Idag är det Malin's tur att gästblogga! Jag lärde känna Malin när jag gick på valpkurs hos henne som hon höll under sin utbildning och hon berättade redan då att hon var intresserad av att skaffa en amstaff. Hon blev inte mindre säker på sitt rasval när hon träffade DD, som charmade henne rejält ;) 
Nu har hon sin egna amstaff-flicka och här kommer hennes första inlägg hos oss. Hon är självklart välkommen att gästa oss fler gånger!

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och bor i Skara tillsammans med min renrasiga amstaff Cera (Anbardiz Cherish) som blir två i maj. Vi har tidigare tränat och tävlat lite i rallylydnad men nu kör vi mer vardagsträning och trick. 

Borsta tänderna

Jag har tidigare varit den som tyckte att det här med att borsta tänder på hundar var urlöjligt! Varför skulle det behövas för, det är väl ingen som borstar tänderna på en varg eller?! Jag bodde och jobbade ett tag i England med två rottweilers och fick än mer vatten på min kvarn. Hundarna var då 7-8 år och hade finfin munhälsa! Deras ägare har definitivt aldrig satt en tandborste i deras mun, istället fick de märgben direkt hämtade från slaktaren att gnaga på och det räcker tydligen för att hålla deras tänder i trim. 

 Rocco visar upp sina fina gaddar i ett brett rottis-leende

Tyvärr fick jag snart inse att tandborstning visst kan vara nödvändig när Cera kom in i mitt liv. Mamma övertalade mig ganska snart att hålla efter tänderna och med tanke på allt jag hade hört och läst vid det laget om dåliga tänder gav jag mig utan större motvilja. Jag vill ju ha en hund med friska fina tänder även när hon är gammal. 

Ceras lilla mjölktandsglugg

Den första ”tandborsten” vi köpte när Cera fått sina ”vuxentänder” var en mjuk ”strumpa” som man drog på pekfingret och som man sedan gnuggade tänderna med. Den fungerade faktiskt hyfsat bra men det var meningen att man skulle byta den rätt ofta vilket inte hade blivit gratis i längden. Efter diverse försök med barntandborstar och tandborstar på plasthylsor som man trädde på fingret hittade jag tillslut en tandborste som är specialgjord för hund.

Tandborste specifikt för hund tillsammans med enzymtandkrämen med kycklingsmak

Jag köpte även en enzymtandkräm med kycklingsmak som min kära vovsa är superförtjust i. =) Men att borsta tänderna på en amstaff som tycker att det är så där mysigt är inte så lätt. Tandkrämen underlättar förstås men trots att det är en myt att ”kamphundar” kan låsa sina käkar så kan de åtminstone knipa igen dem rätt så hårt ;) Nåja, så illa är det inte, Cera går rätt så snällt med på att borsta i alla fall utsidan av tänderna. Värre är det att behöva gapa så att matte kommer åt ordentligt även innanför. Konstigt nog så vinner Ceras tunga nästan alltid brottningen med tandborsten och det slutar med att tänderna antagligen är rätt så halvdant rengjorda. Av den enkla anledningen att det är så himla bökigt blir det inte tandborstning mer än någon gång i veckan (samtidigt som klorna klipps) vilket egentligen är alldeles för sällan.

Ceras fina gaddar (ja hon har underbett), man ser att hon har lite tandsten och en röd kant på hörntanden, inte bra =( 

För att underlätta tandborstningen passar jag på att göra det när jag klipper Ceras klor, vilket jag gör i badkaret. Det började med att jag passade på att klippa klor och städa tänder när jag badade henne (Cera har haft demodex och fick under en längre period bada en gång i veckan). När jag sedan försökte utanför badkaret började hon bara bråka och jag insåg snart att det var lättare att klippa klosingarna i badkaret. Sagt och gjort, numer är det badet som gäller, både för klorna och för tänderna. Cera är så där måttligt förtjust men går snällt med på det. 

