Här kommer en liten bit av fortsättningen om "Sannsagan om Honey och de andra"

Lördag 23 februari 1991 satte jag mig i min bil, vände min och bilens nos mot Norska Gränsen och Svinesund, där jag skulle möta Hilde och Torbjörn 11.30                    

Gissa om jag var ute i god tid ;-) 

3 km före avtalad mötesplats började jag spana efter en mörkröd norskregistrerad Van, men givetvis såg jag inget av betydelse förrän jag svängde  in på parkeringen.

Det var svårt att inte själv springa fram och slita upp dörrarna, men jag klarade att behärska mig.

Torbjörn och Hilde var iväg och gynnade gränshandeln, jag stog stampade och hoppade, och väntade otåligt..

Äntligen såg jag dom komma, och äntligen var dom framme vid bilen, och äntligen skulle jag få min valp!!

Torbjörn gick mot bakänden på bilen och slängde upp bägge dörrarna, och där satt hon!

Det allra sötaste, lilla mörkbrindle troll ni kan tänka er!

   Honey medans hon ännu är Hanna..

Kan faktiskt inte påminna mig att jag varit lyckligare över någon annan hund, den där magkänslan som bränner till, kanske vet ni vad jag menar? 

Attractionat Lewis hette hon officiellt, Trollet var hennes namn tills jag höll henne i mina armar, då namnades hon om till Hanna, ett namn som tyckte passade hennes  ras.

Men jag blev tvungen att döpa om henne, hemma fanns bullistiken Jenna, så varje gång jag sa något till Hanna kom Jenna och tvärtom, eller så kom bägge två, ibland hände det att ingen av dom kom! 

  Hanna sedan hon blivit Honey, här tillsammans med 40 kg föga imponerad Lilleman

Så jag tänkte till, tiken var ursöt och verkade väldigt trevlig så varför inte Honey? Ett namn hon verkligen förtjänade, när hon väl passerat de olika faserna, som de flesta jyckar verkar drabbas av under sina två första levnadsår;  kissa överallt, tugga på allt överallt, stjäla allting överallt – ätligt som oätligt, lida av spontan hörselnedsättning (helt ärlig, det var jag som led, Honey trivdes alldeles utmärkt med sin hastigt påkomna dövhet), allmänna trotsåldern, spökperioden, och ytterligare några tillstånd som drabbar hundar de 2 första levnadsåren.

När Honey och jag( iaf jag) såg ljuset i tunnelnn och "kom ut på andra sidan", upptäckte jag en vansinnigt trevlig, lättlärd, bussig jycke, så totalt annorlunda än Bullterriern(som ju har sin tjusning, fast den ligger på ett annat plan) 

Ett av många bevis på Honeys omtanke om sin flock, en vilsekommen harunge som Honey pysslade om som vilken valp som helst!

När det spred sig att det fanns en am staff i Sverige, kom det folk från när och fjärran för att titta på detta unikum, tom hundförare från polisen

Bland massorna fanns även Ann Kilsund, Kennel Extravagant.

Ann hade varit i kontakt med Norge, men hon liksom jag tyckte att valppriset var alldeles för högt, så hon hade mer eller mindre bestämt sig för att vänta några år

Men så träffade hon Honey, och några månader senare, 4 maj 1991, i samband med Skara-utställningen, kom Honeys bror Kompis till Sverige.

Ann var mycket utställningsintresserad, och fick Kompis till Int & Nord UCH, titlar som bägge föräldradjuren också fick, det var inte så svårt på den tiden, enda landet vi kunde åka till var Norge.

Kompis visades 17 ggr, fick en slät 2:a en enda gång, han röntgades aldrig

Jag var, och är fortfarande, något mindre utställningsintresserad, så Honey visades till ett Svenskt Championat, sen tyckte både hon och jag att det fick räcka, 14 utställningar hann vi med,  ingen av oss tyckte det särskilt kul att dra land och rike runt, oftast var vi ensamma i ringen,hon fick allt mellan BIR och slät 2:a, och något hopp om en placering i gruppringen fanns inte!

