Det var ett superbra tips jag fick på förra inlägget    men innan jag berättar hur det gick ska jag svara på en kommentar av Sofia om spårkurs  

Visst har jag funderat på spårkurs (jag är värsta kursnörden...) men Enzo är inte redo att gå kurs med andra hundar om inte instruktören är otroligt kompetent och insatt i rasen och "problemen". Någon månad efter han kom till oss gick vi Klicker Konkret hos Åsa Tova Bergh på HUNDraelvans Kursgård och hon är precis så kompetent och tolerant som behövdes, första dagen var mer som ett kaos/krigszon och Enzo hade halsband, halter och 2 koppel! Jag är enormt tacksam för den hjälp och guidning vi fick av Åsa   då vi på andra dagen kunde vara med på "tre i rad" med andra hundar bara ngn meter ifrån
 
Därefter har vi gått en slyngelkurs på Hundens Hus och den blev inte lika lyckad även om den var bra för Emelie  

Nu tillbaka till blodspåret!
Jag var iväg och köpte nötblod på Ica men tyvärr sålde dom inte klövar så det blev ett köttben istället som spårslut. Sen var det här med hur länge spåret skulle ligga... Efter funderingar så beslutade jag mig för 1 timme + tiden det tar att gå dit, ville ha det inom gångavstånd då han skulle vara rastad och inte stressad av bilåkningen. Vet inte riktigt om man får lägga blodspår just där så jag håller tyst med var det var   

Olidligt spännande väntan då jag tänkte på om jag missat ngt, jag vill ju att han skulle få så bra förutsättningar som möjligt. Jag la spåret så rakt det bara gick med en liten krok precis i slutet.

Redan där jag vikit av mot spårstarten blev han intresserad och när jag släppte på honom stod han länge och luktade i starten innan han kom på att det fortsatte ju! Han tappade ett par gånger men stannade upp och började om, OJ vad glad jag blev....
Jag är så förkyld och snorade så förbaskat under filmningen så jag var tvungen att lägga på musik  
 

Är han inte underbar    
//En stolt Matte 

Jag tror inte på att du kan bemästra en hund fysiskt! Kanske en liten hund, i en brottningsmatch, men om vi nu pratar om "våra" raser, så tror jag inte det går. Jag ska förklara hur jag tänker. 

En hund av denna typ, kan vara mycket krävande. Ofta ökar då ägaren den fysiska träningen, mer vikter på DW-passen, tyngre i klöjveväskan, längre promenader, mer bollkastning, längre lekstunder med grannhunden osv. Vad händer då? Jo, man tränar hunden. Hunden blir starkare, hunden blir mer uthållig. Så om du har en hund som vid ung ålder behöver mycket fysisk stimulans - tänk dig då noga för innan du ger vika för detta. 

SJÄLVKLART SKA HUNDEN HA FYSISK STIMULANS!

Tolka inte mitt inlägg fel, men jag vill diskutera en
balans i stimulansen.

SJÄLVKLART KAN MAN TRÄNA UPP STYRKAN PÅ SIN HUND!
Men nu pratar jag om att öka vikter för att trötta ut,
för att kunna hantera sin hund.

Om man inte hittar lösningen på problemet och anledningen
till att hunden inte går att hantera så tror jag inte att fysisk
aktivering är den rätta vägen att gå.

Jag hade en vän och granne för några år sedan, hon berättade att hennes hane redan vid ung ålder krävde att hon promenerade långt med honom. Hunden var 5-6 månader när hon var ute och gick runt 1 timme om dagen med honom, utöver de vanliga rastningspromenaderna på 20-30 minuter. Vad tror ni hunden kommer "kräva" när den är 1 år? Inte nöjer den sig med 1 timme, då behöver den 1,5 kanske 2 timmar. 
Hundar som vid ung ålder "kräver" mycket fysiskt av sin ägare kommer bara bli starkare och mer uthållig, och därmed inte bli trötta av 2 timmars tungt arbete. Hittar du inte en psykisk balans i hunden så kan du inte kompensera det med en fysisk trötthet. 

