldrig har haft symtom på demodexangrepp, alternativt ett så kallat “fall” – alltså en hund som har varit/är drabbad av Demodex – kontakta din veterinär och lämna prover!

Gå in på www.amstaffklubben.se under menyn “KOMMITTEÉR” och “Avel” finns remisser att ladda ner, som du skall ta med till veterinären. Du informerar veterinären om att fakturan skall märkas med “715KBL”, så kostar blodprovet ingenting!

För att få veta mer, kontakta

Veterinär Kerstin Bergvall,

kerstin.bergvall@kv.slu.se 

adress Avd för Kliniska Vetenskaper, SLU, Box 7054, 750 07 Uppsala


eller


Veterinär Susanne Åhman

susanne.ahman@bredband.net

adress Djurakuten, Kungstensgatan 58, 113 29 Stockholm

Vissa verkar nöja sig med att ha en "trevlig" tik för att plötsligt involvera sig i hundaveln. Att hon inte är registrerad, inte hälsotestad eller meriterad på något sätt vägs upp av ägarens magnifika förmåga att kunna SE att hon är frisk och är bra mentalt. Men okej, låt oss säga att du har kunskapen och viljan att använda en bra hund i avel, och har blivit välsignad med just en sådan tik, vad är då nästa steg?En hane! En hane som väger upp tikens brister, som passar både linjemässigt och mentalt. Tänk om du har hittat just en sådan! Du har en tik som är avelsduglig, och en hane som matchar henne. Då är det ju bara att köra!! ..eller..?Vad behöver du mer? Kunskap om parning är ett bra första steg. Kunskap om dräktighet, och självklart om förlossning. Sen är det väl allt? En fin valplåda, och allt är kirrat och klart. ..eller..?Har du möjlighet att hålla valparna tills rätt hem dyker upp? Även om det råkar vara 4-5 stycken kvar som blir uppemot 5, 6, eller till och med 7 månader. Har du möjlighet, tiden och platsen att ha hand om dessa unghundar? Det räcker ju inte med rastning, dom är ju i ålder för inlärning och köper man en 6-månaders valp så räknar man nog med att den fått grunderna inlärda åtminstone. Hur många tänker på detta inför kommande kull? För få, om man ska tro annonserna på blocket där hot om avlivning ofta förekommer som sälj-argument. En annan sak jag undrat en del över det sista är när hanhundsägarna kommer börja ta sitt ansvar inom aveln! Visst är det tikägaren som väljer hane, men hanhundsägaren FÅR lov att tacka nej!Det är inte försvarbart att låna ut sin hane med C-höfter till en tik med D-höfter!! Har hon dessutom (som i detta specifika fall) 2:or på armbågarna så ska inte ens TANKEN finnas hos hanhundsägaren!!Jag ser inget annat motiv än PENGAR i en sådan parning!!!Se skillnaden, Camilla sliter sitt hår och kommer göra allt i din värld för att Aysha inte ska få problem med sina pålagringar, så har vi oansvariga ägare (jag vågar nästan kalla dom djurplågare) som parar sin tik med så kraftiga pålagringar.. Jag frågade en tjej som har en hane som är otestad på ataxi, om hon ville låna ut honom till en Carrier-tik.. ja, det var ju tikägarens ansvar att ta den risken, ansåg hon. Nä! Det är för fan DITT ansvar att säga nej!När ska vi ta vårt ansvar?? Tänk på djuren :(Ett svammel-inlägg från en trött Paula.