Känner att jag vill avsluta berättelsen om Tyras resa, den tar så mycket energi från mig och håller mig kvar i det jobbiga. Idag, måndag, är det 6 månader sedan min Tyra kl. 14.40 tog sina sista andetag och somnade in i min famn. Äntligen var hennes jobbiga kamp över och förhoppningsvis vandrade hon vidare till gröna ängar där det fanns många sockor att stjäla.

Är kanske lite dumt av mig att avsluta berättelsen när halva inte ens är berättad, men tror ni kommer förstå. Jag kanske kommer skriva i framtiden i något inlägg om just en specifik händelse, det får tiden utvisa.

För att det inte ska bli ett för stort glapp i allt så det som hände efter förra inlägget, del 4, är att Tyra till slut får tid för att kastreras. Det görs pricktest och hudbiopsier där man konstaterar att Tyras hud avviker från en normal hunds hud. Om man har en hund som lider av olika hudproblem vill jag rekommendera att göra hudbiopsi för det berättar så mycket om hur hudens status är.

Hudbiopsi går till som så att hunden är drogad och så skär man bort hudbitar som man syr igen och hudbitarna skickas iväg för analys. Tyras skickades till England.

Jag började i december laga mat åt Tyra vilket gav fin resultat på det viset att hon började växa och utvecklas, men hon stod till och från på antibiotika. Det är katastrofalt hur mycket och länge hon åt antibiotika vilket det gav följder som skulle visa sig efter Tyras död.

Vaccin togs fram för att kunna utföra hyposensibilisering, men Tyra var för nedsatt i sitt immunförsvar för att klara av vaccinet. Det strider egentligen mot allt eftersom en hund som har allergi egentligen har ett överaktivt immunförsvar, men Tyra var ett levande bevis på att det kunde ske.

Tyra åt atopica till slut och när vi äntligen fick träffa Kerstin Bergvall på Djurakuten i Stockholm så mådde Tyra riktigt dåligt. Kerstin berömde Tyra för hennes fina beteende trots alla vändor på kliniker och prover som tagits. Nya prover togs och vissa skickades på odling och även ett vaccin skulle tas fram, ett sorts bakterievaccin som skulle hjälpa Tyras obefintliga immunförsvar att bli starkare. Kerstin rindgde mig några dagar efter Tyras bortgång och meddelade att även om Tyra inte blivit dålig då i söndags, så hade vi bara några dagar kvar tillsammans innan hon varit tvungen att somna in ändå. På proverna Kerstin tagit fann man att Tyra utvecklat MRSP och pga det behövt somna in iallafall.

Det var fredagen den 4/2 som vi besökte Kerstin och söndagen den 6/2 blev Tyra akut dålig, kunde inte stå och kräktes hela tiden. Till slut satte hon sig i ett hörn i hallen för att få stöd att kunna sitta och hela tiden kräktes hon, eller försökte, för varje gång hon tog i ramlade hon omkull. Utslagen åt upp henne och jag grät och grät och grät och i samma veva ringde jag Strömsholm och talade om att vi skulle komma in akut.

Jag bar Tyra till bilen, hon kunde inte gå. Hon hade påvisat smärta i nacke/rygg vid tidigare tillfällen men bara några gånger som sedan gått över lika fort. Jag förstod inte hur det här kunde ske, i bilen stod tiden still, Tyra försökte kräkas och man såg hur utmattad hon var och jag önskade så att vi kunde vara framme på en gång.

Orkar inte gå in på detaljer, men när vi väl kom in på ett rum fick Tyra snabbt en smärtstillande spruta i nacken som hjälpte henne lite och hon lyckades somna.

Prover togs, dock var det svårt eftersom Tyra blivit stucken så många gånger att hon fått ärrbildningar på sina blodkärl.

Till slut kommer veterinären in och jag vet att hon inte har glädjande nyheter. Hon börjar prata i de termer som en veterinär brukar prata i, men jag avbryter henne och ber henne tala klarspråk.

