Här kommer en liten update ifrån mig och Supra.  Jag tänkte att ni skulle få ta del av våra mål för året. På så vis kan jag kanske inspirera både er och mig själv att faktiskt sätta upp lite mål och framförallt att fullfölja dem. :)

År 2012 vill jag göra/uppnå följande:
*Supras höftleds- och armbågsröntgen.
*Ett MH-test.
*Minst 3 officiella utställningar.
*Ta tag ordentligt med skolan nu sista vevan så att jag sedan kan titulera mig som cert. Hundinstruktör och på så vis få möjlighet att söka jobb som faktiskt tilltalar mig.
*Och om möjlighet finns så vill jag få testa Supra på agilityplanen. Inte seriöst med tävlingar och sådant, men åtminstone som träningsform då jag tror det skulle passa henne perfekt.

Jaa, det var väl de målen jag kan komma på just nu. Jag tänkte försöka att komma ihåg att plocka fram listan framåt sommaren igen och stämma av hur det ser ut då, om vi lyckats åstadkomma några punkter och sådär.

Vi påbörjade faktiskt utställningsåret i lördags på en liten inofficiell utställning i Strömsund, Jämtland.

Resultatet blev över förväntan då hon fick jättebra kritik och slutade som BIG2. Riiktigt kul!

Dessutom fyllde hon två år så vi avslutade dagen med en smarrig tårta av våfflor, lite grädde, blandade hundgodisar, köttbullar och så två "ljus" av kattgodis. :D

Ha det bra allihop!

//Jennica och Supra

Hej på er alla läsare, idag ska jag skriva om något som jag tror att de flesta råkar ut för och det är en enorm mega jätte svacka när det kommer till motivation och träning och hund överhuvudtaget. Ibland tar energin slut helt, iallafall för min del och det känns som att man inte har en aning om alls hur man ska ta sig upp igen.

Igår körde jag rakt in i den där väggen, all lust och motivation rann av mig, jag bara gick och muttrade och tyckte att fy vad allt är jobbigt. Blir läget bättre av det?? Hahaha en näääääj så klart inte och jag vet ju att jag inte ska fortsätta muttra, men ja ibland är man en sån där surkossa som bara inte kan sluta.

Aysha blev bara jobbigare och jobbigare på promenaden, vems fel? Ja såklart mitt då jag bara fokuserade på mitt muttrande och surande och inte alls var en sån där lyhörd matte som man ska vara på en promenad om man vill ha bra hundmöten osv.

Hon spände upp sig och stirrade in sig på hundarna, sa inget, för är det någon som är socialiserad så är det ju min alldeles egna gathund Aysha, men tja, med en surkärring till matte i andra änden av kopplet kan ju tydligen få vilken hund som helst att bli hetsig *skrattar*

Jag insåg tillslut i mitt egna lilla åskmoln att jag inte skulle gå några längre promenader eller träna överhuvudtaget för jag skötte inte min del av avtalet och det är inte rättvist, så jag hade en liten ljus stund i allt mörker iallafall, även fast Aysha tyckte jag var hysteriskt tråkig.

Hela tiden när jag var sådär mörk och dyster tänkte jag att det är ingen ide att vara sådär, det gagnar inte mig, det gagnar inte hunden det är ju inte roligt för någon men vissa gånger kan jag inte bara låta bli.

Ibland undrar jag om dessa stunder krävs för att man ska rannsaka sig själv och sin träning ordentligt för när man kommit ur det så känns allt också så mycket bättre. Förmodligen har det någon funktion, men fyyyyy vad jobbigt det är när det blir så. Framstår jag som totalt crazy nu och skrämmer bort alla läsare?? Eller kan någon känna igen sig i det jag skriver?

Jag har även fastnat där jag fastnat med alla hundar sen jag blev mer kunnig på hund. Varga som var min första hund, henne tränade jag upp till lydnadsklass 3 utan problem, vi hade roligt och funderade inte så mycket mer på det, utan bara gjorde sakerna.

Men så vips så lärde jag mig massa saker, gick kurser, läste böcker och efter det fastnar jag då och då i det här kunskapsträsket och det resulterar i att jag inte gör något alls och blir paralyserad för jag vet att lär jag in detta fel så kan det bli sjukt jobbigt att lära om och då är jag fast.

