Idag har jag en hemsk blogg-torka! Det är synd, men ibland hamnar man i sådana svackor. 

Jag tänkte därför passa på att påminna våra läsare att vi fortfarande välkomnar gästinlägg! Vill ni skicka in bilder som ni vill att vi visar upp - antingen i något av våra inlägg som vi tycker passar, eller i ett till bild-inlägg - så är det självklart också välkommet! 

Ni skickar era mail till kamphundsbloggen@gmail.com 

Vi läser alla mail och tittar igenom alla bilder, det lovar vi! :) 

//Paula & DD 

Så har dagen kommit då jag känner mig mogen för att släppa in en ny hund i mitt liv igen. Sorgen efter min Tyra kommer jag alltid bära med mig och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Men nu har sorgen gått över i en annan fas och det är nog den fas jag kommer vara i resten av livet. Att det alltid kommer vara en saknad och sorgsenhet att vi fick så lite tid tillsammans och att hon under så lång tid fick kämpa och sen förlora, men idag kan jag glädjas åt våra fina minnen och känna tacksamhet över all kunskap jag fick med mig vidare i livet pga den jobbiga resa vi gjorde tillsammans.

Den nya hunden heter Aysha och är en renrasig amstaff som kommer ifrån Kennel Capa Tosta. Hennes kennelnamn är Capa Tosta Big Bang    Jag kan inte beskriva i ord vilken lycka jag känner att få välkomna en egen hund i vårt hem igen.

Hund för mig är inte bara ett djur med päls som är varmt och som håller en sällskap det är så mycket mer. Jag är så otroligt intresserad av att träna olika saker och få utvecklas tillsammans med hunden och det har jag saknat så enormt mycket! Jag har med Aysha tänkt att jag skulle försöka lära mig det här med att ställa ut hunden på utställning och sätter siktet på att klara av det till Amstaffspecialen 2012   

Aysha är en släkting till min Tyra så ska bli spännande att få se hur Aysha är i sättet och hur hennes personlighet är. Aysha är ur en mycket spännande kombination tycker jag och jag har ju fått lära känna hennes 2 bröder som jag tycker är väldigt trevliga hundar. Jag vet helt off topic nu men titta i början av texten, jag har lyckats få 3 st är på rad  

Jag kan känna lite oro, men bara lite, över att Aysha inte alls ska trivas hos mig och med mig. Många är av den åsikten att alla hundar älskar alla osv, men så ser inte jag på saken. Jag tror att det finns en del hundar som inte alls klickar med sina ägare och vise versa så jag hoppas att Aysha och jag kommer att klicka, jag ska verkligen göra mitt bästa och yttersta för att det ska bli så iallafall    

Jag hoppas att jag och Aysha kommer att få dela med oss av våra äventyr här i bloggen och jag tänkte att jag skulle försöka berätta allt eftersom hur vi utvecklas ihop och hur vår vardag kommer att bli och hur vi får ihop det.

Nu hoppas vi att tiden fram till den 26 november går riktigt fort så jag får hem min nya hund, min Aysha   

Capa Tosta Big Bang - "Aysha" 

Mig veterligen så är det otroligt vanligt att "våran" typ av hund ligger groda - som jag kallar det. Alltså bak med bakbenen, så att magen ligger platt på golvet. 

Jag får ofta höra kommentarer om att hunden måste ha bra och friska höfter om den kan ligga på detta sättet. Jag vill en gång för alla slå ihjäl denna myt! Att en hund kan ligga på detta sättet ger den inte bra höfter!! 
Mig veterligen kan valpar inom alla raser ligga på detta sätt, men det är ett fåtal raser som klarar det som vuxna.
Min väns rotweiler-hane kunde ligga så här som valp, men slutade med det när han blev större. Varför vissa raser inte kan det, vet jag inte. Jag antar att det bara har med uppbyggnad av kroppen att göra, att den skiljer sig såpass.
Jag vet alltså hundar med friska, fina höfter som inte kan ligga så här, och jag vet hundar med dåliga höfter som kan ligga så här. 

Welsh Corgie Cardigan kan det, här demostrerar Vera (Lena's hund) hur man bäst kliar magen: Man lägger ner bakbenen rakt bak, sen puttar man hela sin kropp bakåt med frambenen. 

