Så har dagen kommit då jag känner mig mogen för att släppa in en ny hund i mitt liv igen. Sorgen efter min Tyra kommer jag alltid bära med mig och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Men nu har sorgen gått över i en annan fas och det är nog den fas jag kommer vara i resten av livet. Att det alltid kommer vara en saknad och sorgsenhet att vi fick så lite tid tillsammans och att hon under så lång tid fick kämpa och sen förlora, men idag kan jag glädjas åt våra fina minnen och känna tacksamhet över all kunskap jag fick med mig vidare i livet pga den jobbiga resa vi gjorde tillsammans.

Den nya hunden heter Aysha och är en renrasig amstaff som kommer ifrån Kennel Capa Tosta. Hennes kennelnamn är Capa Tosta Big Bang    Jag kan inte beskriva i ord vilken lycka jag känner att få välkomna en egen hund i vårt hem igen.

Hund för mig är inte bara ett djur med päls som är varmt och som håller en sällskap det är så mycket mer. Jag är så otroligt intresserad av att träna olika saker och få utvecklas tillsammans med hunden och det har jag saknat så enormt mycket! Jag har med Aysha tänkt att jag skulle försöka lära mig det här med att ställa ut hunden på utställning och sätter siktet på att klara av det till Amstaffspecialen 2012   

Aysha är en släkting till min Tyra så ska bli spännande att få se hur Aysha är i sättet och hur hennes personlighet är. Aysha är ur en mycket spännande kombination tycker jag och jag har ju fått lära känna hennes 2 bröder som jag tycker är väldigt trevliga hundar. Jag vet helt off topic nu men titta i början av texten, jag har lyckats få 3 st är på rad  

Jag kan känna lite oro, men bara lite, över att Aysha inte alls ska trivas hos mig och med mig. Många är av den åsikten att alla hundar älskar alla osv, men så ser inte jag på saken. Jag tror att det finns en del hundar som inte alls klickar med sina ägare och vise versa så jag hoppas att Aysha och jag kommer att klicka, jag ska verkligen göra mitt bästa och yttersta för att det ska bli så iallafall    

Jag hoppas att jag och Aysha kommer att få dela med oss av våra äventyr här i bloggen och jag tänkte att jag skulle försöka berätta allt eftersom hur vi utvecklas ihop och hur vår vardag kommer att bli och hur vi får ihop det.

Nu hoppas vi att tiden fram till den 26 november går riktigt fort så jag får hem min nya hund, min Aysha   

Capa Tosta Big Bang - "Aysha" 

Eftersom jag inte har någon egen hund för tillfället så har jag ställt upp som hundvakt då och då när det behövts och för en tid sedan var jag hundvakt åt Astolf. Vet inte om jag skrivit om honom tidigare, men hur som helst så är han en blandrashund där mastiff är en av raserna. Astolf är en gammal herre som är 14 år med en ytterst bestämd vilja och åsikt om vad som bör göras och inte  

Nu vet jag att många kommer ruska på huvudet och tycka jag är knäpp, men jag kan inte rå för det, jag tycker verkligen att är man 14 år och hund så har man vissa privilegier, iallafall när man kommer och hälsar på hos mig  

Han är sådär att när han inte vill gå längre så stannar han bara och rubbar sig inte ur fläcken förrän jag går åt det håll han vill gå åt, och ja, det kan jag bjuda på, för det gör ingen skada att jag är honom till lags som det kanske skulle kunna vara om det är en slyngel hund på ca 1 år som ska ha sin vilja igenom i precis allt.

Nu svamlar jag en massa men det jag vill skriva några rader om är hur jag tycker att det är att vara hundvakt och vad det innebär för mig i mina ögon.

Alla är vi ju olika och ser på saker olika, men för mig att vara hundvakt är något väldigt fint och något jag tar som hedersfullt att någon anser att jag är kapabel nog att ta hand om deras ögonsten.

