Förra veckan var jag iväg med Aysha, närmare bestämt förra torsdagen och röntgade hennes armbågar och höfter. Något jag tycker alla ska göra på sina hundar oavsett renras eller blandras, just för att få veta statusen på sin egen hund och utifrån det kan lägga upp saker och ting för att hunden ska få dom bästa förutsättningarna till ett bra liv.

Röntgen bokas hos veterinär och det går till som så att hunden får komma in och så kollar dom av registreringen på hunden, i Ayshas fall då hennes chip. Man väger hunden för att ha koll på hur mkt sedering som ska ges. Aysha vägde hela 26.9kg, det hade jag aldrig kunnat ana, tycker hon är rätt slank faktiskt =)

Sen så får dom en spruta av lugnande ( sedering ) som sätts någonstans på hunden i en muskel, i vårat fall så blev det i hennes ena bakben. Jag valde själv att vid just det tillfället ha munkort på Aysha eftersom jag inte känner henne så pass väl ännu, så då ville jag inte ta några risker, för vet att det kan kännas när dom får en nål rakt i muskeln. Aysha reagerade inte ett dugg dock så det var ju bra.

Sen är det viktigt att man inte håller på och pratar med hunden och gör en massa höga ljud, för dom blir känsliga av drogningen och hör och ser saker mkt starkare och eftersom dom är påverkade kan det även hända att en biverkning på preparatet blir att hunden blir aggressiv och det enbart pga drogen, INGET annat. Så under själva hanteringen när hunden är drogad väljer de flesta kliniker att ha munkort på just för en säkerhetsåtgärd.

För en del hundar kan det ta en stund innan dom blir påverkade av preparatet. Jag trodde det skulle ta ett tag för Aysha eftersom hon var lite uppjagad pga att en annan hund som var på kliniken satt och "grät" och yla. Men hon däckade direkt så vi kunde köra igång efter bara 10 minuter.

Först röntgades höfterna, jag höll bara i överkroppen så hon skulle ligga still, hunden kan ju inte röra sig själv just nu, men för att den som lägger bakbenen tillrätta ska kunna göra det måste någon hålla i överkroppen. Mitt råd är att du aldrig själv ska sköta bakbenen när denna bild ska tas, då det bör göras av någon som är kunnig på hur dom ska ligga för att bästa bilden ska kunna tas.

Sen tog vi armbågarna och efter det så fick Aysha en uppvaknande spruta och var på benen igen efter ca 15 minuter, dock märkbart påverkad fortfarande och orolig, men vaken. Så som Aysha var brukar jag kalla snetändning. Tyra var likadan, orolig, gnydde, ylade lite dovt på ett speciellt sätt med stängd mun och man ser på blicken att dom inte är sig själva. Jag gick en liten sväng med henne för att hon skulle få kissa men sen fick hon ta det lugnt resten av dagen vilket är mycket viktigt att hunden gör.

När Tyra blev sövd så kunde hennes snetändning sitta i, i upp till 3 dagar, men det var det första dygnet som var värst. Aysha var konstig resten av den dagen, ville inte äta förrän sent på kvällen och sov mest och vaknade emellanåt och lät konstigt och tittade på mig som att varför är det såhär?? =)

När bilderna är tagna så ska en veterinär godkänna dom, alltså säga om bilderna måste tas om eller om dom är så pass bra att dom går att avläsa för SKK:s avläsare, det är inget som sker på kliniken.

Efter att dom är godkända skickas bilderna digitalt till SKK och det är alltså av dom man får svaren på röntgenplåtarna, beskedet kommer hem via post. Har man en renrasig hund kommer även beskedet upp på SKK:s Hunddata. Oftast går det fortare att se svaren på Hunddata och eftersom jag kollat där idag innan posten kom så tänkte jag att jaha, inget besked idag heller.

Men så kom posten och där var ett brev från SKK, jag öppnar det och trots att jag läst ett sånt tidigare så var jag tvungen att läsa det om och om igen för att hitta var hennes svar var. Och när jag såg svaret så frös mitt inre till is. Hon har fria höfter ( B ) men hon har grad 2 på armbågarna.

