Imorse drog jag och Aysha till skogs för vi tänkte ta vara på de ljusglimtarna som solen bjöd på innan molnen drog in igen. Ursch vad tråkigt det är när det bara regnar och är mörkt hela tiden! Så måste säga att det var en riktig energi boost att vara ute och känna solen i ansiktet! Det hela slutade med att vi var ute i 4 hela timmar, snacka om att jag hade spaghetti ben när vi satte oss i bilen och skulle åka hem.

Jag håller ju på att lära Aysha allt från grunden, det går väl sådär måste jag motvilligt erkänna. Jag tyckte att jag i början hade fått henne att förstå lite vad HIT i falsett betydde *skratt* men sen har Aysha spenderat mycket tid med husse eftersom jag jobbat en hel del och då har liksom det lilla falligt bort i glömska eller också så ligger Aysha numera inne med stans största vaxproppar *ler*

Så jag började vår promenad med att träna lite kontakt och inkallning. Innan jag släppte henne lös visade jag vilket mumsigt godis jag hade med mig och så knäppte jag loss kopplet och så började jag tänka mitt mantra för mig själv, Lita på hunden Camilla, du måste lita på hunden.

Till en början gick det riktigt bra, jag han lagomt bli varm i kläderna så kom en iskall dusch över mig, Aysha kör nosen i backen och jag ser på hela hennes kropps språk att nu är det tack och godbye för hela slanten. Pulsen går upp och jag tänker hysteriskt LITA PÅ HUNDEN CAMILLA!! Försöker vara lugn när jag ropar Aysha kom här. Och det måste varit en trollformel snarare än en inkallning för vips så var ett stycke Aysha som bortblåst. Nu övergick mitt mantra snarare över i Hur fan kan du lita på hunden Camilla *skrattar*. Minutrarna gick och dom kändes som en evighet, jag blev sur, något man inte ska bli när man har med hund att göra och inlärning, men jag erkänner, jag blev skitsur, men mest på mig själv för att jag inte tränade inkallning på ett annat vis så hon inte fick möjligheten att sticka. Hur som helst så började jag gå åt ett helt annat håll och efter 5 minuter kom hon som skjuten ur en kanon, och överlycklig över att ha hittat mig. Tror att det gjorde lite effekt för efter det höll hon sig vid mig.

Jag filmade en snutt i början på promenaden, tror det var Ayshas första möte med riktig is, märks det? *skrattar*

Efter ca 2 timmar fick vi sällskap av min goda vän Pernilla med hennes Torsten som är en Bordercollie. Aysha och Torsten hade aldrig träffats tidigare förrän idag. Vi gick med dom kopplade en bit så dom fick kolla in varandra och sen släppte vi dom lösa. Vi var båda övertygade om att det skulle gå bra, men våra hundar var inte lika övertygade. Torsten kan vara en riktig översittare ibland, vilket Aysha inte alls hade lust att acceptera så dom skällde ut varann lite och sen hade dom roligt resten av promenaden. Det är så skönt när man umgås med andra kunniga hundägare, för när dom blev osams Torsten och Aysha var vi båda lugna jag och Pillan. Jag gick fram och emellan och sen var det hela överspelat och bortglömt. Tänkte då att om det varit med ägare som blivit hysteriska hade den här situationen slutat på ett helt annat vis, det är jag övertygad om. Så till alla er därute, tänk på att behålla lugnet när något händer, det räddar ofta en situation från tråkigheter.

Jag hade inte träffat Pillan på länge så vi hade mundiarré på promenaden så det blev bara 1 enda kort på Aysha och Torsten tillsammans som dessutom blev suddigt, så tråkigt såklart eftersom jag hade velat visa er hur fint två helt skillda raser kan leka ihop. Men får se till att ta mer kort nästa gång jag och Pillan träffas.

Hoppas ni har det bra allihopa därute!