För mig är det väldigt viktigt att jag försöker eftersträva att hunden ska ha det så likt sin hem miljö som möjligt, och med det menar jag att får hunden mat en viss tid så ska den även få det hos mig och får hunden inte dra i kopplet hemma får den inte det med mig heller.

För mig är inte hundvakt bara en bostad och förvaring för hunden den tid den är hos mig utan jag försöker att förgylla varje dag och göra den speciell, det är viktigt för mig! Jag ser det som nytt kunskapstillfälle för min egen del varje gång jag är hundvakt då jag får en större bredd på min kunskap om hund och olika individer och hur man kan läsa av dom och hur olika personligheter dom faktiskt kan ha.

Jag försöker alltid innan jag ska vara hundvakt att samla på mig så mycket information jag kan om hunden och så frågar jag alltid ägaren om det finns några speciella önskemål och om det är något jag inte får göra med hunden. Eftersom jag är så intresserad av att träna med hunden så vill jag försäkra mig om innan att det är okej att jag gör det för ägaren, för sånt tar jag inte för givet.

I våras var jag hundvakt åt min Tyras uppfödares hund, Rhino. Och då hade jag honom under en lite längre tid och så då passade jag på att anmäla oss till en personsöks kurs vilket uppskattades av Rhino och hans ägare   Nu hade jag såklart frågat att det var okej, eftersom jag behövde låna honom för sista tillfället det var och det var inga problem, men det kanske finns dom som inte alls vill att deras hund ska gå någon kurs med någon annan person än just dom själva.

Finns dom som tycker jag är lite knäpp som går kurs med någon annans hund, men det struntar jag i och skulle göra det igen helt klart. Jag ser det som att jag får lära mig nya saker och får samtidigt vara sådär härligt hundnördig som jag älskar att vara och på samma gång får hunden utbildning och har man ingen egen hund så är det ett toppen tillfälle att få göra sånt som får en att må bra.

Jag undrar lite hur ni tänker kring hundvakt och vad ni har för förväntningar på en sådan? Jag försöker att vara så som jag önskar att en hundvakt som jag anlitar skulle vara. Det är en dröm i mina ögon att lämna min hund hos en hundvakt och veta att hundvakten försöker jobba utifrån det sättet jag gör och samtidigt aktiverar hunden och motionerar hunden som den behöver och inte bara får ligga på soffan och få sina kisspromenader. Missförstå mig rätt, om det skulle vara så att hunden inte får annat än kisspromenader så vore det ingen katastrof heller eftersom det är en sådan kort tid man oftast har hundvakt, men som sagt, drömmen är ju att veta att när man behöver hundvakt får hunden sina behov tillfredställda ändå.  

Det är ett stort ansvar att ta hand om någon annans hund och en utmaning på många olika sätt men oerhört roligt och det känns lika fint i hjärtat varje gång jag får frågan om jag kan hjälpa till att ta hand om en hund när dess ägare behöver.

Det här inlägget känns väldigt flummigt, men kanske är lite ringrostig eftersom jag inte bloggat på ett tag, så jag hoppas ni kan ha överseende och ändå förstå lite av det jag försöker få fram *ler*

Jag tycker att Astolf ser så ståtlig och klok ut, min fina gammelgubbe!

Astolf ville promt ta sig ett bad trots sen höst!

Det var vad min mamma halvt hysteriskt fick ur sig när jag berättade om att Tyra skulle flytta hem till oss. Mamma var helt förtvivlad och sa flera gånger att varför skulle jag skaffa en sån där farlig hund, en mördarhund, en kamphund??!! Och när jag visade henne bilder på Tyra som då på bilderna var ca 6 veckor och pytteliten så utbrister hon: Nääääääj hon är ju vit dessutom dom är ju äääännnu farligare  