För er som inte vet så är 0 bäst och 3 sämst. Jag bröt ihop, jag grät och grät och kände att jag orkar inte med en till sjuk hund, en hund som man ständigt måste tänka sig för med. Men är det något jag lärt mig efter Tyras resa, så är det att hantera sånt här som är jobbigt, jag bryter ihop men efter ca 1 timme igen är jag tillbaka på banan igen.

Aysha kommer kunna leva ett bra liv, dock ska hon inte göra vissa saker för att förebygga och på så vis kunna ge henne de bästa förutsättningarna till ett så långt liv som möjligt.

Jag har ännu inte riktigt helt klart för mig hur jag ska lägga upp allt, men kommer inte att köra bruks med henne som jag tänkt utan vi riktar in oss på Rallylydnad istället och kanske vanlig lydnad. Agility är bara att glömma för Ayshas del. Jag ska undvika höga hopp för henne också.

Men hittills är min plan att ringa till SKK:s avläsare som läst av Ayshas plåtar och höra hennes utlåtande, vad hon anser om bilderna och hur allvarligt det är, och höra vad hon tycker att bästa tillvägagångssättet blir för att Aysha ska leva så smärtfritt som möjligt. Steg 2 blir att kontakta ReDog i Västerås där Stefan Rosén jobbar, han är en bland dom bästa i Sverige på rehab för hundar och sen lägga upp en bra plan med honom. Steg 3 är att kolla över vad det finns för alternativa foder för hundar med atros och även kostillskott som kan hjälpa.

Sen kan jag göra mycket själv med Aysha, jag ska lägga stor vikt vid uppvärming och nedvarvning och låta henne simma nu när det blir säsong för det. Om det är det som kommer bli hennes huvudrehabilitering vet jag inte det kan jag inte svara på utan det överlåter jag till ReDog teamet. Så imorgon har jag lite samtal att ringa och tur att internet finns så man kan läsa sig till lite vad detta innebär, för jag är rätt dålig inom ämnet.

Så alltså, det blir inte alltid som man tänkt sig, men det viktiga är att man gör det bästa av situationen och inte ger upp utan ser möjligheterna istället för hindren och begränsningarna!

Tack för ordet!

Camilla

Mattes knasfia =)

Min vackra lilla hoppetossa!

Mina senaste inlägg har varit fattiga på bilder, jag som älskar att fotografera och har många bilder.. men jag har inte hittat passande bilder till de senaste inläggen tyvärr. 

Jag tänkte kompensera er med ett bildinlägg idag.. dessutom passar det ganska bra som helg-"läsning", tycker jag :) 

Bilderna är tagna på senaste hundträffen.

Hanna-Karin har pepp-talk med sin vackra dam Dhiva. 

Det verkar ha hjälpt, hon fick ju energi till tusen ;) 
 

Lena's barnbarn Opie-dopie. Hur söt får man vara? Tror ni han var i kidnappningsfara? 
 

Dhiva är så vacker, så vacker.
 

Här är Opie igen, balans-övning.. 

Han tar det till en högre nivå... 

Här är unga amstaff-tiken Irie, snart 1 år. 
 

Jag och DD tränar lite Rallylydnad. När hon vill så är hon så jävla duktig!

Men ibland måste jag vara övertydlig med skyltarna: "Ser du att det står 'Långsamt tempo' på denna skylt?"
    

DD är ju - som ni förstår - inte läskunnig.. hon läste att det stod 'Inte nudda mark'
 

Här är Sigge, en miniatyrbullterrier. Så himla vacker! 

Och pensionärsparet Dhiva och Bob, 11 respektive 8 år "unga".

Och charmiga Martin med öronen på kant.

Det var allt för idag! Hoppas ni får en härlig vårfin helg :)

//Paula & DD        

Nisse, taxen som försvann i lördags förmiddag återfanns i onsdags på morgonen, han var välbehållen och mådde alla tiders och var så pigg och glad. Men i måndags var olycka framme igen, en valp på ca 6 månader sprang bort från sin husse och är fortfarande ej återfunnen =(

Snälla hjälp till att leta efter Sacha. Igår ( onsdag ) kom det in tips om att man sett en kvinna i 25-30 års åldern med en hund som sett ut som Sacha, och hunden hade varit obekväm så kvinnan hade fått locka på den med godis för att få den att gå. Detta var i Nyfors i Eskilstuna. Det positiva med detta är att om kvinnan har Sacha är att hon inte är ute på natten nu när det är så kallt, men valpen behöver få komma hem till sina rätta ägare.

