Lång rubrik :)

Den här veckan är jag och Cilla i Kälarne på Nordiska Hund där vi ingår i ett forskningsprojekt i samarbete med Berlins Univerisitet.

Detta forskningsprojekt leds av en kvinna som är veterinär och specialist på insemination. Det går ut på att kolla effektiviteten för att använda hundar i stora kostall för att markera när en ko är brunstig. För en människa tar det 3x20 minuter per dag och ko att se om en ko är brunstig och det listar man snabbt ut att det inte är lönsamt och för varje ko som bonden "missar" brunsten på är en ren förlust

Vi har hållit på i två dagar och det är helt fantastiskt hur fort hundarna lär sig!
Man börjar på en liten plattform och en burk med rätt doft och sex tomma burkar. Hunden har alltid fyra alternativ och ett rätt. När hunden lärt sig vilken doft den ska markera lägger vi i störningsdofter i de sex negativa burkarna och hundarna ska markera den rätta, fortfarande fyra alternativ och ett rätt. Därefter flyttar vi burkarna till en större plattform med längre skena och gör precis på samma sätt till att börja med. Därefter är det bara kontrollanten som vet vilken burk som är rätt och föraren måste lita på att hunden markerar rätt :)

Sen går vi över till en golvbana med åtta burkar, varierande ett eller två rätt. Först får föraren veta vilken/vilka burkar som är positiv så klick och belöning kommer från föraren. Sen går vi över till en kontrollant som vet och sköter klickern, föraren vet inte var den/de rätta burkarna är så då är det dags att lita på hunden igen :)

Sju hundar är med i projektet i ålder 5 månader till 9 år. ALLA hundar kan efter två dagar rätt doft och markera med störningsburkar :D

Det som väntar härnäst är miljöträning i ett kostall och senare ska hundarna kunna gå runt och markera brunstiga kor :D

Andra hundar som är här men inte med i projektet är:

Det är såå bra att alla hundar kan specialsök, raserna här denna vecka är
Pudel, 2 blandisar, 2 Berger des Pyréneés à poil long, 2 Labradorer, Berner Senner, Border Collie och Tysk jaktterrier

Halloj!

Nu tror jag hela Sverige har fått en försmak av sommaren - eller?? Här i Värmland har vi haft några underbart soliga och varma dagar. Det börjar bli rejält grönt ute och våren/försommaren har verkligen sin charm! det är så underbart vackert ute nu.   

Nu är jag så himla nyfiken på att se era hundar och hur de njuter av sommaren. Som vanligt så är ALLA bilder välkomna oavsett ras. Så se till att bomba mig med bilder! skriv gärna med vad hunden heter, ev ras/raser och ägare.

Skicka era bidrag till lundqvist.sofia@tele2.se

Senast lördag kväll vill jag ha era bilder så kommer de publiceras på söndag   

Malte ÄLSKAR solen och ÄLSKAR att ligga på studsmattan och sola/mysa

/Sofia

För er som inte vet bakgrunden så får ni här en kort sammanställning av DD's historia. Hon kom till Sverige från Österrike som 11 veckors valp, en kennel som då låg i Göteborg köpte in henne. Jag var nära vän med kennelinnehavarna, och att hon skulle hamna hos mig var självklart från båda håll. Drygt ett halvår efter detta tog jag och några andra vänner (som också var nära vänner med kennelinnehavarna) det svåra beslutet att anmäla dom till Länsstyrelsen. Deras hundhållning hade spårat ur - enligt oss - och vi hade försökt prata med dom utan att nå fram. 

Som ni förstår avslutades vår vänskap i den vevan, och efter det har kontakten mellan oss handlat om löp-perioder. 

Redan vid DD's första löp hade hon stora problem, hon mådde uppenbart dåligt och efteråt följde en rejäl skendräktighet. Andra löpet likaså.. tredje närmade sig och redan långt innan löpet började förändringarna, hon blev nervös och lättskrämd. Betedde sig som om hon var i spökåldern igen. 
Vid denna tidpunkt kontaktade jag kennelinnehavarna och förklarade för dom att hon mådde dåligt, att jag hade varit i kontakt med veterinär och att hon rådde mig att kastrera henne.

