Några få av er känner mig, ytterligare några av er vet vem jag är, och ganska många av er har antagligen hört talas om mig på ett eller annat sätt..

Jag är alltså Lena Sommerfeld Ulf, innehavare av kennelnamnet Le Wi´s som jag köpte 1984.

Hade min första egna valpkull 1979, min första bullterrierkull 1984 och min första amstaff-kull 10 juni 1995, och min senaste (sista?) 2001.

Har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att hoppa in på ett ”sommarvikariat” och skriva ett inlägg i veckan, vilket jag efter viss tveksamhet lovat att göra ett försök med.

Tveksamheten beror inte på ointresse eller nonchalans, utan på att jag är ytterst tveksam att kunna få ihop något som ni läsare gillar.

Återkommer ni inte veckan efter mitt första inlägg, har jag misslyckats!

Vad kan jag då tänka mig att skriva om?

Vad tycks om; så var hundlivet förr, min syn på avel förr och nu, vad jag letar efter hos en hund, hundsportens avarter, kennelnamn = kvalitet?  

Tyck till!

Det jag kommer att skriva om är; am staffens första år i Sverige och Hundar som fastnat i mitt minne

Men, jag vill betona: vilket ämne jag än skriver om, vad jag än skriver i de olika ämnena, kom ihåg, det är mina tankar, mina åsikter, mitt tyckande och mina ev. slutsatser!

Dom är varken sämre eller bättre än någon annans, dom är bara mina!

Tidsmässigt hoppar jag fram och tillbaka lite som det faller sig, men faktamässigt stämmer min text

Börjar lite försiktigt med hur mitt hundintresse började, underhölls och utvecklades. 

Intresset tror jag faktiskt var medfött, kan inte påminna mig att det någonsin funnits annat än hundar som upptagit mitt intresse (förutom under tonåren, då sysslade jag med en hel del annat smått och gott ;-)

I släktskapet fanns bla två äldre damer, bägge hunduppfödare, Engelsk Bulldog och Greyhound frodades hos den ena damen, Riesensnautzer av färgvarianten peppar&salt, hos dam nr 2, har senare fått mig omtalat att Hillevi (dam 2) var den som introducerade peppar&salt i Sverige, en förebild så god som någon!

Givetvis terrade jag dessa bägge damer, Hillevi hade tur för hon bodde utanför Helsingborg, ett besök hos henne krävde en hel del förberedelser

Till Aina var det bara att hoppa på spårvagnen till Hisingen, den tog mig nästan fram till hennes ytterdörr, 200 m promenad sen var det bara att banka på hennes ytterdörr, något jag gjorde både tidigt och sent.

Ett antal gånger fick Aina sätta mig i en taxi och skicka hem mig, i min familj fanns ingen bil. Att mina föräldrar inte var direkt överlyckliga över mina resor behöver väl knappast nämnas?!

En av mina läromästare -Jack

Via kurser hos Blå Stjärnan, fortsatt terrorhandlingar mot andra hundägare för att få rasta deras djur, fick jag så äntligen, min första alldeles egna hund!

En 6 månaders hanvalp, blandras Beagle/Tax (bieglax), aldrig varit utanför hundgården, aldrig sett koppel eller halsband, givetvis allt annat än rumsren, och allt detta för det facila priset av 50 kronor!                                                        

Tala om ett hundköp tvärs mot alla principer jag haft de senaste 45 åren. Kanske det var erfarenheterna från det hundköpet som format mina principer?          

I så fall var de 15 åren med Jack inte helt bortkastade!

Jack och jag blev något av grannskapets skräck, Jack slogs med allt i hundväg ju större desto roligare, och jag var helt säkert ett ganska så odrägligt barn. Efter några år fick vi promenadsällskap av ”Playboy” min dvärgkanin som vägde 3,2 kg!  Playboy hade ett guldpläterat metallhalsband, allt annat som påminde om halsband eller sele bet han sönder!

Lite OT..  På ålderns höst blev Playboy något av ett monster, ingen vågade sig ut i köket när Playboy var lös, minst av allt Jack!

Min väg mot Hundvärlden, tog riktig fart efter grundskolan, jag lyckades, i hård konkurrens, få jobb som Kennelflicka

200:- i månaden, inte så illa betalt, det ingick ju också mat!                             Men,  150:-  per månad för spårvagn- och busskort, 2,5 km enkel väg till kenneln, arbetstid 08.00 – 17.00(missade jag bussen var det 90 minuters väntetid i en mörk busskur, fanns inget att fördriva tiden med, mobil, surfplattor och laptops var inte ens uppfunna, ), koka rå vom, städa i trimrummet efter att hundarna blivit ”kritade”, diska upp hushållets all disk efter helgen, agera barnvakt allteftersom  russinen föddes..   

