När vi talar om hundägaransvar så talar vi om de (för de flesta) självklara delarna; Att ge hunden mat, plocka upp bajs efter den, hålla den kopplad där det krävs, inte låta den rusa fram till andra hundar, ge den vård när den behöver det, klippa klor, rasta den osv. osv. 

Men hur många tänker på ansvaret vi har gentemot våra hundar i slutskedet på deras liv? Hur ofta diskuterar vi det? 

Du som ägare bestämmer när hunden ska få somna in, och - om dom är sjuka - ska slippa sitt lidande. Du som ägare kan ge mer och mer medicinering, förändra vardagslivet för din hund, för att underlätta, och på det sättet behålla hunden längre. Men du måste visa hunden respekt! Din hund har följt dig genom sitt liv (oavsett hur långt eller kort) och varit dig en trogen följeslagare, din hund har säkerligen gett dig allt den kan ge i kärlek och respekt. Du är skyldig att göra detsamma tillbaka! 

Att se en hund förfalla, gå med smärtor och/eller uppenbart må dåligt kan väl inte vara en njutning för er? Varför inte låta hunden lämna jordelivet med värdigheten kvar? 

En hund som har en sjukdom som man vet inte kommer läka ut, en hund som blivit dålig på grund av ålder, en hund vars mentalitet har blivit sämre och den inte visar några tecken på att bli bättre; Låt dessa somna in, innan hunden går sönder! 

När tänker du släppa taget om din hund? 

Jag har tagit beslutet två gånger i mitt liv (två gånger för mycket), den ena gången pga att hunden hade ont, var skadad och att skadan var av sådan karaktär att framtiden för den hunden inte skulle se rättvis ut. Visst hade hunden kunnat leva, men det kändes inte rättvist att låta den leva under de restriktioner som veterinären gav. Jag ville inte låta henne leva för levandets skull. Mina hundar ska få leva ett liv fullt ut, inte halvdant. 

Den andra hunden fick somna in pga mentaliteten. När det blev så tydligt att det förvärrades hela tiden, och hon till slut inte ens kunde känna sig trygg i sitt egna hem så kändes det inte rättvist mot henne. Återigen, jag hade kunnat göra många förändringar i hennes liv, såsom munkorg, kortkoppel, undvika att träffa andra hundar och människor, ge antidepressiv medicin m.m Men det kändes inte rätt mot henne. Det var så uppenbart att hon mådde dåligt. 

Man måste sätta sig över sina egna känslor, sitt stora ego och se hur hunden mår! Mår hunden inte bra så ska den få somna in, och slippa det. 

Dessutom kan man ställa sig frågan hur man vill minnas sin hund, som den var när den blev riktigt dålig mot slutet, eller som den var när den hade full glans och strålade av välmående?

Jag önskar er alla styrkan att ta beslutet i god tid, så att hunden slipper lida!

//Paula & DD. 

 

Sofia & Malte

17 augusti 2011 22:24

Håller med dig helt och fullt! Samma tankar som jag skrev om i vintras då vi tog bort taxen. Jag skulle aldrig klara av att ha kvar ett djur som "lider" för min egen skull! tyvärr ser man det allt för ofta :(

kamphundblogg

20 augusti 2011 07:51

Ja, man blir ledsen när man ser hundar som uppenbart lider, men ägaren säger "Jo, men h*n är glad ibland" ..... sorgligt.

 

Camilla

18 augusti 2011 00:57

Jag är en som alltid trott mig veta när det är dags, men när jag väl stod där och det gällde Tyra kunde jag inte fatta beslutet, jag kunde inte släppa taget, fast det var uppenbart vad som behövdes göras. Jag valde att lägga in henne, men hämtade hem henne samma kväll iof, för att låta henne somna in nästa dag. Så jag är en av dom som varit ego, dock i några timmar bara, men jag gjorde ett aktivt val i att vara ego.....

kamphundblogg

20 augusti 2011 07:50

Ja, men Camilla, hoppet är det sista som överger en! Du levde på hoppet dom timmarna, innan du tog ditt hundägaransvar och insåg vad som var bäst för Tyra. Det handlade om några timmar, inte om månader och år.
Tycker inte du ska tänka dig själv som ego i detta fallet, så som du hade kämpat för hennes framtid så är det väl inte konstigt att du har svårt att ta ett sådant beslut när det kom så fort.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...