Såhär ser hon ut:

Här kommer lite infotext som ligger ute på fb om Sacha:

NÅGON SOM SETT SHASA? Hon försvann vid 21 tiden från Vilsta - Eskilstuna den 5 Mars ! ---*  Vi ber Er vara observanta då hunden kan vara stulen efter att den sprungit iväg.---*

Sasha är en amstaffblandning på cirka halvåret. Hon är grå/brun tigrerad. Hon är lite vit på magen och kring halsen.

Hon var ute med två andra hundar och lekte nedanför vilstabacken, Eskilstuna runt 20 tiden den 5/3. Hon och de andra hundarna var lösa  och lekte när Sasha plötsligt drar iväg med fart mot ett hotell som ligger i närheten utav backen. Alla springer efter henne men utan resultat hon var helt borta och kom inte när de ropade.

Vilsta är ett friluftsområde som har restaurang, raststuga, hotell, skidbacke, promenadspår i skogen, idrottshall,  gym och hotell. Det är ett ställe som är fullt med besökare på dagarna och kvällarna. Vi har gått i skogen och letat flera gånger och gått runt området och närområden. Vi har även satt upp lappar i områden kring vilsta så som, Viptorp och skogsängen.

Sahsa är en otroligt snäll och kelig hund men hon kan vara lite hoppig. Hon har haft det tufft i sitt liv då hennes tidigare ägare inte behandlade henne som man ska så hon kan säkert vara lite nervös och stressad mot människor hon inte känner. Sasha har ett svart halsband på sig med silvriga detaljer.

Hittelön utlovas.

Mvh Isabelle och Oliver

Om någon hör något snälla hör av er till 0736587330 eller
0706262920

Det känns så roligt och spännande att jag fått äran att blogga här en dag i veckan. Naturligvis hoppas jag att ni läsare också tycker att det ska bli spännande att ta del av mina ringa erfarenheter som jag väger upp med en enorm fantasi för inlärning/problemlösning :)

Jag heter Pierina men kallas av alla för Pia, är nyss fyllda 40 och har en dotter, Emelie, som strax fyller 18. I hela mitt liv har jag älskat djur och då speciellt hundar, Emelie likaså. Jag har inte haft så många själv, 4 omplaceringar och en valp, men jag har gladeligen tagit hand om andras hundar också.

Mitt starkaste minne sen jag var liten (runt 8 år) är att jag tog sommargrannens spets och skulle lära den att vara lös och gå fot. Ägaren var en gammaldags jägare till gubbe och han skrattade gott och önskade mig lycka till.... 

Efter 2 veckors träning, då pratar vi inte träning grundad på kunskap eftersom jag var barn och inte hade den minsta kunskap, så visar jag upp för gubben att denna utpräglade jakthund utan en tillstymmelse av grundlydnad gick fot utan koppel och även kom på inkallning i skogen :)
(Behöver jag tillägga att gubben stod paralyserad med gapande mun)

Det jag gjorde utan att veta om det, var att bygga upp en positiv relation till hunden och visade honom att det var roligt att vara med mig. Jag har tur som har detta starka minne för det har dels gått som en röd tråd i mitt liv och dels för att vi verkligen idag haft nytta av det i vår relation med Enzo och definitivt varit en sporre: Ge Inte Upp vad alla andra än säger och tycker.

Vi har för tillfället en Katt, Roffe okänd ålder, som jag köpt från katthemmet i Sundsvall, en tik Cilla 9år, omplacerad till oss för 2 år sen (schäfer/rottweiler/vit herdehund) som är den piggaste tant jag träffat :) Härligt positiv till all träning och i mitt tycke snabblärd (Enzo slår henne med hundlängder i just inlärning).
Sen har vi Enzo... Enzo är Emelies hund och vi gjorde nog alla misstag man kan göra när vi bestämde oss för honom.