”Kan jag inte bara få tandkrämen som den är?” tycker Cera

Trots mina försök att hålla efter tänderna med tandborstning har hon idag lite tandsten och ibland röda tandköttskanter. Jag fick tips om PlaqueOff som jag provar nu men jag har inte märkt någon större skillnad. Bara för att prova köpte jag en påse DentaStix. På reklamen ser det så himla bra ut när vovvarna tuggar och tuggar och pinnen håller flera bett. Jag höll fram stickan till Cera och jösses, jag har nog aldrig sett hennes ögon så stora, så gott luktade det tydligen! =)

          Cera smakar på något som är MINST lika gott som DentaStix av ögonen att döma

Hon fick varsågod och inom loppet av två sekunder var stickan sönderdelad och svald. Jaha, DentaStix funkar inte, åtminstone inte om man har amstaff! Däremot hade jag upptäckt en av Ceras absoluta ”favoritgodis”. Numer får hon en sticka någon gång då och då, bara för att jag vet att hon gillar dem, men för tänderna gör de ingen nytta alls.

Jaha, så vad återstår nu för att hålla efter de där tänderna då? Precis som mina Englands-rottisar får Cera märgben men det är inte av samma sort. De vi köpte i England var knotor och så som hundarna kunde tugga på. De Cera får är från mitten av benen (köper på ICA) och det enda hon kan göra med den är att slicka ur det goda och sedan gnaga lite på benet. För tänderna gör det ingen skillnad. Hon får även vanliga hudtuggisar men hon tröttnar lätt på dem så det går bara i perioder.

Så mina frågor till er är nu: Hur ser era hundars tänder ut? Hur sköter ni dem? Borstar ni eller håller de sig fina ändå? Har ni några andra tips på hur man ska göra för att hålla efter tänderna eller på hur man kan göra tandborstningen lättare? Alla tips mottages tacksamt =D

Malin & Cera

Det har kommit önskemål att vi ska skriva om vår vardag, promenader, rutiner inne osv. Jag märkte att detta blev väldigt långa inlägg så jag börjar med ett inlägg om våra promenad/aktivitets rutiner.

Vi har egentligen inga direkta promenad rutiner för våra hundar som är lika varje dag eller varje vecka. Vårat liv är inte speciellt optimalt för att ha både hundar, barn och heltids jobb. Så vissa dagar är mycket tråkiga för hundarna. Det kommer dagar då de är understimulerade och det märks framförallt på unga herr Musse. Han kan springa runt som en yr höna här hemma, tugga på ett täcke eller liknande men inga värre saker.

Malte som i sig är en väldigt stressad själ märks inte detta på förrän man kommer ut och ska gå på promenad. Då vill han gärna röja runt, göra små skutt mot oss och stressa framåt. På promenader med honom behöver man jobba en hel del på att samla ihop honom och lugna honom. När jag vet att han är så skuttig och jag inte riktigt har tålamodet att jobba med honom hela promenaden så brukar jag ta hjälp av flexi kopplet. Då kan han springa ut lite mer  som han vill och han behöver inte gå intill hela tiden utan får frikommando att springa i diket, ut i högt gräs och liknande.

Vi hade en sån promenad häromkvällen och då la jag upp det så att jag bestämde vissa sträckor som han måste gå fint, tex 5 lyktstolpar framåt och sen frikommando ungefär lika lång sträcka. Vi brukar gå förbi en lekpark så Malte som älskar att hoppa får hoppa över bänkar, staket och sånt som han gillar.

Oftast blir det kortare träningsrundor som hundarna får på veckorna där vi förutom att rasta dom övar just på att gå fint och att herrarna ska gå fint TILLSAMMANS. Vi bor nära en stor skog som vi besöker någon gång i veckan. Ibland tar vi med båda hundarna dit eller bara Musse. Är det bara Musse som är med så får han springa löst där och vi kastar pinnar eller boll till honom. Vi kan även gömma godis som han får leta efter. Musse älskar att vara lös i skogen och han har väldigt bra kontakt när han är lös. Han håller koll på oss och kommer sällan mer än 10 meter ifrån oss.

Är båda hundarna med  till skogen fortsätter vi ner till grusgropen som är det absoluta favorit stället för grabbarna. Där får även Malte springa lös för det är bra uppsikt över hela området så man ser snabbt om det dyker upp ett annat djur. När vi är i grusgropen brukar vi kasta pinnar även till malte så han får springa uppför grusgropen och hämta pinnen. Det är jätte bra träning för framförallt hans bakparti. Det är alltid väldigt nöjda och trötta hundar som kommer hem från grusgropen.