Jag tror inte att du som ägare kan trötta ut hunden fysiskt, mer än bara tillfälligt. Jag tror alltså inte att du som ägare kan "vinna" över hunden fysiskt. Den kommer ju orka mer, och hur ska du ha tid, ork och möjlighet att ge hunden 5-6 timmar fysisk aktivering om dagen? 

Jag tror däremot på att du kan trötta ut din hund psykiskt. Jag tror att du kan "vinna" över din hunds psykiska uthållighet. 

Jag gillar inte att använda ordet "vinna", 
för det ska inte ses som en kamp, en tävling eller
att en går segrande ur detta. 
"Vinner" ägaren, så är båda vinnare!
En nöjd hund är en vinst för er båda.

Visst blir en hund mer uthållig även psykiskt, men det finns oändligt många sätt att trötta ut hunden psykiskt på. De flesta psykiska aktiveringarna går enkelt att försvåra för hunden, och om en sak blivit för enkel för hunden, så kan man byta bort den aktiveringen ett tag, så att den blir en ny utmaning när den införs igen. 

 Håller ni med? 

Jag vill avsluta med en länk till ett inlägg som Fredrik Steen skrev förra veckan. Mycket intressant, mycket lärorik, mycket viktigt! 

http://blogg.agria.se/fredriksteen/2012/04/04/alfarullningar-och-annat/

Jag tycker det är läsvärt! Verkligen! 

//Paula & DD 

Vi har ju fått läsa lite hur andra aktiverar sin hund här på bloggen och åtminstone jag suger åt mig som den torraste bomullstuss av tips och idéer, Tack Tack alla

Jag har provat lite smått och gott med Enzo för att se vad han tycker är kul, vad han ser ut att trivas med och han gillar nog kroppsarbete allra mest (öööh som om inte alla andra visste det redan....)   

Det allra bästa vi gjort är nog Water Treadmill men det kostar ju en hel del annars skulle han få göra det 1gång/veckan   
 
Eftersom det inte bara är att "ta med och göra" saker med honom så blir det naturligtvis lite planering innan och så är det det här med om vi får hundmöte så måste alla attiraljer passa ihop med varann, dvs EasyWalk-selen, Dragselen, Hurtta-selen mm mm Nu är det lättare då vi börjat byta ut EasyWalk-selen mot brett halsband eller Hurtta-selen då han inte drar så förb***at längre   

En vanlig vecka ser ut så här för Enzo:
Måndag; Långpromenad + Trixträning/lydnadsträning
Tisdag; Cykling
Onsdag; Långpromenad + Trixträning/lydnadsträning
Torsdag; Dragpromenad
Fredag; Långpromenad med klövjeväska
Lördag; Antingen skogspromenad med balansövningar/spår eller vila
Söndag; Samma som lördag

Jag jobbar lite olika så därför byter lördag och söndag plats ibland

Men vilken tid det tog innan jag ens kom fram till detta schema! Speciellt det där med dragpromenaderna och klövjeväskan, det är ju inte bara att packa på en massa vikt hur som helst och så är han inte röntgad heller så jag törs inte lägga på en massa. Röntgen är planerad till hösten så jag vet om han kan dra släde till vintern :) Vi kör just nu på draget 800g (började med 200g) och klövjeväskan totalvikt 700g (började på 200g), det är möjligt att jag skulle kunna lägga på mer men jag tycker inte det behövs just nu för det är inte vikten som är vikt-ig (där fick jag till det...) utan hans glädje att få jobba med något   

Ja så kommer vi till den krångliga, besvärliga aktiviteten SPÅR....
Han kan inte spåra eller naturligtvis kan han spåra men är inte intresserad av att spåra det jag tycker han ska spåra och jag tror han skulle må så bra av det. Han börjar spåra "rätt" men efter 2 dm tappar han fokus och intresse!!!

Godisspår=näpp, Korvspår=näpp, Binda upp/matte går-spår=näpp, Lillmatte håller/Stormatte går-spår=näpp Han är inte ens intresserad av att spåra fram till kamptrasan eller bollen  

Kan ju tillägga att när han pratade med djurkommunikatören så sa han själv att han var jätteduktig på att spåra....