Jag vet hundar med D-höfter (det är dåliga höfter, måttlig dyplasi), både med och utan pålagringar som kan och gillar att ligga på detta sätt. T. ex hunden här nedan, han har D på ena höften, och han låg ofta på detta sättet när han var på besök hos mig. 
   

Bredvid honom ligger Diza. 

Här har vi Vera igen, magen mot gräset :) 

Här är Fanny, när hon levde. Hon var gammal på bilden, runt 10 tror jag. Hon var en så kallad "Cockerpoo", alltså blandras mellan Cocker Spaniel och Pudel.

Så vi kan väl hjälpas åt att sprida detta budskap: Att hunden ligger på detta sätt bevittnar inte om friska höfter! 

Eftersom jag älskar bilder på hundar som ligger så här så bjuder jag på ett gäng. 

DD på en segelbåt

Messiah solar  

 

DD svalkar magen
 

Mystique och Messiah
 

DD svalkar magen igen ;) 
 

Diza svaklar magen en het sommardag :) 
 

DD på utställning, med kylduk. 
 

DD på stranden
 

DD inne på OnOff
 

DD låtsas som om det regnar? ;) 
 

//Paula & DD 

Eftersom jag inte har någon egen hund för tillfället så har jag ställt upp som hundvakt då och då när det behövts och för en tid sedan var jag hundvakt åt Astolf. Vet inte om jag skrivit om honom tidigare, men hur som helst så är han en blandrashund där mastiff är en av raserna. Astolf är en gammal herre som är 14 år med en ytterst bestämd vilja och åsikt om vad som bör göras och inte  

Nu vet jag att många kommer ruska på huvudet och tycka jag är knäpp, men jag kan inte rå för det, jag tycker verkligen att är man 14 år och hund så har man vissa privilegier, iallafall när man kommer och hälsar på hos mig  

Han är sådär att när han inte vill gå längre så stannar han bara och rubbar sig inte ur fläcken förrän jag går åt det håll han vill gå åt, och ja, det kan jag bjuda på, för det gör ingen skada att jag är honom till lags som det kanske skulle kunna vara om det är en slyngel hund på ca 1 år som ska ha sin vilja igenom i precis allt.

Nu svamlar jag en massa men det jag vill skriva några rader om är hur jag tycker att det är att vara hundvakt och vad det innebär för mig i mina ögon.

Alla är vi ju olika och ser på saker olika, men för mig att vara hundvakt är något väldigt fint och något jag tar som hedersfullt att någon anser att jag är kapabel nog att ta hand om deras ögonsten.

För mig är det väldigt viktigt att jag försöker eftersträva att hunden ska ha det så likt sin hem miljö som möjligt, och med det menar jag att får hunden mat en viss tid så ska den även få det hos mig och får hunden inte dra i kopplet hemma får den inte det med mig heller.

För mig är inte hundvakt bara en bostad och förvaring för hunden den tid den är hos mig utan jag försöker att förgylla varje dag och göra den speciell, det är viktigt för mig! Jag ser det som nytt kunskapstillfälle för min egen del varje gång jag är hundvakt då jag får en större bredd på min kunskap om hund och olika individer och hur man kan läsa av dom och hur olika personligheter dom faktiskt kan ha.

Jag försöker alltid innan jag ska vara hundvakt att samla på mig så mycket information jag kan om hunden och så frågar jag alltid ägaren om det finns några speciella önskemål och om det är något jag inte får göra med hunden. Eftersom jag är så intresserad av att träna med hunden så vill jag försäkra mig om innan att det är okej att jag gör det för ägaren, för sånt tar jag inte för givet.

I våras var jag hundvakt åt min Tyras uppfödares hund, Rhino. Och då hade jag honom under en lite längre tid och så då passade jag på att anmäla oss till en personsöks kurs vilket uppskattades av Rhino och hans ägare   Nu hade jag såklart frågat att det var okej, eftersom jag behövde låna honom för sista tillfället det var och det var inga problem, men det kanske finns dom som inte alls vill att deras hund ska gå någon kurs med någon annan person än just dom själva.