Med Malte som är fri röntgad kör vi ibland träningspass med DW selen. Han får dra kedjor på ca 2 kg under en promenad på ca 3-4 km. När han jobbar med det kan han vara lös och håller sig intill mig. Det blir även en del promenader i midjebälte för honom där jag använder min tyngd under vissa partier att hålla emot honom så han får ta i lite extra. Under dessa promenader kör vi ingen lydnad alls utan han får springa på lite extra eftersom han behöver farten för att  orka dra. På sommaren cyklar vi även med honom och då kan vi trampa på rejält vissa sträckor så han verkligen får sträcka ut sig och sen långsamt vissa sträckor.

Musse ska röntgas i vår så sen får vi se om vi kan köra med tyngder och cykel även med honom.

Vi har ju en trädgård som hundarna har fri tillgång till och där gillar de att vara framför allt på sommaren förstås. Känner jag att vi varit dåliga på att aktivera hundarna eller att de varit hemma ensamma en dag så brukar jag skära upp korv i små små bitar och kasta ut i trädgården. Då är de sysselsatta ett tag där ute och genast lite mer nöjda när de kommer in. Sonen tar gärna ut Musse i trägården och spelar fotboll med honom vilket båda ÄLSKAR!

Min man har egen firma som i grunden är en bygg firma. Musse är uppväxt på olika byggen och tycker det är jätte kul att vara med husse. Han får ett hörn med sin filt att ligga på och har koll på alla som går in och ut. Såna dagar är han helt slut när han kommer hem. Just nu över vintern så kör husse lastbil och kan då inte ha med hundarna på jobbet men nu börjar bygg jobben trilla in igen och då kommer han ha mer möjlighet att ha med sig hundarna.

I somras var det perfekt när han var i villor med trädgård för då låg hundarna kopplade ute på gräsmattan och höll koll på hundar och människor som passerade. Man kan ju tycka att det inte är så givande för dom att ligga i trädgården och bara vara men de var båda jätte trötta när de kom hem efter de dagarna. Kändes jätte bra att vi kunde kombinera jobbet och hundarna och jag hoppas det är möjligt även nu i vår och sommar.

Vi har tidigare gått mycket olika kurser med pojkarna. Framförallt Malte som har gått valpkurs, vardags lydnad 1 och 2, klicker kurs, spår kurs, viltspårs kurs & rallylydnad. Men nu med mitt nya schema som innefattar mycket kvällar så räcker inte tiden till längre.

Jag personligen gillar inte att gå med båda hundarna ihop. Jag blir stressad och dom blir stressade så antingen tar vi en var och går varsin promenad eller så går jag 2 olika promenader med dom. Under en vanlig promenad så brukar jag lägga in tempo växlingar, vändingar, lite rallylydnads moment och vanliga lydnads moment. Dels för att promenaden ska bli lite roligare och för att de ska vara lite uppmärksamma på mig och inte bara gå och strosa för sig själva. Jag har även så att är kommandot att de ska gå fint vid mig så är det inte okej att gå och lukta när som helst utan det får man göra när man har frikommando.

Något som jag måste börja med är att ställa högre krav på Musse. Jag måste inse att han inte är en liten valp längre nu och måste börja träna honom på rally lydnads moment och liknande. Men han är så himla valpig i sitt sätt fortfarande och fladdrar och far överallt så det kommer krävas en hel del tålamod från mig. Vissa dagar är inte mitt tålamod det bästa och då väljer jag att ta tex en promenad till skogen där Musse får springa lös eller en flexi koppels promenad med Malte. Allt för att slippa ”konflikt” med dom. För de är ju inte deras fel att jag är på dåligt humör.

Förut hade jag kraven så högt satta på mig själv att hundarna skulle aktiveras hela tiden och de blev jätte stressade och understimulerade så fort de inte fick göra ngt. Jag brände nog ut mig själv lite också på alla kraven och gick på kurs 1-2 dagar i veckan under ett års tid. Till slut var det inge roligt längre utan bara ett måste. Jag tappade sugen helt och hållet och la över allt ansvar för hundarna på husse för jag kunde vara irriterad innan vi ens kommit utanför dörren. Så nu har jag släppt alla måsten och gör det jag tycker är roligt med dom. Så blir det bara en kortare sväng men en positiv sådan så får det vara så. Då myser vi lite extra inne istället.

