Ganska ofta tycker jag att tiden rasar förbi och man tycker att en själv eller ens hund inte utvecklas alls. Man går i samma hjulspår med skygg lappar på sig, man ser inga förändringar överhuvudtaget och tycker man sliter utan att komma någonstans. Men är det för att man inte har tiden att stanna upp och verkligen ”se” förändringen eller finns där ingen förändring?   

Vissa perioder under Maltes snart 4 år hos oss har jag slitit mitt hår, gråtit, funderat över omplacering (omplacerade honom under ca 3 v), gett upp hoppet 100 ggr om och sen insett att ja det är nog så här det ska vara tills han blir gammal.

Men sen när det kommit vänner till oss som inte träffat honom på flera månader så har de sagt till oss: Va lugn Malte blivit, vad duktig han är, va lydig han är. Alltid när detta händer så tänker jag: va? Malte? Nä de måste ha fel. Men sen när tanken lagt sig lite så har jag verkligen tagit mig tiden att tänka tillbaks ett år i tiden hur det var då och verkligen studera honom i såna situationer som han inte alls fixat förut utan att stressa iväg eller bli helt uppskruvad och det är då jag ser det: Han gör enorma framsteg. Det är JAG som inte ser det.   Jag antar att det är som med barnen som man ser varje dag, man ser ju inte hur de förändras och växer förrän man ser tillbaks på gamla kort eller filmer.

Jag har tidigare skrivit här om Maltes relation till bollar. Hur han tidigare inte ens kunde se en boll ligga still utan att ta den och ”döda” den. Detta tränade jag massor på med honom eftersom sonen älskar fotboll och jag vill att han på vintern ska kunna träna med sin teknik boll inomhus. Jag hade med mig Malte vid sidan av fotbolls planen och jag tränade mycket på att gå med Malte i koppel brevid mig och sen sparka en boll framför oss medans vi gick. Idag bryr han sig inte om man inte bjuder in honom till lek med bollen. Då är det kört ;) Men nu spelar sonen inomhus och det kan vara ett väldigt liv på honom och Malte bryr sig inte ett dugg. SÅ skönt!

Som jag skrev förra veckan så går ju vi på Rally Lydnad nu och det är  alltid lika intressant att sättas ihop med en grupp okända förare och hundar under en kurs. Det finns andra hundar i gruppen som av olika anledningar skäller ut övriga hundar och gör utfall mot resten av gruppen. Hade detta varit för ca 6-12 mån sedan så hade Malte svarat upp i dessa fall REJÄLT! Men i tisdags på kursen märkte jag att när detta hände i övriga gruppen så vände sig min röda herre mot mig istället och började skvallra på dom andra. Ingen spänd kropp, inga uppfällda öron. Utan avslappnad kropp och öron men dock lite orolig blick så han tycker inte det är en trevlig situation utan verkar tycka att det är lite otäckt. Men detta gjorde mig så glad. Dock har vi lite svårare när det är på riktigt nära håll men även detta hoppas jag kommer tränas bort med tiden. Bara att han väljer MIG istället för de andra känns som en enorm vinst för oss.

Så stanna upp i den stressiga vardagen full med krav på oss själva, jobbet, hundarna, träning osv och sätt er ner och studera era hundar. Visst har de trots allt förändrats under en period? Perioden kanske är på 3 år men jag lovar att ni ser en förändring oavsett hur stor eller liten den är.

Ni får jätte gärna dela med er av era upptäckter och förändringar. Om det är ngt spec ni jobbat med att lära in eller ändra i ett beteende.

Ha en fortsatt härlig torsdag kväll!

//Sofia & Malte

Igår började jag och Malte nybörjar kurs i Rally Lydnad. Vi har iofs gått den en gång tidigare för ca 1.5 år sedan men jag kände att jag ville gå den igen av olika anledningar. Dels för att Malte älskar Rally Lydnad och att jag ville gå en rolig kurs med honom, finslipa momenten både för honom och mig.

Vet alla vad Rally Lydnad är?

Om jag ska försöka förklara det kort (vilket är svårt) så är Rally Lydnad en bana med skyltar där det står olika moment. Rally lydnad kommer ifrån att den som kom på  Rally Lydnad vad inspirerad av just Rally när det gäller skyltarna. Det har alltså ingenting med fart att göra. Detta är en väldigt rolig träningsaktivitet likväl som det är en populär tävlings gren.

Det finns en hel del regler i Rally Lydnad. Jag ska inte gå in så djupt på det men jag tänkte dra de viktigaste reglerna som finns. Rally Lydnad ska vara roligt, både för hund och förare. Man får tjoa, peppa, locka och göra sig rolig för hunden hur mycket som helst. Dock får du inte röra hunden. Du får inte neja hunden, inte låta barsk på rösten helt enkelt inte korrigera hunden över huvudtaget.