Ibland kan jag önska att jag inte hade all kunskap inom lydnad jag faktiskt har och kunskap om inlärning och hur viktig den är om man vill sikta högt. Idag när jag tränar, tränar jag så målinriktat, och i de flestas ögon ses det som positivt och något bra, men det där roliga i träningen blir inte lika stort när man tränar så, för man tränar utifrån perfektion och det är ett påfrestande träningssätt. Man är ytterst petig och belönar inget som inte är precis exakt så som man vill ha det. Nu skriver jag på ett extremt sätt, men för att ni ska förstå hur jag tänker, sen är det klart att man belönar i små steg så hunden förstår vad man vill, men när den väl förstått så belönas bara perfektion och där tappar jag liksom sugen.

Nu kan man ju tycka att eftersom jag är så medveten om detta problem så borde det vara lätt att göra något åt det, men jag måste nog vara från en annan planet eller något för det är inte enkelt, jag blir sådär så jag överanalyserar allt och så blir jag paralyserad *skratt* Inte lätt att vara min hund inte och jag gnäller på att Aysha är jobbig *asgarvar*

Nu ska jag inte fastna i det där, något mer jag deppade över var det här med mitt val av ras, att ständigt ha folks ögon på sig tar energi, att ständigt få förklara sig, försvara sig och försöka sprida kunskap suger ur musten ur mig vissa perioder. Jag är med på olika forum där det diskuteras, ibland känner jag att jag ej borde vara med där, för det suger energi när man ska försöka förklara för folk hur rasen egentligen fungerar och hela tiden försöka vara trevlig och korrekt. Blääää säger jag bara för okunskap till rasers existens och bläääää till media som svartlistat raser och myntat begreppet som mördarhundar och kamphundar som är som stridsmaskiner.

Bläääää till alla idioter därute som äger bull och terrier raser som får människor i sin omgivning att tro på det media skriver om och blääääää till alla som gör dessa hundar så illa att dom sedan framstår som monster för att dom tappat all gnista till livet och tappat all tro till människan och på något sätt behöver få ur sig sin frustration och då riktar in sig på andra hundar. Mitt hjärta blöder för dessa hundar och det får mig så deprimerad ibland, tänk om jag ändå kunde rädda världen från denna pestsmitta till tanke kring vissa raser.

Jahapp, vad ville jag med detta inlägg då tro? Gnälla av mig lite faktiskt och visa min dark side =) Idag känns det lite bättre, jag ska verkligen försöka sluta träna utifrån perfektion och bara ha roligt, hur det går får jag uppdatera er om nästa måndag =) Tror även att jag är lite ur funktion just nu för jag är nervös inför vårt besök imorgon, tisdag, till Redog i Västerås. Vi ska ju dit för att få en plan kring Ayshas armbågar som är under all kritik tyvärr, så tror jag är så nervös över det att jag blir lite såhär ur fas.

Förlåt om jag svamlat en massa i detta inlägg, inte lätt ibland att få en inblick i mitt röriga huvud, men hoppas ni överlevde *ler*

Ha nu en riktigt skön dag allihopa och ta hand om er och era fyrbenta vänner!

//Camilla

Det är svårt att med ord och skrift beskriva hur Enzo reagerar på vissa saker, man måste nästan se det med egna ögon.... Men lite lätt kan man beskriva det så här;

Han blir okontaktbar, tokstressad, ögonvitorna blir tomteröda, blodsprängd runt ögon och nos, hjärtat bankar som ett lokomotiv i 300km/tim, tar man det minsta i honom kastar han sig åt alla håll och hugger blint. Sen finns det lite varianter i form av samma symtom men lindrigare :) Hade han varit en människo-man hade jag anmält honom för sambomisshandel och han hade fått besöksförbud!

De saker som utlöser detta beteende är; Bilen, Hårtorken, Dammsugaren, Sladdar man tar i, Plattången, Plastpåsar och Symaskinen.... Hm, alltså det mesta i vardagen :)

Visst är han go´ vår lilla gris?

