Känner att jag vill avsluta berättelsen om Tyras resa, den tar så mycket energi från mig och håller mig kvar i det jobbiga. Idag, måndag, är det 6 månader sedan min Tyra kl. 14.40 tog sina sista andetag och somnade in i min famn. Äntligen var hennes jobbiga kamp över och förhoppningsvis vandrade hon vidare till gröna ängar där det fanns många sockor att stjäla.

Är kanske lite dumt av mig att avsluta berättelsen när halva inte ens är berättad, men tror ni kommer förstå. Jag kanske kommer skriva i framtiden i något inlägg om just en specifik händelse, det får tiden utvisa.

För att det inte ska bli ett för stort glapp i allt så det som hände efter förra inlägget, del 4, är att Tyra till slut får tid för att kastreras. Det görs pricktest och hudbiopsier där man konstaterar att Tyras hud avviker från en normal hunds hud. Om man har en hund som lider av olika hudproblem vill jag rekommendera att göra hudbiopsi för det berättar så mycket om hur hudens status är.

Hudbiopsi går till som så att hunden är drogad och så skär man bort hudbitar som man syr igen och hudbitarna skickas iväg för analys. Tyras skickades till England.

Jag började i december laga mat åt Tyra vilket gav fin resultat på det viset att hon började växa och utvecklas, men hon stod till och från på antibiotika. Det är katastrofalt hur mycket och länge hon åt antibiotika vilket det gav följder som skulle visa sig efter Tyras död.

Vaccin togs fram för att kunna utföra hyposensibilisering, men Tyra var för nedsatt i sitt immunförsvar för att klara av vaccinet. Det strider egentligen mot allt eftersom en hund som har allergi egentligen har ett överaktivt immunförsvar, men Tyra var ett levande bevis på att det kunde ske.

Tyra åt atopica till slut och när vi äntligen fick träffa Kerstin Bergvall på Djurakuten i Stockholm så mådde Tyra riktigt dåligt. Kerstin berömde Tyra för hennes fina beteende trots alla vändor på kliniker och prover som tagits. Nya prover togs och vissa skickades på odling och även ett vaccin skulle tas fram, ett sorts bakterievaccin som skulle hjälpa Tyras obefintliga immunförsvar att bli starkare. Kerstin rindgde mig några dagar efter Tyras bortgång och meddelade att även om Tyra inte blivit dålig då i söndags, så hade vi bara några dagar kvar tillsammans innan hon varit tvungen att somna in ändå. På proverna Kerstin tagit fann man att Tyra utvecklat MRSP och pga det behövt somna in iallafall.

Det var fredagen den 4/2 som vi besökte Kerstin och söndagen den 6/2 blev Tyra akut dålig, kunde inte stå och kräktes hela tiden. Till slut satte hon sig i ett hörn i hallen för att få stöd att kunna sitta och hela tiden kräktes hon, eller försökte, för varje gång hon tog i ramlade hon omkull. Utslagen åt upp henne och jag grät och grät och grät och i samma veva ringde jag Strömsholm och talade om att vi skulle komma in akut.

Jag bar Tyra till bilen, hon kunde inte gå. Hon hade påvisat smärta i nacke/rygg vid tidigare tillfällen men bara några gånger som sedan gått över lika fort. Jag förstod inte hur det här kunde ske, i bilen stod tiden still, Tyra försökte kräkas och man såg hur utmattad hon var och jag önskade så att vi kunde vara framme på en gång.

Orkar inte gå in på detaljer, men när vi väl kom in på ett rum fick Tyra snabbt en smärtstillande spruta i nacken som hjälpte henne lite och hon lyckades somna.

Prover togs, dock var det svårt eftersom Tyra blivit stucken så många gånger att hon fått ärrbildningar på sina blodkärl.

Till slut kommer veterinären in och jag vet att hon inte har glädjande nyheter. Hon börjar prata i de termer som en veterinär brukar prata i, men jag avbryter henne och ber henne tala klarspråk.