Skulle någon av er som läser den här texten, kunna tänka er att arbeta under liknande förhållanden?

Nä, skulle inte tro det!

 Men belöningen för allt slit och alla sena nätter var guld värt!  Tänk att få sitta med och lyssna på några av den tidens ”stora” bl.a Ann Rode och Britta Roos-Börjesson!  Oj oj vilken kunskap och erfarenhet dom besatte!

Bra och dåliga parningar, dito dräktigheter och valpningar, friska härliga valpkullar, sjuka kullar som det gräts många tårar över, hjärtskärande beslut, roliga lätta val, stamtavleläsning, avelsplanering, linjeavel vs.utavel, allt rörande hundar och avel diskuterades

Vad spelade det för roll att jag var tvungen att använda tändstickor för att hålla ögonen öppna dagen efter..

Uppfödarkurser, föreläsningar och teoretiska studier i all ära, det kan aldrig ersätta IRL!

Om ni vill kan jag återkomma till hur hundhållning, avel och utställningar gjordes förr, finns en hel del skillnader, både roliga men tyvärr också tråkiga, när man ser det med ”dagens ögon”

Via arbeten på olika triminstitut, Göteborgs Djurkarantän, Blå Stjärnan och ett antal olika raser, Schäfer, Silky Terrier (hade min första egna valpkull), Finsk Stövare, Reisensnauzer, Mops, Basenji, Italiensk Vinthund samt några till, var jag plötsligt en dag ägarinna till en Bullterrier!

Jag med dåvarande make, brindletiken Bullrups Bazooka "Bea" och valpen "Rut" från kennel Warpaint

Bea var totalt olikt allt annat jag mött i hundväg. Egensinnig, humoristisk, finurlig, självständig, väldigt verbal, otroligt lättlärd när hon ville, tjurskallig, enveten, lat, hon var en riktig utmaning!

Eftersom jag aldrig brytt mig speciellt mycket om jag har full kontroll eller inte på läget, passade rasen mig alldeles utmärkt, spelade liksom ingen roll om vi gick till höger som jag ville, eller till vänster som Bea ville, huvudsaken var att vi slutligen kom fram till samma mål..

Fast hennes tiggarrundor i grannskapet var kanske inte så uppskattat av alla, något jag har svårt att förstå, hur kan man inte vilja ha en starrbligande bullterrier 1 dm från kakfatet? 

Drygt 9 år var jag rasen trogen, sedan hände något omvälvande i mitt liv!

Ni kommer att få läsa mer om hur, var och när..

Honey, här med sin bror Kompis  

Honey var den första av sin ras i Sverige, om man som jag, tittar på den dag hon kom till Sverige, och struntar i att hon inte var den första registrerade i SKK med utställningsresultat från officiell utställning!                                                         Varför göra det enkelt när man kan krångla till det ;-D 

1995 var det en liten blänkare i TerrierPosten, att de som var intresserade av rasen kunde ta kontakt med mig med målet om ett framtida arbete för amstaffen i Sverige.

Var inte så många som hörde av sig, rasen var ju knappt representerad i Sverige

Men Adrian Hardon, som jag kände sedan tidigare, hörde av sig, och till min  överraskning och glädje kom samtal från Ann Rode med maken Jan, de bägge gick i valpköparplaner.                                                                                                                 

 I juni 1995träffades jag, Adrian, Ann och Jan hemma hos mig  i Härkeberga för att  bilda en rasklubb.                             

Vi fyra som satt runt bordet var givetvis självskrivna i styrelsen, övriga poster fylldes på med valpköpare och vänner till mig.

Vi måtte varit en härlig syn!

Jag hade flyttat in dagen innan mötet, och hade inte hunnit packa upp, så jag var ner till min hyresvärd och lånade porslin, och om jag inte missminner mig, så satt Adrian på en flyttkartong, valparna var ca 6 veckor och levde f-n i trädgården, varmt var det, men trevligt hade vi! 

Om intresse finns, är tanken att jag i ett senare inlägg skall skriva mer om hur det började, om hundarna och uppfödarna  under dom första åren, kanske är det lite kul att se det hela från mitt perspektiv, var och en har ju sin version av det som hände;-D

Har ju hänt så otroligt mycket under rasens 20 år i Sverige!

Hoppas vi hörs nästa vecka!

Detta med flexikoppel är ett rätt omtalat koppel bland hundfolk. Antingen älskar man det eller så hatar man det.

Är det ett koppel för bångstyriga hundar och lata ägare?

eller är det ett koppel som kräver träning för att kunna hanteras och när det gör det ett stort hjälpmedel?

