Jag har sista tiden funderat en del kring mig själv i rollen som hundägare/”kamphunds” ägare. Skulle jag göra likadant/kräva samma saker av en annan ras? Troligtvis inte! Varför? En hund är ju en hund.

I detta kan jag enbart gå till mig själv och hur jag känner/gör/tycker.

Vi hade ju en tax tidigare som vi fick ta bort i februari och om jag jämför hur jag var med honom och sen hur jag är med Malte så är det som dag och natt. Ska ge er några exempel:

• Taxen kunde ta sig några egna promenader bort emellan åt. En granne kunde komma och knacka på och skratta lite och meddela att han knallade runt nere vid parkeringen. Om istället Malte lyckats springa ut var det inte glada miner och det var inte vilken granne som helst som kom utan en som inte är rädd för hundar generellt. Jag kände mig även mycket mer stressad och obekväm över om Malte hade tagit sig ut eftersom jag visste att honom var folk rädda för. Det var ingen för taxen.

• På promenader så gick taxen i sin egen lilla värld och var väl inte direkt jätte bra på koppel gående. Han kikade på mötande personer och hundar gnällde han och ville fram till. Eftersom han var så liten kunde man ju ”dra honom” förbi utan att ha blickar på sig. När jag går på promenad med Malte kräver jag i stort sett fot när vi passerar andra hundar/personer och kommer på mig själv med att försöka få honom att inte ens titta på de mötande. Det ligger säkert mer i mig än de mötande men jag känner hur blickarna som Malte får om HAN tittar på andra säger ”vilken farlig hund”.

• När det kommer folk hem till oss så fick taxen ”härja fritt”. Han var ju ändå så liten och kunde inte välta ngn. Däremot staffarna får lägga sig och vara lugna så pass länge som krävs för att de ska kunna hälsa lugnt och fint. Här är det vad som krävs för staffarna för att de ska lära sig absolut – men varför krävdes det inte samma av taxen?   

• Staffarna har kostat en hel del i kurser för att träna dels lydnad men även andra roligare kurser. Taxen i vårt fall har aldrig gått en enda kurs. Är det för att han var ”små” hund som man tyckte att man klarade av just pga hans storlek? Han hade verkligen behövt lite kurser.  

Det här var bara några av exemplen i vårat fall på hur vi gjort skillnad på en tax och staffar. Självklart måste man ju vara individuell när det gäller hundar och raser. Men i ovan fall handlar det ju egentligen om vanligt ”hyfs”.

Jag känner att jag/vi i en del fall går till överdrift med staffarna. Att de ibland inte ens får röra sig. Jag känner ett enormt ansvar att visa hundarna från sin bästa sida och inte skrämma någon. Varken med att vara lösa, utfall eller en blick. Jag tror att jag själv är den som förstorar upp det hela och ”tror” att jag vet vad folk ”tror” när de möter oss. Men tyvärr är det ju så att om Malte som är en Staffordshire Bullterrier ”missköter sig” även om det så bara är en liten skitsak så drar det mer blickar åt sig än om våran strävhåriga tax hane hade gjort ngt betydligt värre. Det känns som man är synad hela tiden och jag tycker det är lite jobbigt faktiskt. Som att man måste vara på helspänn hela tiden ”ifall” ngn ser. Och detta gör att jag faktiskt funderar på annan ras framöver. För att ”slippa” pressen och den inre stressen som jag själv bygger upp i rädslan att misslyckas med denna ”omtalade” ras och se mig själv stå där i slutänden med två bestialiska staffar som ger sig på allt de ser.

Som tur är så är det inte fallet än så länge…

// Sofia & Malte & Musse

När jag skaffade Malte så tänkte jag att okej jag går en valp kurs "bara för att" men sen klarar jag ju detta själv - tänk så korkad man kan vara!   

När Malte var runt året började jag inse att vi behövde lite hjälp. Hjälp med aktivering för honom, tips och idéer samt att jag behövde lite hjälp med mitt tänk när det gällde hunderiet.

Valpkursen som jag gick var vi Brukshundsklubben här i Karlskoga och idag när jag ser tillbaks på den så gav den inte mig och Malte någonting alls! Tyvärr.

Malte var ju förstås en aktiv valp och han BET väldigt mycket,  även på mig. Jag hade fullt schå med att lyckas stå still utan att skrika för att det gjorde så ont när han bet på mig. Frågade instruktörerna vad jag skulle göra men de hade ingen aning. De skyllde på att han var "kamphundsras" och att de biter mycket.   

Ny som jag var på just denna ras så lyssnade jag tyvärr på vad de sa om att han var ett "hopplöst" fall och jag fick redan då tanken om att Malte då 16 veckor var en "problemhund".