Kopplet ska hänga i ett J under halsen på hunden. Det får aldrig vara sträckt. Sen finns det förstås regler som ger poäng avdrag vid tävling, men eftersom jag inte tävlar så går jag inte in djupt på detta.

(Min instruktör Sofia och hennes fina amstaff tik Tilda visar upp Rally lydnad på en "jippo" dag)

I Nybörjarklassen så finns det 30 skyltar totalt. På en tävling används 12-15 skyltar av dessa 30. Domaren som gör banan bestämmer själv vilka skyltar som ska vara med så detta gör att ingen bana är den andra lik.

Det finns 3 olika typer av skyltar: rörelseskyltar, på denna skylt visas ett moment som ska göras i rörelse tex slalom. Riktningsskyltar som visar vilket håll man ska gå åt, tex höger och sen finns positionsskyltar som visar ett moment som ska göras stillastående som tex Sitt.

Man gör momentet MAX 0.5 m ifrån skylten. Innan, brevid eller efter, men man ska se till att man kan passera på vänster sida av skylten när man är klar. Så man ska alltså inte göra momentet 0.5 m mitt framför skylten för att sen gå vidare och väja för skylten. Riktningsskyltarna däremot gör man vad som ska göras framför skylten. Ska man tex svänga Höger så gör man det 0.5 m INNAN skylten. Man måste dock tänka på att man då ska få plats med hunden mellan sig själv och skylten så de inte välter konan. (poäng avdrag)

(Detta är några av skyltarna som var med på gårdagens premiär av kursen, uppe till höger är en riktningsskylt, nere till vänster positionsskylt och nere till höger en rörelseskylt) 

Jag skrev förut att Rally Lydnad inte har något med fart att göra men det finns ett tillfälle där farten faktiskt avgör. Det är om flera ekipage gått i mål på en tävling med exakt samma poäng. Då avgör tiden vem som vinner. Men det är enda gången som det spelar roll.

När Malte och jag tränar Rally Lydnad oavsett om det är på kurs eller hemma så blir han super fokuserad. Han älskar det! Det lyser om honom på ett sätt som det aldrig gör annars. Han gör allt för att klara uppgiften på bästa och smidigaste sättet och han bryr sig inte om ifall det kommer andra hundar nära. Malte har ju en ganska stor ”motor” i sig så om jag märker att han håller på och dras åt ett annat håll pga en doft, hund eller annan störning så lockar jag på honom och ökar takten. Malte älskar fart!

Till nästa veckas kurs ska jag försöka öva ännu mer kontakt med honom för den är det lite sisådär med tyvärr. Så länge jag har handen i fickan eller en korv i handen så är det stenkoll men det är ju inte äkta kontakt utan bara korv koll. Så det blir en liten utmaning att få ordning på det. Min önskan är ju att vi ska kunna köra banorna utan korv på kurserna sen för han är så korv fixerad att han bara studsar fram.

Om ni vill läsa mer om Rally Lydnad och se alla skyltar som finns så sök på nätet, det finns massor av kanon bra sidor med mycket bra information!

För er som inte ännu provat Rally Lydnad vill jag verkligen rekommendera det. Så masa er iväg nu och leta reda på en instruktör som har Rally Lydnad på kurs utbudet. Lycka till!

//Sofia & Malte

Varför är det så svårt lita på sin magkänsla?

Ända sedan Musse var liten valp så har jag tyckt att han går konstigt baktill. Jag slog bort tanken med att han var liten, omusklad, att han växte i otakt, att han var valpig och såg ut som en kalv. Förra vintern började han hoppa på 3 ben, alltid vänster bakben som drogs upp i början på promenaderna. Även då slog jag bort det med att det var kallt och att han nog fick köld kramp  - även om jag tyckte att det var konstigt att det alltid var samma ben.

För att ge er en liten bakgrunds bild om hur jag är när det gäller att söka vård så var min mamma när hon levde sjuksköterska. Hon sökte ALDRIG vård. Man skulle inte gnälla osv. Det där har smittat av sig på mig. Jag söker aldrig vård åt mina barn och inte heller mina djur. Därför får jag nu stå mitt kast.

För några veckor sen kom tankarna som legat i mitt bakhuvud tillbaks ang Musse och hans bakben. Han är nu 1.5 år och han borde vara tillräckligt ”vuxen” att nu ha en stabil bakdel. Men istället kom fler tecken som vittnade om ngt annat. Han är väldigt nerböjd i bak, bakdelen är väldigt rundad, han trycker inte ner tassarna i backen ordentligt utan nästan trippar med bakbenen. Nu är ju vår ras väldigt framåtlutad men så som jag ser att han går har jag aldrig sett Malte röra sig. Han är väldigt vinglig i bak, bakdelen svänger från ena hållet till det andra när han går och mer och mer började jag se en hälta. Då bestämde jag mig för att boka tid hos veterinären för en rejäl genomgång av honom.