Jag fick ett svar som antydde att jag var en dålig hundägare pga hur jag gjort mig av med mina tidigare hundar. De tre hundarna jag tidigare haft var ju innan DD kom till mig, så jag tyckte mest det var sorgligt att kennelinnehavarna - för det första - inte hade sagt sin ärliga åsikt till mig innan (när vi var så nära vänner) utan då hållt mig om ryggen och stöttat mig i de beslut jag tagit med de hundarna. Och - för det andra - hade placerat ut en hund på foderavtal till en person som dom inte ansåg ha bra hand om hundar, och god kunskap om rasen. 

Löpen fortsatte som vanligt, med mer eller mindre problem för DD, furunkler, beteendeförändringar, nedstämdhet osv. Skendräktighet är standard efter varje löp, hon har fått 1-2 omgångar Galastop varje gång, och hennes betennde och humör förändras kraftigt. Hon är inte alls sig själv, hon blir trött, hängig och grinig.

Ett tag senare fick kennelinnehavarna 3 års registreringsförbud hos Svenska Kennel Klubben pga de brister som framkom vid Länsstyrelsens första besök, förbudet innebär att dom inte kommer kunna registrera valpar efter DD, eftersom hon hinner bli 5 år innan det hävs. Jag kontaktade dom då återigen om kastrering. Jag fick ett nej igen. 

Löpet som var i vintras efterföljdes även det av skendräktighet, jag upptäckte att DD hade åkt på en liten mjölkstockning. Jag satte genast in Galastop! Hon matvägrade i flera dagar, bråkade med andra hundar för "ingenting", och däremellan låg hon avtuppad i sängen. Det var ingen tvekan om att hon mådde dåligt.
Jag var just då och hälsade på min pappa, så både han och hans fru såg hur förändrad hon blev. Som tur var så släppte mjölkstockningen, Galastop och massage hade gjort sitt. 

Under vinterhalvåret som gick kom det till min kännedom att kennelinnehavarna hade ansökt om dispens att få registrera en valpkull efter DD. Dom fick avslag på sin ansökan. Dom valde då att överklaga detta avslag, men även där tog det stopp. 

Anledningen till att dom ville använda DD i avel - trots registreringsförbud - var bland annat att "Tiken är importerad från Österrike för en ansenlig summa pengar." I ansökan nämndes pengar och omkostnader flertalet gånger som argument. 

Med tanke på hur DD's avelsvärde ser ut i dagsläget så finns det inga andra argument - än just pengar - till att använda henne. Hon har inte känd HD-status, hon har inte klarat av att genomgå ett helt MH, och hon har som bäst en slät etta på utställning (jämförbart med dagens "Very Good"). 

Efter att dispensansökan var avslutad, och det nu är helt säkert att dom inte kommer att kunna registrera valpar efter DD så kontaktade jag dom på nytt med frågan om kastrering. Svaret blev fortfarande nej. Jag frågade då om varför dom fortsatte neka kastrering, eftersom dom ju inte kan registrera valpar efter henne och hon lider av sina löp. 

Jag har fortfarande inte fått svar på den frågan, som jag skickade i sluet av mars. 

Nu är det snart dags igen, DD har de senaste veckorna varit mycket förändrad, hennes frustration och mående har gått ut över mina armar. Hon har varit osäker ena stunden, lätt-retlig nästa stund. Snart kommer hon gå in i löp, och jag hoppas det blir förlösande vad gäller hormonerna i hennes kropp. Sen är det bara att börja hårdträningen - som vanligt - för att förhoppningsvis minska symtomen vid skendräktigheten som kommer. 

Som ni kanske förstår så känns det frustrerande att en se en hund genomgå detta lidande, till ingen som helst nytta. Hon ska alltså stå ut med detta i två år till, alltså ytterligare fem löp! 