Emelie var sååå redo att bli med egen hund så vi började kolla omplaceringsannonser och hittade en Amstaff i Sollefteå som ännu en gång var tvungen att omplaceras. ”Ännu en gång” skulle ha gjort oss tveksamma och där gjorde vi första misstaget. Vi åker hela vägen till Sollefteå och träffar en helt vansinnigt okontrollerad bamse till hund! Emelie var såld medan jag tittade på tjejens uppträdande och kroppsspråk, jag skulle ha satt stopp där. Andra misstaget...

Fick veta att han varit hos valpköparen i ca 1 år, omplacerad hit där han varit 4 månader och dom orkade inte med honom. Tredje misstaget.... Han åker med hem! Fjärde misstaget....

7 månader senare lever han fortfarande med oss. Misstag eller inte så är han högt älskad :)

// Pia 

http://kamphund.bloggsida.se/paula-bloggar/att-kopa-hund

Detta är ca ett halvår sedan, och mycket har hänt sedan dess! 

För exakt ett år sedan var jag på en utställning. Jag såg att den rasen jag var intresserad av skulle ställas i samma ring som amstaffen, bara några raser senare. Jag frågade min vän som jag var med om vi kunde sitta kvar, och det var okej. Innan ringen ens startade kom det två kvinnor gående, med flera hundar var av just den rasen!! Dom satte sig bredvid oss. Efter en stund började vi småprata med dom, och efter ytterligare en stund berättade jag om mitt intresse för rasen. De båda pratade mycket gott om rasen och svarade tålmodigt på mina frågor. 

Vi pratade med dom i många timmar och jag blev hembjuden att träffa de båda och deras hundar i hemmiljö.

Kort därefter åkte jag och min sambo till en av dom, den andra kvinnan var där med några av sina hundar. Vi båda blev verkligen positivt överraskade av rasen! Särskilt min sambo som hade varit mycket skeptisk till mitt rasval ;)

Vi höll kontakten med uppfödaren, vi sågs emellanåt, både över en fika och på utställningar. Jag hade dock redan hittat "min" hund.. synd att hon var uppfödarens tilltänkta avelstik. Eller kanske tur? Jag berättade för uppfödaren om mitt intresse för tiken, och sa att jag är intresserad av kommande parningar av denna tik. 

En dag ser jag på hemsidan att uppfödaren söker fodervärd till en 1-årig tik. Eftersom hon bara hade en tik i den åldern så åkte hjärtat upp i halsgropen på mig!! Tänk om det var HON!!!! "Min"!!! 

Jag fick veta att det var så, och att uppfödaren gärna ville diskutera vidare ett ev. fodervärdsavtal med mig! Lyckan var gjord! Men, så kom tvekan. Jag hade ju nyss lagt detta på is, just för att låta DD mogna mer.

Skulle jag ta mig vatten över huvudet nu? 

Tiden gick, vi sågs ofta och höll tät kontakt. Slutligen kom vi överens om att jag skulle få låna tiken en månad, för att få känna på både rasen och henne. I oktober hämtade jag henne. 

Månaden gick och allt flöt på förvånansvärt bra! DD och "lånehunden" kom fint överens, och trots att DD är så lätt-stressad så tyckte jag inte att hon gick upp i stress alls, tack vare "lånehundens" lugna temperament. Härligt!

Jag och uppfödaren hade fin kontakt och allt var så rätt!! Allt var rätt "på papper". Rent praktiskt och teoretiskt var allt rätt. 

Varför sa då magen nej? 
 

Ni anar inte vilka problem jag hade, magen skrek nej, medan huvudet sa ja. "Detta är det du alltid velat ha, rätt ras, rätt utseende, rätt mentalitet. Hon och DD funkar ihop, hon är snäll, lugn och mycket enkel att ha och göra med." men magen sa nej nej nej. 

Länge gick jag och försökte övertala magkänslan, men den är svår att argumentera mot, ska ni veta. 

De få argument jag kom på, slogs ner med nej-känslan. 

Till slut kom jag till en återvändsgränd. Jag var tvungen att ta ett beslut, för min skull! Magen eller hjärnan? 

Jag valde magen. När jag väl hade bestämt mig att lyssna på magen, så kändes det så rätt. Ett lugn kom över mig, och trots att jag genast kände saknaden av att inte kunna få dela mitt liv med den tös jag lärt känna och börjat tycka om, så vet jag ju att hon har ett förträffligt liv hos uppfödaren. Jag vet att hon sätter var och en av sina hundar före sitt egna mående, och att dom får det dom behöver och mer därtill.  