Vi var där förra onsdagen 15/2 strax efter 13. Musse ÄLSKAR att gå till veterinären, massa snälla människor som man dessutom får gott godis av.   Han var så glad när veterinären kom in att jag fick hålla honom rejält i min famn när hon skulle känna igenom honom för han ville bara pussas.

Vi fick ta en sväng i gången där de går med hästarna för att se om de är halta och där fanns ju massa gott att lukta på. Veterinären höll med mig om att han inte går ”rent” som hon sa. Nästa steg blev en lugnande spruta inför röntgen. Han var jätte uppspelt hela tiden och jag trodde inte att det där lugnandet skulle bita på honom. Men plötsligt föll han ihop i min famn. Han lyfte inte ens på huvudet sen när veterinären kom in och skulle hämta honom. (tänk om man kunde ha lite lugnande hemma vissa dagar)  

(utslagen Musse på golvet hos veterinären)

Jag satt utanför röntgen länge och väntade på honom. Till slut kom de ut bärandes på min lilla svarta kille och sa att de kunde lägga honom på golvet vid mig. NEJ! Han ska vara i min famn. Han var alldeles kall om öronen och det kändes som han frös. Värmde honom innanför min jacka och han snarkade ljudligt. Veterinären gick igenom plåtarna, kom ut och kände på knäna medans han sov och sen bad de att få ta fler bilder. De röntgade knän, höfter och ländryggen.

Till slut kom svaret: Hans höfter ser inte alls bra ut! Jag blev alldeles kall. Vad har jag gjort? Varför väntade jag så länge med att åka dit? Hon ville inte säga så mycket om bilderna utan skickade en remiss till en specialist på höfter till Karlstad så att vi kan få träffa någon som kan ge klara besked. Så det enda hon sa var att de inte alls såg fina ut och att höger var värre än vänster.

Så på måndag ska husse åka in med Musse till specialisten. Jag har mängder av frågor som han ska få med sig på papper. Det är så mycket man vill veta. Först och främst om det är ngt han kan leva med eller om det bara kommer bli värre. Hur han ska leva, om han får hoppa ut ur bilen, hoppa ner från soffan, hur blir det fysiska aktiveter osv. Ja mängder av frågor. Många har skrivit att deras hundar blivit bättre av att olika aktiviteter. Men för mig är det viktigt att få en diagnos just på min herre och se vad VI får för förhållnings regler. Om detta är ngt som uppstått av en händelse, tex för att han hoppat mycket, fått sig en smäll av Malte under lekstunder eller om det är ärftligt.

Så nu vill jag att det ska bli måndag så vi får lite svar och sen kan leva efter det.  Håller er uppdaterade.

//Sofia & Musse

Ung Musse ståtränar

Bebis Musse

Musse socialtränas på en fotbolls match

Bus i skogen

Musse och Matte på kurs

Vi har fått önskemål om att skriva om våra rutiner inomhus med hundarna. Så jag tänkte dela med mig lite om våran vardag inomhus.

För att vi ska kunna ha en fungerande vardag med 2 hundar och 3 barn inomhus så krävs det en del regler. Men vi vill ändå inte ha för många regler för ju mer regler man har desto större risk är det att de inte efterlevs och då blir man irriterad och det tar massa energi som inte finns.

Den största och viktigaste regeln för hundarna inomhus är att de inte under några omständigheter får busa inne. Leka gör vi ute! Oavsett om barnen springer runt så får inte hundarna haka på. Hundarna får heller inte gå och hämta barnens leksaker. Vi har inga regler att hundarna inte får ligga i soffan eller sängen utan det är fritt fram. Däremot så har vi matregler. Vi har öppen planlösning och matbordet i vardagsrummet. När vi äter så får inte hundarna vara vid bordet. De ska antingen ligga i soffan eller vara i köket. Jag vill inte ha hundar under bordet eller runt omkring mig när vi äter. Det händer att barnen tappar bestick eller mat och jag vill inte att de ska sitta som vargar runt omkring och kasta sig på det som ramlar ner. De här herrarna tar gärna friheter att om de är vid bordet när vi äter eller dukar av så är det lätt att de börjar städa golvet, sen barnstolen och vips så är det på bordet. Så det är ett fåtal ggr om lilltjejen vält ut sin tallrik på golvet som hundarna kan få ett varsågod att städa upp efter henne men sen är det soffan eller köket som gäller för dom.

(så här får det INTE se ut hemma)

När hundarna äter gäller följande regler. De äter färskfoder och när jag ska lägga upp maten så ska de sitta på sina platser och vänta. När jag ställt ner skålarna på rätt ställen så får de vänta på varsågod. Jag kan ibland låta dom vänta upp till en minut innan de får sitt varsågod. Det varierar lite.