Någonstans tänker jag ju helt galet fel! Så nu får NI ta fram och gnugga de grå och hjälpa oss (framför allt Enzo) att få upp instresset för att han ska vilja "spåra sig fram till himmelriket"   

Igår började jag och Malte nybörjar kurs i Rally Lydnad. Vi har iofs gått den en gång tidigare för ca 1.5 år sedan men jag kände att jag ville gå den igen av olika anledningar. Dels för att Malte älskar Rally Lydnad och att jag ville gå en rolig kurs med honom, finslipa momenten både för honom och mig.

Vet alla vad Rally Lydnad är?

Om jag ska försöka förklara det kort (vilket är svårt) så är Rally Lydnad en bana med skyltar där det står olika moment. Rally lydnad kommer ifrån att den som kom på  Rally Lydnad vad inspirerad av just Rally när det gäller skyltarna. Det har alltså ingenting med fart att göra. Detta är en väldigt rolig träningsaktivitet likväl som det är en populär tävlings gren.

Det finns en hel del regler i Rally Lydnad. Jag ska inte gå in så djupt på det men jag tänkte dra de viktigaste reglerna som finns. Rally Lydnad ska vara roligt, både för hund och förare. Man får tjoa, peppa, locka och göra sig rolig för hunden hur mycket som helst. Dock får du inte röra hunden. Du får inte neja hunden, inte låta barsk på rösten helt enkelt inte korrigera hunden över huvudtaget.

Kopplet ska hänga i ett J under halsen på hunden. Det får aldrig vara sträckt. Sen finns det förstås regler som ger poäng avdrag vid tävling, men eftersom jag inte tävlar så går jag inte in djupt på detta.

(Min instruktör Sofia och hennes fina amstaff tik Tilda visar upp Rally lydnad på en "jippo" dag)

I Nybörjarklassen så finns det 30 skyltar totalt. På en tävling används 12-15 skyltar av dessa 30. Domaren som gör banan bestämmer själv vilka skyltar som ska vara med så detta gör att ingen bana är den andra lik.

Det finns 3 olika typer av skyltar: rörelseskyltar, på denna skylt visas ett moment som ska göras i rörelse tex slalom. Riktningsskyltar som visar vilket håll man ska gå åt, tex höger och sen finns positionsskyltar som visar ett moment som ska göras stillastående som tex Sitt.

Man gör momentet MAX 0.5 m ifrån skylten. Innan, brevid eller efter, men man ska se till att man kan passera på vänster sida av skylten när man är klar. Så man ska alltså inte göra momentet 0.5 m mitt framför skylten för att sen gå vidare och väja för skylten. Riktningsskyltarna däremot gör man vad som ska göras framför skylten. Ska man tex svänga Höger så gör man det 0.5 m INNAN skylten. Man måste dock tänka på att man då ska få plats med hunden mellan sig själv och skylten så de inte välter konan. (poäng avdrag)

(Detta är några av skyltarna som var med på gårdagens premiär av kursen, uppe till höger är en riktningsskylt, nere till vänster positionsskylt och nere till höger en rörelseskylt) 

Jag skrev förut att Rally Lydnad inte har något med fart att göra men det finns ett tillfälle där farten faktiskt avgör. Det är om flera ekipage gått i mål på en tävling med exakt samma poäng. Då avgör tiden vem som vinner. Men det är enda gången som det spelar roll.

När Malte och jag tränar Rally Lydnad oavsett om det är på kurs eller hemma så blir han super fokuserad. Han älskar det! Det lyser om honom på ett sätt som det aldrig gör annars. Han gör allt för att klara uppgiften på bästa och smidigaste sättet och han bryr sig inte om ifall det kommer andra hundar nära. Malte har ju en ganska stor ”motor” i sig så om jag märker att han håller på och dras åt ett annat håll pga en doft, hund eller annan störning så lockar jag på honom och ökar takten. Malte älskar fart!

Till nästa veckas kurs ska jag försöka öva ännu mer kontakt med honom för den är det lite sisådär med tyvärr. Så länge jag har handen i fickan eller en korv i handen så är det stenkoll men det är ju inte äkta kontakt utan bara korv koll. Så det blir en liten utmaning att få ordning på det. Min önskan är ju att vi ska kunna köra banorna utan korv på kurserna sen för han är så korv fixerad att han bara studsar fram.

Om ni vill läsa mer om Rally Lydnad och se alla skyltar som finns så sök på nätet, det finns massor av kanon bra sidor med mycket bra information!