(Zacke har ramlat av pulkan uppe i grusgropen och är ledsen - först på plats Malte)

Vi försöker när vi är lediga att göra något som hela familjen kan vara med på. Åka till en stor lekpark som ligger ute på landet är en av dom sakerna. Då kan en av oss leka med barnen där medans den andra lägger spår åt hundarna. Då kan vi kombinera både sånt som hundarna och barnen gillar. Eller om det är snö så går vi allihop till grusgropen där hundarna får springa och barnen åka pulka. Då får Malte dra vår minsta tjej i en sån där riktigt hund pulka.

Känner att detta blev lite rörigt men ni har fått ett hum om hur våran vardag ser ut. Kort och gott, finns tiden gör vi mer aktiviteter med hundarna som spår och andra fysiska saker. Men finns inte tiden så har vi lärt oss att inte ha dåligt samvete över att det bara blir vanliga kortare promenader och korv letande inne eller ute i trädgården.

Jag kommer framöver lägga upp ett inlägg om specifika aktiviteter som vi tränar och varför vi tränar dom. Så håll utkik.

Sofia & Malte & Musse

Nu ska ni få läsa om amstaff-aveln. Jag tror dock det är likadant inom många raser, men jag har inte kollat upp detta så jag håller mig enbart till amstaffen. 

För ett år sen fick vi hastigt ta beslutet att ta bort våran gammel tax Barry som var 12 år.

Barry var husses hund och jag kom in i deras liv när Barry var 3 år. Vi det laget ett energi knippe utan dess like. Han skällde och for runt som en projektil inomhus när det kom folk. Han var inte speciellt uppfostrad och han gick mig ofta på nerverna.    

Men han var en mycket speciell herre som man bara var tvungen att tycka om. Han gillade inte direkt fysisk kontakt, ville inte att människor skulle klappa på honom men när man vaknade på morgonen så låg han där tätt intill. Han var en frusen kille som allra helst låg under alla täcken och kunde ligga där en hel dag även om det inte kan ha funnits mycket luft där under. Även om sängen var bäddad kunde man komma in och se en liten ”bulle” där under alla täcken och överkast.

Barry var inte speciellt imponerad varken av att vi kom hem från BB med barnen eller när vi hämtat hem Malte och Musse. Man såg på hela hans uttryck att det var bland det äckligaste vi kunde ha tagit hem till honom.

(Alice 2 år läser saga för Barry som motvilligt "lyssnar")

Barry var den som lärde Malte att uppskatta lekar där man jagar varann. Barry älskade när även vi sprang och jagade honom i trädgården, med räkrumpa sprang han ifrån oss och fintade oss.

Barry var kräsen när det gällde maten, dög den inte kunde han gå i flera dagar utan mat. Han var olycklig när han var ensam hemma och störde nog grannarna mer än en gång med sitt gälla skall. Barry var den som tog egna promenader om han tyckte livet var lite trist. Många gånger har vi sett genom fönstret hur han kom gående i sin egna lilla takt på gångbanan mellan husen när han varit på en liten runda och kollat läget i kvarteret.

När husse hade tagit beslutet att låta honom somna in valde vi att ta med askan hem. Det är kanske lite makabert men han ligger i en låda på micron och barnen är ofta där och pratar med honom. Känns bra att han är där i centrum på något sätt.

Den här dagen kommer alltid vara Barrys och vi kommer alltid se tillbaks på livet med honom med ett leende. Han var en sån speciell tax med många egenheter. Våra älskade Barry 1999.09.19 –2011.02.14

Nedan finns det inlägget som jag skrev på vår förra blogg dagen efter att det hemska hände.

(Barry älskade att vara i trånga utrymmen, lådor, tvättkorgar eller som här - i en babysitter)

"När man funderar på att skaffa hund så väger man in om man har tid, vilken typ av hund man vill ha, hur mycket den kommer kosta i månaden och ev veterinär utgifter osv. Man tar sitt ansvar och ser till att den är ren, får ett bra foder som passar hunden, att den får motion/hjärngympa och kanske går någon kurs med den. Att den ska fungera ihop med andra hundar är viktigt för vissa och fungerar det inte så tar man ett ytterligare ansvar och söker upp en instruktör som kan hjälpa till med det problemet. Det är ungefär så vi ser oss hundlivet och ägar ansvaret.

