Redan första gången jag var i kontakt med Tommie ang. hans gästbloggande hos oss så pratade vi om att hans sambo skulle blogga, just för att Turbo är hennes första hund och det är ju en spännande upplevelse. Nu är det dags, Lollo presenterar sig nedan. 

För er som inte vet vem Tommie är så kan ni läsa mer här:

Hej alla läsare
Mitt namn är Lollo och jag är sambo med Tommie, tillsammans har vi Turbo som ni tidigare läst om.
Som jag förstått det är ni intresserade av att höra min uppfattning av min "första" hund. 
Från början hade jag ingen koll på vad Amstaff ens var för ras, tills den dagen min dåvarande styvbror hade en amstaff/pitbullblandning som vi började vara hundvakt åt.  Den hunden fastnade jag för riktigt ordentligt, hon var kärvänlig, gosig, ville alltid ligga nära och var perfekt för våran son som då endast var ca 6 månader gammal. Hon behandlade honom mycke bättre än vad våra greyhounds gjorde vilket gjorde att det vann mitt hjärta mera! Hade ju tidigare sagt till Tommie att efter dessa hundar ska vi inte ha fler på ett tag.

Vi började kolla runt efter annonser, inte för ett intresse att köpa just då, men för att se hur marknaden såg ut. Vi pinade oss själva eftersom vi så gärna ville ha en valp nuuuu!!  Så en kväll när jag var på jobbet fick jag ett sms av Tommie om det var fel att han hade pratat med en tjej (Eva) som skulle ha valpar på sin tik om bara någon månad. Det var absolut inga problem och vi pratade vidare om det när jag kom hem.
Ca 2 veckor senare var vi på besök hos Eva och hennes tik, höggravid som tiken var kom hon utstudsande i trappan och bara visade en massa kärlek. Vi smälte direkt, jag var som i himlen.

   
Det var bara ett måste att ha en valp från denna kull, då även föräldrarna var grymt bra och det var riktigt fina stamtavlor. Jag var såld! Vi återkom på besök flera gånger, jag blev kär, Turbo var den lilla rackarn som fastnade direkt i mitt hjärta, han var ett måste i mitt liv! Det bästa utav allt var att han dessutom redan hade fastnat för våran son och det var det allra viktigaste för mig, att dom skulle klicka. 

Vi hade turen att jag 2 veckor efter leveranstid skulle opereras så jag skulle bli hemma och då passade det bra med en valp. Jag klagar då inte, när jag blev yr och trött efter medicinen och gärna ville sova så vem var inte på mitt bröst och sov om inte Turbo?! Det var vår tid och han var alltid där. Så mysigt. Precis vad jag behövde.  Men samtidigt var det jobbigt, Turbo började leka runt med våran GHtik och våran GHhane gjorde inget annat än att morra och var allmänt sur. Det var något jag verkligen verkligen inte orkade när man är dåsig och det bara smärtar efter operation. Men det var bara bita ihop även om ånga svordomar kom emellanåt.

 

Det kändes som dagarna var evigheter då man fick gå med hundarna  1 och 1 när jag inte kunde ta fler.
Sedan hämtade man sonen och då blev det full rulle då han och Turbo upptäckte att dom kunde samarbeta när det gäller ALLT. Efter ca 3 veckor (om ens det) var det dags för en flytt, jahapp tänkte vi, hur ska det gå med en valp som gärna vill vara med överallt och hälsa på allt och alla, när dörrarna skulle stå öppna, men Turbo var duktig ändå. Allt gick så bra. Skönt tyckte väl han att komma till en större lägenhet, nu fanns det verkligen ytor att leka runt på, mycke riktigt det var lek och röj längs hela lägenheten runt runt  men även det gick över. Turbo var så duktig. Han lärde sig fort vad man sa åt honom och lyssnade ordentligt. Så det första han lärde sig var att sitta innan man går in/ut ur hissen/porten och det kändes så bra, jag frågade Tommie om vi körde med samma taktik och det gjorde vi utan att vi ens visste om det. Dagarna pågick och det gick allt bättre när jag också blev bättre i handen. Vi kunde gå på promenad med alla 3 hundar, men Turbo är som bäst på promenad ensam.  Jag började införa att efter dagislämning gick jag på promenad med enbart Turbo, eftersom han var den som inte kunde hålla tätt. Vi började gå ner mot tunnelbanan och Bussterminalen för att lära han lite socialträning, redan där var han så duktig ändå hamnade jag alltid i rusningtrafik, men det var ingen ivrig valp jag höll i kopplet, snarare en valp som bara ville hem och lägga sig igen.
Dagarna fortsatte med lite olika saker, träning och umgänge med andra. 
Redan den 15 april skulle första utställningen vara, en underbar och rolig upplevelse, var något vi behövde, att åka iväg och få göra saker som familj och ändå sysselsätta Turbo. Det var ett måste att fortsätta, vi har hittat vår grej. Tommie vill dock att det är jag som ska ställa ut, för han ska köra WP/DW så får se när jag tar modet till mig att springa runt i ring, dock måste jag få Turbo att lyssna på mig när det gäller "stå"träning. Sen tror jag att det vore bra att bli bra i handen innan man ger sig in i något man änsålänge inte klarar av. Andra utställning var i strängnäs. Turbo tog hem pris tills han hamnade i BIS. Har aldrig varit så stolt och nervös på samma gång över en hund så som Turbo gjorde mig stolt. Min goprick. Det här var lite av min uppfattning hur det är att ha en valp. Världens bästa Valp!

 

Aldrig upplevt en hund som är så liten men har så mycke kärlek att ge. Amstaff i mitt hjärta!.
Tack för denna gång
Lollo och Turbo