För er som undrar så har bilderna inget annat samband med texten förutom att det är DD på bilderna. Jag ville bara "spä" ut texten lite, med bilder ;) 

//Paula & DD 

Igår var dagen här som jag tidigare i veckan hade ångrat mig tusen gånger om, vad tänkte jag med, hur kunde jag och VARFÖR?? Som tur var hade jag alldeles för mycket att stå i på lördagen så det föll bort ur mina tankar och på kvällen däckade jag så jag låg inte ens och hetsade upp mig. Men när jag vaknade igår morse var paniken ett totalt faktum!!!

Jag hade vid ett svagt ögonblick anmält Aysha till den nationella utställningen som var i Västerås igår i Rocklunda. Jag har ALDRIG ställt hund tidigare och vet ärligt talat inte alls hur man gör. Jag har varit och ringtränat 2 gånger och försökt lite hemma, men har inte alls tränat på det sätt man bör göra för att det ska se sådär snyggt och bra ut.

Aysha bara blängde på mig när jag började baxa in henne i duschen istället för att servera frukosten, Aysha är inget stort "fan" av att duscha så hon var rejält sur på mig efteråt, men kompenserade det med att rulla sig i både säng och soffa *skratt*

Jag kände hur paniken slet i min kropp, mådde illa, svettades och gjorde saker utan att jag visste om att jag gjorde det så jag försökte väl göra en och samma sak ca 3 gånger innan jag insett att jag redan gjort det *ler*

Så packade jag in mig och Aysha i bilen och hela tiden kom jag på mig själv med att inte andas så jag försökte att tänka: Andas in och Andas ut, Andas in och Andas ut. På samma gång såg jag olika scenarion framför mig, hur Aysha förvandlas till den där bumbibjörnen som hon älskar att imitera och bara liksom var mer uppe i luften inne i ringen än att stå sådär prydligt och stilla som alla andra gör. Jag såg hur jag ramlade omkull på dom där hala mattorna som är ibland inne i ringen och skapade total kalabalik. Ja, jag trodde helt enkelt att jag inte skulle överleva dagen.

När jag kom fram till Rocklunda, kände jag, om det ens var möjligt, att nu kommer jag verkligen att INTE överleva denna dag. Det var fullt med bilar, hundar, människor överallt. Jag försökte samla ihop mig själv lite och parkerade bilen och sen gick jag in och letade reda på var vi skulle vara. Jag hittade Ring 15 som var amstaffens ring, men innan amstaffen skulle in var det en annan ras som bedömdes i ringen.

Kände hur ensamheten tog över min kropp, jag kände mig så liten och bräcklig, om ingen hade kunnat se mig hade jag garanterat börjat grina, men nu var det som sagt fullt med folk och hundar överallt och någonstans kände jag att Camilla 33 kan inte sätta sig och störtböla helt plötsligt över att hon anmält hunden till utställning helt av fri vilja *skrattar*

Jag gick ut igen mot bilen, då kom Lola som äger Ayshas bror, Prince, och det var som en skänk från ovan att se ett känt ansikte, vi hjälptes åt att packa burarna och så började vi styra kosan mot veterinärbesiktningen eller vad man ska säga, är ju egentligen bara kontrollanter som står och kontrollerar vaccinationsintyg och papprena på hunden man har med sig. Men vet att det ibland finns veterinär på plats som gör stickprov eller vad man ska säga, som kollar hunden mer noggrannt. Jag är så dålig på det här med utställning så kan ha fel också, men det är den uppfattningen jag haft under alla år jag sprungit runt på utställningar och tittat.

När vi var inne på området rann svetten om mig och Aysha var exhalterad över alla hundar och människor överallt. Jag hade valt att ha utställningskopplet på henne som är kortare och som en dressyrlänk för att lättare kunna dra burarna, bära ryggsäcken och ha henne i ena handen. Aysha laddade upp och testade lite "moves", dvs studsade som en ping pong boll emellanåt när jag försökte få oss framåt med all packning. Eftersom hon drog hela tiden och det var supervarmt så lät hon tillslut som en som hade stans värsta astma och rödaste ögonen.