Men när du köper din hund är du också skyldig att ”se” när vi måste inse att livet inte är värdigt att leva längre för din hund. Väldigt många ser man som går runt med sina hundar som nästan går på tre ben, hundar som ägarna i stort sett drar fram på gatan pga övervikt, höftproblem, ålderdom och andra skador/sjukdomar.

Detta är en familjemedlem, vi älskar dom och vill att de ska finnas hos oss för alltid. Men vi är skyldiga dom att se när det är dags. När vi inte kan göra hundlivet värdigt längre.

Igår på alla hjärtans dag var vi tvungna att ta beslutet att låta våran tax herre somna in.

Det är så ironiskt då vi för en vecka sen satt och skojade vid köksbordet om att taxen Barry 11 år kommer överleva Malte 3 år. Barry har alltid varit kärnfrisk och full av liv. Många taxar får problem med ryggen men aldrig Barry. När jag träffade husse så var Barry 3 år och husse var alltid noga med att bära honom i trappor och upp och ner från sängen/soffan. Kanske är det därför som ryggen klarat sig så länge.

Alla hjärtans dag skulle spenderas på Öppna Förskolan där barnen skulle göra hjärtan tills pappa kom hem från jobbet. Jag började få lite bråttom tjugo i elva då sonen ska hämtas elva från skolan och hoppade in snabbt för att borsta tänderna innan jag skulle klä på tjejerna. Helt plötsligt hör jag Barry skrika helt hysteriskt. Sånt där gällt skrik som man aldrig glömmer. Jag rusade runt och letade efter honom och hittade honom nedanför husses sida av sängen. Jag såg direkt att det hade hänt ngt med bakbenen. Istället för att ha dom under sig där han satt så låg de rakt ut åt sidan. Han satt där nerkissad och tittade bedjande på mig ”få bort det onda”…Han rörde sig inte. Jag tog ut barnen och Musse som vid detta lag var riktigt uppjagad och inte förstod vad som hände. Ringde hem husse som direkt ringde veterinären. De fick komma på en gång. Vi svepte in honom i ett täcke och försökte lyfta så försiktigt vi kunde.

Tiden gick och jag hörde inte ett ljud från maken. Till slut kom det ett sms. ”Han har fått diskbråck så jag låter honom somna in”…. Jag förstod innerst inne att det som hänt var allvarligt och att det skulle sluta så här men ändå hoppas man ju. Skickade tillbaks att det var helt rätt beslut.

När maken sen kom hem och berättade vad veterinären sagt så var det ingen tvekan om att husse tagit helt rätt beslut.

Han hade fått ett riktigt allvarligt diskbråck som hade förlamat honom i samma sekund som det skedde. Han hade oerhört ont. Det gick att operera men endast på 3 ställen i Sverige och det var riktigt bråttom. Strömsholm, 2 timmar bort var det närmsta. 7 veckors konvalecens efter det skulle följa.

Vad skulle det bli för liv? Barry som älskade att ligga i sängen med oss och sova, ville vara med i soffan, vad skulle hända om de andra hundarna råkade ”knuffa” till honom, om Leija 10 mån skulle resa sig mot honom. Nej, det skulle inte gå. Med tanke på att han dessutom skulle fylla 12 år i år och det faktum att han var tax och deras ryggar så – NEJ. Han fick det bäst att somna in. Även om det naturligtvis var ett oerhört TUNGT beslut så var det ändå ett enkelt beslut. Han skulle inte behöva lida en sekund mer än han var tvungen.

Jag var först väldigt ledsen över att det var just på alla hjärtans dag. Men sen förstod jag. Självklart var det på alla hjärtans dag. Den dag som är mest fylld med hjärtan på hela året, det är då vi ska minnas våran Barry. En speciell hund kräver en speciell dag. För det var Barry – Speciell.

Vi kommer alltid minnas våran goa Barry 1999.09.19 – 2011.02.14"

Sofia & Staffarna

Hur har ni det i lördags myset? 

Jag tänkte dela med mig av just lite mys bilder 2 staffar emellan. Man blir alldeles varm i kroppen när man ser herrarna mysa ihop.