Innan vi går på promenad så ska de sitta innanför dörren och vänta medans vi klär på oss och tar på dom halsband och koppel. Det ska vara lugnt och behagligt innan dörren öppnas och de får inte rusa ut utan det ska fortsätta vara lugnt. Samma sak när vi kommer in från promenaden. De ska sitta kvar och vänta på frikommando tills vi klätt av oss och då är det lugnt in som gäller. Har de bråttom in så får de gå tillbaks och sätta sig tills de kan gå lugnt in.

När det kommer besök ska de sitta still på en utvald plats tills vi märker att de är tillräckligt lugna för att hälsa lugnt och fint. Oftast är de då så avslappnade att de inte ens bryr sig om att hälsa. Skulle vi inte stoppa dom utan låta dom hälsa direkt skulle i alla fall Malte varva upp i en enorm stress och hoppa på besökarna, springa runt och vara odräglig. Det beteende är i stort sett omöjligt att bryta honom från utan att ta tag i honom och fysiskt ta bort honom så detta är ett måste när det knackar på dörren. Detta har vi jobbat mycket med eftersom barnen och deras kompisar bara öppnar dörren och springer in och vi vill inte att de ska bli rädda för hundarna. När hundarna ligger i soffan så ser de dörren och vilka som kommer in och ser de att det är barnen eller deras kompisar så ligger de kvar för de vet att barnen får de inte springa fram till hur som helst. Det är svårare för dom att hålla sig på plats däremot när deras föräldrar kommer. 

Det är i stort sett de regler vi har inomhus. Och detta är viktiga regler för oss för att vardagen ska fungera och vara behaglig här inne för alla i familjen.

Sen har vi ju en mys regel som infinner sig runt kl åtta på kvällen. Då däckar hundarna med en av oss i soffan och den andra myser i sängen. Sen tillbringar de hela natten hos oss. Malte längs min rygg och knäveck och Musse på mina fötter. Jag sover skitdåligt och dom snarkar gott. Har många gånger tänkt att vi måste ändra den regeln men än så länge klarar inte mattes hjärta av det.  

//Sofia & Malte & Musse

Det har kommit önskemål att vi ska skriva om vår vardag, promenader, rutiner inne osv. Jag märkte att detta blev väldigt långa inlägg så jag börjar med ett inlägg om våra promenad/aktivitets rutiner.

Vi har egentligen inga direkta promenad rutiner för våra hundar som är lika varje dag eller varje vecka. Vårat liv är inte speciellt optimalt för att ha både hundar, barn och heltids jobb. Så vissa dagar är mycket tråkiga för hundarna. Det kommer dagar då de är understimulerade och det märks framförallt på unga herr Musse. Han kan springa runt som en yr höna här hemma, tugga på ett täcke eller liknande men inga värre saker.

Malte som i sig är en väldigt stressad själ märks inte detta på förrän man kommer ut och ska gå på promenad. Då vill han gärna röja runt, göra små skutt mot oss och stressa framåt. På promenader med honom behöver man jobba en hel del på att samla ihop honom och lugna honom. När jag vet att han är så skuttig och jag inte riktigt har tålamodet att jobba med honom hela promenaden så brukar jag ta hjälp av flexi kopplet. Då kan han springa ut lite mer  som han vill och han behöver inte gå intill hela tiden utan får frikommando att springa i diket, ut i högt gräs och liknande.

Vi hade en sån promenad häromkvällen och då la jag upp det så att jag bestämde vissa sträckor som han måste gå fint, tex 5 lyktstolpar framåt och sen frikommando ungefär lika lång sträcka. Vi brukar gå förbi en lekpark så Malte som älskar att hoppa får hoppa över bänkar, staket och sånt som han gillar.

Oftast blir det kortare träningsrundor som hundarna får på veckorna där vi förutom att rasta dom övar just på att gå fint och att herrarna ska gå fint TILLSAMMANS. Vi bor nära en stor skog som vi besöker någon gång i veckan. Ibland tar vi med båda hundarna dit eller bara Musse. Är det bara Musse som är med så får han springa löst där och vi kastar pinnar eller boll till honom. Vi kan även gömma godis som han får leta efter. Musse älskar att vara lös i skogen och han har väldigt bra kontakt när han är lös. Han håller koll på oss och kommer sällan mer än 10 meter ifrån oss.

Är båda hundarna med  till skogen fortsätter vi ner till grusgropen som är det absoluta favorit stället för grabbarna. Där får även Malte springa lös för det är bra uppsikt över hela området så man ser snabbt om det dyker upp ett annat djur. När vi är i grusgropen brukar vi kasta pinnar även till malte så han får springa uppför grusgropen och hämta pinnen. Det är jätte bra träning för framförallt hans bakparti. Det är alltid väldigt nöjda och trötta hundar som kommer hem från grusgropen.