Capa Tosta Big Bang "Aysha"

//Camilla

   Jag vet att jag skulle skriva mitt nästa inlägg om "Vad händer när hunden tagit över!!!", men nu är det såhär att det idag är Alice's födelsedag så jag tänkte tillägna detta inlägg till henne.

Jag kan helt ärligt inte förstå att damen blir hela tre år idag! Var har tiden tagit vägen? Kortet här ovanför är taget bara dagarna strax efter att hon kom hem till oss. Då var hon inte stor!

   Jag tänkte att det här fick bli lite av en bildbomb på hur hon sett ut genom tiden. :)

   Jag minns dagen när vi åkte och hämtade henne. Vi visste att det var en tik kvar men vi visste inte riktigt hur hon såg ut. När vi kom in genom dörren så kom ett glatt valpgäng och mötte oss. En brindlefärgad tik kom först.
Det blev ju såklart så att man hälsade litegrann på alla valparna och sedan gick vi och satte oss i soffan och pratade med uppfödaren. Jag plockade upp en valp i knät och medan vi satt och pratade en massa så somnade valpen. Efter ett tag kollade uppfödaren på valpen i mitt knä, pekade på den och sa: "Det där är hon som är otingad.". Det var allt som behövdes för att vi skulle bestämma oss för att det lilla knytet skulle följa med oss hem.
Jag var kär!

   De kommande månaderna spenderade jag och Alice varenda timme tillsammans. Hon var med mig hos kompisar, ut på byn och även med på jobbet. Alice var så rolig att ha med. Snabblärd och med en enorm ordförståelse.
Och efter hon lärde sig tricket "Ledsen" (ligga på sidan och lägga tassen över nosen) så gav hon folk överallt en massa skratt. Alla som har träffat Alice ofta är rörande överens om att hon är en speciell hund.

   Efter det att Supra kom in i vårt liv (+ en massa händelser som skulle ta en evighet att beskriva) så fick Alice flytta till min bästa vän Ida. Inte alls pga att jag ratade bort Alice utan för att läget i flocken blev kritisk. Och Alice var den som blev tvungen att flytta (även min mammas hund var en del av flocken då och problemet hade bestått om det hade varit Supra som fått flytta, därför blev det Alice).

   Jag vet att Alice älskar Ida precis lika mycket som Ida älskar henne. Så trots att jag fortfarande har stunder då jag gråter i timmar för att jag saknar henne så vet jag att det var rätt beslut.

   Hur som helst, jag fattar inte var åren tagit vägen. I mars är det tre år sedan vi hämtade hem henne. Ofattbart!

   Och till slut:

En dagsfärsk bild på lilltjejen med sin födelsedagstårta. Grattis Snuffan, mamma älskar dig! <3

Jag vet att detta är löjligt, men samtidigt betyder det mycket för mig.. så därför skriver jag om det. :) 

Ibland tycker jag att det känns viktigt att hunden får vara naken ibland, inga halsband, täcken eller annat krimskrams. Inte för att man brukar klä ut sin hund med massa krusiduller, men ni förstår kanske vad jag menar..? 

En naken hund är härligt att se. Här hemma har varken DD eller besökshundar halsband på sig, men jag har vänner som alltid har halsband på sina hundar - även inomhus. När jag låter DD springa lös så brukar jag oftast ta av allt, så hon är helt lös. På något konstigt sätt så känns det som om hunden är friare när den inte har halsband på sig.. men en hund som är van vid halsband går ju knappast och tänker på att den har halsband.. 

Nakenfisen DD
   

Däremot brukar jag vara väldigt noga med att ta av halsband - och särskilt stryplänkar - när hundar ska leka. Jag har aldrig varit med om det själv, men fått flertalet varningar om hur lätt det händer att en tand fastnar i kedjan och förstörs. Visst är det svårare att "fånga in" hunden, men det går ju faktiskt rätt smidigt att lägga en ögla runt halsen med kopplet, tills man fått på halsbandet. 

