Fortsättning från 22/9, vars inlägg slutade med dessa rader...

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

Så nu gör jag det  

14 juni 1994 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska, ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn!

Men givetvis skulle det inte gå friktionsfritt!

När valparna var ca 5 veckor blev Honey dålig, hon fick mycket hög feber, kräkningar och allvarligt påverkat allmäntillstånd..

Trots noggrann genomgång kunde jag inte finna någon orsak till hennes symptom, så det fick bli Bagarmossen Djursjukhus

På Bagarmossen gjordes en rejäl undersökning, men de fann heller ingenting oroväckande..

I väntan på provtagning lät jag Honey ligga kvar på undersökningsbordet, och givetvis kunde jag inte låta bli att klämma på henne

Trodde knappt det var sant, jag inbillade mig att jag kände fel, ett önsketänkande skulle det visa sig...

I en av hennes juverdelar kändes en ytterst liten förhårdnad, mindre än ett knappnålshuvud!!   

Kan sätta mitt liv på att den inte funnits där några timmar tidigare!

Veterinären kom farandes för att själv klämma, och tyvärr hade jag känt rätt, där fanns en pytteliten förändring!

Vi tittade på varandra och sa samtidigt ”juverinflammation”

Inte kul men bättre än ingen diagnos alls

Antibiotika direkt i blodet, recept på fortsatt behandling hemma, och framför allt, rådet att massera så mycket jag orkade och därmed försöka att förhindra en mjölkstockning

Tur i oturen var att valparna var gamla nog att klara sig utan Honey, de små var redan igång med vanligt foder

När vi kom hem från Bagarmossen hade den lilla, lilla förhårdnaden växt till en ärtas storlek, ytterligare några timmar senare var den stor som en golfboll!

Jag tillbringade hela natten med att försöka stoppa en mjölkstockning, men inflammationen var så fruktansvärt aggressiv så den gick inte att stoppa..

Dagen efter var det Bagarmossen igen, och de blev rent förskräckta när de såg hur det utvecklats under natten

De tog ett odlingsprov från juverdelen för att kolla eventuella resistenta bakterier, och det visade sig att den antibiotikan Honey fått, var totalt verkningslös!

Många gånger under åren som gått har tankarna funnits att kanske, kanske hade förloppet blivit ett annat om odlingsprovet tagits redan första kvällen..

Lär aldrig få svar på den frågan..

Tredje dygnet var jag tvingad att lämna kvar Honey på Bagarmossen, hela juverdelen var svart-grön, och det stod klart att hon skulle förlora den..

Då skedde något av det absolut finaste jag varit med om i mitt hundliv!

Bullterriertiken Daisy var på sitt årliga besök, en mycket snäll tik som älskade allt och alla, förutom en enda sak, andra tikars valpar

Hon hade haft två egna kullar och var en jätteduktig mamma, hon visste verkligen hur hon skulle stärka självförtroendet hos en lite vekare valp, men kunde också ta hand om de som trodde sig vara något…

(Har haft sådan fantastisk tur med mina tikar, att ingen av dom träffat Anders Hallgren, eller läst något av honom, så de var aldrig medvetna om att de som mammor skulle vara ”snälla på människovis” mot sin avkomma ;-))

Hon hade varit med om andras valpkullar hos mig,men hon hade aldrig brytt sig ett enda dugg, allt fyrbent under 8 mån ålder som inte var framfött av henne själv var totalt ointressant!

När jag kom hem från Bagarmossen den speciella dagen utan Honey, klev Daisy in till valpkullen!

Hon tvättade de små, fostrade dom, och, mest fantastiskt, hon lät dom dia henne!

Hon hade ju ingen mjölk, så valparnas ihärdiga snuttande gav henne stora blåmärken, men hon gjorde inte ett enda försök att avbryta

Samma dag jag hämtade hem Honey, vände Daisy ryggen åt valparna, och hon inte så mycket som tittade på dom nåt mer!

Daisy med två av sina "adoptivbarn"

Många utropstecken men storyn är värd vartenda ett av dom..

Det är 18 år sedan den här händelsen, men än i dag får jag ståpäls när jag tänker på det...

Och JO, jag vet att det inte på något sätt var "fint" gjort av Daisy, hon följde bara sin instinkt, att hjälpa flocken växa sig större och mer livskraftig..

Honey kom hem efter tre dagars sjukhusvistelse, förvånantsvärt pigg med tanke på vad hon gått igenom; en hel juverdel och mycket vävnad runt den borta, det hade inte varit helt lätt att sy ihop henne, resten av sitt liv var hon lite "sneddragen" i skinnet..

Enda ljuspunkten i detta var, att hon fullständigt charmat all personal på Bagarmossen, aldrig hade de varit med om maken till snällare hund!

De flesta hade aldrig träffat en "riktig" am staff tidigare, en av dom var Mia Övernäs, som flera år senare kom att bli min vän..

Världen är allt bra liten

Devolutions Devils Dream, en av Honeys "norska" valpar som hamnade i Degerfors, bullen på bilden är min uppfödning

Denna tillbakablick fick ett bra slut, Honey blev helt återställd, alla valparna höll sig friska och åkte till Norge när det var dags.. 

Därmed var Honey äntligen min ”på riktigt”...

Avslutar med två foton som har med Daisy att göra..
 

Daisy främst, i bakgrunden hennes underbart vackra och trevliga mamma: Matikas Shy Girl             

Två valpar efter Daisy

 

Paula

29 september 2011 20:30

Lika spännande läsning som alltid Lena! Kan knappt bärga mig till att få läsa mer! Ja, bullevalparna är ju förbannat söta!
Och vad kul att se bilden på Daisy som du berättade om, med sina adoptivbarn :)

http://www.kamparna.se

kamphundblogg

29 september 2011 20:46

Tack!
Nu när du visat mig hur jag skall fixa själv, så har du inte längre första tjing på att läsa :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...