Med alla mina hundar i alla år har jag varje kväll haft ”egenmys”, då jag sitter på golvet och dom ligger bredvid eller framför mig och blir bara klappad och myst med. Inget tvång på att det ska borstas eller klippas klor, endast mys.

Första gången jag satte mig på golvet när Enzo flyttat in så hade jag 30 kg hundmassa över hela mig.... Det var förmodligen väldigt konstig situation för honom och inte gick det att mysa för så fort man tog i honom så exploderade han av konflikten av alla känslor som tydligen bubblade upp i honom

Massage är bra för stressade hundar har jag hört. Jag kan inte massera på riktigt utan jag mer smeker i lugna rörelser hela kropparna. Men hur masserar man en hund som studsar, vägrar lägga sig och hugger mina armar och ben blå/gul/svarta???

Det blev till att han fick hålla på fast jag hela tiden smekte/masserade hans ben och rygg där jag kom åt. Efter någon månad satte han sig och slutade bita mig. Efter ytterligare en månad la han sig första gången och himlans vad lycklig jag var! Han kastar sig inte på golvet ännu men han tycker det är skönt så när han uppför sig illa och jag slutar, då lugnar han sig direkt och kommer tillbaka för lite mer mys :)

Så här ”fort” (allt är relativt) går det nu när jag sätter mig ner på golvet

En annan egenhet han har är att han hämtar saker hela tiden! Varenda kväll låter vi så här; Inte äta på blommorna, Det är min borste, Mina trosor!, Inte bita på fjärrkontrollen (en har blivit massakerad), Det är Emelies strumpor, Passa katten! mm mm

Jag har sagt till Emelie att inte ”banna” honom för detta för jag tänkte att det måste gå att göra det till något produktivt och så kom jag på vad! Varje gång han hämtat något nu så klickar vi och belönar, det är ju början till sakletande :D

Kliver hunden upp på bordet så fundera en gång till, är det verkligen negativt? Kan jag göra detta till något positivt/produktivt? Vad glad att hunden tar initiativ och använd din fantasi till att göra det till en uppgift istället :)

Det tycker jag alla ska tänka lite extra på, allt som VI tycker är negativt behöver inte vara det. Det är bara vår begränsade hjärna som sätter gränser för det potentiella.

// Pia

Vissa verkar nöja sig med att ha en "trevlig" tik för att plötsligt involvera sig i hundaveln. Att hon inte är registrerad, inte hälsotestad eller meriterad på något sätt vägs upp av ägarens magnifika förmåga att kunna SE att hon är frisk och är bra mentalt. Men okej, låt oss säga att du har kunskapen och viljan att använda en bra hund i avel, och har blivit välsignad med just en sådan tik, vad är då nästa steg?En hane! En hane som väger upp tikens brister, som passar både linjemässigt och mentalt. Tänk om du har hittat just en sådan! Du har en tik som är avelsduglig, och en hane som matchar henne. Då är det ju bara att köra!! ..eller..?Vad behöver du mer? Kunskap om parning är ett bra första steg. Kunskap om dräktighet, och självklart om förlossning. Sen är det väl allt? En fin valplåda, och allt är kirrat och klart. ..eller..?Har du möjlighet att hålla valparna tills rätt hem dyker upp? Även om det råkar vara 4-5 stycken kvar som blir uppemot 5, 6, eller till och med 7 månader. Har du möjlighet, tiden och platsen att ha hand om dessa unghundar? Det räcker ju inte med rastning, dom är ju i ålder för inlärning och köper man en 6-månaders valp så räknar man nog med att den fått grunderna inlärda åtminstone. Hur många tänker på detta inför kommande kull? För få, om man ska tro annonserna på blocket där hot om avlivning ofta förekommer som sälj-argument. En annan sak jag undrat en del över det sista är när hanhundsägarna kommer börja ta sitt ansvar inom aveln! Visst är det tikägaren som väljer hane, men hanhundsägaren FÅR lov att tacka nej!Det är inte försvarbart att låna ut sin hane med C-höfter till en tik med D-höfter!! Har hon dessutom (som i detta specifika fall) 2:or på armbågarna så ska inte ens TANKEN finnas hos hanhundsägaren!!Jag ser inget annat motiv än PENGAR i en sådan parning!!!Se skillnaden, Camilla sliter sitt hår och kommer göra allt i din värld för att Aysha inte ska få problem med sina pålagringar, så har vi oansvariga ägare (jag vågar nästan kalla dom djurplågare) som parar sin tik med så kraftiga pålagringar.. Jag frågade en tjej som har en hane som är otestad på ataxi, om hon ville låna ut honom till en Carrier-tik.. ja, det var ju tikägarens ansvar att ta den risken, ansåg hon. Nä! Det är för fan DITT ansvar att säga nej!När ska vi ta vårt ansvar?? Tänk på djuren :(Ett svammel-inlägg från en trött Paula. 