Finns dom som tycker jag är lite knäpp som går kurs med någon annans hund, men det struntar jag i och skulle göra det igen helt klart. Jag ser det som att jag får lära mig nya saker och får samtidigt vara sådär härligt hundnördig som jag älskar att vara och på samma gång får hunden utbildning och har man ingen egen hund så är det ett toppen tillfälle att få göra sånt som får en att må bra.

Jag undrar lite hur ni tänker kring hundvakt och vad ni har för förväntningar på en sådan? Jag försöker att vara så som jag önskar att en hundvakt som jag anlitar skulle vara. Det är en dröm i mina ögon att lämna min hund hos en hundvakt och veta att hundvakten försöker jobba utifrån det sättet jag gör och samtidigt aktiverar hunden och motionerar hunden som den behöver och inte bara får ligga på soffan och få sina kisspromenader. Missförstå mig rätt, om det skulle vara så att hunden inte får annat än kisspromenader så vore det ingen katastrof heller eftersom det är en sådan kort tid man oftast har hundvakt, men som sagt, drömmen är ju att veta att när man behöver hundvakt får hunden sina behov tillfredställda ändå.  

Det är ett stort ansvar att ta hand om någon annans hund och en utmaning på många olika sätt men oerhört roligt och det känns lika fint i hjärtat varje gång jag får frågan om jag kan hjälpa till att ta hand om en hund när dess ägare behöver.

Det här inlägget känns väldigt flummigt, men kanske är lite ringrostig eftersom jag inte bloggat på ett tag, så jag hoppas ni kan ha överseende och ändå förstå lite av det jag försöker få fram *ler*

Jag tycker att Astolf ser så ståtlig och klok ut, min fina gammelgubbe!

Astolf ville promt ta sig ett bad trots sen höst!

Jag vet att det inte är min bloggdag, men jag har ett annat inlägg på gång på tisdag, och ville uppdatera er om vår Flockpromenad som var i onsdags. Det kom ingen instruktör, trots att hon först hade sagt ja till Onsdag 19.00 så hade hon plötsligt kurs då.. hon vill att vi kommer till henne och möts på neutral mark först. Vi får se om vi går vidare med det, då skulle det ske på en lördag, och det kan bli väldigt svårt att hitta en dag som passar alla. 

I onsdags så bestämde jag mig för att vara först ut, och jag hade med mig skinost på tub. Jag stod redo när Annika kom med sin hane. Vi har ju promenerat och tränat ihop förr, så DD är bara glad att se honom. Men hon sket i honom när hon fick slicka på tuben :) Så kom Vilda.. jag kände att jag spände mig lite och DD slutade direkt att slicka på tuben, utan att ens ha sett Vilda. Jag tog ett djupt andetag och lockade med mig DD. Vilda och hennes matte kom och ställde sig ca 5 meter ifrån oss. DD hade fullt upp med tuben, men slängde oroliga blickar mot Vilda emellanåt. När Annika's pojk fick ett utbrott på en annan hane som kom ut så passade DD på att kasta sig argt mot Vilda. 

Men jag fick styrt upp det bra. Vi tog en längre promenad denna gången, vi gick långsamt och var ute i 1,5 timme. 

När vi hade gått ca 20-30 minuter så gick vi runt ett hörn och DD såg då att Vilda 'försvann'.. då stannade hon och vägrade gå innan Vilda dök upp runt hörnet. Hon viftade till lite med svansen och sen gick hon vidare. Innan detta hade vi ju förvisso gått bredvid varandra, men det var ständigt blickar mellan tjejerna och små försök till utfall. Men här någonstans vände det. Strax efter gjorde DD ett glädjeskutt mot Vilda. Vi avslutade med att stå på parkeringen och prata en bra stund, hundarna lugnade ner sig och till och med DD såg lugn ut. 

När vi skulle gå in genom trappuppgången så gick jag precis bakom Vilda, hon stannade lite tvärt och vände sig om, så DD gick in i henne. Dom nosade på varandra och viftade lite på svansarna innan dom gick vidare. 

Ni kan tro att jag blev lycklig!! Jag visste hela tiden att det skulle gå att få DD att acceptera Vilda, men jag kunde inte ana att det skulle gå så här fort!!!!! 