När han då var runt året och jag letade efter vardagslydnads kurs så visste jag en sak : Det ska INTE vara via Brukshundsklubben iallafall. Hittade till slut ett företag som hade vardagslydnads kurs och vi gick dit. Jag är alltid jätte nervös innan en ny kurs börjar när det även är ny instruktör som inte känner oss för man får ALLTID en spec "blick" av både andra deltagare och instruktören. Det känns som att man måste gå dit och försvara sitt val av hundras. Det blev iallafall en lyckad kurs även om denna instruktör av och till var ute och cyklade lite ang dominans och annat vilket återigen gjorde att stämpeln "problemhund" sattes på honom.

Tiden gick och jag kände mig rätt dålig och tappade sugen på kurser eftersom de vi gått resulterade i att han var en problemhund. Under tiden jag var gravid med vårt 3.e barn så gick jag inte så mcyket med Malte - husse skötte den biten. Det gjorde att jag blev väldigt osäker på min egen kunskap och jag tvivlade mycket på Malte. Jag förväntade mig att det skulle hända olika saker och självklart hände det då. En dag "snubblade" jag över en internet sida som tillhörde en instruktör i Kristinehamn. På denna sida stod det ngt i stil med "har ditt hundägande resulterat i att du enbart går på promenad i skogen där du inte riskerar att möta andra hundar"....JA det var ju precis så det var. Jag undvek alla platser där det kunde dyka upp en störning. Jag skickade iväg ett mail till instruktören och väntade länge på svar. Till slut kom det och en tid för privat lektion bokades. Denna dag var början på ett helt nytt hundliv för mig och Malte. Jag fick för första gången kontakt med någon som förklarade hundspråket för mig, någon som översatte vad Malte "sa" under promenader. När jag åkte därifrån var jag så enormt lycklig för Malte var INTE klassad som en problemhund. Jag fick beröm för hur fin han var, hur bra grundlydnad jag hade på honom, hur trevlig han är osv. Malin Björefalk blev min nya inspirations källa/ guru/ guide/vän genom hundlivet.

För Malin och Sofia som är instruktörer på MaFia Hundproffsen har jag och Malte gått: Vardagslydnad 1 & 2, Viltspår, RallyLydnad nybörjare & Klicker kurs. Med Musse har jag gått valpkurs, Inkallnings kurs och min man har gått vardagslydnad 1 med honom.

Vi har nu anmält både mig och husse till en Miljö & Socialiserings kurs som drar igång i slutet av Juli. Ska bli riktigt roligt att vi ska gå den ihop och att vi ska ha båda hundarna med på den.

En kurs som jag hoppas dyker upp framöver är en Agility kurs för det är jag helt säker på att Malte skulle ÄLSKA! Tyvärr på de ställena som har den kursen här så måste man kunna ha lös hund och eftersom jag inte litar på min inkallning på Malte så är det tyvärr inte aktuellt för oss. Men jag hoppas att det kan bli möjligt snart.

Som ni ser så har jag haft väldigt blandad erfarenhet av kurser beroende på vem som hållt i dom. Och så är det ju förstås. Alla tänker inte lika om hundar och inlärning och man passar inte med alla människor. Så är det ju. Däremot kan jag vara ärlig och säga att hade jag kommit till valp kursen med våran tax när han var valp och upplevt samma som jag gjorde då. Ja då hade jag nog inte tagit mig iväg på någon mer kurs och därmed haft erfarenheten att detta med hundkurser inte var ngt för mig. Missförstå mig rätt i min jämförelse nu. Taxen var inte på ngt sätt lättare att träna. MEN, han var liten och LÄTT att hålla i tex vid hundmöten, ingen människa var direkt rädd för honom osv. Jag har högre krav på både mig själv och staffarna än jag hade på taxen.

Summan av  detta och min erfarenhet har lärt mig att ge inte upp! Gillar du inte en instruktör/kurs. Prova ngn annan. Utvärdera alltid vad du gillar och vad du inte gillar. Har du en magkänsla som säger att så här vill inte jag träna min hund: hoppa av! Man ska aldrig träna sin hund på ett sätt som den inte svarar på/som du själv inte tror på. Det är DU som ska leva med din hund - inte din instruktör.

Jag kommer fortsätta att gå kurser under hundarnas liv och oavsett hur många valpar/hundar som kommer passera genom mitt liv så kommer jag gå valpkurs och vardagslydnad med ALLA. Alla hundar är olika individer och jag tror att det är väldigt nyttigt att gå kurs och se olikheterna även om de är av samma ras. Det som funkade jätte bra med Malte på kurserna har inte funkat på Musse och tvärtom. Då är det bra att gå kurs så man får tips på hur man löser det just för den här individen.