Jag har blivit en riktigt sann specialsöksnörd så därför tänkte jag berätta lite om denna utmärkta aktivering :)

Specialsök är alltså en sökuppgift som kan varieras i massa former och för ett oändligt antal preparat. Det vi känner mest till är väl narkotikasök, bombsök och kantarellsök där kantarellsöket varit det mest populära bland privatpersoner med hund.

När jag först hörde talas om specialsök hade jag ingen aning om vilken potential denna aktivering egentligen har och om man då som jag först kommer i kontakt med en person som är med i ett cancersöksprojekt var det som om jag kom till himlen. Just detta har faktiskt kommit upp via media bla TV4s Nyhetsmorgon.

Det jag och förmodligen de flesta tänker på är att "hur görs det praktiskt? Ska hundarna träffa olika personer och sen markera om dom har cancer?" men så är det absolut inte. Grovt förklarat går det till så här; De patienter som ska testas får andas ut i en steriliserad burk med en vätska och sen skickas detta prov till hundarna som är med i projektet. När provet ska sökas igenom av hunden så läggs en liten del av vätskan i en sökburk som ställs på en skena på en sk plattform (se bild nedan), hunden har klickats in för cancer och plattformen har sju burkar (1 med cancerdoft, 6 med annan doft för störning). Sen är det bara för hunden att markera den doft den är inklickad på dvs cancer :=) Helt fantastiskt!

Foto: Nordiska Hund
Här är min hund Cilla, blandras på 9 år, som precis blivit inklickad på heroin och hon söker med störningar som bla saft, kaffe, salt

Det som är så bra med specialsök är att det är lika lätt att göra aktiveringen hemma (även om jag föredrar plattform) :)

Det du behöver är 3-4 burkar (diskad), En tepåse, Klicker, Godis och En hund
Stoppa ner tepåsen i en av burkarna och sätt dig på golvet med din hund framför dig sittande, kommendera "leta" eller "sök" (vad du vill ha som kommando) och när hunden sveper förbi den rätta burken klickar du och belönar. Efter någon gång kommer poletten ramla ner för hunden, vilket sker rätt fort, och kommer aktivt att nosa efter det preparat den får belöningen för :D

Tänk bara på att det är hemskt jobbigt för hunden mentalt så korta pass, 3 minuter, och ge ett frikommando med lite lek mellan passen som inte ska vara så många heller, jag brukar köra regeln 3x3, 3 minuter 3 gånger
Nedan är Enzo, vår slyngel och Cilla som söker te hemma i köket :)

Letar man på YouTube får man massor av inspiration och idéer om hur man går tillväga i början och jag vet att även Camilla som bloggar här har lagt upp filmer på henne och Aysha när dom precis börjat söka :D

Jag kan även rekommendera Nordiska Hund och Flink Bisk som inspirationskällor :)

Lycka till!
//Pia 

I detta inlägg kommer ni få en lite mer upplysande bild av den trasiga hundsjälen vi hämtade i Sollefteå.

En dag när Enzo bott hos oss ca 4 månader var jag inne på ett forum på FB och kommer i kontakt med en tjej som vet var Enzo kommer ifrån.

En tjej i Granloholm, Sundsvall, avlar på sina psykiskt ostabila Amstaffblandningar (vissa valpar säljs som Amstaff, vissa som Pitbull....), de flesta av valparna därifrån har hög stressfaktor och flera har blivit avlivade. Enzo, den stackars hundsjälen, har inte bara haft miljön emot sig utan även generna :(

När vi hämtade honom i Sollefteå och åkte hem till Sundsvall var resan en mardröm; han fes illa, skrek, skällde och levde rövare i bilen hela vägen. Första natten sov vi ingenting. Han for runt som en galning. Roffe satt högt upp och fnyste medan han blängde ilsket på odjuret, lycklig ovetande att han skulle bli bästis med ”denna sak”. Cilla fick ligga bakom mig i sängen för att få lite ro.