Min bild av de som använder sig av flexikoppel har länge varit de som går på promenad med sin hund som egentligen inte går bra i koppel. De kommer med en hund (varierande storlek) ca 3 m framför sig. Tar inte in den vid sidan under hela promenaden. Man kan se en hund i flexi komma runt ett hörn och efter ett tag kommer det en disträ ägare.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig faktiskt, jag tror att jag skulle ut och gå i skogen med Musse och ville ha honom lite mer "fri" utan att vara lös. Så jag tog på honom ett gammalt flexi som vi hade till vår gammel tax förr.

Det blev en mycket lyckad promenad.

Både jag och min man har hyfsat höga krav på våra hundar när vi är ute och går. Vi har lagt ner mycket energi på just koppel träningen och jag märker ju att när jag inte är på humör så funkar ingenting. De drar och jag blir irriterad och så är vi fast i en ond cirkel. Efter den lyckade promenaden med Musse bestämde jag mig för att testa detta med Malte. Musse kan jag ha lös i skogen men Malte törs jag inte släppa. När jag tog på flexit på Malte och kom ut i skogen eller på öppna ytor och han fick fri kommando så var ju det rena lyckan för honom. Han kunde springa i dikena, springa och bära på sina enorma pinnar utan att det stör mig osv.Inkallning i flexi är oxå en bra träning för mina herrar.

När jag går med hundarna i flexi - jag kan INTE hantera att BÅDA är i flexi så när jag använder detta så är det med en hund i taget, så försöker jag vara noga med att de får löpa ut i kopplet när det är öppet runt oss. Så att jag har koll på att det inte plötsligt kan dyka upp ngt. För man har ingen styrsel på kopplet/hunden när de är långt ut i det. Får vi möte så kallar jag alltid in och låser kopplet så de går intill mig. De får endast löpa ut vid frikommando. Men visst krävs det träning. Det är riktigt klurigt att verkligen använda det på rätt sätt.

  (2 killar i väntan på promenad)

Jag har satt som rutin nu att när jag känner att jag inte är riktigt på topp och tålamodet tryter så blir det flexi promenad. Malte lyser upp som en sol när han får springa av sig och detta är en väldigt bra belöningsgrej för honom.

Har ni ngn erfarenhet av flexi? Hissar eller dissar ni det?

//Sofia & Malte & Musse

  (2 killar EFTER promenad, de gillar att ligga innanför dörren)

Vi vill välkomna Lena till oss! 

Jennica vill ha lite avlastning i bloggandet, och vi frågade då Lena om hon ville vikariera - vilket hon tackade ja till. 

För er som inte känner till Lena sedan innan kommer en presentation skriven av henne själv på torsdag. 
Jag har känt Lena i 5-6 år och vi har varit nära vänner i 3-4 år. Hon är mitt stöd när det gäller hundar, min coach när det gäller mitt liv och en god vän som jag gärna åker land och rike runt för.. eller varför inte en tur till Polen för att hämta en hund åt henne? ;)

Lena har hundträffar på sin gård varannan månad, ni som vill följa med ska söka upp gruppen på Facebook "Rörmossen hundträffar", där finns all info. :) 
Det var genom en sådan träff som jag lärde känna Lena. 

Jag överlämnar resten av presentationen åt Lena själv!

VARMT VÄLKOMMEN TILL OSS, Lena, vi hoppas att du kommer trivas! 

//Paula, Camilla, Jennica och Sofia. 

Hur gör ni med hundvakt? Använder ni er av hundvakt ngn timme här och där eller enbart om ni reser bort?

Vi har inte hundvakt spec ofta. Eftersom jag inte har några föräldrar i livet och min mans familj inte vill ha kontakt så har vi inga såna där ”givna” hundvakter som man kanske annars skulle ha.

Tidigare när Malte gick på hunddagis så fick han vara där på pensionat när vi åkte iväg. Det har funkat bra. Senast de var där var 4 dagar i vintras när vi åkte på skidsemester. Det funkar ju men har insett att ett sånt ställe inte alls är bra för Maltes stress. Oftast åker vi bara till ställen där hundarna kan vara med eller så åker vi tidig morgon för att komma hem sen kväll och ha dom med oss även om det kan bli en rätt tråkig dag för dom mestadels liggande i bilen.

Jag har svårt att lita på andra, tror inte att spec många kan hantera dom som vi kan, hantera Maltes stress på ett bra sätt osv. Att de dessutom är av den hundrasen de är gör att jag inte låter ”vem som helst” gå ut med dom och därmed heller inte passa dom. Ibland kan jag känna att jag är så jäkla löjlig när det gäller vem som får passa hundarna men å andra sidan så är inte detta två taxar. Inte för att taxar kanske skulle vara enklare men de florerar inte i pressen var och varannan vecka och är väldigt ut tittade när man är ute med dom. Återigen snuddar jag vid ämnet att JAG känner en enorm skillnad än om jag hade haft en annan ras. Hade vi haft våran gammel tax hade man inte varit lika ”låst” alltid. Men nu är det ju den här rasen vi valt och då får vi ”gilla läget”. Till nästa sommar kommer vi ha köpt en husvagn och det ger oss ju mycket mer frihet. Att kunna ta med oss dom när vi ska ut och semestra. Ingen kan komma och säga att ”här får inga hundar vistas”.