Hur gör ni, tycker ni att hundarna känns påklädda med halsband? 

//Paula & DD 

I måndags tog jag med mig Malte och drog till Kristinehamn för hundpromenad med 4 andra ägare och deras hundar. Det var en jätte trevlig promenad med mycket hund prat och fint väder faktiskt. Malte skötte sig utmärkt på promenaden med de andra hundarna. Han brydde sig inte direkt om dom och det kändes jätte skönt! Enda gången han tyckte det var lite olustigt var när en hund kom lite för nära bakifrån. Men inga utfall så det känns som en stooor framgång.    

Som jag skrivit om tidigare så är ju våra herrar väldigt olika. Det är som att Malte tar väldigt mycket energi från mig. Med facit i hand så är han ingen första hund för att han har så oerhört mycket motor i sig. Ibland kan jag känna att Malte och jag inte är bra för varann. Som att vi har ett för starkt band till varann - svårt att förklara.

Musse däremot är en utmärkt första hund och bra förebild för rasen. Han har lätt till lugn och passivitet, följsam, enkel.

I måndags eftermiddag så tog jag med mig Musse i flexikoppel = mycket rörelsefrihet och knappt ngn lydnad. Vi gick till skogen där jag släppte honom lös och han sprang efter pinnar, letade godis och utforskade skogen. Jag testade honom några gånger och gömde mig när jag tyckte han kom lite för långt bort. Men det är svårt för han har stenkoll på mig när han är lös vilket är super skönt!

Vi gick vidare till grusgropen som båda grabbarna älskar. Där sprang Musse i de enorma vatten pölarna, upp i gruset efter pinnar och bara var en fri och glad liten kille.

Ovanför grusgropen har kommunen en plats där de förvarar STORA stenblock, gatustenar och enorma betong "rör". Vi gick där och han hoppade upp på stenar och balanserade. När vi kom fram till betong rören gick jag fram och kastade in några godisar i röret och vips så var han där inne och tuggade. Han hade inte jätte bråttom ut därifrån heller utan nosade runt där inne. Jag tycker det är så kul och intressant att testa såna enkla grejer med killarna för att se hur de löser vissa uppgifter och för att se vad de "törs".

En del frågar mig varför jag inte tar båda hundarna samtidigt på promenader osv. Men eftersom de är så olika vill jag ge dom det de behöver var för sig. Musse är sån som man kan kasta pinnar och bollar till och ha lös i skogen och då vill jag att han ska få komma ut och röra sig och bara vara! Malte däremot behöver hund möten och lugna promenader. Men när han ska få vara hund så tar vi med båda två till grusgropen där de busar loss - finns det ngt härligare att titta på än hundar som är lösa och springer fritt och man riktigt kan se hur lyckliga dom är?

En stor skillnad mellan Musse och Malte är att Musse TAR SIG TID att nosa runt och undersöka medans Malte löser uppgiften och sen vill ha en ny direkt. De kommer fram till samma lösning tex när de ska hitta godis och så men Musse gör det grundligare. Någon gång i veckan brukar jag kasta ut korv i trädgården för att de ska ha lite att göra en stund och få lite gott. Malte söker av det väldigt snabbt och sen ska han ha en ny uppgift. När Malte är klar så finns det inga korvar kvar och det vet han men Musse han kan gå i en timme där ute efter att Malte har gått in för att det KAN finnas ngt kvar. Det är så man kan sammanfatta dom. Malte = snabb och vill ha nya uppgifter medans Musse är grundlig!

Nu har jag fått sällskap i soffan av två trötta killar - kl är trots allt åtta   så nu blir det mys resten av kvällen. 

Ha en underbar fredag kväll och en härlig nyårs afton imorgon!

//Sofia & Malte & Musse

Snart är det nyårsafton! God mat, med nära vänner, eller stor fest med sena snurriga timmar. Vi firar den väldigt olika, men en sak som alla nog kopplar samman med nyår är raketer! Smällare är ju förbjudna numera, men används ändå flitigt. 