När det gått en vecka inser vi att han behöver lära sig ALLT! Gå i koppel, åka bil, regler, fysisk kontakt, kroppsspråk (hundspråk såväl som människospråk), socialt, hur man uppför sig med hundar och människor, vardagskommandon, av- och påknappen och framför allt bygga upp tilliten och förtroendet. Ja, han var som en skenande bulldozer.

Redan där borde vi kanske gett upp men ingen av oss är såna som ger upp. Första månaden gick mest ut på att lära honom reglerna hemma och att gå i koppel. Han opponerade sig mot allt med morr, skall, bett och hoppa omkring, till och med om man råkade putta till honom i sängen så lyfte han huvudet och morrade dovt. Tyst och stilla åkte han så ner från sängen enbart med hjälp av vår kropp, så det slutade han med rätt fort.

Fick han en tillsägelse av oss, Cilla eller Bruttan (En väns hund som vi är hundvakt åt ibland) så blev det ett herrans liv; skall med ögonen hysteriskt upp/åt sidan. Det tog nog närmare 1,5 månad innan han kunde acceptera en tillsägelse helt...

Här vill jag poängtera att våra tillsägelser inte innehåller våld av något slag. Exempel på tillsägelser är;
Bus i soffan är inte tillåtet=Vi pekar med hela armen ner på golvet sätter vår kropp bakom honom och föser ner honom på golvet.
För uppspelt och inte lyssnar på ”nu räcker det”=Vi går mot honom och pekar med hela armen mot ett annat rum och vallar tysta in honom i det rummet avskilt från resten av flocken för eftertanke

Så våra tillsägelser är väldigt tysta, lugna och tydliga :)

Han ville gärna vara nära men var ändå skeptisk mot fysisk kontakt. Det tog veckor innan vi kunde krama eller bara hålla honom utan att han blev hysterisk. Så det blev nästa sak för inlärning.

”Flytta dig” med endast kroppskontakt tränade vi mycket på, först var han som en gråsugga med betongtassar fastgjord i golvet. I träningen för inlärning av saker använder vi klicker och gör dom "fel" göms belöningen, men med dessa vardagssaker belönar vi inte utan där "kräver" vi bara respons.

Ett människoexempel; Om jag ska in i kylskåpet och Emelie står i vägen, jag lägger en hand på hennes arm och hon flyttar sig så inte berömmer jag henne för det. Det är vårt fysiska språk vilket vi även använder på våra hundar. Helt plötsligt en dag när jag lägger min hand på Enzos bringa "flytta dig lite" så bara flyttade han sig.... Det hade släppt :D

Detta är bara en liten del av vad augusti 2011 innehöll och nog tänkte man många gånger att det kommer inte funka, vi kommer att få avliva honom för han är ett hopplöst fall eller så har vi inte tillräckliga kunskaper.... Men, de små små framgångar vi gjort peppar oss hela tiden att försöka igen, försöka på ett annat sätt och nog får man använda fantasin för att komma på andra vägar och andra sätt som passar honom.

Allt detta är han värd för härligare monster har jag aldrig träffat :)

Ibland tänker jag att man borde ha på ett blocket-filter på sin dator, vad ska man in där och göra? Man blir bara ledsen och oroar sig över djuren. 

Jag kan verkligen inte titta på annonser på blocket utan att må dåligt över dessa djur. 

Jag har många gånger tänkt att jag vill jobba med hundar på ett eller annat sätt. Först kände jag intresse för att hjälpa hundar som råkat illa ut, jobba på Länsstyrelsen eller på ett omplaceringshem, till exempel. Men efter en tids funderade så insåg jag att jag inte skulle klara av det! Det hade fått mig att må för dåligt. 