Med Malte som är fri röntgad kör vi ibland träningspass med DW selen. Han får dra kedjor på ca 2 kg under en promenad på ca 3-4 km. När han jobbar med det kan han vara lös och håller sig intill mig. Det blir även en del promenader i midjebälte för honom där jag använder min tyngd under vissa partier att hålla emot honom så han får ta i lite extra. Under dessa promenader kör vi ingen lydnad alls utan han får springa på lite extra eftersom han behöver farten för att  orka dra. På sommaren cyklar vi även med honom och då kan vi trampa på rejält vissa sträckor så han verkligen får sträcka ut sig och sen långsamt vissa sträckor.

Musse ska röntgas i vår så sen får vi se om vi kan köra med tyngder och cykel även med honom.

Vi har ju en trädgård som hundarna har fri tillgång till och där gillar de att vara framför allt på sommaren förstås. Känner jag att vi varit dåliga på att aktivera hundarna eller att de varit hemma ensamma en dag så brukar jag skära upp korv i små små bitar och kasta ut i trädgården. Då är de sysselsatta ett tag där ute och genast lite mer nöjda när de kommer in. Sonen tar gärna ut Musse i trägården och spelar fotboll med honom vilket båda ÄLSKAR!

Min man har egen firma som i grunden är en bygg firma. Musse är uppväxt på olika byggen och tycker det är jätte kul att vara med husse. Han får ett hörn med sin filt att ligga på och har koll på alla som går in och ut. Såna dagar är han helt slut när han kommer hem. Just nu över vintern så kör husse lastbil och kan då inte ha med hundarna på jobbet men nu börjar bygg jobben trilla in igen och då kommer han ha mer möjlighet att ha med sig hundarna.

I somras var det perfekt när han var i villor med trädgård för då låg hundarna kopplade ute på gräsmattan och höll koll på hundar och människor som passerade. Man kan ju tycka att det inte är så givande för dom att ligga i trädgården och bara vara men de var båda jätte trötta när de kom hem efter de dagarna. Kändes jätte bra att vi kunde kombinera jobbet och hundarna och jag hoppas det är möjligt även nu i vår och sommar.

Vi har tidigare gått mycket olika kurser med pojkarna. Framförallt Malte som har gått valpkurs, vardags lydnad 1 och 2, klicker kurs, spår kurs, viltspårs kurs & rallylydnad. Men nu med mitt nya schema som innefattar mycket kvällar så räcker inte tiden till längre.

Jag personligen gillar inte att gå med båda hundarna ihop. Jag blir stressad och dom blir stressade så antingen tar vi en var och går varsin promenad eller så går jag 2 olika promenader med dom. Under en vanlig promenad så brukar jag lägga in tempo växlingar, vändingar, lite rallylydnads moment och vanliga lydnads moment. Dels för att promenaden ska bli lite roligare och för att de ska vara lite uppmärksamma på mig och inte bara gå och strosa för sig själva. Jag har även så att är kommandot att de ska gå fint vid mig så är det inte okej att gå och lukta när som helst utan det får man göra när man har frikommando.

Något som jag måste börja med är att ställa högre krav på Musse. Jag måste inse att han inte är en liten valp längre nu och måste börja träna honom på rally lydnads moment och liknande. Men han är så himla valpig i sitt sätt fortfarande och fladdrar och far överallt så det kommer krävas en hel del tålamod från mig. Vissa dagar är inte mitt tålamod det bästa och då väljer jag att ta tex en promenad till skogen där Musse får springa lös eller en flexi koppels promenad med Malte. Allt för att slippa ”konflikt” med dom. För de är ju inte deras fel att jag är på dåligt humör.

Förut hade jag kraven så högt satta på mig själv att hundarna skulle aktiveras hela tiden och de blev jätte stressade och understimulerade så fort de inte fick göra ngt. Jag brände nog ut mig själv lite också på alla kraven och gick på kurs 1-2 dagar i veckan under ett års tid. Till slut var det inge roligt längre utan bara ett måste. Jag tappade sugen helt och hållet och la över allt ansvar för hundarna på husse för jag kunde vara irriterad innan vi ens kommit utanför dörren. Så nu har jag släppt alla måsten och gör det jag tycker är roligt med dom. Så blir det bara en kortare sväng men en positiv sådan så får det vara så. Då myser vi lite extra inne istället.

(Zacke har ramlat av pulkan uppe i grusgropen och är ledsen - först på plats Malte)

Vi försöker när vi är lediga att göra något som hela familjen kan vara med på. Åka till en stor lekpark som ligger ute på landet är en av dom sakerna. Då kan en av oss leka med barnen där medans den andra lägger spår åt hundarna. Då kan vi kombinera både sånt som hundarna och barnen gillar. Eller om det är snö så går vi allihop till grusgropen där hundarna får springa och barnen åka pulka. Då får Malte dra vår minsta tjej i en sån där riktigt hund pulka.