För er som inte ännu provat Rally Lydnad vill jag verkligen rekommendera det. Så masa er iväg nu och leta reda på en instruktör som har Rally Lydnad på kurs utbudet. Lycka till!

//Sofia & Malte

Jag och DD har kommit igång lite bättre med hennes träning nu, vi drar kedjor ungefär varannan dag. De andra dagarna går hon med klöjveväska och så varierar vi med viktmanschetter. De gånger jag gått med kedjorna så har folk reagerat, och när man bor i ett lite mindre samhälle - som jag gör - så är jag rädd för att folk ska ha fördomar och tro att det är något farligt jag håller på med. 

Förra helgen promenerade jag med en kompis och hennes jämnåriga amstaff-tik. Båda tjejerna drog kedjor. Vi passerade tre personer med en liten Yorhshireterrier, dom blängde på oss. Jag räknade med att få höra glåpord eller att deras snackis under resten av dagen skulle handla om de farliga kamphundarna med de stora kedjorna. 

Men då förvånade ena mannen mig, han tog ögonkontakt och sa: "Nu får du förklara för mig.. vad är det här?"
Jag stannade och förklarade lite kortfattat. Han lyssnade och tackade sedan. Jag kände mig glad när vi gick vidare.

När vi gått med klöjveväskan, eller viktmanschetter så har det hittills inte varit någon som frågat eller sagt något. Antaligen för att DD är så förbannat söt i sin ryggsäck    

I fredags var det lite svalare i luften, (eller rättare sagt; det blåste svinkallt!) så jag tänkte passa på att dra lite kedjor direkt efter jobbet. Jag och DD kom inte särskilt långt innan hon störtdök ner på den kalla asfalten och la sig med benen rakt bak, "amstaffstyle". Jag vill inte pusha henne för hårt, utan tyckte att hon kunde få vila lite, jag vet att hon drar när hon vill, och hon lägger sig inte i "protest" utan för att hon behöver vila. Jag satte mig på huk och klappade lite på henne, masserade lite förstiktigt musklerna. 

Då kommer en kvinna gående, och när hon får syn på oss så stannar hon upp och säger förvånat med lite rädsla i rösten: "Oj!!?"

Jag förstod direkt hur detta såg ut.. en hund liggandes på marken, med nån konstig sele "intrasslad" och en "stor" kedja bredvid, medan jag sitter på huk över och klappar på henne. Klart hon trodde hunden hade tuppat av eller nåt.  

Jag log och sa "Hon bara vilar lite." Kvinnan la huvudet på sned och sa "Är det en liten bebis?"     Jag är van, DD ser ut som en bebis.. jag svarade att hon är snart 3 år. 

Vi pratade en stund, jag berättade om DW, varför man gör det, och hur mycket DD älskar det. Hon frågade om jag ställde ut henne, jag sa att jag bara ställer henne lite grann. Jag förklarade att domarna tycker hon är lite för tunn, särskilt i nosen. Hon höll med om att hon - för att vara boxer - var väldigt snipig.  

Då kom vi att prata om amstaff, jag förklarade lite mer om rasen och när jag nämnde att dom ofta förväxlas med "pitbull" så såg jag reaktionen.. Jodå.. den hade hon säkert hört och läst om... men hon stod kvar och lät mig förklara skillnanderna, likheterna och vad detta är för typer av hundar. Hur dom är med andra hundar, människor och hur dom är överlag. Då dyker det upp en kvinna med 3 golden retrivers. DD reagerar inte alls på att dessa passerar, utan håller sig helt lugn hela tiden. Tack och lov, eftersom även hennes glada "utfall" kan se hemska ut i en okunnig människas ögon. 

Jag var så glad att kvinnan faktiskt stod kvar och lyssnade hela tiden, och frågade saker när hon undrade.. man märkte att hon verkligen tog till sig informationen.

Jag önskade henne en trevlig helg och sen fortsatte vi vår runda i vårskogen. 

Tidigare i veckan gick vi en runda i motionsspåret, där har dom haft snökanoner i vinter för att göra skidspår.. mycket av snön ligger kvar, och det var en liten donna som blev mycket glad över att få återse sin kära vita kamrat. 

