I detta inlägg kommer ni få en lite mer upplysande bild av den trasiga hundsjälen vi hämtade i Sollefteå.

En dag när Enzo bott hos oss ca 4 månader var jag inne på ett forum på FB och kommer i kontakt med en tjej som vet var Enzo kommer ifrån.

En tjej i Granloholm, Sundsvall, avlar på sina psykiskt ostabila Amstaffblandningar (vissa valpar säljs som Amstaff, vissa som Pitbull....), de flesta av valparna därifrån har hög stressfaktor och flera har blivit avlivade. Enzo, den stackars hundsjälen, har inte bara haft miljön emot sig utan även generna :(

När vi hämtade honom i Sollefteå och åkte hem till Sundsvall var resan en mardröm; han fes illa, skrek, skällde och levde rövare i bilen hela vägen. Första natten sov vi ingenting. Han for runt som en galning. Roffe satt högt upp och fnyste medan han blängde ilsket på odjuret, lycklig ovetande att han skulle bli bästis med ”denna sak”. Cilla fick ligga bakom mig i sängen för att få lite ro.

När det gått en vecka inser vi att han behöver lära sig ALLT! Gå i koppel, åka bil, regler, fysisk kontakt, kroppsspråk (hundspråk såväl som människospråk), socialt, hur man uppför sig med hundar och människor, vardagskommandon, av- och påknappen och framför allt bygga upp tilliten och förtroendet. Ja, han var som en skenande bulldozer.

Redan där borde vi kanske gett upp men ingen av oss är såna som ger upp. Första månaden gick mest ut på att lära honom reglerna hemma och att gå i koppel. Han opponerade sig mot allt med morr, skall, bett och hoppa omkring, till och med om man råkade putta till honom i sängen så lyfte han huvudet och morrade dovt. Tyst och stilla åkte han så ner från sängen enbart med hjälp av vår kropp, så det slutade han med rätt fort.

Fick han en tillsägelse av oss, Cilla eller Bruttan (En väns hund som vi är hundvakt åt ibland) så blev det ett herrans liv; skall med ögonen hysteriskt upp/åt sidan. Det tog nog närmare 1,5 månad innan han kunde acceptera en tillsägelse helt...

Här vill jag poängtera att våra tillsägelser inte innehåller våld av något slag. Exempel på tillsägelser är;
Bus i soffan är inte tillåtet=Vi pekar med hela armen ner på golvet sätter vår kropp bakom honom och föser ner honom på golvet.
För uppspelt och inte lyssnar på ”nu räcker det”=Vi går mot honom och pekar med hela armen mot ett annat rum och vallar tysta in honom i det rummet avskilt från resten av flocken för eftertanke

Så våra tillsägelser är väldigt tysta, lugna och tydliga :)

Han ville gärna vara nära men var ändå skeptisk mot fysisk kontakt. Det tog veckor innan vi kunde krama eller bara hålla honom utan att han blev hysterisk. Så det blev nästa sak för inlärning.

”Flytta dig” med endast kroppskontakt tränade vi mycket på, först var han som en gråsugga med betongtassar fastgjord i golvet. I träningen för inlärning av saker använder vi klicker och gör dom "fel" göms belöningen, men med dessa vardagssaker belönar vi inte utan där "kräver" vi bara respons.

Ett människoexempel; Om jag ska in i kylskåpet och Emelie står i vägen, jag lägger en hand på hennes arm och hon flyttar sig så inte berömmer jag henne för det. Det är vårt fysiska språk vilket vi även använder på våra hundar. Helt plötsligt en dag när jag lägger min hand på Enzos bringa "flytta dig lite" så bara flyttade han sig.... Det hade släppt :D

Detta är bara en liten del av vad augusti 2011 innehöll och nog tänkte man många gånger att det kommer inte funka, vi kommer att få avliva honom för han är ett hopplöst fall eller så har vi inte tillräckliga kunskaper.... Men, de små små framgångar vi gjort peppar oss hela tiden att försöka igen, försöka på ett annat sätt och nog får man använda fantasin för att komma på andra vägar och andra sätt som passar honom.

Allt detta är han värd för härligare monster har jag aldrig träffat :)