Hon blir tyst en kort stund och tittar på mig och säger sen att Tyras levervärde var 27.2 och maxvärde hos en hund får vara 1.7 Det var fler värden som var dåliga, men det stod klart att Tyras inre organ inte orkade mer, plus att man konstaterade att Tyra hade kraftig smärta i nacke/rygg.

Jag fick panik, det är inget jag döljer, i den stunden, då i det besöksrummet handlade jag enbart utifrån mig själv. Min sambo försökte tala mig till rätta men det gick inte att prata med mig. Jag grät och frågade upprepande gånger vad som kunde rädda Tyra?? Veterinären pratade om inläggning och dropp och imorgon göra ultraljud. Jag snappade bara upp imorgon, det fanns en morgondag för Tyra, min Tyra hade en morgondag trots läget som var. Tyra lades in och jag åkte hem.

Väl hemma började jag tänka mer klart, samlade mig och fick ett enormt stöd av Tyras uppfödare och mina nära vänner som gjorde det möjligt för mig att ta mig igenom det här.

Ringde tillbaka till Strömsholm och förklarade att jag ville hämta hem Tyra, veterinären där stöttade mig fullt ut i mitt beslut, så kl 21.30 stod jag på Strömsholm igen och möttes av en mycket trött men glad Tyra.

Tyra fick en spruta med smärtstillande strax innan vi åkte, plus att dom satte dit ett morfinplåster mellan hennes skuldror så hon skulle klara sig någorlunda tills vi fick tid för avlivning.

Jag ville att Tyra skulle få somna in på Västerås Djurklinik och ville att hennes veterinär, Katinka, skulle vara den som hjälpte henne över till andra sidan.

Mailade Västerås på kvällen och på morgonen hade jag fått svar utan att jag visste det för ringde istället. Dom bemötte oss på ett sånt otroligt fint sätt och ordnade så vi fick komma på eftermiddagen. Det passade oss bra, vi ville ha dagen med Tyra och kunna erbjuda henne sånt som hon älskade. Hon fick äta sin älsklingsmat, när hon fick smaka på yoggin tittade hon i kors och visste inte hur fort hon skulle kunna slicka i sig den.

Hon fick sno mina sockor hur mycket hon ville, jag låtsades inte se och när hon malligt kom och visade vad hon hade i munnen, sa jag att vad har du där, den får du inte ha och då for hon iväg som en raket, så lycklig över att lyckats stjäla min socka.

Vi åkte ut till hennes favorit ställe, till en början kunde hon springa runt och skutta, men det avtog, smärtlindringen var inte tillräcklig så hon gick bara till slut. Hon fick leka med sin älsklingsleksak som hon aldrig fick ha själv, men den måndagen var den hennes helt och hållet och den följde även med henne på hennes fortsatta resa.

När min sambo och Tyra packat in sig i bilen för att vi skulle börja åka till Västerås, stannade jag kvar en stund och gick ut en bit och började skrika. Jag skrek och grät och skrek, ville skrika ut all smärta, all sorg, men det gick inte.

I bilen satt vi tysta, jag kramade om Tyra som låg i min famn och min sambo grät. Under dom 9 år vi haft tillsammans har jag aldrig sett honom fälla så mycket tårar som han gjorde nu.

Han var inte med när vi tog bort Varga, hunden innan Tyra, men hade bestämt sig för att vara med när Tyra skulle somna in. Jag förberedde honom så gott det gick och talade om för honom att innan dom ger sista sprutan måste han titta in i hennes ögon. Han förstod inte varför, men för en gångs skull gjorde han som jag sa.

När vi var därinne slutade jag gråta, autopiloten gick igång och jag handlade utifrån att Tyra skulle få så mycket trygghet som det var möjligt att ge denna kaotiska stund. Min sambo grät, han grät så mycket att jag trodde han skulle gå sönder, ärligt talat trodde jag inte han skulle klara det.