Sen måste jag säga att det är inte jätte många som erbjuder sig att ta hand om dom heller. Men det kan ju bero på att våran närmsta familj/släkt inte är så stor och inte jätte hund vana heller.

Jag har i alla fall nu hittat två tjejer som gladeligen tar våra ”bestar”. Våran granne och hennes kompis. De är blott 16 år men jag litar fullkomligt på dom och de hanterar grabbarna så himla snyggt!

Vi var på en mini semester måndag till tisdag den här veckan och då var tjejerna med hundarna här hos oss. De sov här på natten så killarna skulle slippa vara ensamma. Allt har funkat kanon! Och döm om vår förvåning när Malte knappt kom och hälsade när vi kom hem på natten. Sånt känns riktigt bra!

Däremot kommer det inte bli några resor på ett tag nu och absolut inga längre. Det är som när jag lämnar bort barnen, jag kan inte slappna av helt. Det som är lite tråkigt är att Musse & Malte inte tål kylan spec bra. Vi som nu kommer åka på skidsemester varje år för att barnen ska lära sig åka slalom. Men 4 dagar per år klarar vi nog att lämna bort dom.

Så nu är jag ju jätte nyfiken hur ni gör när det är dags att resa bort osv. Ser ni till att alltid åka dit hundarna kan åka med? Eller kan ni lämna dom och känner er trygga med det? Hade ni haft ”enklare” att lämna bort dom om det hade varit en annan ras? Är det många som VILL vara hundvakt åt dom?

//Sofia & Malte & Musse

När vi talar om hundägaransvar så talar vi om de (för de flesta) självklara delarna; Att ge hunden mat, plocka upp bajs efter den, hålla den kopplad där det krävs, inte låta den rusa fram till andra hundar, ge den vård när den behöver det, klippa klor, rasta den osv. osv. 

Men hur många tänker på ansvaret vi har gentemot våra hundar i slutskedet på deras liv? Hur ofta diskuterar vi det? 

Du som ägare bestämmer när hunden ska få somna in, och - om dom är sjuka - ska slippa sitt lidande. Du som ägare kan ge mer och mer medicinering, förändra vardagslivet för din hund, för att underlätta, och på det sättet behålla hunden längre. Men du måste visa hunden respekt! Din hund har följt dig genom sitt liv (oavsett hur långt eller kort) och varit dig en trogen följeslagare, din hund har säkerligen gett dig allt den kan ge i kärlek och respekt. Du är skyldig att göra detsamma tillbaka! 

Att se en hund förfalla, gå med smärtor och/eller uppenbart må dåligt kan väl inte vara en njutning för er? Varför inte låta hunden lämna jordelivet med värdigheten kvar? 

En hund som har en sjukdom som man vet inte kommer läka ut, en hund som blivit dålig på grund av ålder, en hund vars mentalitet har blivit sämre och den inte visar några tecken på att bli bättre; Låt dessa somna in, innan hunden går sönder! 

När tänker du släppa taget om din hund? 

Jag har tagit beslutet två gånger i mitt liv (två gånger för mycket), den ena gången pga att hunden hade ont, var skadad och att skadan var av sådan karaktär att framtiden för den hunden inte skulle se rättvis ut. Visst hade hunden kunnat leva, men det kändes inte rättvist att låta den leva under de restriktioner som veterinären gav. Jag ville inte låta henne leva för levandets skull. Mina hundar ska få leva ett liv fullt ut, inte halvdant. 

Den andra hunden fick somna in pga mentaliteten. När det blev så tydligt att det förvärrades hela tiden, och hon till slut inte ens kunde känna sig trygg i sitt egna hem så kändes det inte rättvist mot henne. Återigen, jag hade kunnat göra många förändringar i hennes liv, såsom munkorg, kortkoppel, undvika att träffa andra hundar och människor, ge antidepressiv medicin m.m Men det kändes inte rätt mot henne. Det var så uppenbart att hon mådde dåligt. 

Man måste sätta sig över sina egna känslor, sitt stora ego och se hur hunden mår! Mår hunden inte bra så ska den få somna in, och slippa det. 

Dessutom kan man ställa sig frågan hur man vill minnas sin hund, som den var när den blev riktigt dålig mot slutet, eller som den var när den hade full glans och strålade av välmående?

Jag önskar er alla styrkan att ta beslutet i god tid, så att hunden slipper lida!

//Paula & DD. 