Ha en forstatt mysig kväll och helg! 

Sofia & Malte & Musse

(Alice och Malte myser en härlig sommardag)

Det skrivs och pratas ofta om det här med barn och hundar. Att barnen ska respektera hunden och låta den vara ifred och aldrig lämnas ensam med den osv. I vårat hem finns 2 hundar och 3 barn (de blir 8,5 och 2 i år). Jag är av den uppfattningen att respekten ska finnas åt båda håll. Det är inte okej att barnen är hårdhänta mot hundarna men det är heller inte ok att hundarna springer omkull barnen eller hoppar på dom. Nu är ju våran ras väldigt ”klumpig” och det är klart att det händer att barnen fälls som käglor här hemma.   Speciellt den yngsta tjejen. Men från det att valpen kommer hem till oss så övas den ändå med barnen på olika sätt. Jag som förälder kan omöjligt vara med varenda sekund här hemma för då skulle jag vara tvungen att stänga in hundarna eller ta med mig barnen så fort jag går på toa, hämtar posten, lagar mat, duschar – ja ni förstår. Jag måste veta att inget händer när jag vänder ryggen till. Många säger att man aldrig kan lita på en hund till 100% och det gör jag inte med mina herrar, förutom när det kommer till barnen. Hundarna avgudar barnen och söker alltid tillfälle att få vara nära dom. Även om det innebär att de får låtsas örhängen fastklistrade i öronen, blir nerbäddade under dockornas täcken eller får sina ben tagna från dom. (Sen kan jag endast veta att detta gäller våra hundar och är vi hos ngn annan så ser jag till att barnen inte går fram om andras hundar äter eller sover osv)

(Malte ser inte ut att lida av att vara med i Alice lek)  

Vi hade en gammal tax förut och honom litade jag inte på med barnen. Han hade en integritet som startade ungefär en meter ifrån honom, var de närmare så kunde det komma ett morr eller ett nafsande i luften mot dom för att visa att de var för nära. Han hade inte växt upp med barn utan var 7 år när våran äldsta föddes. Han blev dessutom jagad av ett barn när han var liten och blev jätte rädd. För våra staffe killar så finns det bara ett motto, ju närmre ju bättre.  

(Alice och Malte)

Tillbaks till hur vi övar när valparna kommer hem till oss. Vi övar att barnen får gå fram och plocka ifrån dom saker, sticka ner händerna i deras matskålar och såna saker. Det är inte för att de ska ha för vana att gå och plocka saker ifrån dom eller ta deras mat. Men jag vägrar ha en situation där det räcker med att man går förbi hunden när den äter och nuddar vid den och hunden flyger runt och morrar, vaktar sin mat. Det händer att hundarna har tagit barnens leksaker och då måste både vi och barnen kunna plocka bort dom från hundarna utan problem.

(Leija vill oxå smaka Maltes mat)

Leija är den enda av barnen som kommit efter att vi skaffade Malte. Och vi har alltid låtit Malte vara med. När vi kom hem från sjukhuset med henne så ställde vi ner hennes bilbarnstol i hallen och han fick lukta och pussa igenom henne. Så vi har heller aldrig fyat och nejat när han kommit nära bebisen.

(Malte har tryckt ut Leija för att själv få plats i babygymet - så nära som möjligt)

Självklart har barnen regler men det är nog mer sunt förnuft som de växt upp i och våra barn kan absolut skrika och röja, men de får inte jaga hundarna, självklart inte slå dom, inte rikta svärd,pinnar, hockey klubbor etc mot dom. Hundarna har en frizon i tvättstugan där de har sina korgar att ligga i och där får inte barnen störa dom. Men av ngn konstig anledning så är tvättstugan oftast tom och istället hittar man hundarna mellan barnen i soffan.    

(Malte agerar skrivbord åt Alice)

Ett exempel på detta med barnen och hundarna där jag verkligen kände att våra staffar är stabila var för 2 år sen när Malte låg i soffan och tuggade ben. Taxen hoppade upp i soffan precis där Malte låg (taxen visste inte att Malte låg där) och Malte vaktar sitt ben och gör ett utfall i luften mot taxen. I samma stund går Alice då 2 år fram till Malte och tar benet för honom och han tittar bara på henne och låter det vara. 