Honey var fodertik, och när hon var två år parades hon, i Torbjörns och Hildes regi, med en hane från den finska kenneln Dhina-Mites 

Dräktigheten gick hur fint som helst, Honey verkade trivas i rollen som blivande mamma, och visade inga tecken på att något var fel, hon var sitt vanliga trygga jag när hon hämtades för att valpa i Norge.

En vecka före beräknad nedkomst började Honey valpa, och av 7 valpar var alla missbildade på ett eller annat sätt, bla öppna fontaneller, gom- och läppspalter, öppna bukar och outvecklade extremiteter.

Jag såg inte eländet själv, men så pass mycket hade jag upplevt under åren, att jag kunde leva mig in i Torbjörns och Hildes vanmakt.

Jag var bedrövad och sökte svar på alla sätt jag kunde komma på, och till slut hamnade jag hos Catharina Linde-Forsberg, en av Sveriges absolut duktigaste vad gäller hundars reproduktion och allt där runt i, inte enbart i vårt land, utan värden över.                                                       

Catharina var verkligen bussig och bjöd på sig själv, tog sig tid att lyssna på mina undringar och frågor. Utan att ha mer att gå på än det jag sagt, trodde Catharina att det kunde finnas två förklaringar, en låginfektion som funnits i Honeys kropp redan vid parningen, eller, och det hon tyckte var mest troligt, att Honey hade fått i sig något som mer eller mindre förgiftat hennes foster!                                                                                       

När jag funderat mig blå över tiden mellan parning och valpning, fanns det en bild som stod klar för mig: när Honey tuggat i sig späda spannmålsplantor som var nysprutade mot ohyra!

Som följd av att Honey kastat sina foster, kom inte moderkakorna med ut, de satt kvar i hennes livmoder.. Detta gjorde att hon blödde något alldeles otroligt, länge efter aborten.

Chatarina rådde mig att inte ha någon form av skydd mot blödningarna, risken för infektion skulle öka, och stackars Honey hade haft nog med elände!

Var inte helt lätt att bo ihop med en karl som egentligen inte tyckte hundar var något att ha, varje morgon såg det ut som ett slakthus i köket så jag smög upp före O. och städade bort det värsta innan han vaknade!

Till slut tyckte inte Honey och jag att O. var något att ha, så vi drog..

Året därpå togs det in en hane från USA, Talk O'The Towns Whata Hunk, och han blev pappa till Honey nästa kull

Denna gång fick hon valpa hemma hos mig, och det var en mycket nervös väntan på vad hon skulle nedkomma med!

16 juni -94 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn.

Stackars Honey råkade illa ut igen, mer om detta nästa gång, 29 september  

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

               .

Tycker om denna bilden på Honey, hon ser så Terrier-aktig ut!

 

Paula

22 september 2011 21:14

Wohoo, du gjorde det igen! Så förbannat spännande och intressant läsning, och avslut med en cliffhanger! Jag insuper allt, tycker verkligen det är skitintressant!!!!
Heja Lena :D

http://www.kamparna.se

 

cik

22 september 2011 21:39

Viväntar med spänning på fortsättningen.

 

Gabbie ~

23 september 2011 07:33

Jättefin blogg! =)
Och sockersöt valp! I mitt senaste inlägg har jag lagt upp lite bilder på våran amstaffvalp, kolla gärna in om du vill! =)
Kram

http://lifelover.bloggplatsen.se

 

jenny

24 september 2011 08:32

oh vad kul att se bilder med! :D
Inte alls som dagens hängiga bulliga amstaffar som man tyvär ser allt mer..

Meera bilder om du har :D

http://www.arkko.blogg.se

kamphundblogg

29 september 2011 18:33

Här Jenny kommer fler bilder..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...