Denna del av artikeln handlar om Kjersti som lever med två renrasiga American Staffordshire Terriers. Hundarna är födda innan förbudet trädde i kraft, och lever därför under någon typ av dispens. Jag låter Kjersti själv berätta resten: 

Jag heter Kjersti, är 37 år och bor vid Skarnes i Norge. 

Mina två hundar heter Dooley och Wizzy, dom är 9,5 år. Dom är helsyskon och kommer från Kennel Melwoods. Jag fick Dooley som valp, när han var 8 veckor. Innan det hade jag en Am Staff-tik som är halvsyster till mina hanhundar. Wizzy adopterade jag när han var ca 3 år. Tahoe (tiken) hade fått njursvikt och jag blev tvungen att avliva henne när hon var ca 4,5 år. Då tänkte jag att det var toppen för Dooley att ha sällskap. 

Tidigare i livet har jag aldrig haft egen hund, men jag har hållit på lite med hundspann med Huksys/Alaskan Malaute, och haft en Rottweiler i perioder. 

När vi skulle ha en egen hund föll valet på Am Staff. Min man ville ha Staffordshire Bullterrier, och jag ville ha en Rottweiler eller Bullmastiff. Vi möttes halvvägs, och kom i kontakt med en uppfödare av rasen Am Staff i Norge. 

För oss var valet lätt. Vi fick möta både mamman och pappan till valparna, som bodde hos uppfödaren. De var helsköna, och väldigt sociala och trevliga hundar. Jag har aldrig ångrat valet av ras. 

Mina hundar var ca 2,5 år när förbudet trädde i kraft. Wizzy hade bott lite hos mig genom hela uppväxten, så han flyttade in på heltid när förbudet trädde i kraft. 

Kämpade mot ett förbud

Jag var med i kommittén i Norska Terrierklubben för att jobba mot ett förbud. Dessvärre hade vi starka makter mot oss hela vägen. Vi gjorde vad vi kunde, men det höll dessvärre inte. Följden av att förlora en så viktig kamp var ett hårt nederlag för oss. Vi vet ju att rasen inte är problemet, men att problemet är dålig hundhållning. (oavsett ras). Vi hade all möjlig dokumentation på att Am Staff inte är farligare än andra raser, att problemet ligger hos oseriösa hundägare, och att ett förbud inte är vägen att gå. Ett förbud kommer ju bara förstöra för de oskyldiga. 

Att behålla mina hundar efter förbudet var ett väldigt lätt val. Jag älskar mina hundar över allt annat, och hoppas en dag att det blir ändringar i lagen så att jag kan skaffa en ny Am Staff. Tills dess så njuter jag varje dag med mina hundar. 

Lever med skräck varje dag

Största skillnaden mellan före och efter förbudet är nog rädslan man lever med varje dag. Alla Am Staffar som fanns innan förbudet, lever på "dispens", vilket innebär att; Den Am Staff som ev. är inblandad i en olycka där någon/något blir skadat skall avlivas oavsett orsak till händelsen. 

Jag råkade ut för en händelse för något år sedan, då Dooley kom lös och hamnade i slagsmål med en Gordon Setter. Polisen begärde att han skulle avlivas och det var en lång och hård kam med advokater, veterinärer, MH, beteendeanalyser m.m för att häva beslutet. I avlivnings-beslutet från polisen stod det att "Han skulle avlivas eftersom han var Am Staff, och enligt lagen var en farlig hund". Det hade ingenting med själva händelsen att göra. 

Det händer att man fortfarande möter olovliga hundar i Norge, både blandraser och renrasiga Am Staff. Som vi visste när förbudet trädde i kraft så skulle detta enbart förstöra för dom som är seriösa. De människor som håller på med olagligheter såsom t.ex hundkamper kommer bara hålla hundarna mer undangömda än tidigare. Vissa hävdar att de inte vet att det finns ett förbud, men om man har lite intresse för rasen så är det lätt att få reda på. Polisen har verksamheter där dom försöker få bort sådana hundar. Och det har blivit avlivat väldigt många hundar, som inte gjort annat än att råkat hamna i fel händer. Dessvärre är det också så att i en del miljöer är det "status" att ha en olaglig hund. Men vi ser också att många av dom som förr i tiden hade Am Staff har gått över till tyngre raser. 

Möter ofta fördomar

Här i vårat samhälle är det ingen som bryr sig längre om vad för typ av ras jag har. Någon undrade ju lite i början, men dom har sett att mina pojkar alltid är i koppel, alltid uppför sig och att dom aldrig sitter ute ensamma och skäller. Dom stör ingen och är inte blyga för de andra som bor här. Men när vi är ute på biltur och andra samlingar, då är alltid hundarna med, när någon frågar vad det är för ras jag har så svarar jag alltid American Staffordshire Terrier. De flesta vet inte vad för typ av ras det är, då dom i media bara läst om Am Staff, här i Norge är Am Staff ett väldigt negativt ord på grund av medias överexponering och negativa publicitet kring rasen. Men jag ger alltid folk en möjlighet att lära känna hundarna utan fördomar mot dom. I regel blir dom väldigt begeistrade eftersom dom är så jätte-trevliga och snälla hundar. Dom som känner igen rasen är ofta skeptiska vid ett möte, men som oftast ger dom hundarna en chans och upptäcker att dom inte är farliga, och tycker att det bara är tull at dom har blivit forbuden. De förstår också att problemet med farliga hundar ligger hos ägaren och inte hos hunden. 