Långt blev det den här gången...Har ni gått kurs? Ngn som varit extra bra? Ngn som varit favorit som ni rekommenderar? I höst blir det nog en kantarell sök för oss   

  (Malte fladdrar iväg i RallyLydnaden)

//Sofia & Malte

Förra onsdagen lovade jag en uppdatering om hur det går för Malte, så det ska ni få nu   

Ni som följt oss vet att Malte bodde ifrån oss 3 veckor och var som en helt annan hund när han kom hem igen i positiv bemärkelse.

Jag tycker att Malte fortfarande är rätt lugn av sig. Det e klart att han kan ”glömma” av sig och springa inne – ngt som inte är ok då han ska hålla sig lugn inomhus. Men han är mycket bättre på att faktiskt gå och lägga sig och framför allt ligga kvar även om barnen går förbi eller vi reser oss upp. Min man har jobbat jätte mycket med promenaderna för att få lugnare och behagligare promenader och det har funkat toppen bra!

Jag fortsätter att springa med Malte, ngt som han verkligen älskar! Han får vara i grusgropen och springa av sig all energi och där är det fritt fram för honom och Musse att busa tillsammans.

Vi har kört lite spår men där måste jag lägga lite mer energi och tid på att hitta bra spår områden, avancera spåren mer åt honom och sen hålla emot. Som han kör nu är han en ångvält som drar mig runt. Märkte även nu sist att han gick en del på luft vittring istället för nosen i marken. Så där måste vi backa lite och lugna ner honom, hålla emot så han samlar ihop sig och fokuserar och får ner nosen i marken istället. Vi kompletterar vanliga promenader med DW promenader. Jag vet inte om han egentigen tycker det är super kul att dra men det är riktigt nyttigt för honom. Dels tröttar det honom fysiskt mer samt psykiskt och så är det bra för hans kropp. Jag kan ju inte ha honom lös tyvärr då jag inte alls litar på hans inkallning och när han drar ökar han ju tempot lite vilket jag tyckt varit jobbigt. Men nu har jag kommit på att jag sätter kopplet bak i kedjan så är han framför mig och får bestämma takten samt att jag kan periodvis öka tyngen för honom genom att hålla emot lite i kopplet. Funkar toppen bra!

Men, trots allt ovanstående så har vi hittat EN sak som gör Malte genomtrött. Att vara med husse på jobbet. Han ligger då på en plats inne i ett hus och kollar när husse snickrar. Ibland kommer det elektriker och rörmokare men oftast är de ensamma. Så slut som Malte är när de kommer hem, det har jag nog aldrig varit med om med honom. Det är alldeles underbart att se. Det är där man märker att det är inte det fysiska som är det viktigaste utan det mentala. Jag trodde väl aldrig att han skulle bli trött av att ligga still på jobbet och titta på husse i 9 timmar. Men ack så jag bedrog mig.  

Ang Maltes framtid så hoppas jag att han blir kvar hos oss. Att han lugnar sig med åldern samtidigt som våra barn blir äldre så att familjen växer ihop och möts på mitten.

Jag har fått kontakt med en ung tjej som går på djurvårdar linje några mil bort som bor på samma område som oss.  Hon är riktigt duktig med Malte och brukar ta honom på promenader och träna med honom. I höst får vi se om hon kanske ta med sig Malte på skolan. Blir som lite avlastning för oss samtidigt som hon letar efter en staff att ha på foder. Så jag är hoppfull.

//Sofia

Det har ju alltid varit jag som haft största ansvaret för hundarna här hemma. Jag har gått kurser, aktiverat dom osv. Ni som följt oss tidigare har vetat att jag haft det tufft med Malte och att jag kämpat och inte kommit någonstans osv. Det gick till slut till den gränsen att jag inte ville gå ut med honom, ville inte umgås med honom här hemma. Det var så himla psykiskt jobbigt.   

Då hände något som jag faktiskt inte trodde skulle ske.

Min otroligt fina man steg in och tog fullt ansvar för hundarna. Han har gått ALLA promenader, han har tränat med dom varje dag, han har gått kurs med Musse och han har haft med dom på jobbet. Detta har verkligen varit en otrolig hjälp för mig att jag helt kunnat fokusera på mig själv. Det har dessutom visat sig att han tycker att detta med att träna hundar är svin kul och han har verkligen gjort underverk med dom.

Så detta har verkligen varit jätte nyttigt för oss båda.

Ni som har hundar och är sambos/gifta. Är det ni som har ansvar för hunden eller har ni gemensamt ansvar? Är det en av er som tränar hundarna och den andra endast går promenaderna? Hur ser fördelningen ut??

Jag mår nu bättre och har kommit igång med jogging turerna med Malte och vi går kvälls promenaderna tillsammans med dom. Mer gör inte jag just nu.

Det får bli lite bilder nertill och i nästa inlägg nästa vecka blir det en uppdatering om Malte och hur han mår.

  Husse tränar Musse     Fiiiina Musse   Så här trött blir Malte av att vara med husse på jobbet