Man hör ofta folk som säger att dom har "fått nog" och snäser av kommentarer, är elaka, spydiga och otrevliga. På ett sätt kan jag förstå, jag blir inte utsatt för fördomar alls ofta här "på landet", men det beror på att folk tror att DD är en boxer, eller boxerblandning. Men de fördomsfulla som bor i stan har säkert fått vatten på sin kvarn vad gäller dessa farliga hundar, och kanske inte är lika lätta att förändra.

Jag möter alltid fördomar med ett leende, och information till den som vill lyssna. Om någon slänger ur en kommentar, och man märker att dom inte kommer stanna för att lyssna eller ens vill ändra sin åsikt, så brukar jag bara låtsas som om jag inte hör dom och kanske göra något kul "bus" med DD så att dom ser.. kanske slänger jag in någon lydnadsträning just när vi passerar, så att dom ser att hunden har samarbetsvilja och är glad. 

  Hur möter ni fördomar?

//Paula & DD 

Så var äntligen denna dag här, kännts som en evighet hit, fast egentligen har det ju gått ganska fort med tanke på att det inte var så länge sen Aysha röntgades och vi fick veta resultaten av röntgen. Jag har varit lite nervös inför besöket idag, lite rädd för vad som komma skall, men såhär i efterhand känns det jätte bra som det tvättäkta kontrollfreak jag är. Nu har jag full kontroll eller ja, så mycket kontroll man kan ha när det kommer till levande varelser.

Jag var lite tidig så jag och Aysha gick in för att sätta oss och vänta, men då helt plötsligt försvinner min Aysha och när dörrarna stängs bakom mig har jag en hel flock med sälar korsade med silkesapor och tjurar släppta på sommarbete i andra änden av snöret. Mitt tålamod fick sig en rejäl prövning och efter ett x antal försök att försöka få detta odjur att förstå att vi skulle ta det lugnt var det äntligen vår tur.

Det var ett varmt välkomnande vi fick och jag försökte anstränga mig till det yttersta för att försöka snappa upp det Stefan berättade för mig medans Aysha körde på för fulla muggar med sin sälsång på högsta volym. Han kändes så otroligt mjuk och trevlig, inte alls sådär kantig som många kan vara som man stöter på när det kommer till djurhantering av olika slag.

Han visade mig så nu kan jag också se Ayshas pålagringar tydligt, han förklarade så bra alltihopa, men ibland kan jag ha svårt att ta in allt som sägs när jag har en klätterapa att försöka tygla *ler*

Aysha har en liten spricka på båda sina armbågar, blir sprickorna större kommer hon få jätte ont och om benbitar lossnar kommer hon också få jätte ont. Men nu i dagsläget är det små sprickor och vi fokuserar på det bra, viktigt att se allt det positiva i sånna här lägen.

Vi fick börja med att skritta i normal takt, där såg han att hon är stelare i sitt vänster framben. Sen travade vi och där syns ingenting, men detta beror på att fler muskelgrupper går in och stödjer upp så hon inte känner av sin vänsterarmbåge lika mycket. Sen fick jag tvinga Aysha att röra sig onormalt sakta och där såg han tydligt hur hon bara tar ett snabbt kliv med vänster framben och liksom stödjer längre på sitt högra framben, allt för att avlasta för att det gör ont. Nu ska man tänka på att Ayshas högra armbåge inte heller är bra, så att hon avlastar på detta vis är absolut inte bra, det gör inte hennes redan dåliga höger framben bättre direkt.

Han tyckte att Aysha var i mycket fin form och hade mycket fin muskulatur och jag blev så glad och tacksam över dom orden, dom värmde verkligen i mitt hjärta! Plus att hon har fina rörelser bak min fina lilla loppa!

När vi gjort det kände han igenom Aysha ordentligt och nu kommer det mest positiva =) Aysha har INGA lösa benbitar i sina armbågar *jiiipppiiiiiii* Hon har även normal ledvätskenivå i sitt vänstra framben vilket också är jätte bra. Hon har lite mer än normalt med ledvätska i sitt högra framben, men förmodligen beror detta på överansträngning.

Sen fick Aysha stå på en maskin som mätte diverse olika saker.

