Är ni låsta av att vara hundägare och hur tolkar ni att vara låst med hund? För några dagar sedan fick jag ett helt nytt perspektiv till vad just det uttrycket innebär. Handen på hjärtat har jag aldrig tidigare tänkt på det, men fick nu upp ögonen och kände mig lite skamsen faktiskt. Fast på samma gång är jag tacksam över att jag nu fick upp ögonen så jag kan göra något åt det, eller ja, försöka iallafall.

Jag frågade min sambo häromdagen hur han tyckte att det kändes nu när det närmade sig att vi får hem vår nya hund. Han satt tyst en stund och så sa han att det känns roligt men på samma gång känns det som att vi nu kommer bli låsta med hund igen. Jag sa direkt då lite lätt smått irriterat att: "Vaddå låsta, vi har väl aldrig varit låsta med någon av våra hundar heller"??!!

Till svar fick jag som den kloka man han är ibland, att nä Camilla, du kanske inte upplever det som att vi är låsta men jag kanske gör det.

Jag eldar upp mig och brister ut i att men hallå vi kan ju alltid göra allt vi vill fast vi har hund och det har vi alltid gjort.

Min tålmodiga sambo suckar och säger: "Camilla, vi blir låsta av hund för att du blir så låst vid hunden, du får tunnelseende och har inget annat i huvudet än hunden."

Jag blev tyst, lite skamsen och helt tyst, för jag förstod precis vad han menade och det kändes lite i hjärtat om jag ska vara ärlig.

Jag är så tacksam över min sambo som trots min hundhysteri ( ja jag erkänner att det kan vara så ibland ( läs jämt) ). Han blir ständigt åsidosatt och finner sig i det, men nu förstår jag ju varför han tycker att vi blir låsta med hund, han fick verkligen upp mina ögon för vad som faktiskt kan vara ett problem. Nu har jag turen att jag lever med en man som låter mig vara sådär galet hysterisk men självklart måste jag försöka kunna hejda mig på något vis men hur *skratt*

Nä skämt å sido så vet jag vad jag måste göra och det är att även se min sambo fast vi har en hund tillsammans. Jag förstår nu att det måste finnas mängder av partners därute som blir åsidosatta och jag förstår om många protesterar och inte finner sig i det, för vem vill helt krasst leva i skuggan av en hund?

Jag vet att jag satte min sambo åt sidan under den tiden vi hade Tyra, men det var lite speciellt också eftersom hon var så sjuk, men som han sa efter en tid då Tyra somnat in och lämnat oss. "Camilla, du har börjat leva igen, du är glad igen och blommar ut". Jag såg inte det då jag var i det, men kan se det idag, att jag gick som i ett dovt mörker hela tiden och det åt upp mig. Dock inte så konstigt då jag ständigt i 1 års tid gick med oro och förtvivlan, men är det så bra egentligen?

Jag kanske inte kommer lyckas, men en sak är säker, jag ska göra allt jag förmår att vara en rättvis hundägare den här gången så vi inte blir låsta med att ha hund, för jag vill kunna vara en glad och kärleksfull sambo på samma gång som totalt hundhysterisk nördig som jag faktiskt är. Min sambo är värd det bästa och jag är skyldig honom att iallafall försöka.

Jag vill tacka min sambo för att han står ut med mig och min stora passion i livet och vill på samma gång ge en eloge till alla som är partners till någon som går helt upp i sitt stora intresse i livet och står ut med oss.

Tack för ordet!

Camilla