Jag ville bara dela med mig av detta! :) På återseende :) 

//Paula & DD 

När vi planerade att skaffa en staffe kille till här i huset så möttes det av väldigt blandade åsikter. Vi har fått höra otaliga gånger av både vänner och uppfödare att 2 staffe killar är dömt att misslyckas med. De kommer förr eller senare att ryka ihop och det kommer sluta med omplacering av den ena. Vi har självklart lyssnat på detta och övervägt fram och tillbaks innan vi bestämde oss för att köpa Musse. Vi ville ha 2 staffar och skulle vi då välja en tik bara för att de skulle funka ihop trots att vi inte ville ha en tik? Nej! Vi var ändå beredda att ta chansen/risken att skaffa en pojke till.

När Musse hämtades var Malte 2.5 år gammal. Visserligen kastrerad men jag tror faktiskt inte att det hade varit någon skillnad om han hade varit okastrerad. Malte är en rätt vass kille, han ger lugnande signaler mot omgivningen men händer det något så backar han inte för en fight. Även om han tycker det är riktigt obehagligt och man ser på hela honom efteråt hur dåligt han mår. Vi pratade med uppfödaren och beskrev att vi ville ha en ”lugn” valp som inte var någon jätte tuffing och jag tror vi fick helt rätt kille. Musse pussar Malte i mungiporna JÄMT och viftar valpigt på hela kroppen. När vi hämtade Musse så satt Malte bak i sin bur. Jag gick inte fram till honom i buren med Musse för jag ville inte att han skulle känna sig trängd även om det var en liten bebis. Vi tog Musse i baksätet och Malte nosade och vädrade en hel del under resan hem. Vi stannade till under vägen hem för att rasta dom och då fick de träffas. Inga problem!

  (första kvällen hemma i soffan)

Nu är Malte 3.5 år och Musse 15 mån. Jag tror att de ”rykt ihop” 2 ggr och det har varit när Musse försökt sno märgben från Malte. Men det har mest låtit. När vi höjt rösten så har de gett sig. Jag är väldigt förvånad över att Malte ALDRIG sagt ifrån till Musse. Hur mycket buset än bitit honom i kinder, lår, svans, ridit på honom, hoppat på honom i buren när han vill hälsa på folk – ja Malte har fått utstå det mesta. Han visar tydligt för Musse med kropps språket att han inte vill. Han viker bort huvudet, går därifrån och ser allmänt deppig ut. Jag har varit väldigt noga med att ta bort Musse när jag ser att Malte faktiskt inte vill. Även om jag trodde att han skulle säga till Musse och ”uppfostra” honom på sitt eget sätt så är jag ändå glad att han vänder sig till mig för hjälp att få bort ”lillebror”. Jag vill inte att han ska ta egna beslut och behöva säga ifrån på skarpen till Musse. Egentligen samma som med barnen, barnen ska respektera hundarna och att de inte alltid vill mysa eller leka. Samma sak för Musse mot Malte.

Jag fick en sån hemsk känsla i magen en kväll när jag gick med båda grabbarna själv. Tänk OM det händer ngt en dag och de inte kan leva ihop. Jag fick PANIK och började prata med olika hundfolk om detta. Fick bla höra att Musse vet ju att Malte är ledaren för det märks ju när Malte får mat först och får gå ut före Musse genom dörren och liknande. Jag satt och funderade över våra rutiner här hemma i vardagen för jag märker inte på ngt sätt att Malte är en ledare. När vi hade gammeltaxen så märkte man att han var en ledare och det är inget jag ser på Malte. Våra hundar får sitt varsågod samtidigt, den vars koppel man får upp ur lådan först får koppel på sig först och ut genom dörren är varierande. Ibland går jag ut först, ibland Musse och ibland Malte. Det viktigaste just vid dörren för mig är vilken sinnes stämning de är i. De får inte RUSA ut. Och märker jag att Musse har svårt att hålla sig lugn så går jag och Malte ut först och sen får Musse sitta kvar en stund i öppningen eller tvärtom.

Kan det vara just detta – att vi behandlar dom exakt lika som gör att de är på samma nivå? Musse har inget att vinna på att börja utmana Malte? Ja jag vet inte.

