För ett år sen fick vi hastigt ta beslutet att ta bort våran gammel tax Barry som var 12 år.

Barry var husses hund och jag kom in i deras liv när Barry var 3 år. Vi det laget ett energi knippe utan dess like. Han skällde och for runt som en projektil inomhus när det kom folk. Han var inte speciellt uppfostrad och han gick mig ofta på nerverna.    

Men han var en mycket speciell herre som man bara var tvungen att tycka om. Han gillade inte direkt fysisk kontakt, ville inte att människor skulle klappa på honom men när man vaknade på morgonen så låg han där tätt intill. Han var en frusen kille som allra helst låg under alla täcken och kunde ligga där en hel dag även om det inte kan ha funnits mycket luft där under. Även om sängen var bäddad kunde man komma in och se en liten ”bulle” där under alla täcken och överkast.

Barry var inte speciellt imponerad varken av att vi kom hem från BB med barnen eller när vi hämtat hem Malte och Musse. Man såg på hela hans uttryck att det var bland det äckligaste vi kunde ha tagit hem till honom.

(Alice 2 år läser saga för Barry som motvilligt "lyssnar")

Barry var den som lärde Malte att uppskatta lekar där man jagar varann. Barry älskade när även vi sprang och jagade honom i trädgården, med räkrumpa sprang han ifrån oss och fintade oss.

Barry var kräsen när det gällde maten, dög den inte kunde han gå i flera dagar utan mat. Han var olycklig när han var ensam hemma och störde nog grannarna mer än en gång med sitt gälla skall. Barry var den som tog egna promenader om han tyckte livet var lite trist. Många gånger har vi sett genom fönstret hur han kom gående i sin egna lilla takt på gångbanan mellan husen när han varit på en liten runda och kollat läget i kvarteret.

När husse hade tagit beslutet att låta honom somna in valde vi att ta med askan hem. Det är kanske lite makabert men han ligger i en låda på micron och barnen är ofta där och pratar med honom. Känns bra att han är där i centrum på något sätt.

Den här dagen kommer alltid vara Barrys och vi kommer alltid se tillbaks på livet med honom med ett leende. Han var en sån speciell tax med många egenheter. Våra älskade Barry 1999.09.19 –2011.02.14

Nedan finns det inlägget som jag skrev på vår förra blogg dagen efter att det hemska hände.

(Barry älskade att vara i trånga utrymmen, lådor, tvättkorgar eller som här - i en babysitter)

"När man funderar på att skaffa hund så väger man in om man har tid, vilken typ av hund man vill ha, hur mycket den kommer kosta i månaden och ev veterinär utgifter osv. Man tar sitt ansvar och ser till att den är ren, får ett bra foder som passar hunden, att den får motion/hjärngympa och kanske går någon kurs med den. Att den ska fungera ihop med andra hundar är viktigt för vissa och fungerar det inte så tar man ett ytterligare ansvar och söker upp en instruktör som kan hjälpa till med det problemet. Det är ungefär så vi ser oss hundlivet och ägar ansvaret.

Men när du köper din hund är du också skyldig att ”se” när vi måste inse att livet inte är värdigt att leva längre för din hund. Väldigt många ser man som går runt med sina hundar som nästan går på tre ben, hundar som ägarna i stort sett drar fram på gatan pga övervikt, höftproblem, ålderdom och andra skador/sjukdomar.

Detta är en familjemedlem, vi älskar dom och vill att de ska finnas hos oss för alltid. Men vi är skyldiga dom att se när det är dags. När vi inte kan göra hundlivet värdigt längre.

Igår på alla hjärtans dag var vi tvungna att ta beslutet att låta våran tax herre somna in.

Det är så ironiskt då vi för en vecka sen satt och skojade vid köksbordet om att taxen Barry 11 år kommer överleva Malte 3 år. Barry har alltid varit kärnfrisk och full av liv. Många taxar får problem med ryggen men aldrig Barry. När jag träffade husse så var Barry 3 år och husse var alltid noga med att bära honom i trappor och upp och ner från sängen/soffan. Kanske är det därför som ryggen klarat sig så länge.

Alla hjärtans dag skulle spenderas på Öppna Förskolan där barnen skulle göra hjärtan tills pappa kom hem från jobbet. Jag började få lite bråttom tjugo i elva då sonen ska hämtas elva från skolan och hoppade in snabbt för att borsta tänderna innan jag skulle klä på tjejerna. Helt plötsligt hör jag Barry skrika helt hysteriskt. Sånt där gällt skrik som man aldrig glömmer. Jag rusade runt och letade efter honom och hittade honom nedanför husses sida av sängen. Jag såg direkt att det hade hänt ngt med bakbenen. Istället för att ha dom under sig där han satt så låg de rakt ut åt sidan. Han satt där nerkissad och tittade bedjande på mig ”få bort det onda”…Han rörde sig inte. Jag tog ut barnen och Musse som vid detta lag var riktigt uppjagad och inte förstod vad som hände. Ringde hem husse som direkt ringde veterinären. De fick komma på en gång. Vi svepte in honom i ett täcke och försökte lyfta så försiktigt vi kunde.

Tiden gick och jag hörde inte ett ljud från maken. Till slut kom det ett sms. ”Han har fått diskbråck så jag låter honom somna in”…. Jag förstod innerst inne att det som hänt var allvarligt och att det skulle sluta så här men ändå hoppas man ju. Skickade tillbaks att det var helt rätt beslut.

När maken sen kom hem och berättade vad veterinären sagt så var det ingen tvekan om att husse tagit helt rätt beslut.

Han hade fått ett riktigt allvarligt diskbråck som hade förlamat honom i samma sekund som det skedde. Han hade oerhört ont. Det gick att operera men endast på 3 ställen i Sverige och det var riktigt bråttom. Strömsholm, 2 timmar bort var det närmsta. 7 veckors konvalecens efter det skulle följa.

Vad skulle det bli för liv? Barry som älskade att ligga i sängen med oss och sova, ville vara med i soffan, vad skulle hända om de andra hundarna råkade ”knuffa” till honom, om Leija 10 mån skulle resa sig mot honom. Nej, det skulle inte gå. Med tanke på att han dessutom skulle fylla 12 år i år och det faktum att han var tax och deras ryggar så – NEJ. Han fick det bäst att somna in. Även om det naturligtvis var ett oerhört TUNGT beslut så var det ändå ett enkelt beslut. Han skulle inte behöva lida en sekund mer än han var tvungen.

Jag var först väldigt ledsen över att det var just på alla hjärtans dag. Men sen förstod jag. Självklart var det på alla hjärtans dag. Den dag som är mest fylld med hjärtan på hela året, det är då vi ska minnas våran Barry. En speciell hund kräver en speciell dag. För det var Barry – Speciell.

Vi kommer alltid minnas våran goa Barry 1999.09.19 – 2011.02.14"

Sofia & Staffarna