Hon blir tyst en kort stund och tittar på mig och säger sen att Tyras levervärde var 27.2 och maxvärde hos en hund får vara 1.7 Det var fler värden som var dåliga, men det stod klart att Tyras inre organ inte orkade mer, plus att man konstaterade att Tyra hade kraftig smärta i nacke/rygg.

Jag fick panik, det är inget jag döljer, i den stunden, då i det besöksrummet handlade jag enbart utifrån mig själv. Min sambo försökte tala mig till rätta men det gick inte att prata med mig. Jag grät och frågade upprepande gånger vad som kunde rädda Tyra?? Veterinären pratade om inläggning och dropp och imorgon göra ultraljud. Jag snappade bara upp imorgon, det fanns en morgondag för Tyra, min Tyra hade en morgondag trots läget som var. Tyra lades in och jag åkte hem.

Väl hemma började jag tänka mer klart, samlade mig och fick ett enormt stöd av Tyras uppfödare och mina nära vänner som gjorde det möjligt för mig att ta mig igenom det här.

Ringde tillbaka till Strömsholm och förklarade att jag ville hämta hem Tyra, veterinären där stöttade mig fullt ut i mitt beslut, så kl 21.30 stod jag på Strömsholm igen och möttes av en mycket trött men glad Tyra.

Tyra fick en spruta med smärtstillande strax innan vi åkte, plus att dom satte dit ett morfinplåster mellan hennes skuldror så hon skulle klara sig någorlunda tills vi fick tid för avlivning.

Jag ville att Tyra skulle få somna in på Västerås Djurklinik och ville att hennes veterinär, Katinka, skulle vara den som hjälpte henne över till andra sidan.

Mailade Västerås på kvällen och på morgonen hade jag fått svar utan att jag visste det för ringde istället. Dom bemötte oss på ett sånt otroligt fint sätt och ordnade så vi fick komma på eftermiddagen. Det passade oss bra, vi ville ha dagen med Tyra och kunna erbjuda henne sånt som hon älskade. Hon fick äta sin älsklingsmat, när hon fick smaka på yoggin tittade hon i kors och visste inte hur fort hon skulle kunna slicka i sig den.

Hon fick sno mina sockor hur mycket hon ville, jag låtsades inte se och när hon malligt kom och visade vad hon hade i munnen, sa jag att vad har du där, den får du inte ha och då for hon iväg som en raket, så lycklig över att lyckats stjäla min socka.

Vi åkte ut till hennes favorit ställe, till en början kunde hon springa runt och skutta, men det avtog, smärtlindringen var inte tillräcklig så hon gick bara till slut. Hon fick leka med sin älsklingsleksak som hon aldrig fick ha själv, men den måndagen var den hennes helt och hållet och den följde även med henne på hennes fortsatta resa.

När min sambo och Tyra packat in sig i bilen för att vi skulle börja åka till Västerås, stannade jag kvar en stund och gick ut en bit och började skrika. Jag skrek och grät och skrek, ville skrika ut all smärta, all sorg, men det gick inte.

I bilen satt vi tysta, jag kramade om Tyra som låg i min famn och min sambo grät. Under dom 9 år vi haft tillsammans har jag aldrig sett honom fälla så mycket tårar som han gjorde nu.

Han var inte med när vi tog bort Varga, hunden innan Tyra, men hade bestämt sig för att vara med när Tyra skulle somna in. Jag förberedde honom så gott det gick och talade om för honom att innan dom ger sista sprutan måste han titta in i hennes ögon. Han förstod inte varför, men för en gångs skull gjorde han som jag sa.

När vi var därinne slutade jag gråta, autopiloten gick igång och jag handlade utifrån att Tyra skulle få så mycket trygghet som det var möjligt att ge denna kaotiska stund. Min sambo grät, han grät så mycket att jag trodde han skulle gå sönder, ärligt talat trodde jag inte han skulle klara det.