Till slut kom vi in till ringen och ställde upp burarna och då tog jag med Aysha ut och rastade henne och lät henne komma ner i varv, jobbade på att hon skulle varva ner och lät henne inte gå upp i varv på samma sätt. Vi gjorde lite kontakt övningar och lite lydnadsövningar och till slut var hon i mer balans. Att jag på ren automatik gjorde detta förstår jag inte att jag klarade, med tanke på att mitt inre var i totalt kaos av känslor och rädslor.

Aysha fick sen ligga i buren en stund, hon har inte klarat sånt tidigare, att ligga i buren om den inte är i bilen, men igår gick det jätte bra, så jätte skönt att hon fick behålla sitt lugn därinne.

När det var paus mellan rasen som var innan och amstaffen, så passade jag på att ta ut Aysha och så provsprang vi inne i ringen, till min stora lycka insåg jag att mattorna inte alls var hala att springa på!! Sen fick Aysha vara i buren igen för att få vara ifred från allt ståhej runt omkring.

Carola som äger Tyras syster, Lilo, kom och hjälpte mig, hon ställde inte själv, utan kom för att vara moraliskt stöd och det är jag så tacksam över, hon gav mig tips och höll koll på när vi skulle in i ringen och det kändes så tryggt att ha henne där, så tusen tack Carola för att du fanns där =)

Så var det dags, mitt hjärta bultade så jag inte hörde något annat än min puls, andningen var som bortblåst, fickorna laddade med godis och så helt plötsligt kom jag på att jag stod där, där inne i ringen och bedömingen var i full gång. Aysha var nyfiken på hunden bakom, och när den hunden kom mer och mer nära, så ville inte riktigt Aysha vara med längre, så hon började hoppa och studsa och jag tänkte att nu är det kört och svetten rann samtidigt som det kändes som att jag stelnat av skräck.

Vi fick springa 3 varv och jag förstår inte hur jag gjorde, men Aysha höll sig på mattan, hoppade inte en enda gång =)

Sen skulle alla 5 hundarna som var i vår klass, Unghundsklassen, bedömas, då behöver inte hunden stå fint hela tiden, många har hunden att stå ändå, men jag var glad så länge Aysha stod hyffsat still när Domaren tittade på henne.

Domaren hette Cindy Pettersson och var jätte trevlig, jag talade om att det var min allra första utställning och att jag var total nybörjare. Hon tog så väl hand om oss och berättade hur jag skulle göra. Aysha skötte sig fint när domaren kände igenom henne och kollade tänderna, sen fick vi springa själva inne i ringen som i en trekant springer man då. Det gick också bra =)

När alla var bedömda fick vi springa 2 varv till och så helt plötsligt visar domaren mig längst fram och så vips har jag och Aysha vunnit vår klass och vi fick ett CK som betyder Championkvalite. Det här betyder att vi skulle in igen och tävla in en klass som heter Bästa Tik Klassen. Där tävlar alla tikar oavsett ålder som vunnit sina klasser och alla som fått CK. I den klassen blev vi oplacerade, men jag är så nöjd och stolt över att jag överlevde dagen =)

Saken är den att jag är egentligen en mycket blyg person, så en utställning är jätte jätte jätte jobbigt för mig när jag måste vara inne i ringen där all kan se mig, men när jag väl var därinne så försvann omvärlden, jag såg inget, hörde inget utan jag och Aysha var liksom ett på något vis. Svårt att förklara det där =) Och sen är jag sådan som person att om det är något jag tycker är otäckt eller läskigt, så utsätter jag mig för det, för jag vill utvecklas som människa och inte bära på massa rädslor. Övervann jag min rädsla med denna utställning? Nej, men har ett positivt minne i bagaget och känslan när människor som sett oss sa att det såg bra ut och att vi var duktiga fick mig att inse att jag duger som jag är och man kan bara göra sitt allra bästa.

Kommer jag ställa ut Aysha igen? Ja, ( tyvärr ) eftersom jag fortfarande tycker det känns läskigt måste jag fortsätta så jag kan komma över den värsta rädslan. Kanske låter konstigt att jag väljer att göra såhär, men jag tror någonstans att det får mig att bli en starkare person som jag kan använda mig av i livet till olika situationer som händer.