Självklart ska man inte ropa hej för Musse är som sagt bara drygt ett år och en staffe är inte färdig utvecklad psykiskt förrän vid 3 års ålder men jag tycker ändå vi byggt upp en bra grund för dessa killar.

Och precis som med sina barn och deras syskonkärlek så blir man lika varm i kroppen när man ser hur mycket de njuter av varandras sällskap.

//Sofia med staffe pojkarna

Jag bor i ett hyreshus, i vårt hus finns totalt 14 lägenheter, uppdelat på 4 våningar. Jag bor i lägenheten närmast porten. I vårt hus finns för tillfället 7 hundar, den äldsta är runt 5 år, den yngsta bara några månader.

Det är tre hanar, resten tikar. 
När jag flyttade in här fanns det bara en hund i huset; Vincent. Han är DD's stora kärlek! Hon föll för honom direkt när hon såg honom genom fönsterrutan. Ingen annan hund får går förbi utanför utan att DD morrar eller skäller, men när Vincent går förbi så håller hon på att krypa ur skinnet, hon rusar till ytterdörren och nosar längs tröskeln. 

Detta beteende hade hon alltså från första gången hon såg honom. Ägarna höll alltid honom åt sidan när vi möttes, så jag tolkade det som att han inte var pålitlig. Det tog alltså flera månader innan dom fick hälsa, och kärleken blev besvarad! Dom är så söta ihop :) 

Sen flyttade Ridgeback-tiken Vilda in. Det tog lång tid innan DD och Vilda sågs, men första gången blev det lite fel och DD bestämde sig för att avsky Vilda. Enda hunden hon någonsin visat avsky mot! Detta avsky har växt till rent hat!  

Efterhand flyttade det in fler och fler hundar och senast för ett par veckor sedan flyttade det in en valp här. 

Med så många hundar i huset och så få av dom som kommer överens så är det alltid en jobbig situation när man ska in och ut i lägenheter. Vilda går ofta med matte och barnvagnen, och vi har haft ren tur när vi har mötts i trappuppgången. 

Vem vill leva så här!? 

Jag funderade länge på en lösning på problemet och efter att ha pratat med två av grannarna så bestämde jag mig för att sätta upp en lapp om Gemensam flockpromenad! 
Jag bjöd även in en vän som bor i huset bredvid som också har problem när hon möter 'våra' hundar.
Första gången blev det bara jag och vännen. Tjejen med valpen kom ut och förklarade att den inte kunde gå i koppel än, men vi sa att hon var välkommen att stå med oss på parkeringen en stund innan promenaden, tills valpen är stor nog att kunna följa med.

Eftersom det var så kort varsel för första promenaden så satte jag upp en ny tid med längre framförhållning. I onsdags var vi ute, och vet ni vad?  7 av 9 inbjudna hundar kom! 

Valpen kom inte, och ena hanen kom inte. 
Vi fick en ren helvetes-start. Alla hundar skällde på varandra, DD var tok-arg på Vilda och Vincent var tokarg på de andra hanarna som var med. Jag började tro att detta var en riktigt dålig idé. Jag skämdes inför grannarna att jag kommit på denna idén!
När vi hade gått en tur i olika grupperingar (det var stört omöjligt att ha hanarna i närheten av varandra), så möttes vi på parkeringen. Då försökte jag gå närmare Vilda och klicekrträna DD, och det gick bra! :D 

Alla som hade deltagit sa att detta var en strålande idé och att dom gärna kommer fler gånger! Jag blev riktigt glad!!

Imorgon har vi nästa planerade promenad, och då har en av oss hyrt in en hundinstruktör som ska hjälpa de ägare som har de största bekymren med sina hundar.

Jag vill verkligen uppmana er läsare att stjäla denna idén från mig! Har ni problem vid hundmöten pga era grannhundar? Stäm träff och promenera tillsammans. Tanken är inte att hundarna ska bli vänner och lekkamrater, utan bara att dom ska kunna acceptera varandra och att vi ägare ska slippa oroa oss vid möten!  

Återkom gärna med en kommentar om hur det gick, om ni beslutar att göra detta :D 

//Paula & DD