Jag har sista tiden funderat en del kring mig själv i rollen som hundägare/”kamphunds” ägare. Skulle jag göra likadant/kräva samma saker av en annan ras? Troligtvis inte! Varför? En hund är ju en hund.

I detta kan jag enbart gå till mig själv och hur jag känner/gör/tycker.

Vi hade ju en tax tidigare som vi fick ta bort i februari och om jag jämför hur jag var med honom och sen hur jag är med Malte så är det som dag och natt. Ska ge er några exempel:

• Taxen kunde ta sig några egna promenader bort emellan åt. En granne kunde komma och knacka på och skratta lite och meddela att han knallade runt nere vid parkeringen. Om istället Malte lyckats springa ut var det inte glada miner och det var inte vilken granne som helst som kom utan en som inte är rädd för hundar generellt. Jag kände mig även mycket mer stressad och obekväm över om Malte hade tagit sig ut eftersom jag visste att honom var folk rädda för. Det var ingen för taxen.

• På promenader så gick taxen i sin egen lilla värld och var väl inte direkt jätte bra på koppel gående. Han kikade på mötande personer och hundar gnällde han och ville fram till. Eftersom han var så liten kunde man ju ”dra honom” förbi utan att ha blickar på sig. När jag går på promenad med Malte kräver jag i stort sett fot när vi passerar andra hundar/personer och kommer på mig själv med att försöka få honom att inte ens titta på de mötande. Det ligger säkert mer i mig än de mötande men jag känner hur blickarna som Malte får om HAN tittar på andra säger ”vilken farlig hund”.

• När det kommer folk hem till oss så fick taxen ”härja fritt”. Han var ju ändå så liten och kunde inte välta ngn. Däremot staffarna får lägga sig och vara lugna så pass länge som krävs för att de ska kunna hälsa lugnt och fint. Här är det vad som krävs för staffarna för att de ska lära sig absolut – men varför krävdes det inte samma av taxen?   

• Staffarna har kostat en hel del i kurser för att träna dels lydnad men även andra roligare kurser. Taxen i vårt fall har aldrig gått en enda kurs. Är det för att han var ”små” hund som man tyckte att man klarade av just pga hans storlek? Han hade verkligen behövt lite kurser.  

Det här var bara några av exemplen i vårat fall på hur vi gjort skillnad på en tax och staffar. Självklart måste man ju vara individuell när det gäller hundar och raser. Men i ovan fall handlar det ju egentligen om vanligt ”hyfs”.

Jag känner att jag/vi i en del fall går till överdrift med staffarna. Att de ibland inte ens får röra sig. Jag känner ett enormt ansvar att visa hundarna från sin bästa sida och inte skrämma någon. Varken med att vara lösa, utfall eller en blick. Jag tror att jag själv är den som förstorar upp det hela och ”tror” att jag vet vad folk ”tror” när de möter oss. Men tyvärr är det ju så att om Malte som är en Staffordshire Bullterrier ”missköter sig” även om det så bara är en liten skitsak så drar det mer blickar åt sig än om våran strävhåriga tax hane hade gjort ngt betydligt värre. Det känns som man är synad hela tiden och jag tycker det är lite jobbigt faktiskt. Som att man måste vara på helspänn hela tiden ”ifall” ngn ser. Och detta gör att jag faktiskt funderar på annan ras framöver. För att ”slippa” pressen och den inre stressen som jag själv bygger upp i rädslan att misslyckas med denna ”omtalade” ras och se mig själv stå där i slutänden med två bestialiska staffar som ger sig på allt de ser.

Som tur är så är det inte fallet än så länge…

// Sofia & Malte & Musse