Så alla ni därute, oavsett hur rädda ni är för något, gör det, överlevde jag denna dag, så överlever även ni =) Nästa utställning kommer bli i maj, den är i Vallentuna, Aysha är inte anmäld ännu, men ja, jag kommer anmäla henne =)

Hoppas ni haft en härlig helg och får en fin valborg!

Aysha med sin CK rosett =)

Jag och Aysha till vänster och Prince med matte Lola till höger. Prince är Ayshas helbror och Prince vann sin klass han med och fick CK =)

Jag och Aysha till vänster och Lola och Prince till höger. Kanske kan uppfattas som enkelt att få hunden att stå på det här viset, men tro mig, det är allt annat än enkelt!!! =)

//Camilla 

Tommie bloggade hos oss innan han fick hem sin lilla krabat; Turbo. Nu har dom levt tillsammans ett tag, deras lilla familj. Här uppdaterar han oss, i både text och bilder, om hur den första tiden har gått. 

Här kan ni läsa hans första inlägg: 

http://kamphundblogg.bloggplatsen.se/2012/02/24/7405891-gastbloggare-tommie-och-turbo/

Tja alla! Jag vet att det har tagit lång tid innan det blev ett nytt inlägg från mig men har inte riktigt haft chansen att sätta mig ner och fundera över situationen. Turbo växte så det knaka dem första veckorna så han blev lite stel i bakbenen. Jag minskade på maten och la i extra kalk ersättning och det tog väl ca 1 vecka innan han vart helt 100% igen. Jag hoppas att det inte blir några problem med hans höfter för det skulle förstöra mina planer på WP och DW som jag längtar efter att få börja med! Om nu skulle vara fallet blir jag inte besviken utan får väl hitta på något annat istället som skulle passa honom.   Lydnad.. Självklart ska man låta en valp vara en valp men samtidigt är det viktigt med regler både hemma i huset/lägenheten och när man är ute på promenad. Första 2-3 veckorna så fick han busa en hel del både inne och ute för att dränera honom på energi. Vår GH tik Bella var under dessa veckorna.. väldigt trött minst sagt men det har även fått fart på henne och hon är mycket gladare nu än innan vi hade Turbo, Skitkul!   När det var dags att gå ut var det viktigt att lugnt och sansat sätta på honom kopplet. Han fick lära sig att ha ögonkontakt innan man öppnar dörrar och alltid gå in efter mig eller sambon. Detta lärde han sig jätte fort och det går per automatik i nuläget. Han har också nu dem senaste 2-3 veckorna lärt sig att gå fint löst och alltid ha uppsyn över vart jag går. Detta är väldigt enkelt att träna in hos en valp.. dock lite svårare när dem blir äldre. Jag började med att visa att det är alltid roligast att gå nära Husse/Matte.. hade tex en pinne/boll eller kanske lite godis som jag med jämna mellanrum fick honom att leka med osv. För att slå 2 flugor i en smäll fick han lära sig loss/släpp efter lite lek.   Detta räckte en stund men vartefter kände han sig nästan trygg vart vi än gick och han började ta ut svängarna lite. Detta ordnade man lätt med att bara vända på klacken och gå åt andra håll, säg ingenting då de lärt sig att ha ögonkontakt under dem första försöken ute så tittar dem på dig ibland men väljer att gå sin egna väg. Genom att jag gjorde så här har han ännu större koll och går inte mer än 5 meter framför för att snabbt kunna vända om jag nu skulle byta håll eller dylikt. När det kommer en korsning så stannar han nästan tvärt och tittar på mig vart jag väljer att gå istället för att bara ta första bästa och fortsätta i sin egna takt. Säger man fint så går han bredvid en tills man säger varsegod. Detta var inte ens något jag behövde lära in det kom automatiskt efter gå lös träningen. Vi har hunnit med vår första utställning. Den 15:e April var vi i sundsvall på en inofficiel tävling. Dock var det bara Turbo och hans bror Lex som ställde i valpar 4-6. Turbo kom tvåa med HP och Lex vann med HP. Lex gick vidare och blev senare BIS, vilket är jävligt kul! Nästa utställning blir i Strängnäs den 1:a Maj.. såg att det bara var 4 st som skulle ställa ut varav alla är Turbos syskon! Tråkigt som fan då jag hade hoppats på att få stöta på fler valpar, tji fick jag...   Måste också ge en stor eloge till min sambo som tränat stenhårt med det sociala. Varje morgon efter att hon lämnat vår son på dagis har hon gått ner till Danderyds station och gått runt samt åkt buss och tunnelbana. Han är skit duktig och bryr sig allt mindre om alla människor man stöter på så det är kanon.   Dock vet vi båda att vi måste träna mer på hundmöten med hundar som skäller/morrar. Han reagerar fortfarande mot dessa och svarar gärna med rest ragg, svansen rakt upp och lite morr/skällande. Men som med allt annat tränas det bort med tiden..   Jag återkommer gärna lite senare med en uppdatering om det skulle vara intressant! Med vänliga hälsningar Tommie