Känner att detta blev lite rörigt men ni har fått ett hum om hur våran vardag ser ut. Kort och gott, finns tiden gör vi mer aktiviteter med hundarna som spår och andra fysiska saker. Men finns inte tiden så har vi lärt oss att inte ha dåligt samvete över att det bara blir vanliga kortare promenader och korv letande inne eller ute i trädgården.

Jag kommer framöver lägga upp ett inlägg om specifika aktiviteter som vi tränar och varför vi tränar dom. Så håll utkik.

Sofia & Malte & Musse

För ett år sen fick vi hastigt ta beslutet att ta bort våran gammel tax Barry som var 12 år.

Barry var husses hund och jag kom in i deras liv när Barry var 3 år. Vi det laget ett energi knippe utan dess like. Han skällde och for runt som en projektil inomhus när det kom folk. Han var inte speciellt uppfostrad och han gick mig ofta på nerverna.    

Men han var en mycket speciell herre som man bara var tvungen att tycka om. Han gillade inte direkt fysisk kontakt, ville inte att människor skulle klappa på honom men när man vaknade på morgonen så låg han där tätt intill. Han var en frusen kille som allra helst låg under alla täcken och kunde ligga där en hel dag även om det inte kan ha funnits mycket luft där under. Även om sängen var bäddad kunde man komma in och se en liten ”bulle” där under alla täcken och överkast.

Barry var inte speciellt imponerad varken av att vi kom hem från BB med barnen eller när vi hämtat hem Malte och Musse. Man såg på hela hans uttryck att det var bland det äckligaste vi kunde ha tagit hem till honom.

(Alice 2 år läser saga för Barry som motvilligt "lyssnar")

Barry var den som lärde Malte att uppskatta lekar där man jagar varann. Barry älskade när även vi sprang och jagade honom i trädgården, med räkrumpa sprang han ifrån oss och fintade oss.

Barry var kräsen när det gällde maten, dög den inte kunde han gå i flera dagar utan mat. Han var olycklig när han var ensam hemma och störde nog grannarna mer än en gång med sitt gälla skall. Barry var den som tog egna promenader om han tyckte livet var lite trist. Många gånger har vi sett genom fönstret hur han kom gående i sin egna lilla takt på gångbanan mellan husen när han varit på en liten runda och kollat läget i kvarteret.

När husse hade tagit beslutet att låta honom somna in valde vi att ta med askan hem. Det är kanske lite makabert men han ligger i en låda på micron och barnen är ofta där och pratar med honom. Känns bra att han är där i centrum på något sätt.

Den här dagen kommer alltid vara Barrys och vi kommer alltid se tillbaks på livet med honom med ett leende. Han var en sån speciell tax med många egenheter. Våra älskade Barry 1999.09.19 –2011.02.14

Nedan finns det inlägget som jag skrev på vår förra blogg dagen efter att det hemska hände.

(Barry älskade att vara i trånga utrymmen, lådor, tvättkorgar eller som här - i en babysitter)

"När man funderar på att skaffa hund så väger man in om man har tid, vilken typ av hund man vill ha, hur mycket den kommer kosta i månaden och ev veterinär utgifter osv. Man tar sitt ansvar och ser till att den är ren, får ett bra foder som passar hunden, att den får motion/hjärngympa och kanske går någon kurs med den. Att den ska fungera ihop med andra hundar är viktigt för vissa och fungerar det inte så tar man ett ytterligare ansvar och söker upp en instruktör som kan hjälpa till med det problemet. Det är ungefär så vi ser oss hundlivet och ägar ansvaret.

Men när du köper din hund är du också skyldig att ”se” när vi måste inse att livet inte är värdigt att leva längre för din hund. Väldigt många ser man som går runt med sina hundar som nästan går på tre ben, hundar som ägarna i stort sett drar fram på gatan pga övervikt, höftproblem, ålderdom och andra skador/sjukdomar.

Detta är en familjemedlem, vi älskar dom och vill att de ska finnas hos oss för alltid. Men vi är skyldiga dom att se när det är dags. När vi inte kan göra hundlivet värdigt längre.

Igår på alla hjärtans dag var vi tvungna att ta beslutet att låta våran tax herre somna in.

Det är så ironiskt då vi för en vecka sen satt och skojade vid köksbordet om att taxen Barry 11 år kommer överleva Malte 3 år. Barry har alltid varit kärnfrisk och full av liv. Många taxar får problem med ryggen men aldrig Barry. När jag träffade husse så var Barry 3 år och husse var alltid noga med att bära honom i trappor och upp och ner från sängen/soffan. Kanske är det därför som ryggen klarat sig så länge.

