http://kamphund.bloggsida.se/paula-bloggar/att-kopa-hund

Detta är ca ett halvår sedan, och mycket har hänt sedan dess! 

För exakt ett år sedan var jag på en utställning. Jag såg att den rasen jag var intresserad av skulle ställas i samma ring som amstaffen, bara några raser senare. Jag frågade min vän som jag var med om vi kunde sitta kvar, och det var okej. Innan ringen ens startade kom det två kvinnor gående, med flera hundar var av just den rasen!! Dom satte sig bredvid oss. Efter en stund började vi småprata med dom, och efter ytterligare en stund berättade jag om mitt intresse för rasen. De båda pratade mycket gott om rasen och svarade tålmodigt på mina frågor. 

Vi pratade med dom i många timmar och jag blev hembjuden att träffa de båda och deras hundar i hemmiljö.

Kort därefter åkte jag och min sambo till en av dom, den andra kvinnan var där med några av sina hundar. Vi båda blev verkligen positivt överraskade av rasen! Särskilt min sambo som hade varit mycket skeptisk till mitt rasval ;)

Vi höll kontakten med uppfödaren, vi sågs emellanåt, både över en fika och på utställningar. Jag hade dock redan hittat "min" hund.. synd att hon var uppfödarens tilltänkta avelstik. Eller kanske tur? Jag berättade för uppfödaren om mitt intresse för tiken, och sa att jag är intresserad av kommande parningar av denna tik. 

En dag ser jag på hemsidan att uppfödaren söker fodervärd till en 1-årig tik. Eftersom hon bara hade en tik i den åldern så åkte hjärtat upp i halsgropen på mig!! Tänk om det var HON!!!! "Min"!!! 

Jag fick veta att det var så, och att uppfödaren gärna ville diskutera vidare ett ev. fodervärdsavtal med mig! Lyckan var gjord! Men, så kom tvekan. Jag hade ju nyss lagt detta på is, just för att låta DD mogna mer.

Skulle jag ta mig vatten över huvudet nu? 

Tiden gick, vi sågs ofta och höll tät kontakt. Slutligen kom vi överens om att jag skulle få låna tiken en månad, för att få känna på både rasen och henne. I oktober hämtade jag henne. 

Månaden gick och allt flöt på förvånansvärt bra! DD och "lånehunden" kom fint överens, och trots att DD är så lätt-stressad så tyckte jag inte att hon gick upp i stress alls, tack vare "lånehundens" lugna temperament. Härligt!

Jag och uppfödaren hade fin kontakt och allt var så rätt!! Allt var rätt "på papper". Rent praktiskt och teoretiskt var allt rätt. 

Varför sa då magen nej? 
 

Ni anar inte vilka problem jag hade, magen skrek nej, medan huvudet sa ja. "Detta är det du alltid velat ha, rätt ras, rätt utseende, rätt mentalitet. Hon och DD funkar ihop, hon är snäll, lugn och mycket enkel att ha och göra med." men magen sa nej nej nej. 

Länge gick jag och försökte övertala magkänslan, men den är svår att argumentera mot, ska ni veta. 

De få argument jag kom på, slogs ner med nej-känslan. 

Till slut kom jag till en återvändsgränd. Jag var tvungen att ta ett beslut, för min skull! Magen eller hjärnan? 

Jag valde magen. När jag väl hade bestämt mig att lyssna på magen, så kändes det så rätt. Ett lugn kom över mig, och trots att jag genast kände saknaden av att inte kunna få dela mitt liv med den tös jag lärt känna och börjat tycka om, så vet jag ju att hon har ett förträffligt liv hos uppfödaren. Jag vet att hon sätter var och en av sina hundar före sitt egna mående, och att dom får det dom behöver och mer därtill.  

Jag har dock inte gått lottlöst ur den här historien. Jag har funnit en uppfödare som gett mig stort hopp om framtiden och som jag hoppas kan bli min framtida uppfödare. Tack vare henne har jag fått lära känna rasen och hon har välkomnat både mig och min sambo med öppna armar i sitt hem. Hon har sett DD för den hon är; en väldigt glad skit! 

Alla säger: "Ta inte första bästa!!" men jag har fått svara: "Men om första ÄR den bästa?" för så känner jag med denna uppfödare. Det var den första jag kom i kontakt med, men bättre tror jag inte att jag hade kunnat hitta. 

Så livet fortsätter, för tillfället utan hund nummer två. 

 

Jag känner varje dag att jag gjorde rätt val! DD behöver mogna väldigt mycket mer innan hon kan bli en bra storasyster. Och som jag och Lena kom fram till; DD kommer bli lycklig över en "partner in crime" hur gammal hon än blir. 

Hon är inte den typen av hund som kommer bli "tråkig" och tappa leklusten för att hon passerar 5 år! Hon kommer högst troligt hålla igång tills hon trillar av pinnen vid en sisådär 77 års ålder ( minst!!! ..om jag får bestämma.)   

//Paula & DD 

Denna gången är det en amstaff tik vid namn Sasha som sprang bort från sin husse i Vilsta som ligger i Eskilstuna. Det hände vid kl 21 tiden på måndagkvällen ( 5/3 ) Jag väljer att länka till en blogg där det även finns bilder på tiken som är bortsprungen. Till er som bor i Eskilstuna eller omnejd som har möjlighet att gå en sväng i Vilsta och leta efter Sasha eller Nisse ( taxen ) är er hjälp varmt tacksamt! Just Er hjälp kan avgöra att dessa hundar kommer tillrätta igen.

Jag jobbar vaken natt inatt så slutar kl. 07.15 imorgon bitti så behöver sova till ca 13 på tisdagen, men efter det kommer jag och min hund Aysha ge oss ut till Vilsta igen för att söka efter Sacha och Nisse.

Jag vill hjälpa till med det lilla jag kan, även om jag inte känner dessa hundars ägare så vill jag bidra med det jag kan och hoppas att om detta skulle hända mig en dag, att det finns dom som tänker som jag och hjälper mig i den fruktansvärda situation ägarna just nu befinner sig i.

Här är länken till bloggen där det finns bilder på Sasha:

http://finest.se/amandaskog

//Camilla