Här ser man tydligt hur fint och jämt hon belastar sina bakben. Men här syns också tydligt hur illa hon belastar sina framben olika. Aysha saknar hela 27% i muskelmassa på sitt vänstra framben vilket är mycket.

Aysha belastar sitt högra framben med nästan hela 3kg mer i tyngd för att avlasta sitt vänstra framben. Återigen är detta inte alls bra med tanke på hur hennes högra framben ser ut. Som Stefan sa, tänk att hon bär runt på nästan 3 mjölkpaket mer på högerfram när hon rör sig, det är mycket.

Ja, vad ska jag säga, som så många gånger förr grät jag när jag åkte ifrån Västerås i tisdags, men det är skönt att gråta och känna det där tunga för en kort stund, för då får man ur sig det och kan kliva upp igen och rikta in sig på det som är viktigt och det är att Aysha ska få dom bästa förutsättningarna i världen att få ett så långt och smärtfritt liv som möjligt. Jag är ingen quitter direkt så jag ger inte upp i första taget.

Jag har givetvis flera olika valmöjligheter nu. Jag kan välja att inte gå in och göra något och låta Aysha leva på som vanligt, då kan hon bli 3-5 år, givetvis kan hon bli äldre men sannolikheten att hon kommer lida av smärta och må dåligt är hög.

Jag kan börja förebygga nu och på så vis se till att hon kan leva betydligt längre, nästan ett helt liv utan smärta.

Många säger att hon visar inga symptom så låt henne leva som vanligt, kör på, men som sagt, vi som är okunniga ser inga symptom, uppenbarligen visar hon tydliga symptom för den som kan det här.

Jag har gjort mitt val, vi kommer att rikta in oss på behandling såklart. Kosttillskott är insatt från och med idag, vi har bokat tid hos veterinär för att på så vis kunna få en remiss till ReDog och har vi en remiss kanske Agria kan gå in och hjälpa till tack vare försäkringen jag har på Aysha. Jag ska ringa och kolla upp detta mera hur det ligger till med försäkringen.

När vi varit hos veterinären kommer vi boka ny tid till ReDog för att påbörja behandlingen som kommer innebära vattentrask, det kommer hjälpa Aysha att bygga de muskler hon valt bort att använda pga smärta, och tack vare att vi kommer att "tvinga" henne att använda dessa muskler kommer dom i sin tur att hjälpa mot hennes onda i sina framben och främst sitt vänstra framben.

Nu går vi mot rätt säsong som Stefan sa, under den tid på året som hundarna kan simma ute behövs inget vattentrask, så jag har redan tänkt att jag ska börja spara och lägga undan under den tiden så vi kan traska på när det inte är badvänligt längre ute. Hon kommer behöva gå på vattentrask ungefär var 10e dag, men det beror helt på hur detta utvecklar sig nu och hur bra hon svarar på kosttillskottet.

Finns även ett vaccin man kan sätta in som kommer ifrån Finland, detta används istället för smärtstillande och inflammationshämmande preparat som t ex Rimadyl. Det fungerar som så att Aysha kommer att få 3-4 sprutor och sen har hon karens på 27 dagar efter sista sprutan men sen håller detta i sig i 9 månader, så alltså kommer vi kunna tävla och ställa ut om vi vill så det är jätte positivt! Detta är något som veterinären kommer att ordinera isåfall.

Jag behöver inte byta foder i dagsläget ansåg Stefan, det viktigaste var att tillsätta kosttillskott och Aysha börjar som sagt idag med Aktiv Hund, men Stefan berättade att ett nytt preparat är på väg ut på marknaden som han ska införskaffa och så fort det finns till försäljning kommer vi föra över Aysha på det.

Aysha ska inte leka med hundar i sin egen ålder eller hundar som leker hårt överlag, detta ökar riskerna för skador i onödan, så nu är det slutlekt med hundar som gillar och svarar på hennes buffliga leksätt.

Hon ska inte göra höga hopp och uppvärmning är ett måste ALLTID för Aysha, minst 10-15 minuter och likaså nedvarvning.

Ja det var inte riktigt såhär jag tänkt mig när jag skaffade ny hund och dessutom kämpat under så lång tid med Tyra, men nu är läget som det är och vi får ta det för vad det är.