Jag har dock inte gått lottlöst ur den här historien. Jag har funnit en uppfödare som gett mig stort hopp om framtiden och som jag hoppas kan bli min framtida uppfödare. Tack vare henne har jag fått lära känna rasen och hon har välkomnat både mig och min sambo med öppna armar i sitt hem. Hon har sett DD för den hon är; en väldigt glad skit! 

Alla säger: "Ta inte första bästa!!" men jag har fått svara: "Men om första ÄR den bästa?" för så känner jag med denna uppfödare. Det var den första jag kom i kontakt med, men bättre tror jag inte att jag hade kunnat hitta. 

Så livet fortsätter, för tillfället utan hund nummer två. 

 

Jag känner varje dag att jag gjorde rätt val! DD behöver mogna väldigt mycket mer innan hon kan bli en bra storasyster. Och som jag och Lena kom fram till; DD kommer bli lycklig över en "partner in crime" hur gammal hon än blir. 

Hon är inte den typen av hund som kommer bli "tråkig" och tappa leklusten för att hon passerar 5 år! Hon kommer högst troligt hålla igång tills hon trillar av pinnen vid en sisådär 77 års ålder ( minst!!! ..om jag får bestämma.)   

//Paula & DD 

Denna gången är det en amstaff tik vid namn Sasha som sprang bort från sin husse i Vilsta som ligger i Eskilstuna. Det hände vid kl 21 tiden på måndagkvällen ( 5/3 ) Jag väljer att länka till en blogg där det även finns bilder på tiken som är bortsprungen. Till er som bor i Eskilstuna eller omnejd som har möjlighet att gå en sväng i Vilsta och leta efter Sasha eller Nisse ( taxen ) är er hjälp varmt tacksamt! Just Er hjälp kan avgöra att dessa hundar kommer tillrätta igen.

Jag jobbar vaken natt inatt så slutar kl. 07.15 imorgon bitti så behöver sova till ca 13 på tisdagen, men efter det kommer jag och min hund Aysha ge oss ut till Vilsta igen för att söka efter Sacha och Nisse.

Jag vill hjälpa till med det lilla jag kan, även om jag inte känner dessa hundars ägare så vill jag bidra med det jag kan och hoppas att om detta skulle hända mig en dag, att det finns dom som tänker som jag och hjälper mig i den fruktansvärda situation ägarna just nu befinner sig i.

Här är länken till bloggen där det finns bilder på Sasha:

http://finest.se/amandaskog

//Camilla

se är en dvärgtax som är strävhårig och han försvann i lördags den 3/3 kl. 10.15 i Vilsta. Det var till höger om backen där den här frisbee banan börjar som Nisse sprang iväg mot skogen och kom aldrig tillbaka. Hans matte med familj och andra som velat hjälpa till har sökt efter Nisse hela helgen utan resultat. Nisse har ett svart täcke på sig med rött foder, att han har täcke på sig kan innebära att han sitter fast någonstans.

Snälla ni som bor i Eskilstuna med omnejd, har ni möjlighet att gå en sväng i Vilsta och leta efter Nisse vore det jätte snällt om ni gjorde det!

Nisse har även figurerat på fb sen i lördags som en efterlysning och även på blocket.

http://www.blocket.se/sodermanland/Har_nagon_sett_Dvargtaxen_Nisse_38955038.htm?ca=12&w=1

Jag förstod inte då att det är samma Nisse som jag och Tyra gått kurs med, nu spelar det ingen roll iof för det är lika hemskt att en hund är bortsprungen och ej återfunnen, men det känns ändå lite extra i hjärtat när man träffat Nisse och hans underbara matte. Nisse är en mkt söt lite hund och mkt snäll.

Så snälla, hjälp till att hitta Nisse!!! Jag och Aysha ska ge oss ut strax och leta.

Här är numret till Nisses matte: 070-733 86 90 och Nisses matte heter Anna.

I lördags var det dags för Aysha att göra debut i utställningsringen. Svenska Terrierklubben arrangerade en utställning i Sollentunas Rackethall. Det var sammanlagt 32 amstaffar anmälda denna dag. Tyvärr var det bara 2 st anmälda till Ayshas klass, unghundsklass tikar, hade varit lite roligare om det var flera i hennes ålder.