(Leija provsmakar Maltes ben)

En annan sak som hände var när Leija precis lärt sig resa sig mot stöd när hon var ca 10 mån. Jag får syn på att hon står vid Malte mitt på golvet och han ser lite olycklig ut. Jag går närmre och ser att hon tagit tag i hans läpp och håller stöd där. Alla som blivit nypt av ett litet barn vet att det gör riktigt ont. Jag kan fortfarande förvånas över att de inte går ifrån barnen oftare, som den gången med Leija. Malte skulle enkelt kunnat tagit ett steg åt ngt håll och Leija hade ramlat så hade han sluppit henne. Men han gjorde inte det.

Att ha barn och hundar ser jag som en stor fördel. Speciellt om hundarna kom efter barnen. Barnen får lära sig hur man hanterar djur, varelser som inte kan tala för sig. Hundarna lär sig hur man uppför sig runt barn. Att det krävs att man är försiktig men att man kan få ut så mycket kärlek från barn. Hundarna blir även väldigt ljudtåliga, kastruller kan fara ut ur skåp precis där hundarna ligger och de tittar inte ens upp för att se vad som hände.  

Våra tre barn är väldigt olika när det gäller hundarna. Zackarias som är 7.5 år tycker om hundarna man han söker inte upp dom för att mysa och tycker de är klumpiga när de vill mysa. Alice som är 4.5 ÄLSKAR hundarna. Hon ropar gärna på dom när hon sitter i soffan, de får vara med i hennes lekar och hon vill vara ”djurdoktor” när hon blir stor.  Sen har vi nummer 3, Leija. Lilla goa Leija. Hon är så pass liten att hon inte riktigt förstår det här med hundarna. Hon gillar inte att de lägger sig på henne i soffan men hon är med och uppfostrar dom på sitt eget illa vis när de försöker sno mat ur hennes tallrik när hon ska ställa den på bänken, hon tar i för kung och fosterland och vrålar åt dom.   

(Radarparet Alice och Malte)

För att ni ska få en bild av vardagen här hemma med hundarna och barnen så lägger jag in bilder på hundarna och barnen. Vi har massa såna bilder men jag ska välja mina absoluta favoriter och sen får jag nog göra en egen bildtråd en annan dag med bara barn/hund bilder.

(Fredags mys hos familjen Lundqvist - alla får popcorn)

Jag vill understryka att detta är hur VI socialiserar våra hundar och barn med varann. Däremot betyder inte det att detta är det enda sättet – detta är bara ETT sätt.

Sofia & Malte (och resten av Lundqvist klanen)

(Va ska vi hitta på kompis?)

Idag är jag och DD på väg upp till Ånge, där min pappa, hans fru och deras två hundar bor. Vi ska semestra där i en vecka och bara njuta av att vara lediga! Tänkte skriva ett inlägg om vår tågresa, så här långt, men precis när jag är klar att posta så försvann alltihop! Suck! Jag skriver ihop en kortare version av det inlägg jag tidigare skrivit...

Jag bor ju strax utanför Göteborg, och hade då valet att åka pendeltåg eller buss in till Centralstationen inför avresan. Pendeltåget är bekvämt, det tar bara 30 minuter, inga byten, sällan mycket folk och större utrymmen än buss. Bussen tar nästan en timme, och då måste jag byta halvvägs. 
Nackdelen med pendeltåget var att det går så sällan.. Trots detta valde jag att åka pendeltåget in. Jag kände att jag inte ville riskera att bli stressad, som jag skulle bli på den trånga bussen, och smitta av det på DD. Så strax innan 11 begav vi oss in mot stora staden Göteborg. Vi fick vänta på vårt tog mot Sthlm i 2 timmar och 20 minuter. Men det timmarna susade förbi jättefort!

Här står DD och väntar på tåget i Hindås. Sekundrarna efter kröp hon upp i mitt knä och skakade. Fryslorten. 

Här är på pendeltåget, lugn som en filbunke

På centralstationen i Göteborg, lugn så länge hon fick ha min jacka att gotta sig i ;)

Jag hade glömt mina hörlurar så jag fick springa bort till Kjell & co i Nordstan och köpa nya. Som tur är så var hunden välkommen med in i butiken.