Hur mår då våra fyrbenta? 

Vissa hundar bryr sig inte om det, medans andra mår fruktansvärt dåligt. Vissa ägare måste fly ut i skogen, ge hundarna lugnande, låsa in sig i källarförråd m.m för att hunden inte ska få ett nervöst sammanbrott. 

Tänker ni på det, när ni står och iakttar detta vackra spektakel?

Jag ska erkänna att jag har aldrig tänkt på det innan jag hade hund! Jag tänker sällan på det numera också, faktiskt. DD har hittills inte visat någon rädsla för smällare eller fyrverkerier. Men samtidigt är jag ju medveten om att det finns många hundar som lider ofantligt mycket, och deras ägare med dom. 

Ett tips, som är för sent att göra något åt nu, men som ni kanske kan ha med er till nästa år, är att fyrverkeri-träna hunden med hjälp av en CD-skiva som spelar ljudet från smällare och raketer. Man börjar med att ha väldigt låg volym för att inte skrämma hunden, sedan höjer man allteftersom hunden är van vid ljudet. Slutligen har man på detta under tiden det smäller och sprakar utomhus, på nyårsnatten.

Jag hittade en blogg där en tjej som heter Matilda skriver och tipsar om hur man kan göra före, och under nyår. Hon har själv en hund som är rädd, och hon delar gärna med sig av sina tips. Jag citerar hennes inlägg nedan, ni hittar hennes blogg på den här adressen: 
www.amoresperros.se

Valeriana – flytande form

Tas upp snabbt av kroppen och har en lugnande inverkan.
Små hundar 1/4 tsk
Medium stora 1/2 tsk
Stora 1 tsk
Mkt stora hundar 1 1/2 tsk

Valerina Forte – tabletter
Har en lugnande inverkan på hunden och kan ges under längre perioder.
2 tabletter per 5 kilo kroppsvikt.

Jag brukar ge Kora tabletterna 1-2 veckor innan nyårsafton och fortsätter att ge dom 1-2 veckor efter. På själva nyårsafton, när det börjar närma sig, ger jag henne en dos flytande Valeriana.
Om hon blir extra rädd dagarna innan, eller efter, ger jag henne också flytande.
Doseringarna har jag hämtat från Dorwest Herbs, där man även kan beställa Valerianan i flytande form. Tabletterna går att köpa i hälsokostbutiker eller på apotek.
Fler lugnande medel; DAP, Zylkéne.

- Om det är möjligt, åk någonstans där du vet att det inte kommer att smälla. Annars är det bra att försöka skapa en så lugn plats som möjligt. Dra ner alla persienner, så att även eventuella synintryck kan uteslutas. På IKEA kan man köpa ljuddämpande gardiner. Ha på TV och radio för att dämpa och avleda ljuden utifrån.

- Se till att du har rastat hunden ordentligt på morgonen/förmiddagen. Resten av dagen räcker det med korta kisspromenader, så fort hunden har gjort sitt kan ni gå in igen. Om det smäller när ni är ute, behåll lugnet och fly inte ifrån situationen. Erbjud godis, om hunden inte vill ha gör det inget, och gå sedan sakta hemåt igen.
Gör gärna uttröttande aktiviteter, exempelvis spår!

- Det kan vara en bra idé att ordna en bur som du ljudisolerar med filtar, där kan hunden lägga sig om den vill. (Ha burdörren öppen).

- Fetvadd/bomull i öronen

- Prata med dina grannar och sätt upp lappar i området där du vädjar om att fyrverkerierna ska skjutar på tolvslaget, inte dagarna innan och efter! Tipsa om Khom Loy – den svävande lyktan!