Aysha skötte sig så otroligt fint, jag har försökt träna så gott det går och har hunnit vara på 2 ringträningar för att försöka få lite hum om hur det är att försöka visa hund så bra det bara går. Många tror att det bara är att ta hunden och gå in i ringen och springa några varv, men det kan jag intyga att så är INTE fallet. Man måste ha en viss teknik och träning krävs för att det verkligen ska se snyggt ut.

Jag har ju bara haft Aysha sen slutet av november så jag trodde inte att det skulle gå så bra ärligt talat, hon håller fortfarande på att vänja sig vid Sverige och sånna här situationer. Där Aysha levt tidigare har hon levt helt fritt, sprungit ute hela dagarna och inte haft så mycket regler att följa. Så att bli satt på en utställning var nog lite väl magstark tyckte jag till en början, men åh så fel jag hade =)

Aysha tycker det är lite jobbigt att sitta i bur, vilket man får ha på utställning, så jag hade henne hos mig istället. Nackdelen med det är ju att hon inte kom undan och fick vila för sig själv då, för hon ville ju ha koll på allt som hände hela tiden. I buren kan dom få en stund för sig själva och komma bort från alla intryck som är på en utställning, men vi håller på att träna på att vara i buren så det kommer.

Hur gick det då? =)

Jo, Aysha vann sin klass vilket resulterade i att hon fick delta i klassen, bästa tik klassen. Där blev hon oplacerad, var 5 hundar som deltog och Aysha blev 5a. Och eftersom hon vann sin unghundsklass tik fick hon delta i bästa unghundklass där hon mötte sin kullbror och blev slagen av honom. Aysha blev även tilldelad ett CK, vilket betyder Champion Kvalité, så domaren tyckte att Aysha har goda möjligheter att bli champion i framtiden, vilket känns jätte roligt såklart.

Eftersom det var flera som ställdes ut från samma kennel som Aysha är ifrån blev det även en uppfödargrupp. Var bara en uppfödargrupp från amstaffens sida och det var Kennel Capa Tostas. Vi fick fint betyg och HP och fick tävla i stora finalringen på eftermiddagen mot alla andra rasers uppfödargrupper. I den blev vi oplacerade.

Det var Ayshas uppfödar som ställde henne på utställningen, jag var så nervös och kände att jag inte var tillräckligt förberedd kunskapsmässigt för att kunna ställa Aysha på bästa möjliga sätt. Men när det var dags för finalringen för uppfödargruppen blev jag övertalad att ställa Aysha själv så jag tog mod till mig och gjorde det, vilket jag är glad över att jag gjorde =) En härlig känsla det där att ha ett sånt fint samarbete med sin hund under den situationen som det faktiskt är på en utställning, mycket hundar och människor och massa ljud överallt. Krävs verkligen ett fint teamwork för att klara det och det tycker jag att vi hade jag och Aysha.

Tänk att det finns folk därute som tror och inbillar sig att amstaffs är blodtörstiga bestar, kan tycka att dom borde besöka en utställning någon gång, för om amstaffs vore det dom tror, hur skulle det då vara genomförbart med alla utställningar som äger rum varje år där flertalet amstaffs är med.

Nästa gång har jag lovat mig själv att jag ska ställa Aysha från början, har kollat lite på utställningar som kommer det här året och ska sätta mig en dag och anmäla oss till dom som känns bra och passar.

Här kommer Ayshas kritik som hon fick av domaren Mette Sorum, Danmark:

18 mån, tik med fin könsprägel, bra huvud och uttryck, korrekt burna öron, välplacerad skuldra, bra front och djup i kroppen, fin över och underlinje, korrekt svansplacering, fina breda lår, rör sig fritt när hon kommer igång, skulle önska längre steg, härligt temperament.

Jag och Aysha tränar lite utanför utställningshallen

Här är en filmsnutt när vi deltar i bästa uppfödargrupp i stora finalringen, vi blev dock oplacerade =) Aysha står som hund nr 2 om man ser från vänster sett.

Hoppas ni alla haft en toppen helg därute!

//Camilla