Jag ser det positiva i det hela och får fokusera på det, en sak är ju säkert iallafall, man blir ingen miljonär på att äga hund, den saken är ju klar som korvspad.

Denna undersökning som vi gjorde i tisdags, på ReDog i Västerås av Stefan Rosén är något jag varmt rekommenderar till ALLA som är hundägare, oavsett om hunden är friröntgad eller inte så är det jätte bra att få en status på hur ens hunds fysiska välmående står till. Det kostar 650kr och tar ca 30 minuter och som sagt, man blir väldigt varmt mottagen.

Något som även kommer att kunna läggas till när vi ser hur det hela utvecklar sig för Ayshas del är viktmanschetter, klövjeväska och även att dra på rätt sätt. Men i dagsläget ska vi nu se hur hon svarar på kosttillskottet och sen se vad veterinären säger och ordinerar.

Det var allt från oss denna gång, ta hand om er därute allihopa =)

DIN HJÄLP BEHÖVS!

Projekt Juvenil demodikos

Generell juvenil demodikos (GJD) är en relativt vanlig sjukdom som orsakas av att hundens hårsäckskvalster Demodex canis förökat sig abnormt mycket. Sjukdomen har en påtaglig raspredisposition och familjär utbredning. Tidiga rapporter har talat för en autosomal recessiv nedärvning. Till överrepresenterade raser hör enligt tidigare bullterrier, mops, amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier, shar-pei, boxer och fransk bulldog. I en fall-kontrollbaserad studie hade amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier och shar-pei 35, 17 respektive 7 gånger högre risk att utveckla sjukdomen jämfört med medelhunden. Andra faktorer som kön, invärtes parasitangrepp, dålig näringsstatus, östrus, allvarlig annan sjukdom och narkos visade sig inte vara kopplade till ökad risk för sjukdomen.

Genetiska faktorer har möjlighet att påverka hur resistent, respektive hur mottaglig en individ är för infektiösa tillstånd, inklusive parasitära sjukdomar. Hos människa har risken att utveckla demodikos visat sig vara kopplad till olika typer av så kallat humant leukocytantigen (HLA), något som är genetiskt bestämt. Sådana samband har också diskuterats på hund. 

Pågående forskning:

Molekylärgenetiska studier bidrar till ökad kunskap om den genetiska bakgrunden till sjukdomen GJD. Tre dokumenterade högriskraser har valts ut, amerikansk staffordshire terrier, staffordshire bullterrier och mops. Blodprover samlas in från friska kontroller över 3 år och fall (hundar som har eller har haft konstaterad juvenil demodikos). Vi kommer att undersöka om vissa typer av de genetiskt bestämda leukocytantigenerna medför ökad risk att utveckla GJD samtidigt som andra typer av leukocytantigen kan visa sig vara skyddande faktorer mor sjukdomen.

Med hjälp av så kallad Genome Wide Location Analysis (GWLA) ska vi kartlägga förändringar i arvsmassan för att hitta sjukdomsorsakande mutationer i generna.  

För den här typen av studier behöver vi blodprover från hundra (100) fall samt hundra (100) friska kontrollhundar ur vardera rasen för att analyserna ska kunna genomföras, totalt 300 fall och 300 friska kontroller. 

I nuläget har vi fått prover från 73 fall och 60 kontroller (Staffordshire bullterrier), 54 fall och 67 kontroller (mops) och 18 fall och 26 kontroller (American staffordshire terrier).  

Provinsamling till forskningsprojektet

Vi är i stort behov av blodprover (2-5 ml EDTAblod samt serum) från både fall och friska kontroller över 3 år.  

Som ni ser i texten så är Kerstin Bergvall och Susanne Åhman fortfarande i stort behov av er hjälp! Har du en hund som är över 3 år som inte har, och aldrig har haft symtom på demodexangrepp, alternativt ett så kallat “fall” – alltså en hund som har varit/är drabbad av Demodex – kontakta din veterinär och lämna prover!

Gå in på www.amstaffklubben.se under menyn “KOMMITTEÉR” och “Avel” finns remisser att ladda ner, som du skall ta med till veterinären. Du informerar veterinären om att fakturan skall märkas med “715KBL”, så kostar blodprovet ingenting!