Alla hjärtans dag skulle spenderas på Öppna Förskolan där barnen skulle göra hjärtan tills pappa kom hem från jobbet. Jag började få lite bråttom tjugo i elva då sonen ska hämtas elva från skolan och hoppade in snabbt för att borsta tänderna innan jag skulle klä på tjejerna. Helt plötsligt hör jag Barry skrika helt hysteriskt. Sånt där gällt skrik som man aldrig glömmer. Jag rusade runt och letade efter honom och hittade honom nedanför husses sida av sängen. Jag såg direkt att det hade hänt ngt med bakbenen. Istället för att ha dom under sig där han satt så låg de rakt ut åt sidan. Han satt där nerkissad och tittade bedjande på mig ”få bort det onda”…Han rörde sig inte. Jag tog ut barnen och Musse som vid detta lag var riktigt uppjagad och inte förstod vad som hände. Ringde hem husse som direkt ringde veterinären. De fick komma på en gång. Vi svepte in honom i ett täcke och försökte lyfta så försiktigt vi kunde.

Tiden gick och jag hörde inte ett ljud från maken. Till slut kom det ett sms. ”Han har fått diskbråck så jag låter honom somna in”…. Jag förstod innerst inne att det som hänt var allvarligt och att det skulle sluta så här men ändå hoppas man ju. Skickade tillbaks att det var helt rätt beslut.

När maken sen kom hem och berättade vad veterinären sagt så var det ingen tvekan om att husse tagit helt rätt beslut.

Han hade fått ett riktigt allvarligt diskbråck som hade förlamat honom i samma sekund som det skedde. Han hade oerhört ont. Det gick att operera men endast på 3 ställen i Sverige och det var riktigt bråttom. Strömsholm, 2 timmar bort var det närmsta. 7 veckors konvalecens efter det skulle följa.

Vad skulle det bli för liv? Barry som älskade att ligga i sängen med oss och sova, ville vara med i soffan, vad skulle hända om de andra hundarna råkade ”knuffa” till honom, om Leija 10 mån skulle resa sig mot honom. Nej, det skulle inte gå. Med tanke på att han dessutom skulle fylla 12 år i år och det faktum att han var tax och deras ryggar så – NEJ. Han fick det bäst att somna in. Även om det naturligtvis var ett oerhört TUNGT beslut så var det ändå ett enkelt beslut. Han skulle inte behöva lida en sekund mer än han var tvungen.

Jag var först väldigt ledsen över att det var just på alla hjärtans dag. Men sen förstod jag. Självklart var det på alla hjärtans dag. Den dag som är mest fylld med hjärtan på hela året, det är då vi ska minnas våran Barry. En speciell hund kräver en speciell dag. För det var Barry – Speciell.

Vi kommer alltid minnas våran goa Barry 1999.09.19 – 2011.02.14"

Sofia & Staffarna

Hur har ni det i lördags myset? 

Jag tänkte dela med mig av just lite mys bilder 2 staffar emellan. Man blir alldeles varm i kroppen när man ser herrarna mysa ihop.

Ha en forstatt mysig kväll och helg! 

Sofia & Malte & Musse

(Alice och Malte myser en härlig sommardag)

Det skrivs och pratas ofta om det här med barn och hundar. Att barnen ska respektera hunden och låta den vara ifred och aldrig lämnas ensam med den osv. I vårat hem finns 2 hundar och 3 barn (de blir 8,5 och 2 i år). Jag är av den uppfattningen att respekten ska finnas åt båda håll. Det är inte okej att barnen är hårdhänta mot hundarna men det är heller inte ok att hundarna springer omkull barnen eller hoppar på dom. Nu är ju våran ras väldigt ”klumpig” och det är klart att det händer att barnen fälls som käglor här hemma.   Speciellt den yngsta tjejen. Men från det att valpen kommer hem till oss så övas den ändå med barnen på olika sätt. Jag som förälder kan omöjligt vara med varenda sekund här hemma för då skulle jag vara tvungen att stänga in hundarna eller ta med mig barnen så fort jag går på toa, hämtar posten, lagar mat, duschar – ja ni förstår. Jag måste veta att inget händer när jag vänder ryggen till. Många säger att man aldrig kan lita på en hund till 100% och det gör jag inte med mina herrar, förutom när det kommer till barnen. Hundarna avgudar barnen och söker alltid tillfälle att få vara nära dom. Även om det innebär att de får låtsas örhängen fastklistrade i öronen, blir nerbäddade under dockornas täcken eller får sina ben tagna från dom. (Sen kan jag endast veta att detta gäller våra hundar och är vi hos ngn annan så ser jag till att barnen inte går fram om andras hundar äter eller sover osv)

(Malte ser inte ut att lida av att vara med i Alice lek)  

Vi hade en gammal tax förut och honom litade jag inte på med barnen. Han hade en integritet som startade ungefär en meter ifrån honom, var de närmare så kunde det komma ett morr eller ett nafsande i luften mot dom för att visa att de var för nära. Han hade inte växt upp med barn utan var 7 år när våran äldsta föddes. Han blev dessutom jagad av ett barn när han var liten och blev jätte rädd. För våra staffe killar så finns det bara ett motto, ju närmre ju bättre.  