Först måste jag tacka alla för stödet jag fått :) och även de andra tjejerna som bloggar då jag fått "Fast tjänst" här, massa kramar till er alla   

Jag har aldrig förut haft en hund som det varit problem med kloklippningen förutom Cilla som skakade och klapprade tänder i början, det åtgärdade jag med att ignorera hennes beteende och belönade efteråt så det försvann rätt fort.

Men Enzo, den lilla pansargrisen, var/är helt hopplös! Han behöver bara se klotången så attackerade han den och mig så det blev till att fundera ut en lösning.... Jag var helt på det klara med hur jag INTE ville att det skulle gå till; Inget tvinga ner på sidan, ingen munkorg, inget krav. Det ska vara trevligt att bli fin om fötterna   
I absoluta början så blev det till att träna omvänd lockning, dvs attackerade han tången så försvann den men lät han bli så klickade jag och belönade. Belöningen kunde vara godis, kamptrasan, ett trixutförande mm

När det gick bra och han hade förväntningar istället för "döda den dj*veln" så gick jag vidare till att lägga klotången på hans tassar medan jag matade på med godis sen utökade vi till att torrklippa. Jag har alltid haft mina hundar liggande på sidan då jag tycker jag ser bäst hur långt jag kan klippa men Enzo vägrar stenhårt att lägga sig på sidan så det blir till att klippa hans klor stående. Inte heller blir det lättare av att han inte fullt ut accepterar att man tar i honom   

Parallellt med tillvänjningen av klotången så tränar vi in "död hund", alltså att han måste ligga på sidan! Det är nog det trix som tagit längst tid att träna, fattar inte vad som kan ha hänt som gör honom sååå anti mot att ligga på sidan.... Så här långt har vi kommit hittills, det är en bit kvar innan man kan lägga ihop "död hund" och klotången men det går sakta framåt (som allt annat)   

Fortfarande är det en väldig procedur; Ta fram klotången och lägga den på golvet, köra omvänd lockning. Torrklippa och belöna, Kommendera "lyft tass" och belöna, klippa en klo och belöna tilla alla klippta    Inget man gör i en handvändning, dessutom har jag insett att förmiddagar är bättre tidpunkt (trött och slö) än eftermiddagar (mer vaken och aktiv) så eftersom jag vill att det till slut ska vara ett trevligt hanterande och något han ska se fram emot så är det viktigt att hans känsloregister är i rätt mood     

Förresten blev jag kär i en ny hundras i helgen när jag var på Nordiska Hund för specialsöksutbildning för diabetes; Tysk jaktterrier! Banne mig vilket temprament, humör och arbetsvilja *WOW*    
   

Ärret hon har på sidan är efter ett slagsmål med den andra jaktterriern i familjen, dom var tvungen att stoppa dom i duschen och spruta kallvatten på dom för att sära dom...