Ja vad ska man säga, stackars okunniga lilla mamma, hade hon inte lärt sig något under den tid jag hade min tidigare hund, Varga som var en blandras mellan en pitbull och dobermann?? Uppenbarligen inte och när jag påtalade för mamma att hon redan varit fäst vid en såndär otäck mördarhund så sa hon bara att Varga var inte sån för det såg man på henne att hon inte var. Jag förklarade då för mamma att hon enbart såg på Varga med andra ögon var för att hon lärde känna Varga och insåg att alla förutfattade meningar hon hade inte stämde in, men min mor vidhöll stenhårt att det inte alls var för den anledningen utan för att jag hade fel i att Varga var kamphund. Klart Varga inte kunde ha kamphund i sig, hon var ju en snäll hund *skratt*

Men tiden gick och Tyra blev 8 veckor och kom hem och fick följa med ut till landet och hälsa på mina föräldrar. Hur tror ni det gick? *skrattar*

Mamma blev ju givetvis kär i Tyra och hon sa flera gånger att hon inte kunde förstå hur hon kunnat resonera som hon gjorde och att hon sagt det hon sagt om Tyra, för Tyra var ju en sån otroligt snäll och rar hund.

Jag och min mamma har pratat flera gånger om det hon kände innan Tyra och hon säger då att enda anledningen till att hon kände som hon gjorde inför kamphundar var för allt hemskt hon läst i tidningarna och vad media målat upp för bild. Och anledningen till att hon var så rädd för just vita mördarhundar var för att hon sett så många bilder på kamphundar som var vita och då framställda så det röda runt ögonen var ansträngt och på en hund som t ex skällde så man såg deras röda mun bättre och det hade skrämt henne så mycket och trott att vita kamphundar var farligare för att dom såg farligare ut.

Så fort det skrivs om kamphundar i tidningar eller pratas om dom på hennes jobb så försvarar mamma dom och det gör mig så stolt och hon använder även sig själv som exempel på hur tokigt det är när man tror på vad media frammålar och inte går på egna erfarenheter istället. Hon förklarar ( jag blir så stolt ) att det som får dessa hundar till att kunna bli farliga är det som får vilka hundar som helst att kunna bli farliga och det är elaka hundägare som inte tar sitt ansvar eller sköter om hunden på rätt sätt.

Jag har sagt det förr men det tåls ju att upprepas. Till alla er därute som har förutfattade meningar som min mor hade, fundera över varför ni tycker som ni gör om dessa hundar, är det för att ni själva upplevt och har erfarenhet av att hundarna är så otäcka och farliga eller är det för att tidningar och media har berättat det för er så ni hört det tillräckligt många gånger för att sen börja tro på struntpratet?

Min mormor som är 89 år har alltid haft stor respekt för hundar oavsett ras, men hon har alltid sagt att de hundar som hon upplever som snällast är just de kamphundar jag kommit hem till henne med. Och om Tyra brukade hon säga gång på gång att Tyra är inte som en hund utan hon är som en liten människa   

  Tyra förra sommaren med min då 88 åriga mormor =)

Till alla ni därute som bär på en onödig rädsla eller uppfattning av kamphundar, försök söka upp en kamphund och bilda er en egen uppfattning istället för att tro på hörsägen och vad andra anser och tror. Ge dessa hundar en chans och döm inte ut dom så orättvist som dom ofta blir.

Kamphundar är också djur, dom är inga framavlade mördarmaskiner som många verkar tro, utan dom är fyrbenta djur fulla av kärlek och som bara vill dig väl. 

Tack för ordet!