I kön såg det ut så här (ingorera att mitt finger kom ivägen) 

Och under tiden jag köpte mig en latte hade jag väsk-vakt

Nu sitter vi på X2000 på väg mot Sthlm, DD har tvärslocknat...

Dagens inlägg blev väldigt innehållslöst pga strul med uppkopplingen, så jag avslutar med att infomera er om att vi fortfarande letar efter gästbloggare! Vi läser och svara på alla mail, kontakta oss på kamphundsbloggen@gmail.com

//Paula & DD
     

När jag tänker träna hund så tänker jag att man har ett moment som man vill öva in och går "ut" och gör enbart det. Jag tycker ju att sån träning är rätt tråkig och omedvetet sätter jag höga krav på både mig och hunden. Eftersom jag tänker träning så vill jag snabbt se resultat och lessnar när det tar för "lång" tid. Jag är väl medveten om att jag tänker helt galet och det är något som jag försöker jobba med.   

Men vad jag tänkte skriva om är sånt som man "omedvetet" lär sin hund - sånt man tränar fast man inte riktigt tänker på det.

Malte har ju alltid varit väldigt besatt av föremål av alla dess slag. Han är ju en tuggande kille som bara MÅSTE tugga sönder pinnar, gosedjur, kuddar, bollar... Ja just BOLLAR har han haft väldig fixering vid. Även om en boll ligger still så måste han slakta den rejält. Jag har en son som nu är 7 år som är lika besatt av fotbollar som Malte och denna kombination med Malte och Zackarias gör att det blivit många söndertuggade bollar och tårar genom åren. Nu när vintersäsongen är här så har Zacke fått lov att träna fotboll i vårat vardagsrum med sin mindre teknik boll eller med en mjukis fotboll. Först nu har det slagit mig att båda hundarna är kanon duktiga när vi står inne och spelar och bollen "flyger" genom rummet. De rör inte en fena  . Ibland kan de kolla på den men de försöker aldrig ta den!

Hur kunde detta hända när jag aldrig gått in för att träna detta med dom? 

Jo jag har ju tränat fotboll med Zacke och visat dom på ett tydligt sätt att jag inte accepterar att de försöker ta bollen för varken honom eller mig när jag inte gett dom tillåtelse. Det jag vet att jag däremot gjort av och till är att verkligen utmana dom i deras beslut att inte röra bollen geom att gå med Malte och samtidigt så dribblar JAG bollen framför oss. Jag har sparkat bollen mot dom och ibland har den kommit på dom. Jag har på alla möjliga sätt utsatt dom för frestelsen att hugga tag i bollen men icke!

Självklart kan det ibland hända att de gör ett ryck mot en boll, om sonen är ute och spelar landhockey med många kompisar och det stojjas och så. Men det är inte alls på samma sätt längre. Det är inte med tänderna först i den och ren slakt.

Det som gör mig extra nöjd och glad över detta med bollarna är  att man inte behöver förbereda dom på att bollarna ska fram eller "påminna" dom med ett kommando. De VET vad som gäller. Även om sonen tar fram bollen när jag inte är i samma rum så är det samma regler som gäller och det är så skönt!

Det här är nog det som de lärt sig som jag är mest NÖJD över och faktiskt det som sitter hårdast rotat i dom. Här VET dom vad som gäller. Och det är klart, här blir det alltid en konsekvens/tillsägelse om de rör bollen. Men bollarna ligger framme här hemma och de rör dom inte - inte ens när de är ensamma hemma.   

Däremot är Malte fortfarade tokig i bollar när han FÅR busa med bollar. Det är iofs inte så ofta med tanke på att han så lätt går upp i stress men det händer ibland som extra rolig belöning och då är det slakt som gäller.

Så vi går emot en intressant tid nu när jag börjat studera herrarna och bollarna när det snart är dags för vår/sommar och massa fotboll i trägården.

• Har ni något liknande där ni kanske som jag tränat ngt med ngn annan men omedvetet lärt in ett beteende hos era hundar?
  
  
• Har era hundar något som de har lite extra svårt att låta bli?

//Sofia & Malte & Musse

La bollarna vid Maltes bädd för att se om han skulle lockas att känna lite på dom

Kikar på dom i helt rätt sinnesstämning

Kliver sedan EMELLAN dom och lägger sig