När det var dags att ge sprutorna tog Ronnie Tyras huvud och de tittade in i varandras ögon och han pussade henne på nosen. Jag gjorde likadant, tog hennes huvud, och min blick möttes av de mörkbruna vackra ögonen som var fulla av kärlek. Jag pussade henne gång på gång och insåg att jag höll på att få panik så jag samlade mig och så var det dags. Allt gick lugnt till och jag höll min hand över Tyras hjärta så jag verkligen fick känna att det var över.

Min sambo gick ut nästan direkt, delvis för att jag ville öppna dörren på glänt så vi kunde släppa ut hennes själ, jag satt kvar med hennes livlösa kropp i mina händer. Jag grät inte, var bara tyst och kände hur en del av mig dog för att aldrig komma tillbaka.

Det finns dagar som är sämre än andra, varje dag gnager saknaden i mitt bröst efter hennes närvaro. Hon var mitt allt och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Tyra hette egentligen Capa Tosta Palomma Janca, och Palomma Janca betyder Vit Fredsduva, hon bar verkligen upp det namnet på alla sätt och vis. Här hemma gick hon under namnet japan flaggan eftersom hon var vit och hade en rund brun prick på ryggen.

Till alla ni därute som har den stora gåvan att få vakna upp varje dag med en hund vid er sida, vårda kärleken ni får och ta vara på de dagar ni vandrar sida vid sida på jorden!

Tyra, jag hoppas så att vi en dag möts igen och att du då möter mig och sluter upp vid min sida och att vi då aldrig någonsin igen behöver skiljas åt! Tyra, jag älskar dig så!

//Camilla

 

Paula

8 augusti 2011 14:29

Jag får inte fram orden, det är så starkt det du skriver. Man kan känna hur du känner, ändå är man så medveten om att det du upplevt är så mycket starkare än vi någonsin kan ana.
Tyra väntar på dig, och jag tror att hon vakar över dig nu.
Stor kram !

 

Michelle Freja & Moa

8 augusti 2011 14:53

Jisses vad tårarna rinner.. All kärlek till er! <3

http://www.michellel.blogg.se

 

Katrin

8 augusti 2011 16:54

All kärlek till er!
Det har tagit mig en timme att läsa det du skriver, pga gråtpauser men det var det värt .
tack för att du är stark och vågar berätta.

 

JosSe

8 augusti 2011 21:33

Tårarna rinner! Jag känner smärtan och hjälplösheten med dig! Så fint skrivet och jag förstår varenda liten känsla du skriver om! Tog själv bort min älskade Diva 14/7 i år.. Känner med dig! Dom springer på dom grönaste ängarna och slipper all smärta och allergier och allt vad det kunde vart! <3

http://jossepedersen.blogg.se

 

Caroline

9 augusti 2011 00:58

Du är så otroligt stark som delar med dig utav det här, jag beundrar dig. Mina tårar bara rinner!! hon väntar på dig på andra sidan, och hon är med dig hela tiden. Bara för att du inte ser henne så betyder det inte att hon inte finns där! massa styrke kramar..

http://caroline-nystrom.bloggplatsen.se

 

Sofia & Malte

9 augusti 2011 22:48

Jag sitter i sängen i mörkret...tårarna rinner. Du är såå otroligt stark Camilla som delar med dig av detta. Tyra kunde inte haft en bättre matte, som kämpade och ville hitta alla lösningar som fanns för henne. Och som till slut gjorde det som var bäst för henne. All kärlek och respekt till dig!! <3 <3 <3 <3

 

FiloZophie

8 september 2011 10:45

Jag har bara en sak att säga *bbbuuuuääääääääää* Storgråter när jag läser detta. Vackert skrivet och så känslosamt. Jag hoppas och tror att du finner en ny bebis så småningom. *sniff*.
Bamsekramen

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...