När det var dags att ge sprutorna tog Ronnie Tyras huvud och de tittade in i varandras ögon och han pussade henne på nosen. Jag gjorde likadant, tog hennes huvud, och min blick möttes av de mörkbruna vackra ögonen som var fulla av kärlek. Jag pussade henne gång på gång och insåg att jag höll på att få panik så jag samlade mig och så var det dags. Allt gick lugnt till och jag höll min hand över Tyras hjärta så jag verkligen fick känna att det var över.

Min sambo gick ut nästan direkt, delvis för att jag ville öppna dörren på glänt så vi kunde släppa ut hennes själ, jag satt kvar med hennes livlösa kropp i mina händer. Jag grät inte, var bara tyst och kände hur en del av mig dog för att aldrig komma tillbaka.

Det finns dagar som är sämre än andra, varje dag gnager saknaden i mitt bröst efter hennes närvaro. Hon var mitt allt och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Tyra hette egentligen Capa Tosta Palomma Janca, och Palomma Janca betyder Vit Fredsduva, hon bar verkligen upp det namnet på alla sätt och vis. Här hemma gick hon under namnet japan flaggan eftersom hon var vit och hade en rund brun prick på ryggen.

Till alla ni därute som har den stora gåvan att få vakna upp varje dag med en hund vid er sida, vårda kärleken ni får och ta vara på de dagar ni vandrar sida vid sida på jorden!

Tyra, jag hoppas så att vi en dag möts igen och att du då möter mig och sluter upp vid min sida och att vi då aldrig någonsin igen behöver skiljas åt! Tyra, jag älskar dig så!

//Camilla

Jag har ju tidigare berättat om hur olika Musse och Malte är… Med Musse är det så roligt för han är så lugn när han är ensam att man lätt kan ha honom lös utanför huset.

Häromdagen tog husse ut Musse ensam och tränade honom på att vara lös. Gjorde olika övningar med gå fint, godis högar och inkallning. Han var så himla duktig.   Så fort man säger hans namn så kommer han som ett skott. Riktigt roligt!!! Nu hade vi inget annat än störning av grannarna men han brydde sig inte alls om dom så det var toppen! Både jag och husse var riktigt nöjda med hans träning och man blir ju så himla glad när det går riktigt bra.

Det märktes när han började bli trött för då blev han lite mer ofokuserad så då var det lika bra att sluta medans alla var glada. Det var riktigt varmt ute också och Musse tål inte värmen alls. Så det gäller att tänka på det också.

Jag vill ju så gärna ha en hund som man kan släppa lös då och då i skogen tex och som man vet att inkallningen funkar på. Och det känns så underbart när man är med Musse som är mer av den där ”skrota runt” hunden. Att vara ute i skogen med Musse gör mig lugn, han gör mig lugn. Jag tror att Musse och jag måste umgås mer för att även jag ska varva ner och ta det lite lugnt.

Här följer lite bilder från våran lös träning.

// Sofia & Malte & Musse

Klicker och andra positiva träningssätt är underbart, särskilt för hundar med lite svagare mentatlitet, t.ex hundar som skulle bryta ihop av för hård korrigering, och som aldrig skulle stå pall för gap och skrik. 

Ta till exempel en hund som har en svag mentalitet, och svarar positivt på klicker-träningen; kanske blir modigare, får ett bättre självförtroende. Den tidigare ängsliga hunden kanske klarar av ett vardagsliv utan några större problem. Klicker-träningen har gjort underverk, och därmed räddat en hund från många års lidande! 

Men!! 

Tänker man på detta inom aveln? 

Låter man denna hund gå i avel, så ärver ju valparna ner en dålig mentalitet.. den går förvisso att hjälpa på bättring med klicker-träning, men det kan vi väl vara överens om att det är fel väg att gå? 

Hur var det förr? 