Så mina tankar riktades åt att utbilda mig till hundinstruktör och därmed hjälpa hundar och deras ägare.. men jag har nyligen insett att det inte heller skulle fungera. Det skulle göra ont i mig att även träffa på alla dessa hundar som mår "vardags-dåligt".. hur ska jag förklara hur jag menar.. Jo, hundar som inte har det dåligt, men inte heller har det tillräckligt bra. Hundar som får komma ut på "långpromenad" i 15-20 minuter, som aldrig får den uppmärksamhet och stimulans som dom behöver och förtjänar. Hundar som är ensamma för länge och för mycket, som inte blir uppskattade för att dom är dom, som inte blir älskade och ompysslade. 

Och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det är så otroligt många hundar som lever på detta sätt, och det plågar mig! Hur skulle jag klara av att se detta - kanske dagligen - om jag jobbade med hundar? 
Visst, det värmer förbannat mycket när jag sedan ser hundar som mår bra, och får det dom förtjänar och kanske till och med lite till.. men jag vet inte om det skulle väga upp tankarna och ömkan jag känner för de som mår dåligt.

Så när jag tittar på blocket, och ser hundar med svampiga tassar (som sägs vara fullt friska), hundar med långa vanvårdade klor, och 9-10 veckor unga valpar som ägaren "inte har tid med på grund av jobb", så knyter det sig i magen. Likadant är det när jag ser hundar som parats och inte har några som helst hälsotester, inte ens ataxi-test! Det är en väldigt stor risk att valparna ur en sådan kombination kommer drabbas av sjukdomen och utsättas för lidande. 

Eller när jag ser uppdateringar på Facebook om "långpromenader" på under 2 km! LÅNGPROMENAD?? Visst, det finns många andra sätt att aktivera sina djur på, men ni kan väl ändå alla hålla med om att en långpromenad inte är 2 km? 

Jag får avsluta detta inlägg med att tänka på den värme som sprider sig när jag ser hundar och deras ägare som trivs tillsammans, som mår bra ihop, och som har en fin och respektfull relation sinsemellan. 

Hanna-Karin och Dhiva är mitt stående prakt-exempel på detta.

//Paula & DD        

Förra veckan var jag iväg med Aysha, närmare bestämt förra torsdagen och röntgade hennes armbågar och höfter. Något jag tycker alla ska göra på sina hundar oavsett renras eller blandras, just för att få veta statusen på sin egen hund och utifrån det kan lägga upp saker och ting för att hunden ska få dom bästa förutsättningarna till ett bra liv.

Röntgen bokas hos veterinär och det går till som så att hunden får komma in och så kollar dom av registreringen på hunden, i Ayshas fall då hennes chip. Man väger hunden för att ha koll på hur mkt sedering som ska ges. Aysha vägde hela 26.9kg, det hade jag aldrig kunnat ana, tycker hon är rätt slank faktiskt =)

Sen så får dom en spruta av lugnande ( sedering ) som sätts någonstans på hunden i en muskel, i vårat fall så blev det i hennes ena bakben. Jag valde själv att vid just det tillfället ha munkort på Aysha eftersom jag inte känner henne så pass väl ännu, så då ville jag inte ta några risker, för vet att det kan kännas när dom får en nål rakt i muskeln. Aysha reagerade inte ett dugg dock så det var ju bra.

Sen är det viktigt att man inte håller på och pratar med hunden och gör en massa höga ljud, för dom blir känsliga av drogningen och hör och ser saker mkt starkare och eftersom dom är påverkade kan det även hända att en biverkning på preparatet blir att hunden blir aggressiv och det enbart pga drogen, INGET annat. Så under själva hanteringen när hunden är drogad väljer de flesta kliniker att ha munkort på just för en säkerhetsåtgärd.

För en del hundar kan det ta en stund innan dom blir påverkade av preparatet. Jag trodde det skulle ta ett tag för Aysha eftersom hon var lite uppjagad pga att en annan hund som var på kliniken satt och "grät" och yla. Men hon däckade direkt så vi kunde köra igång efter bara 10 minuter.

Först röntgades höfterna, jag höll bara i överkroppen så hon skulle ligga still, hunden kan ju inte röra sig själv just nu, men för att den som lägger bakbenen tillrätta ska kunna göra det måste någon hålla i överkroppen. Mitt råd är att du aldrig själv ska sköta bakbenen när denna bild ska tas, då det bör göras av någon som är kunnig på hur dom ska ligga för att bästa bilden ska kunna tas.