För att få veta mer, kontakta

Veterinär Kerstin Bergvall,

kerstin.bergvall@kv.slu.se 

adress Avd för Kliniska Vetenskaper, SLU, Box 7054, 750 07 Uppsala


eller


Veterinär Susanne Åhman

susanne.ahman@bredband.net

adress Djurakuten, Kungstensgatan 58, 113 29 Stockholm

Så här i efterskott har jag nog gjort alla fel man kan göra med en hund som Enzo, det är väl tur i oturen att jag har insikt och kan ändra mig

Vi är ju av den åsikten att finns ingen tillit eller om man inte har förtroende för någon, hund som människa, så får man ingen respons. Det är så jag uppfostrat Emelie; kommunikation, respekt, tillit och förtroende ska man ha för varandra och hon har blivit en bra människa :)

Ibland är det svårt att andas

Det där glömde jag bort av någon anledning och gjorde mitt största fel med Enzo. Han skulle ju lära sig åka bil (och framför allt sluta att attackera den), lära sig umgås med andra hundar, lära sig gå på stan och allt detta utan att bli hysterisk. Sagt och gjort, vi satte honom i bilen och provade en massa saker för att han skulle sitta tyst och lugnt. Vattenspruta, klicker, antiskall halsband, DAP, bur mm och ingenting funkade. Jag t.o.m tappade tålamodet en gång och tog i honom ordentligt, vilket jag skäms väldigt för. Hans reaktion blev ju naturligtvis ”Pick a Fight, Win or Try Dying”! Jösses så sönderbiten jag blev :(

Nu kan man ju fundera hur jag hann prova så många saker vid bilträningen under en ganska ”kort” tid men vissa saker blev det bara en resa med för det såg jag direkt att det var helt katastrofalt

Bilen plus allt annat han skulle ”lära sig” på en gång, jag tog tag i allt samtidigt och inom en tidsperiod av 2 månader. Ingenting fungerade. Då slog det mig; Han har ju inte fått tid på sig att förstå att han kan lita på oss! Genast backade vi och slutade totalt att försöka med bilen, inga promenader till stan, strunta i att försöka få till normala hundmöten och fokuserade bara på att bygga upp vår relation.

Att bygga upp en relation med en så trasig hund tar tid och enormt tålamod har vi konstaterat. Emelie tränade mycket omvänd lockning och lugna stabilitetsövningar. Vid hundmöten vek vi lugnt av och fortsatte i annan riktning, fortsatte med koppelträningen i form av godisdropp vid fötterna, vänta ut honom när han fastnade med blicken på något och belönade när han vände sig mot oss och började med skvallerträning. Helst ska dom söka ögonkontakt vid dessa övningar men vi hoppade över det till att börja med, huvudsaken att han vände tillbaka till oss. Emelie körde ”hitta vanten” och superenkla sökrutor med godis. Jag började kampa och brottas med honom.

Jag vet att en del inte tycker att man ska kampa och brottas med denna slags hundras men jag tycker det är en utmärkt övning för att stärka tilliten/förtroendet och även lära oss varandras kroppsspråk. Ju mer fysisk kontakt vi har med hundarna desto bättre förstår vi varann. Anser jag då, alla håller nog inte med :)

I början när vi brottades tog han i så förbaskat att det nästan var omöjligt att genomföra men med tiden har han lärt sig hur hårt han kan bita genom att jag skrikit ett AAAAH i högt tonläge eller helt sonika vända ryggen åt honom när det blir för hårt. Ibland kan han även ha en leksak i munnen så han inte biter.
Kampandet är helt suveränt då vi samtidigt tränar PÅ/AV, jag blir stilla och håller kampleksaken slappt samtidigt som jag säger ”släpp”, när han släpper får han en godis, dels för utbyte och dels för att tuggandet är lugnande, sen visar jag med hela kroppen att ”nu kör vi, kom och ta den då!”, när leken är över avslutar jag med ”färdig” och så myser vi lite så han kommer ner i varv.

Detta har vi även kört på promenader då han annars var 100% uppmärksam på omgivningen, fick han så skulle han kunna ta sina promenader helt själv för oss var han inte det minsta intresserad av.

Jag skriver ”var” för nu har han minst 80% uppmärksamhet på oss :)