Jag har blivit väldigt bra mottagen i hundklubbar och på träningar m.m Det var en dam som var väldigt emot att jag skulle träna där med min "farliga" hund. Men hon ändrade mening när Dooley blev påflugen av en argsint Tollare, och han inte ens svarade upp. Tollaren angrep honom bakifrån helt oprovocerat och det enda Dooley gjorde var att lyfta svansen och spetsa öronen. Han morrade inte och gjorde inget annat ljud över huvud taget. Damen som var emot att Dooley skulle träna med dom var instruktören vi hade för dagen. Hon kom bort till mig efteråt och bad om ursäkt för sitt tidigare uppförande och frågade om jag kunde hjälpa henne med träning av hennes hund för utställningar. Vi har blivit väldigt goda vänner efter detta. 

Blev stoppad av polis

Jag har faktiskt blivit stoppad av polis en gång. Vi skulle köra ett flyttlass och var dessutom på begravning i södra Norge, jag har kopior av stamtavlorna liggande i handskfacket i bilen, tillsammans med bilens registreringsbevis. Denna gången körde vi en hyrbil och jag hade glömt att ta med kopior på stamtavlorna. Vi stod utanför hotellet i Grimstad kl 12 på natten när polisen körde förbi. Dom stannade på andra sidan av gatan och stirrade på hundarna. Så körde dom ett varv runt kvarteret innan dom kom bort och frågade om hundarna var lagliga. Jag förklarade att ja, dom var ju födda 2002, och att jag dessvärre inte hade med papprena.Vi pratade i en halvtimme och sen önskade dom oss lycka till och godnatt och körde vidare, dom var väl egentligen bara nyfikna tror jag och hade väl inte något bättre för sig. Jag har varit hos den lokala polisen efter att en granne hade anmält mig för att ha olagliga hundar (trodde han). Jag visade dom stamtavlor och alla papper från MH, utställningar m.m Dom vet att hundarna är tillåtna och har sagt att om jag någon gång får problem med någon granne som klagar så är det bara att ringa dom direkt, så ska dom ordna upp det. 

Jag var på Amstaff-specialen i år och jag kände hur ledsen jag blev över alla fina amstaffar ni har i Sverige. Att se amstaffvalpar gör ont långt in i hjärtat. Jag har funnit rasen i mitt liv och kan aldrig tänka mig någon annan ras. Så jag blir så ledsen när jag tänker på hur meningslöst förbudet är, och hur fel det frabbar. För det drabbar bara dom som är seriösa och älskar denna rasen. 

Kjersti. 

Jag avslutar med att tacka Kjersti enormt mycket för att hon tog sig tid att skriva denna artikel! Vi önskar henne självklart all lycka i framtiden och vi vill inget hellre än att förbudet hävs så att hon - och alla andra fina amstaff-älskare kan få behålla den ras de brinner så starkt för. 

//Paula & DD 

PS. Alla bilder ägs av Kjersti! DS. 

Idag beslutade sig Pernilla för att sluta blogga med oss, av personliga skäl. Vi har full förståelse för detta och hoppas att hon kanske i framtiden vill återkomma till oss igen. Hon har erbjudit sig att komma med gäst-inlägg och det är hon självklart välkommen med! 

Tack för din tid med oss, Pernilla! Du och Lennox har förgyllt vår läsning, med bl. a. eran härliga relation och hans vackra utseende. 

Samtidigt passar vi då på att Välkomna Camilla på heltid, som har tackat ja till att ta över Pernilla's plats!

Välkommen Camilla, vi hoppas du kommer fortsätta trivas bra med oss! 

Jennica har bett om en bloggpaus, så henne hoppas vi att få återse med nya krafter när hon är redo! Ta din tid, din plats finns kvar! 

Jag vill - när jag ändå har er "på tråden" - fortsätta uppmuntra folk till att skicka in gästinlägg. Mailadressen är: kamphundsblogg@gmail.com 

Och; Glöm inte att sprida vår nya adress: www.kamparna.se 

//Paula & Sofia. 

Rasförbudet i Norge (och Danmark) känns som ett ständigt hot över oss här i Sverige. 