- Avled, avdramatisera, distrahera! Se till att ha riktigt gott godis hemma – i mängder! Rester från julskinkan, grillad kyckling… något alldeles extra ska det vara. Prova dig fram, kanske hjälper det att distrahera genom att göra enkla konster som sitt, ligg, sitt fint. Om hunden är för rädd för det, testa att bara mata den med små bitar och prata lugnt med den. Uppmuntra istället för att ömka!
När det smäller, titta inte på hunden det första du gör för att se dess reaktion, försök att låtsas som ingenting och erbjud godis.
Ha gott tugg framme, gärna blandat – exempelvis en tjurmuskel som tar längre tid att äta och grisöron som går lite fortare att tugga upp.
En kong med fryst färskfoder i!

Det viktigaste är att behålla lugnet själv och inte ryckas med  i hundens rädsla! Den har det förmodligen jättejobbigt, men tänk framåt istället. Nu ser vi till att överleva detta nyår, och så fort fyrverkerierna har tystnat börjar vi jobba med ljudträningen. Är ni med mig?!

Har ni fler tips, skriv gärna det i kommentarsfältet så fyller jag på inlägget!

För att se bilderna till inlägget så klickar ni HÄR, så kommer ni direkt till inlägget. TACK MALIN (inte Matilda som jag skrev tidigare) FÖR ATT JAG FICK "STJÄLA" DITT INLÄGG! :) 

När jag ändå är inne på ämnet så vill jag ge Ica Maxi i Häggvik en stor eloge då dom tagit ställning mot fyrverkerier! 

Gott nytt år på er! Jag hoppas era djur får en lugn och trygg nyårsafton!

//Paula & DD  

Man vill så gärna att alla ska se hur underbara våra hundar är! Man vill så gärna att folk ska förstå att en väl uppfostrad hund (märk skillnaden mellan väl uppfostrad och väluppfostrad) inte är farlig för allmänheten. Undantag finns, men det finns inom alla rastyper! 

Helst av allt skulle jag vilja samla ett stort gäng med "kamphundar" mitt i stan och visa upp våra älsklingar för allmänheten. Kanske skulle dom förstå att det är snälla hundar, om dom bara såg oss, om dom fick komma fram och klappa och prata med oss ägare? 
Kanske skulle dom gå hem och sprida vårat budskap vidare!?

Jag önskar att det var så lätt.

Tyvärr tror jag att minsta misstag skulle stärka fördomarna om vår typ av hund. Jag tror att ett litet utfall, ett skall, en lite för hård korrigering, skulle ge "vatten på deras kvarn". Med tanke på att vi har ögonen på oss, så skulle dessa ögon också syna oss extra hårt. 
Kan ni själva tänka er ett 10-tal "kamphundar" i en samlad grupp, där flera av dom aldrig träffat varandra innan, och vi ägare står med hundarna lugnt vid vår sida, hundarna viftar lugnt på svansen och småpussar kanske lite på grannhunden?Vi har kopplet hängande löst vid vår sida, och står avslappnat och småpratar sinsemellan. Främmande människor kommer fram och klappar på hundarna, som hälsar artigt och respekterar varandra. 

Jag kanske själv är fördomsfull, men helt ärligt så kan jag inte tänka mig det! 

Jag tror att flera av hundarna hade gruffat, mer eller mindre. Jag tror vi som ägare hade hållt hundarna i kort koppel, och fått säga åt dom gång efter gång att sitta ner, inte dra, inte hoppa på de främmande människorna osv osv. 

Har jag fel? 

Jag ger en STOR ELOGE till er som - med handen på hjärtat - kan säga att era hundar hade klarat det här galant! 

Förr hade schäfern ögonen på sig, dobermann och rottweiler har också varit drabbade. Nu är det "pitbulls" som är hatade. Tyvärr tror jag att någon ras alltid kommer vara mer eller mindre drabbad, och just nu är det "vår ras". Så hur ska vi nå ut till folk? 