Sen tog vi armbågarna och efter det så fick Aysha en uppvaknande spruta och var på benen igen efter ca 15 minuter, dock märkbart påverkad fortfarande och orolig, men vaken. Så som Aysha var brukar jag kalla snetändning. Tyra var likadan, orolig, gnydde, ylade lite dovt på ett speciellt sätt med stängd mun och man ser på blicken att dom inte är sig själva. Jag gick en liten sväng med henne för att hon skulle få kissa men sen fick hon ta det lugnt resten av dagen vilket är mycket viktigt att hunden gör.

När Tyra blev sövd så kunde hennes snetändning sitta i, i upp till 3 dagar, men det var det första dygnet som var värst. Aysha var konstig resten av den dagen, ville inte äta förrän sent på kvällen och sov mest och vaknade emellanåt och lät konstigt och tittade på mig som att varför är det såhär?? =)

När bilderna är tagna så ska en veterinär godkänna dom, alltså säga om bilderna måste tas om eller om dom är så pass bra att dom går att avläsa för SKK:s avläsare, det är inget som sker på kliniken.

Efter att dom är godkända skickas bilderna digitalt till SKK och det är alltså av dom man får svaren på röntgenplåtarna, beskedet kommer hem via post. Har man en renrasig hund kommer även beskedet upp på SKK:s Hunddata. Oftast går det fortare att se svaren på Hunddata och eftersom jag kollat där idag innan posten kom så tänkte jag att jaha, inget besked idag heller.

Men så kom posten och där var ett brev från SKK, jag öppnar det och trots att jag läst ett sånt tidigare så var jag tvungen att läsa det om och om igen för att hitta var hennes svar var. Och när jag såg svaret så frös mitt inre till is. Hon har fria höfter ( B ) men hon har grad 2 på armbågarna.

För er som inte vet så är 0 bäst och 3 sämst. Jag bröt ihop, jag grät och grät och kände att jag orkar inte med en till sjuk hund, en hund som man ständigt måste tänka sig för med. Men är det något jag lärt mig efter Tyras resa, så är det att hantera sånt här som är jobbigt, jag bryter ihop men efter ca 1 timme igen är jag tillbaka på banan igen.

Aysha kommer kunna leva ett bra liv, dock ska hon inte göra vissa saker för att förebygga och på så vis kunna ge henne de bästa förutsättningarna till ett så långt liv som möjligt.

Jag har ännu inte riktigt helt klart för mig hur jag ska lägga upp allt, men kommer inte att köra bruks med henne som jag tänkt utan vi riktar in oss på Rallylydnad istället och kanske vanlig lydnad. Agility är bara att glömma för Ayshas del. Jag ska undvika höga hopp för henne också.

Men hittills är min plan att ringa till SKK:s avläsare som läst av Ayshas plåtar och höra hennes utlåtande, vad hon anser om bilderna och hur allvarligt det är, och höra vad hon tycker att bästa tillvägagångssättet blir för att Aysha ska leva så smärtfritt som möjligt. Steg 2 blir att kontakta ReDog i Västerås där Stefan Rosén jobbar, han är en bland dom bästa i Sverige på rehab för hundar och sen lägga upp en bra plan med honom. Steg 3 är att kolla över vad det finns för alternativa foder för hundar med atros och även kostillskott som kan hjälpa.

Sen kan jag göra mycket själv med Aysha, jag ska lägga stor vikt vid uppvärming och nedvarvning och låta henne simma nu när det blir säsong för det. Om det är det som kommer bli hennes huvudrehabilitering vet jag inte det kan jag inte svara på utan det överlåter jag till ReDog teamet. Så imorgon har jag lite samtal att ringa och tur att internet finns så man kan läsa sig till lite vad detta innebär, för jag är rätt dålig inom ämnet.

Så alltså, det blir inte alltid som man tänkt sig, men det viktiga är att man gör det bästa av situationen och inte ger upp utan ser möjligheterna istället för hindren och begränsningarna!

Tack för ordet!

Camilla

Mattes knasfia =)

Min vackra lilla hoppetossa!