För ett tag sen så skrev jag om Musse och att vi varit hos veterinären ang hans rörelser och fick beskedet att han har grova höftfel. Vi blev sedan remitterade till en höft specialist i Karlstad. Nu är det så att min man skött alla besöken med Musse (förutom det första som jag skrev om) då jag jobbat och inte kunnat åka med. Därmed har jag inte första hands informationen och har nog inte därför förstått exakt hur allt ligger till. Men tänkte uppdatera lite om detta så gott jag kan.

När de var hos höft specialisten fick de beskedet att höft felet inte alls var grovt. Det var snarare litet och inget som egentligen borde skapa problem för honom. Vi fick ytterligare en remiss till rehab för honom och maken åkte dit med honom. Där fick vi informationen att när Musse var valp så kände han troligtvis av höften mer än han gör idag. Detta i samband med att han växte gjorde att han började gå ”fel”, på ett sätt som var skönare för honom. När detta hände började han även belasta fel muskler, han använde musklerna i ljumskarna istället för de rätta musklerna. Detta är nog anledningen till att han inte är spec grov över bakdelen som andra staffar i hans ålder. Han har ju inte använt de musklerna alls. Som ytterligare en effekt av detta har han belastat vänster muskeln mer än höger och fått muskel knutar/inflammation i vänster bakdel. Ja ni hör ju själva, inte enkelt att hänga med.

Enl han på rehab så ska inte detta var ngt problem att träna bort med tanke på att han är så ung ännu. Så nu har vi fått träningsschema för honom som vi måste hålla på med ett bra tag. Det första vi fick var ben manschetter (som Paula bloggat om tidigare). Vi ska inte ha ngn vikt i dessa utan det räcker att vi har dom på tomma. Vilken skillnad! Direkt han fick på sig dom såg man att han gick på ett annat sätt. Vi ska använda dessa på promenader dagligen. 30 min 3 ggr om dagen, det är allt han får promenera. Inget bus och lek – så det blir en hel del hjärn gympa med andra ord.

Han får även simträning 1 gång varannan vecka. Här var de väldigt schyssta och sa att eftersom vi betalat för en viss tid i bassängen och Musse bara använder sig av 8 min i bassängen totalt (4*2) så får Malte följa med och simma resterande tid. Artros tabletter fick vi med till båda hundarna också och trots att de luktar riktigt illa så slinker de ner utan problem hos båda herrarna.

Tanken med Musses träning är att han ska börja använda rätt muskler och räta ut ryggen mer. Som jag skrev sist så är han ju väldigt rundad över baken, han liksom drar in den under sig. Han tar dessutom inte ut stegen baktill utan benen rör sig bara framåt under honom och inte bakåt alls. Så jag hoppas verkligen att vi snart ska se skillnad även utan benmanschetterna. Jag gissar att vi efter en tid med detta kommer få börja med vikter i manschetterna. Tänkte att jag ska köpa manschetter till Malte också.

Så ligger till och det var ju förstås en stor lättnad att hans höftfel inte var grövre än det är. Så nu kämpar vi på med träningen och hoppas på bra resultat!

//Sofia

Jag ska berätta om en händelse jag var med om för ca 2 år sedan. Jag och DD var på väg hem från jobbet, jag var hundvakt och hade båda lösa. När vi närmade oss ett ställe där jag inte hade så bra uppsikt så ville jag koppla hundarna. Lånehunden kom direkt och jag kopplade henne. DD stod framför mig, och jag böjer mig ner för att ta tag i hennes halsband. Då får hon för sig att hon ska busa. Hon hoppar iväg och busar runt. Jag blir irriterad och säger åt henne att komma på direkten! 
Hon får dampryck och drar iväg i en stor vid cirkel runt mig, och springer som en tok. Jag ropar gång på gång, mer och mer irriterat!  

Hon stannar, så jag säger åt henne att komma, hon böjer ner frambenen, baken rätt upp i luften och viftar på svansen. Hon gör lekinviter mot mig! 
(Bilden är tagen vid ett annat tillfälle) 

Jag blir förbannad och säger åt henne att komma. Hon springer och studsar runt mig, kommer nära mig, men kastar sig undan direkt när jag böjer mig mot henne. 