Jag tror inte på ett förbud! Jag tror att ett förbud mot en viss typ av hund enbart gör den mer spännande att äga för fel personer; De personer vi inte vill ska ha hund, de som förstör för oss seriösa hundägare. 

Jag vägrar tro att rasförbudet i Norge - som funnits tillräckligt länge för att utvärderas (jag undrar om detta gjorts..?) - har gjort någon skillnad på olycks-statistiken. Däremot tror jag att det drabbat fel personer; de seriösa hundägarna som inte förtjänar det! 

Följande raser är, sedan 1:a januari 2003, förbjudna. Då även blandraser med någon eller flera av dessa raser i sig: 

• pit bull terrier
• amerikansk staffordshire terrier (amstaff)
• fila brasileiro 
• toso inu
• dogo argentino
• tjeckoslovakisk varghund

Alltså är bl.a Staffordshire Bullterrier, Bullterrier och Miniatyr Bullterrier tillåtna att äga och inneha i Norge. 

Jag ville veta hur det var att leva i Norge, med detta förbud hängande över sina hundar, så jag kontaktade två norskor; Ida och Kjersti. 

De två ska få berätta hur det är att leva i Norge, den ena med Staffe, och den andra med Am Staff. 

I detta avsnitt kommer vi få läsa om Ida, Kjersti kommer få ett eget inlägg, så blir det inte för långt för er att läsa. 

"Ida og Kane"

Ida är 24 år och är ägare till Staffordshire Bullterrier-hanen Kane på 1 år. 

Innan Kane flyttade till henne som valp så fanns tiken Dooley i hennes liv, en Jack Russel Terrier på 5 år. I sin uppväxt har Ida haft hundar i familjen, det har varit Beagle och Engelsk Springer Spaniel, men aldrig en ras av "förbudstyp". 

Kärleken till Staffen har dock alltid funnits där, "fordi de er så snille og glade" förklarar Ida. Det är den enda rasen - i hennes ögon - som verkar väldigt lojal, och som inte är en jakthund. Den har en bra storlek, varken för liten eller för stor, och utseendet tilltalar henne. Att de dessutom har en god mental hälsa, inte har särskilt stor jaktinstinkt och därmed går att ha i närheten av andra djur, gjorde henne bara mer intresserad av rasen. 

När hon lyckades omvända sambon från att tro att dom var livsfarliga, så var beslutet avgjort att en Staffe ska flytta in till dom. Sambon är nu helt omvänd och låter hälsa genom Ida att förbudet är fånigt! 

Ida tycker inte att ett förbud är vettigt alls. Det är ju inte rasen som avgör om en hund är farlig. Dessutom tycker hon att det är konstigt att inte fler raser drabbas av förbudet, med tanke på de grunder dom lägger för att sätta förbudet mot de 6 raser som står på listan. Hon förstår verkligen inte varför två raser som är så lika (Staffe och Am Staff) kan hamna på var sida om förbudet! "Det är tydligen prat om storleken, men det är ju löjligt!""Amstaffen borde också vara tillåten i Norge", säger Ida.

Självklart är hon glad att inte Staffen är drabbad, men hon vet att det är prat om att utöka förbjudet, så att det kan komma att drabba Staffen också, något hon tycker är mycket trist. 

Utskrattad av Brukshundsklubben

När Ida möter folk ute, så frågar folk ibland om det är en pitbull hon har. När hon då förklarar att det är en Staffordshire Bullterrier så brukar dom antingen bli lugnare, eller så fortsätter dom hävda att det är likt en pitbull. De gånger hon har presenterat Kane som en "Staffe" så kastar sig folk nästan bakåt. Men värst är när folk bara går en omväg runt dom eller stirrar på honom som om han ska attackera dom när som helst. 

Vissa frågar om han är farlig, men då förklarar Ida att han är väldigt vänlig och kelig. Det är inte många som släpper fram sina barn till honom, men de som tar sig tid att fråga om rasen och hälsar på Kane blir glatt överraskade över hans kärvänlighet. 

De folk som tror att Kane är en pitbull brukar fråga Ida om det verkligen är tillåtet att ha en sådan hund, men när dom fått höra det riktiga rasnamnet så får hon inga vidare frågor. Hon vet inte om det är för att dom; 1) aldrig hört rasnamnet innan, 2) vet om att förbudet inte drabbar den rasen, eller 3) inte bryr sig. 

Ida kan utan tvekan påstå att 98% av de folk hon möter antingen stirrar eller går omvägar runt dom. De som har hund skulle aldrig tänka tanken på att släppa fram sin främmande hund till Kane för att hälsa. Det är bara vänners hundar som fått hälsa på Kane. Däremot tänker Ida ta sig till en rastgård och se hur reaktionerna blir där. Ida har inte varit i kontakt med någon brukshundsklubb, men hon tror att hon riskerar att bli utskrattad om hon berättar vilken ras hon har. Dom är inte betrodda som brukshundar där. 