De flesta av oss vet att det förr inte var något prat om "positiv träning", "klicker", "shaping" eller några andra milda, snälla metoder. Förr krävde man det hunden skulle göra, det korrigerades, var bestämda hårda toner, och el-halsband, stackel och stryp-halsband tillhörde standardutrustningen i hundträning. 

Klarade en hund inte den pressen så var den inte duglig, varken i träning eller avel.. och därmed ärvdes inte dålig avel ner lika lätt. 

Jag säger inte att det var bättre förr, tvärtom! Jag är jätteglad att det vänder mer mot det positiva hållet vad gäller vårt träningssätt med hundarna. Det är ju underbart att vi kan hjälpa ängsliga hundar att må bättre, men man får nog tänka på genetiken om man senare överväger avel på sådana här hundar. 

Nu hoppas jag att detta inte är vanligt, och att folk tar sitt ansvar inom aveln.. men jag ser en potentiell fara för våra hundars framtid.
Därför är det viktigt att mental-tester/beskrivningar görs på alla hundar som skall användas i avel, och att dom görs vid rätt ålder. 

//Paula & DD 

Hej allihop!

Dagens inlägg kommer att bli ganska kort. Faktum är att jag har en fråga till er läsare:

Vad vill ni läsa om?

Jag har nämligen fått total bloggtorka. Så har ni något ni är nyfikna på? Det kanske finns något som intresserar er mer än något annat?

Camilla kom med ett internt förslag för ett tag sedan: Att man kan ha temaveckor på bloggen. Att alla skriver något efter samma tema. Tex. en närmare beskrivning av ens första hund, någon specifik form av träning etc.

Så kom med förslag!     :D

/ Jennica

Jag har sista tiden funderat en del kring mig själv i rollen som hundägare/”kamphunds” ägare. Skulle jag göra likadant/kräva samma saker av en annan ras? Troligtvis inte! Varför? En hund är ju en hund.

I detta kan jag enbart gå till mig själv och hur jag känner/gör/tycker.

Vi hade ju en tax tidigare som vi fick ta bort i februari och om jag jämför hur jag var med honom och sen hur jag är med Malte så är det som dag och natt. Ska ge er några exempel:

• Taxen kunde ta sig några egna promenader bort emellan åt. En granne kunde komma och knacka på och skratta lite och meddela att han knallade runt nere vid parkeringen. Om istället Malte lyckats springa ut var det inte glada miner och det var inte vilken granne som helst som kom utan en som inte är rädd för hundar generellt. Jag kände mig även mycket mer stressad och obekväm över om Malte hade tagit sig ut eftersom jag visste att honom var folk rädda för. Det var ingen för taxen.

• På promenader så gick taxen i sin egen lilla värld och var väl inte direkt jätte bra på koppel gående. Han kikade på mötande personer och hundar gnällde han och ville fram till. Eftersom han var så liten kunde man ju ”dra honom” förbi utan att ha blickar på sig. När jag går på promenad med Malte kräver jag i stort sett fot när vi passerar andra hundar/personer och kommer på mig själv med att försöka få honom att inte ens titta på de mötande. Det ligger säkert mer i mig än de mötande men jag känner hur blickarna som Malte får om HAN tittar på andra säger ”vilken farlig hund”.

• När det kommer folk hem till oss så fick taxen ”härja fritt”. Han var ju ändå så liten och kunde inte välta ngn. Däremot staffarna får lägga sig och vara lugna så pass länge som krävs för att de ska kunna hälsa lugnt och fint. Här är det vad som krävs för staffarna för att de ska lära sig absolut – men varför krävdes det inte samma av taxen?   

• Staffarna har kostat en hel del i kurser för att träna dels lydnad men även andra roligare kurser. Taxen i vårt fall har aldrig gått en enda kurs. Är det för att han var ”små” hund som man tyckte att man klarade av just pga hans storlek? Han hade verkligen behövt lite kurser.  

Det här var bara några av exemplen i vårat fall på hur vi gjort skillnad på en tax och staffar. Självklart måste man ju vara individuell när det gäller hundar och raser. Men i ovan fall handlar det ju egentligen om vanligt ”hyfs”.