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att personer som har fördomar tror på snacket om hur "urgulliga och supersnälla" dessa hundarna är! När man ser - väl menade - insändare i tidningar där en "kamphundsägare" skriver om hur dundersnäll deras hund är, och hur den leker med alla andra hundar, hur den älskar familjens och grannens barn, hur den aldrig aldrig aldrig skulle skada någon, så tvivlar jag starkt på att den går in i rätt personers hjärta. 

Alltså i den personen som behöver ta in det. 

Jag tror att man måste vara ärlig. Våra hundar är snälla, men dom är hundar! Dom är kraftfulla hundar!!! Hamnar dom i en situation där dom slåss, så kommer dom åsamka stora skador, kanske till och med döda! Det vet vi, eller rättare sagt: Vi måste vara medvetna om det! 

Visst kan vi inte ställa oss på stan och berätta detta för folk med fördomar, men vi kan informera dom om att detta är hundar som behöver fysisk och mental stimulans, att dom behöver ansvarsfulla ägare, och att dom kräver en engagerad förare. 
Vi kan informera om vikten att stödja seriös avel, och hur noga det är att hålla sin hund frisk och välmående.

Detta gäller självklart alla raser, men en kraftfull hund gör ju självklart mer skada om den försvarar sig/eller går till angrepp. 

Vill du sprida kunsap om våra hundar? Sprid då sann kunskap! Bädda inte in dom i små bulliga moln av spunnet socker, för visst må det vara din vardag, men det är inte hela sanningen. 

Jag hoppas detta inlägg mottages på rätt sätt! 

//Paula & DD 

God Jul önskar vi på kamphunds bloggen till alla våra läsare och era fyrbenta vänner.

Hoppas ni har en underbar julhelg med massa god mat och kanske lite extra ledighet som ägnas åt träning till vovvarna.

Ger ni era hundar godis? Människogodis, alltså? 

Jag gjorde det med min förra hund, förvisso väldigt sällan, men hon fick det ibland. DD har nog ätit 2 eller 3 bitar människogodis i sitt liv, och jag tror jag har gett max en av dom. 

Varför ger man människogodis till sin hund?? Dom känner inte den psykiska njutning som vi känner när vi äter godis. Däremot får dom den fysiska effekten, att dom blir piggare och får ett "rus" av något slag. Dom får också abstinens, när sockerförrådet inte fylls på. 

Jag har hört om hundar som är så sockerberoende att dom skakar i nästintill epeleptiska anfall när dom inte får socker! 

Vi människor har ett ansvar över oss själva, äter vi för mycket socker så vet vi vilka konsekvenser det blir, att vi sedan är så svaga psykiskt att vi inte kan stå emot detta, det drabbar ju oss själva! Men vi kan inte låta detta hända våra djur, det är direkt oansvarigt och på snudd till djurplågeri skulle jag vilja påstå. 

Socker i hundgodiset då? Visste ni att "vanliga" levergodisar innehåller socker? Ja, många andra hundgodisar också.. varför? Jo, du ger hunden godiset, den blir pigg och glad. Hunden får ett beroende och kopplar detta med godiset. När du tar fram godiset blir hunden uppspelt, du tror att hunden ÄLSKAR godiset så mycket.. men det är sockret den vill åt. 

Jag köper oftast sockerfri levergodis, eller sockerfri blodpudding som jag torkar. 

När vi ändå är inne på att äta och inte äta, så passar följande informationen bra i juletider: 
 

Choklad: Innehåller ett ämne som heter Theobromin som är giftigt för hund och katt. Ju mörkare choklad desto mindre mängd förgiftar djuret. I lindriga fall mår djuret illa och får diarré. Har det ätit mycket kan det dö. För en hund på tio kilo kan det räcka med 60 gram mörk choklad för att vovven ska bli förgiftad.

Russin och druvor: Giftiga för hundar. Så lite som 2–3 matskedar russin eller runt tio druvor kan orsaka akut njursvikt som leder till döden. Katter kanske klarar russin och druvor bättre men Louise Blomqvist avråder ändå från att ge dem det.