Ida berättar om en händelse som skedde när Kane var valp. Hon och hennes pappa var ute och rastade hundarna. Lite längre bort ser dom grannen, också han med sin nya valp; En Gordonsetter som var något yngre än Kane. Grannen har låst sin blick mot Kane, och släpper den inte! Ida's pappa går bort för att låta sin hund hälsa på valpen, och Ida följer självklart med. Hon släpper fram Kane till Birk - som valpen hette - och låter dom hälsa. I samma stund uppmärksammar hon hur grannen drar efter andan. När Birk börjar bli lite hårdhänt mot Kane, så vänder sig Kane om och går istället fram till grannens dotter. Han pussar henne i ansiktet, och hon ler stort. Då som först märker Ida att grannen andas ut. 

Där och då förstod Ida hur det skulle bli att äga Staffe; "Är dom rädda för honom redan som valp, hur kommer det då bli när han är vuxen?!"

Amstaff-valpar annonseras ut

Ida har, än så länge, sluppit bevisa för någon myndighet att Kane är av en tillåten ras. När dom skulle importera Kane (som är född i Sverige) så fick dom skicka in blodprov på analys, men det är det enda. Dock har hon alltid med sig papper på honom, för säkerhets skull. 

Hon är dock rätt säker på att Staffar har drabbats av förbjudet. Har du inte papper att visa upp på din hund så kan den tas om hand, sättas i förvar och i värsta fall avlivas. Hon har inga uppgifter på att det har hänt, men det har alldeles säkert gjort det. Detta gäller ju även Staffar som inte är registrerade i Norska Kennelklubben. 

Blandraser av dessa raser, eller raser utan rätt papper kan beslagtas av tullen, om den upptäcks när du ska in i Norge. Valpar av denna typ avlivas. En dag såg hon en annons på amstaff-valpar på en norsk annons-sida, hon mailade då annons sidan direkt, och annonsen togs bort. Det är tre tillsyner som kan omhänderta otillåtna hundar; tullen, livsmedelsverket och polisen. 

Men värst drabbas Staffen för att den är så lik Am Staff och Pitbull, folk tror att det är en förbjuden hundras. Men så länge det finns riktiga papper så är man säkrad. 

På senare tid verkar det som om Staffen har blivit mer populär. Inte bara av "farliga killar med tatueringar", utan också i familjer. Det verkar alltså som om fler och fler uppmärksammat hur fin ras Staffen är även om det fortfarande är folk som köper Staffen för att ha "muskler i koppel". Dessvärre verkar det inte som om rasen blir mer erkänd och accepterad, men kanske märker folk av att även Rottweiler och Schäfer syns i media pga s.k oprovocerade attacker. Dessa raser har ju länge varit mycket populära i Norge. 

Tyvärr finns det en del olovliga amstaff-blandingar, det vet Ida. Dom riskerar mycket, eftersom dom inte vet hur lätt dom blir av med hunden, när dom inte har något försvar, om dom blir konfronterade. Hunden avlivas ju om det är någon sådan typ av blandras. 

Som avslutning vill Ida ge det goda rådet att - om man ska ha Staffordshire Bullterrier i Norge - alltid se till att ha papper på din hund! Om olyckan är framme då är det bra att alltid kunna bevisa att din hund är tillåten. Staffen är en underbar soff-potatis, men dom kräver ändå både fysisk och mental stimulans för att må bra. Många tror att man måste uppfostra rasen extra hårdhänt, antagligen är det ren okunskap, men Ida förstår inte varför. Bara för att dom själva ser hårda ut så behöver man absolut inte vara hård mot dom. "Behandla hunden med respekt, så får man respekt tillbaka" säger Ida, och menar att det är bättre att använda en uppfostringsmetod som visar för hunden att det lönar sig att göra som vi säger, för då kommer belöning. 

Vill du hellre skaffa dig en blandras, så var noga med att ta reda på raserna i hunden, så du inte riskerar att då den tagen ifrån dig. 

Som avslutning vill JAG tacka Ida för att hon tog sig tid och ställde upp! För er som tycker sig känna igen namnet, "Ida og Kane" så beror det på att hon är en flitig läsare i vår blogg, och hon kommenterar ofta våra inlägg. Kane är dessutom kullbroder med "vår" Musse, som Sofia äger. 

Vill ni läsa mer om Ida, Kane och Dooley (som av uppenbara själ blev utelämnad ur artikeln) så kan ni besöka dom i bloggen: http://staffordshirekane.blogg.no/

I nästa inlägg får ni läsa om Kjersti, som har två renrasiga American Staffordshire Terriers, som är drabbade av förbudet. 

//Paula & DD. 

PS. Alla bilder ägs av Ida Marie Berger.  DS.