Jag känner att jag/vi i en del fall går till överdrift med staffarna. Att de ibland inte ens får röra sig. Jag känner ett enormt ansvar att visa hundarna från sin bästa sida och inte skrämma någon. Varken med att vara lösa, utfall eller en blick. Jag tror att jag själv är den som förstorar upp det hela och ”tror” att jag vet vad folk ”tror” när de möter oss. Men tyvärr är det ju så att om Malte som är en Staffordshire Bullterrier ”missköter sig” även om det så bara är en liten skitsak så drar det mer blickar åt sig än om våran strävhåriga tax hane hade gjort ngt betydligt värre. Det känns som man är synad hela tiden och jag tycker det är lite jobbigt faktiskt. Som att man måste vara på helspänn hela tiden ”ifall” ngn ser. Och detta gör att jag faktiskt funderar på annan ras framöver. För att ”slippa” pressen och den inre stressen som jag själv bygger upp i rädslan att misslyckas med denna ”omtalade” ras och se mig själv stå där i slutänden med två bestialiska staffar som ger sig på allt de ser.

Som tur är så är det inte fallet än så länge…

// Sofia & Malte & Musse

Nu kände jag att det återigen var dags att ta upp ett inlägg från min gamla blogg.. idag angående att låta hunden läsa skvaller-blaskor!

Jag undrar om ni som har hund låter dessa ”läsa tidningen” och ”skriva egna annonser”..? Vad jag menar kan bättre förklaras med uttrycket ”Checking their peemail.”

För er som inte hört uttrycket förut kan jag snabbt förklara med att hunden dagligen läser av vad andra hundar lämnat för meddelanden genom att lukta på deras kiss. Låter du din hund göra det? Får den också kissa över andras kiss för att lämna ett eget meddelande?

Förr (t.ex när jag skrev detta inlägg i min gamla blogg), så var jag väldigt restriktiv vad gällde detta beteende. Jag lät inte Diza kissa över andra hundars kiss, och jag valde ofta att hålla henne i kort koppel när hon - efter hundmöten - ville "läsa den andra hundens annonser".
Jag tyckte det tydde på dominans, och eftersom jag ansåg mig vara den dominanta av oss, så var det också jag som bestämde vem som skulle lukta och kissa var!

Oj, vad det har förändrats!!! Diza var inte så noga med att kissa över andras kiss, om hon var med andra hundar och dom kissade så ville hon helst inte ens gå i närheten av den platsen.
DD tar däremot gärna alla chanser hon får att kissa över andras kiss.. 

Jag trodde förr att dominans innebar stora problem med andra hundar, och att ett sådant här beteende då skulle göra att hunden fick problem med andra hundar. Diza hade ju problem med andra hundar, DD har det inte. 
Diza fick inte kissa på andras kiss. DD får det.
Ser ni hur det inte går ihop, och förstår ni då att jag ändrat mitt tänk?  

Jag försökte "ta ur det" ur DD också i början, när jag levde kvar i det gamla tänket.. (det kretsade mycket kring dominans) Men så mycket har förändrats och jag har insett att det är så hon är. Det är en instinkt hon har i sig, som jag inte kommer få henne att sluta med.
Hon är inte överdriven i beteendet (förutom före och under löp), och när hon är lös kan jag inte styra över det alls, och har lärt mig att släppa taget om den kontrollen.

Däremot; om vi är ute och går en motionsrunda, så får hon inte kissa vart hon vill. Jag låter henne rastas av sig, och sen går vi. Hon får snällt följa med så att vi kommer upp i hastighet och får rört på fläsket.

Hur gör ni vad gäller sådant här? Får era hundar kissa överallt? 