Nötter: Inte giftiga men kan fastna i djurets tarmar. Enda sättet att då få bort dem är att operera.

Blommor: Hyacinter är giftiga att tugga på. Växtsaften från amaryllis är irriterande.

Gärna julmat, men inte till Fido och Misse

Choklad, russin, glitter i granen och doftande hyacinter. Det är många ting som tillsammans skapar julstämning i vårt hem. Men för Misse och Fido kan julen sluta på Djursjukhuset.

För de flesta är julen en högtid då det blir mycket av allt. Vi skär tjocka skivor av fet skinka, knaprar på revben och mumsar på godis och nötter. Det står doftande hyacinter i var och vart annat fönster och i granen glittrar det av girlanger och annat pynt.

Har vi husdjur kanske även de blir bjudna på något extra.

Se upp.

En del av det som vi själva njuter av kan vara mycket skadligt för katter och hundar. De kan bli allvarliga sjuka. I värsta fall kan de dö.

– Julen är ingen lugn helg för oss. Vi får in många skadade husdjur kring jul. Ofta har man då mer mat framme än normalt, så vissa hundar stjäl mat när husse och matte inte är där. I andra fall är det gäster som har matat djuren. Gäster är mer benägna att göra just det, säger Lisa Blomqvist, chef på Djursjukhusets smådjursklinik.

Klassikern är magåkommor. Hundar och katter med kroniska mag- och tarmbekymmer drabbas lätt av kräkningar, diarré och ont i magen om de äter julmat. Kräkningar och diarré torkar ut djuret. Det går extra fort hos katter och ungdjur som har mindre kroppsvikt.

– Hos framförallt hundar blir det vanligare och vanligare med kroniska mag- och tarmåkommor. Om det beror på miljö eller avel kan diskuteras.

Även hundar med tålig mage kan bli allvarligt sjuka. Den feta maten kan leda till inflammation i bukspottskörteln, vilket kräver akut vård. De kan till och med dö.

Är de extra känsliga för fett?

– Nej, men deras vanliga kost är torrfoder som är väldigt balanserad näringsmässigt. Så en festmåltid, där man till exempel skär en bit skinka, gör en väldigt stor skillnad för dem.

Ben då? Många tror att ben är perfekt att ge hunden. Men det beror på. En hund som inte är van vid ben kan få kraftiga diarréer, kräkningar och förstoppning. Det är också skillnad på ett hårt märgben och ett revben eller ett kycklingben som lätt splittras.

– Det är extremt farligt. Flisor kan skada tarmen eller stoppa upp halvvägs. Går tarmen sönder läcker innehållet ut i buken och ger en inflammation som kan bli väldigt farlig.

Ben som fastnar kan bli nödvändiga att ta bort med operation - och operationer är dyra.

Lökrätter är direkt olämpliga. All lök orsakar blodbrist hos hundar. Små doser kan ge trötthet och minskad aptit. Får de i sig mycket lök kan det få dödlig utgång.

Katter gillar att tugga på växter. Vissa växter är inte alls bra att gnaga på. Julrosor, hyacinter, liljor och oleander är giftiga och julstjärnor och amaryllis har en växtsaft som är irriterande.

Julgranen är väl i och för sig okej för nyfikna valpar och katter att provtugga på, men inte det som hänger på grenarna. Katter leker gärna med kulorna. Är de av glas är det inte så lyckat om en sådan faller i golvet.

Katter gillar också att leka med glitter och presentsnören. Får de i sig en girlang kan det leda till stopp i tarmen och operation. Djursjukhuset har haft sådana fall.

– Man får säkra hemmet, ungefär som när man har småbarn. Pyntet bör inte hänga längst ner på granen och godsaker bör inte stå framme, avslutar Louise Blomqvist.

KÄLLA: 

http://hd.se/skane/2011/12/18/garna-julmat-men-inte-till-fido/

//Paula & DD