Hej på er alla läsare, idag ska jag skriva om något som jag tror att de flesta råkar ut för och det är en enorm mega jätte svacka när det kommer till motivation och träning och hund överhuvudtaget. Ibland tar energin slut helt, iallafall för min del och det känns som att man inte har en aning om alls hur man ska ta sig upp igen.

Igår körde jag rakt in i den där väggen, all lust och motivation rann av mig, jag bara gick och muttrade och tyckte att fy vad allt är jobbigt. Blir läget bättre av det?? Hahaha en näääääj så klart inte och jag vet ju att jag inte ska fortsätta muttra, men ja ibland är man en sån där surkossa som bara inte kan sluta.

Aysha blev bara jobbigare och jobbigare på promenaden, vems fel? Ja såklart mitt då jag bara fokuserade på mitt muttrande och surande och inte alls var en sån där lyhörd matte som man ska vara på en promenad om man vill ha bra hundmöten osv.

Hon spände upp sig och stirrade in sig på hundarna, sa inget, för är det någon som är socialiserad så är det ju min alldeles egna gathund Aysha, men tja, med en surkärring till matte i andra änden av kopplet kan ju tydligen få vilken hund som helst att bli hetsig *skrattar*

Jag insåg tillslut i mitt egna lilla åskmoln att jag inte skulle gå några längre promenader eller träna överhuvudtaget för jag skötte inte min del av avtalet och det är inte rättvist, så jag hade en liten ljus stund i allt mörker iallafall, även fast Aysha tyckte jag var hysteriskt tråkig.

Hela tiden när jag var sådär mörk och dyster tänkte jag att det är ingen ide att vara sådär, det gagnar inte mig, det gagnar inte hunden det är ju inte roligt för någon men vissa gånger kan jag inte bara låta bli.

Ibland undrar jag om dessa stunder krävs för att man ska rannsaka sig själv och sin träning ordentligt för när man kommit ur det så känns allt också så mycket bättre. Förmodligen har det någon funktion, men fyyyyy vad jobbigt det är när det blir så. Framstår jag som totalt crazy nu och skrämmer bort alla läsare?? Eller kan någon känna igen sig i det jag skriver?

Jag har även fastnat där jag fastnat med alla hundar sen jag blev mer kunnig på hund. Varga som var min första hund, henne tränade jag upp till lydnadsklass 3 utan problem, vi hade roligt och funderade inte så mycket mer på det, utan bara gjorde sakerna.

Men så vips så lärde jag mig massa saker, gick kurser, läste böcker och efter det fastnar jag då och då i det här kunskapsträsket och det resulterar i att jag inte gör något alls och blir paralyserad för jag vet att lär jag in detta fel så kan det bli sjukt jobbigt att lära om och då är jag fast.

Ibland kan jag önska att jag inte hade all kunskap inom lydnad jag faktiskt har och kunskap om inlärning och hur viktig den är om man vill sikta högt. Idag när jag tränar, tränar jag så målinriktat, och i de flestas ögon ses det som positivt och något bra, men det där roliga i träningen blir inte lika stort när man tränar så, för man tränar utifrån perfektion och det är ett påfrestande träningssätt. Man är ytterst petig och belönar inget som inte är precis exakt så som man vill ha det. Nu skriver jag på ett extremt sätt, men för att ni ska förstå hur jag tänker, sen är det klart att man belönar i små steg så hunden förstår vad man vill, men när den väl förstått så belönas bara perfektion och där tappar jag liksom sugen.

Nu kan man ju tycka att eftersom jag är så medveten om detta problem så borde det vara lätt att göra något åt det, men jag måste nog vara från en annan planet eller något för det är inte enkelt, jag blir sådär så jag överanalyserar allt och så blir jag paralyserad *skratt* Inte lätt att vara min hund inte och jag gnäller på att Aysha är jobbig *asgarvar*

Nu ska jag inte fastna i det där, något mer jag deppade över var det här med mitt val av ras, att ständigt ha folks ögon på sig tar energi, att ständigt få förklara sig, försvara sig och försöka sprida kunskap suger ur musten ur mig vissa perioder. Jag är med på olika forum där det diskuteras, ibland känner jag att jag ej borde vara med där, för det suger energi när man ska försöka förklara för folk hur rasen egentligen fungerar och hela tiden försöka vara trevlig och korrekt. Blääää säger jag bara för okunskap till rasers existens och bläääää till media som svartlistat raser och myntat begreppet som mördarhundar och kamphundar som är som stridsmaskiner.

Bläääää till alla idioter därute som äger bull och terrier raser som får människor i sin omgivning att tro på det media skriver om och blääääää till alla som gör dessa hundar så illa att dom sedan framstår som monster för att dom tappat all gnista till livet och tappat all tro till människan och på något sätt behöver få ur sig sin frustration och då riktar in sig på andra hundar. Mitt hjärta blöder för dessa hundar och det får mig så deprimerad ibland, tänk om jag ändå kunde rädda världen från denna pestsmitta till tanke kring vissa raser.

Jahapp, vad ville jag med detta inlägg då tro? Gnälla av mig lite faktiskt och visa min dark side =) Idag känns det lite bättre, jag ska verkligen försöka sluta träna utifrån perfektion och bara ha roligt, hur det går får jag uppdatera er om nästa måndag =) Tror även att jag är lite ur funktion just nu för jag är nervös inför vårt besök imorgon, tisdag, till Redog i Västerås. Vi ska ju dit för att få en plan kring Ayshas armbågar som är under all kritik tyvärr, så tror jag är så nervös över det att jag blir lite såhär ur fas.

Förlåt om jag svamlat en massa i detta inlägg, inte lätt ibland att få en inblick i mitt röriga huvud, men hoppas ni överlevde *ler*

Ha nu en riktigt skön dag allihopa och ta hand om er och era fyrbenta vänner!

//Camilla