Jag sätter mig ner och gör "godistuvan" (vänder ryggen mot, och låtsas att jag har hittat något jättegott på marken.) Lånehunden kommer fram och jag låtsas att vi smaskar på det goooda vi hittat. DD kommer fram, men direkt när jag vänder mig lite för att ta henne så kastar hon sig bort igen. 

Vi höll på med den här katt- och råttaleken ett bra tag! Hon gjorde lekinviter och jag tolkade det som om hon skrek "Pilutta dig, du kan inte ta mig!" och min irritation växte mer och mer. Till slut lyckades jag fånga henne. Arg som ett bi traskade jag hem och tjurade! Jävla hundjävel! (Jag är ärlig, så tänkte jag!)

Ett tag därefter var jag på kurs och på något sätt kom detta på tal. Jag förklarade hur jävlig hon hade varit, och då berättade Malin (med Cera, som gästbloggade hos oss för en tid sedan) att det DD egentligen gjorde var att sända mig lugnande signaler! 
Att göra lekinviter är ett annat sätt att visa lugnande signaler, och att röra sig i cirklar runt någon är också lugnande signaler. Visa tänder likaså.
   

Så när jag trodde att hon i stort sett pekade finger åt mig, så skrek hon "Lugna ner dig matte, jag är inte farlig!" Och det gjorde bara mig mer arg!!! 
Så fel det kan bli! Hon ber mig att lugna sig, och jag blir argare! Detta samtal mellan mig och Malin har jag burit med mig, och de få gånger hon bara har antytt detta beteende så har jag direkt vänt ryggen mot, satt mig på huk och pillat med annat.. för att meddela tillbaka "Jag är lugn."

Tills för ett par veckor sedan.  

Jag och en vän var ute med hundarna, hon sina två och jag med DD. DD var uppe i varv, eftersom vi promenerade med andra hundar, och vid ett ställe fick vi hundmöte. Jag tog in DD vid sidan och vi passerade. Hon gick iofs på bakbenen och var väldigt uppe i varv, men vi kom förbi alla fall. Min vän stod still med sina två hundar som skäller och är väldigt uppe i varv. 
När jag och DD har passerat hunden så ska jag ta ett nytt grepp om kopplet, och lyckas tappa henne! Hon tar ett skutt och inser att hon är lös, då springer hon iväg från mig. Först är hon på väg fram till min vän och hennes hundar, men då får hon syn på hunden vi precis har passerat och sätter av i full fart mot henne! 
En liten stund blev jag orolig att hon skulle ge sig på hunden, av ren stress och iver, då de andra hundarna hetsade henne med sitt skällande.

När hussen får syn på DD blir han väldigt besämd och vrålar till DD: " Kom inte hit! Gå bort med dig!"
Han stampar i marken och markerar med armen att DD ska hålla sig borta, vilket hon gör. Då kommer jag fram och DÅ börjar katt- och råttaleken igen. DD sprätter runt och gör lekinviter, lägger sig ner och rullar på rygg, men kastar sig bort så fort jag kommer nära. 

Hon springer fram till mannen och hunden gång på gång, och mannen fortsätter med sitt agerande. Jag säger åt honom att det är bra att han gör så, under tiden jag svär för mig själv över hunden.

Till slut kommer jag ikapp mig i tankarna och sätter mig på huk och gör godistuvan, DD kommer fram och jag får tag i kopplet. Jag går direkt till mannen med hunden och ber tusen gånger om ursäkt. Jag skäms jättemycket, men mannen ber själv om ursäkt för att han var så hård mot DD.

Jag säger åt honom att det var JÄTTEBRA att han gjorde på det sättet, för då visar alla inblandade att detta inte är ett acceptabelt beteende, och hon fick ingen belöning för det hon gjorde.

Vad jag ville komma fram till var just detta med lugnande signaler. Hur ett beteende kan vara flera olika signaler, just på bilderna jag har lagt upp så leker DD med hundar, så här är signalerna bara lekinviter. Tycker att bilderna är roliga och ville visa dom därför :) 

//Paula & DD