En förmån som redaktör för Svenska Bullterrier Klubben, var chansen att läsa de utländska klubbarnas tidningar, vi bytte tidningar, klubbarna emellan.

Staffisar, Bullterrier och Am Staffen var samlade i den tyska klubben, så deras tidning var mest spännande, i den fanns bilder av en ras jag knappt kände till, American Staffordshire Terrier!

Atletiska, smidiga, välmusklade kraftpaket, med en utstrålning som sa ”do not mess with me”.

Snacka om hundar med WOW-faktor!!

Ett foto som fastnat i minnet var en fantastisk huvudbild på en tigrerad hane, med ett uttryck i ögonen som fick mig att inte vilja göra mig ovän med honom, hans namn var Hägeles Angelface!

Tror inte jag sett någon annan hund med så missvisande namn   

1990 fick jag höra att det stod två am staffar i Norsk karantän, och att det planerades för en kull så fort de kommit till sitt nya hem.

Gjorde några tafatta försök att leta reda på ägarna till de bägge hundarna, men i ärlighetens namn lade jag inte speciellt mycket energi på det hela.

1990 på den stora utställningen i Göteborg, såg jag för första gången en amstaff irl, och den gjorde mig inte besviken!

Det var hanen av de bägge hundar som importerats till Norge, hans namn var Chico Vom Eizplatz, en brindle mellanstor hund av, för den tiden, god typ.

Han stod helt stilla i ringen och höll noga koll på omgivningen, lugn och cool på alla sätt och vis, men hela hans kroppsspråk talade om att det var absolut inte någon bra ide att bråka med honom!

Missförstå mig inte,han visade absolut ingen aggressivitet eller någon osäkerhet, och hans uppträdande i ringen var klanderfritt, men. han hade det intensiva intresse för omvärlden som rasen skall ha, han var så fylld av självförtroende att han aldrig skulle nedlåta sig till att bry sig om små "skit-i-snöret-hundar" som bjäffsade mot honom, det fullkomligt gnistrade om honom, han behövde ingen handlerhjälp, han visade sig själv.

Då, för drygt 20 år sedan, var det inte ovanligt att se dessa individer, de kallades rätt och slätt för ”Typiska Terrier”, idag är det mer ovanligt än vanligt, vågar jag drista mig till att påstå..

Skulle jag sätta ett namn på hans uppträdande och utstrålning på dagens modern svenska, får det bli –Attityd.

Jag växlade några ord med Hussen, och fick klappa lite på Chico, han kändes som jag ville ha mina Bullterrier, stenhård i kroppen och inget ”fettlager” att gräva i för att hitta revbenen, något som tyvärr också är allt för vanligt hos många av dagens hundar, oavsett ras.

Fick också höra skälet till varför tiken inte ställdes, hon var högdräktig!

En tid senare var jag i Norge hos Espen på ett av mina ofta återkommande besök, och som vanligt bilade vi halva Norge runt för att tittade på olika bullterrierkullar.

Vi var på väg mot Porsgrunn, när Espen föreslog en liten avstickare för ytterligare en valpkull, givetvis hängde jag på, hade samma inställning då som nu, varje ny hund och dess ägare ger mer erfarenhet och kunskap!

Nåväl, vi kom hem till ett ungt mycket trevligt par, och vi skulle inleda besöket med att titta på valparna ..In klev jag genom dörren till hundhuset, och vad tror ni jag får syn på?

10 underbara små am staffhuvuden som stack upp ur valpboxen!!

Fanns inget annat att göra, bara kapitulera och kasta sig ner bland bebbarna och njuta..

Har aldrig frågat Espen om han skvallrat, eller om det var min uppenbara förälskelse och mitt ”Måste-Ha-Minst-En-Valp-Uttryck”som avslöjade mig, men det dröjde inte många minuter tills de startade ”Operation Övertalning”.

(Bäst att förklara att Valpsjuka är hos mig ett latent tillstånd som blossar upp vid första bästa/sämsta tillfälle! ”Normala” människor stoppar huvudet i barnvagnar, jollrar och gullar med ett tonfall som enbart en förälder kan tycka om, jag har under alla år aldrig rört en barnvagn, men sätt en liten valp framför mig… )

 Det kom fram att valparna var svårsålda, rasen var fortfarande relativt okänd, och de hade nog varit aningen optimistiska när de bestämt priset på valparna, tror det var 10.000:-

OBS! Glöm inte att det är år 1991jag skriver om!!

Jag värjde mig på alla sätt jag kunde, trots mitt habegär försökte jag agera på ett vuxet och moget sätt, tyckte att min hundkvot redan var fylld med råge, hade ju precis levererat sista valpen från senaste kullen, ”Lilleman” hade knappt hunnit ”boa in sig” och dessutom hade Espen och jag en dräktig Bulle-tik på väg från England.

Inte nog med det, jag var nyskild, nyinflyttad i ett litet hus och arbetslös, inte direkt någon avundsvärd situation.

Mina protester togs inte på allvar,jag fick till och med erbjudande om en fodertik, men lyckades slingra mig ur det genom att välja den tik de själva skulle behålla.

Underbart är kort sägs det ju, men lite längre än 4 sekunder fick jag pussa bäbismagar, men tro mig, det var inte helt lätt att vända ryggen åt 20 mörkbruna ögon  

Väl tillbaka till Sverige bleknade 18 valpögon, men 2 stycken slocknade aldrig helt, ibland blänkte det till i en spegel eller en fönsterruta, och jag hade mina aningar om vems dom var..

Men som tur var, avståndet mellan Porsgrunn och min hemort var stort, så det var inte tal om ett ”bara-åka-för-att-titta-besök”

Tiken från England blev något av en besvikelse när det gällde dräktighet, hon hade bara två stycken i sig, varav en stor hane, som tyvärr dog under valpningen.

Men en levande tikvalp var ju bättre än ingen valp alls, och ett gott hem hade jag på lut, hos Ewy i Nossebro visste jag att ett underbart liv väntade unga fröken Pearl..  (Tyvärr blev det en saga med tragiskt slut, under en dräktighet diagnosticerades hon med en tumörsjukdom, och för sin egen skull fick hon somna in, och hennes foster med henne….)

Efter bara några dagar efter det att Pearl fötts, fick jag ett telefonsamtal från, tror inte ni har svårt att gissa vilket land.. Jo, visst har ni rätt, landet var -Norge!!

Än en gång lägger jag skulden på Espen, och i brist på egna valpar, med en pistol riktad mot min tinning och flera hot om en ruskig framtid om jag inte gick med på deras villkor, kände jag mig tvingad att ta emot ett litet Norskt monster!

Cliffhanger  

Nästa gång blir det om Honeys första år med mig, och mycket om allt trevligt, och en del otrevligt, hon och jag fick uppleva tillsammans.

Tyvärr fick även sagan om Honey fick ett tråkigt slut..