(Alice och Malte)

Tillbaks till hur vi övar när valparna kommer hem till oss. Vi övar att barnen får gå fram och plocka ifrån dom saker, sticka ner händerna i deras matskålar och såna saker. Det är inte för att de ska ha för vana att gå och plocka saker ifrån dom eller ta deras mat. Men jag vägrar ha en situation där det räcker med att man går förbi hunden när den äter och nuddar vid den och hunden flyger runt och morrar, vaktar sin mat. Det händer att hundarna har tagit barnens leksaker och då måste både vi och barnen kunna plocka bort dom från hundarna utan problem.

(Leija vill oxå smaka Maltes mat)

Leija är den enda av barnen som kommit efter att vi skaffade Malte. Och vi har alltid låtit Malte vara med. När vi kom hem från sjukhuset med henne så ställde vi ner hennes bilbarnstol i hallen och han fick lukta och pussa igenom henne. Så vi har heller aldrig fyat och nejat när han kommit nära bebisen.

(Malte har tryckt ut Leija för att själv få plats i babygymet - så nära som möjligt)

Självklart har barnen regler men det är nog mer sunt förnuft som de växt upp i och våra barn kan absolut skrika och röja, men de får inte jaga hundarna, självklart inte slå dom, inte rikta svärd,pinnar, hockey klubbor etc mot dom. Hundarna har en frizon i tvättstugan där de har sina korgar att ligga i och där får inte barnen störa dom. Men av ngn konstig anledning så är tvättstugan oftast tom och istället hittar man hundarna mellan barnen i soffan.    

(Malte agerar skrivbord åt Alice)

Ett exempel på detta med barnen och hundarna där jag verkligen kände att våra staffar är stabila var för 2 år sen när Malte låg i soffan och tuggade ben. Taxen hoppade upp i soffan precis där Malte låg (taxen visste inte att Malte låg där) och Malte vaktar sitt ben och gör ett utfall i luften mot taxen. I samma stund går Alice då 2 år fram till Malte och tar benet för honom och han tittar bara på henne och låter det vara. 

(Leija provsmakar Maltes ben)

En annan sak som hände var när Leija precis lärt sig resa sig mot stöd när hon var ca 10 mån. Jag får syn på att hon står vid Malte mitt på golvet och han ser lite olycklig ut. Jag går närmre och ser att hon tagit tag i hans läpp och håller stöd där. Alla som blivit nypt av ett litet barn vet att det gör riktigt ont. Jag kan fortfarande förvånas över att de inte går ifrån barnen oftare, som den gången med Leija. Malte skulle enkelt kunnat tagit ett steg åt ngt håll och Leija hade ramlat så hade han sluppit henne. Men han gjorde inte det.

Att ha barn och hundar ser jag som en stor fördel. Speciellt om hundarna kom efter barnen. Barnen får lära sig hur man hanterar djur, varelser som inte kan tala för sig. Hundarna lär sig hur man uppför sig runt barn. Att det krävs att man är försiktig men att man kan få ut så mycket kärlek från barn. Hundarna blir även väldigt ljudtåliga, kastruller kan fara ut ur skåp precis där hundarna ligger och de tittar inte ens upp för att se vad som hände.  

Våra tre barn är väldigt olika när det gäller hundarna. Zackarias som är 7.5 år tycker om hundarna man han söker inte upp dom för att mysa och tycker de är klumpiga när de vill mysa. Alice som är 4.5 ÄLSKAR hundarna. Hon ropar gärna på dom när hon sitter i soffan, de får vara med i hennes lekar och hon vill vara ”djurdoktor” när hon blir stor.  Sen har vi nummer 3, Leija. Lilla goa Leija. Hon är så pass liten att hon inte riktigt förstår det här med hundarna. Hon gillar inte att de lägger sig på henne i soffan men hon är med och uppfostrar dom på sitt eget illa vis när de försöker sno mat ur hennes tallrik när hon ska ställa den på bänken, hon tar i för kung och fosterland och vrålar åt dom.   

(Radarparet Alice och Malte)

För att ni ska få en bild av vardagen här hemma med hundarna och barnen så lägger jag in bilder på hundarna och barnen. Vi har massa såna bilder men jag ska välja mina absoluta favoriter och sen får jag nog göra en egen bildtråd en annan dag med bara barn/hund bilder.

(Fredags mys hos familjen Lundqvist - alla får popcorn)

Jag vill understryka att detta är hur VI socialiserar våra hundar och barn med varann. Däremot betyder inte det att detta är det enda sättet – detta är bara ETT sätt.

Sofia & Malte (och resten av Lundqvist klanen)

(Va ska vi hitta på kompis?)