//Paula & DD

Den 6/8 var det dags igen att åka in till Strömsholm. Tyras tillstånd hade försämrats kraftigt och utslagen härjade på hennes stackars kropp. Jag kände sån frustration och förvivlan över att trots antibiotika så blev hon kraftigt sämre  

Ännu ett ultraljud görs pga hennes svullna vulva och man fastställer att Tyra har livmoderinflammation. Nya skrap prover görs och det tas även prov med stor tops direkt i ett savigt utslag för att kunna ta odling. 

Tyra är medtagen och då vet man att det är illa eftersom hon alltid försökte hålla skenet uppe och bjuda till.

Man upptäckte inget på skrap provet men tops provet talade om att Tyra var angripen av:

Stafylocock Pseudointermedus

Det är en bakterie som finns i ALLA hundars NORMALFLORA och så länge hunden är frisk så är det en "snäll" bakterie. Äter hunden t ex antibiotika som resulterar i ett nedsatt immunförsvar eller om hunden har ngt sår eller utslag som bakterien får fäste i, kan det bli en MYCKET OTÄCK BAKTERIE.

Eftersom man konstaterat att Tyra hade livmoderinflammation och dessutom hade en otäck bakterie som härjade i hennes utslag hade man inget annat val än att sätta in Synulox för att försöka få livmoderinflammationen att gå tillbaka. Det gick inte under några som helst omständigheter att göra ett operationssnitt på Tyras buk när hon var så full av utslag och dessutom attackerad av bakterien. Vi fick åka hem och bara hoppas på att antibiotikan skulle hjälpa Tyra som kämpade så tappert!

10/8 var det dags igen, bara 4 dagar hade gått när vi var tvungna att besöka Strömsholm igen. Tyra mår sämre, hon har mått illa sen vi var inne förra gången och hon äter dåligt. Hon är stor och svullen i vulvan och har flytningar och kraftig klåda.

Man bestämmer sig för att göra ett HESKATEST som tas genom att man tar blodprov från hunden och skickar iväg för analys. Tyras blodprov skulle till Norge. Idag förstår jag bättre och skulle aldrig ha tillåtit att detta test utfördes i det tillstånd Tyra var i. Anledningen till det är att ett sådant test kan påvisa fel resultat om hunden äter någon form av medicin eller är nedsatt och Tyra var ju båda delarna.

Man gjorde även en gynundersökning på Tyra och tog bakterieprov för att odla på. Vad jag glömmer att tillägga i allt det här är att Tyra alltid bara lät veterinärerna göra vad dom ville ( bortsett nålen rakt in i magen då förstås ). Hon försökte alltid vifta på svansen och pussa dom som handskades med henne fast dom satte kanyler och gjorde skrapprov. Tyra valde alltid att borra in sitt huvud under min arm och så stod hon bara där och lät dom hållas....Snälla fina Tyra  

Man valde att sätta in atarax ännu en gång för att försöka hjälpa Tyra mot klådan och så hoppades man mest på att det skulle vända med några dagars till antibiotika behandling.

2 dagar senare har jag telefonsamtal med veterinären som meddelar att bakterieodlingen visade att Tyra även attackerats av den elaka stafylocockern inne i vulvan, stackars Tyra! Veterinärens plan är att när Synulox kuren är slut, ska eventuellt ny antibiotika sättas in, Clindabuc.

Känner att jag får panik över att ständigt behöva åka till Strömsholm och varje gång åka därifrån och vara lika stort frågetecken som när jag åkte in. Frustrationen var enorm vid det här laget! Tyra mådde fruktansvärt dåligt och inget vettigt fanns att göra verkade det som.

Hela sommaren 2010 kändes det som att vi var som en jojo mellan hemmet och Strömsholm och Västerås Djurklinik. Vet att jag önskade många gånger att Katinka skulle komma tillbaka tidigare från sin semester för henne hade jag förtroende för. Givetvis gjorde hon inte det och självklart skulle hon inte göra det heller, men när man är så desperat som jag var ville jag inget hellre än att hon skulle vara i tjänst.

Jag vet att Tyra inte hade behövt utstå så mycket lidande som hon faktiskt gjorde om vi hade kunnat åkt till Västerås Djurklinik istället men den möjligheten fanns ju inte eftersom Katinka hade semester.

För er därute som bor nära eller som kan tänka er att åka en bit kan jag varmt rekommendera Katinka Odhelius på Västerås Djurklinik! Hon är oerhört kompetent och en av dom bästa veterinärerna jag mött!

Vid det här laget satt jag många timmar bakom datorn i min strävan att finna svar som förhoppningsvis kunde hjälpa min älskade Tyra från sitt lidande!

Tyra kämpade dagligen mot sin allergi och hudproblem men ville ständigt locka fram ett leende på människors läppar. Finns inga ord i världen som kan beskriva den enorma saknad och tomrum jag har efter dig min älskade Tyra!

//Camilla

I mitt förra inlägg skrev jag om att Supra precis fått sig ett fästinghalsband att använda på semestern. Jag har känt mig smått orolig för att låta henne använda detta då det faktiskt handlar om gifter. Men iom att Sverige har så hårda lagar gällande djur och deras skötsel så tänkte jag att om det får säljas kan det ju inte vara skadligt för hunden. Eller?

Men så igår publicerade Aftonbladet en artikel om just detta halsband. Scalibor's fästinghalsband för hund. Hunden i artikeln hade blivit aggressiv och attackerat sin matte 3gånger på kort tid. Matte fick rådet att ta av halsbandet och duscha hunden ordentligt och hunden gick tillbaka till att bli helt normal igen.

Här kan ni läsa artikeln.

Men så blir jag lite såhär: hum.. Borde jag ta av det? Eller kan hon behålla det denna tiden som är kvar på semestern? Det gäller inte ens en vecka till.

Jag resonerar såhär. Allt som skrivs i Aftonbladet är, som bekant, inte saker som måste vara riktigt sanningsenliga. Det vet ju framförallt vi "kamphunds"ägare.

Men ändå så innehåller det även egna berättelser från hundägare som också stött på problem. Av vad man kan läsa så är aggressivitet i sig inte den vanligaste åkomman utan snarare vinglighet, skakighet och slöhet.

På Supra märks absolut ingen skillnad mot vanligt. Hon är samma pigga och glada lilla vovva som alltid.

Hunden i artikeln är en bordercollie. Jag vet inte hur just dessa är. Men däremot vet jag att många sorters collie är överkänsliga emot mycket. Och framförallt då läkemedel.

Men ur läsarnas inlägg var det lite blandade raser. Bla. en chihuahua (vilket jag kan tänka mig att de kan bli mer utsatta för eventuella biverkningar då deras kroppar är så små, men det är enbart mina spekulationer), en rhodesian ridgeback och en schnauzer.

Återigen, jag har inte märkt någon som helst skillnad på Supra före och efter användandet av halsbandet.
Men så vet jag ju att amstaff och andra "kamphundsraser" är mer tåliga inför det mesta. Som våran veterinär sa en gång så Säger de här raserna oftast ifrån lite för sent, tyvärr.

Hur som helst. Jag har bestämt mig för att låta henne ha det kvar under de här sista semesterdagarna. Men jag kommer också vara mer uppmärksam på eventuella förändringar från hennes sida.

Gör detta mig till en dålig hundägare? Borde jag direkt ta av halsbandet trots att jag inte märkt någon som helst skillnad?

Usch.. Det här med fästingar och deras vidriga sjukdomar är ingen lätt historia. Jag avundas er verkligen inte, alla ni som bor här nere och måste tacklas med det här varje år. Fast man kanske vänjer sig? Jag kanske är extra nojjig som aldrig behöver fundera på sånt här inför sommaren?

Till en helt annan sak: Nu taggar jag och Supra inför Specialen. ÄNTLIGEN är det nära, nära!!
Hoppas jag får se några av er därute. Ha en underbar helg! :)

/ Jennica