Camilla

Jag är inne i en period då jag känner mig så mättad på att behöva försvara och förklara för människor och allmänheten att dessa missförstådda raser som går under benämningen kamphundar inte alls kan leva upp till det rykte media har skapat. Det har gjort att jag känner mig helt tom när jag ska försöka sätta mig och skriva ihop något, för det jag vill publicera vill jag ska vara rumsrent och inte bara fyllt av svordommar  

Jag har en storebror som är utvecklingsstörd men jag brukar säga förståndshandikappad. Han har alltid älskat djur och hundar har varit ett favoritdjur i hans ögon. I vuxen ålder blev han skrämd tyvärr av en hund som såg ut som en golden retriver, så låååångt ifrån en kamphund man kan komma. Hunden ville säkert bara hälsa på min bror, men var för ivrig och för energisk och sen kom den fram till honom på ett sätt så hela situationen blev traumatisk för honom vilket i sin tur har lett till att han idag har stor rädsla för hundar.   

Golden hunden kom nämligen rusandes ut genom en häck och fram mot min bror som stod och klippte gräs, den hoppar upp mot honom flera gånger och till slut tappar han balansen och ramlar omkull och då är den på honom igen tills personalen kommer till undsättning.

Det är så olyckligt när sådant händer men hade det varit en kamphund som gjort detta hade det varit stora rubriker om att den säkert försökt döda min bror och riktade in sig mot strupen, fast istället blev det inga rubriker när det var en familjehund utan istället finns det bara en livrädd förståndshandikappad kille kvar.

När jag skaffade min första hund som var en blandras mellan pitbull/dobermann var han mycket rädd, vågade inte klappa henne, men jag gav min bror utrymme och såg till att han ALDRIG hamnade i en situation med henne som kunde skrämma honom och jag la stor vikt vid att visa min bror att jag hade kontroll över hunden och sakta men säkert vågade han klappa henne och när vi kommit så långt hjälptes vi tillsammans åt att ge henne mat så han fick bygga upp sitt självförtroende att även han kunde säga åt en hund. Vi hann komma så långt i rehabiliteringen att han en dag bara satte sig ner på gräsmattan när Varga var lös och så lekte han med henne    Jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag blev när jag fick se det och hade jag inte fått se det med egna ögon hade jag aldrig kunnat tro det.

Han blev alltmer avslappnad med tiden men tyvärr så somnade Varga in pga en svår skada och han pratade mycket om henne och ofta. Min rädsla i och med att Varga försvann var ju också utöver sorgen att min bror skulle falla tillbaka i den stora rädslan han befunnit sig i gentemot hundar, vilket han även gjorde.

Så kom Tyra in i våra liv, det hann gå 5 månader emellan och min bror var rädd för Tyra till en början, men jag fick börja om, förklarade att hon var en valp och därför kunde hon inte riktigt styra det här med att inte hoppa när hon blev glad.

En person som är rädd för hundar och dessutom utvecklingsstörd kan inte se skillnaden på att vara mindre rädd för en liten hund än en stor och egentligen har dom ju helt rätt där, för en hund kan vara lika otäck fast den är liten och ett bett från en liten hund kan vara lika förödande som från en stor och det är min bror ett levande bevis på.

Jag har alltid även varit mycket noga med att mina hundar aldrig får ta något ur händerna och aldrig ta omgrepp om man har en leksak att busa med. Detta enbart för att min bror är så rädd och eftersom jag använt mina hundar till att rehabilitera honom så lärde jag in detta hos dom och det har i sin tur gjort honom mycket tryggare i närvaro av mina hundar.

Sakta men säkert slappnade min bror av och kunde leka med Tyra och även vara själv med Tyra utan att vara rädd. Vi tränade på sitt tillsammans och jag visade min bror hur han skulle gå tillväga för att Tyra skulle förstå honom och jag fick honom att förstå att ju tydligare han var desto lättare hade Tyra att utföra det han bad henne om.

Han tränade mycket vacker tass med henne vilket var så rart att se. Ibland är det som att hundar förstår att vissa människor är annorlunda, för Tyra som var vilddjuret själv och som gick under namnet pirayan var som ett helgon med min bror och otroligt tålmodig och mjuk. Dom hade många fina stunder ihop och hon var alltid så försiktig när hon lekte med honom och han skrattade så hjärtligt när hon fick leksaken av honom och sprang runt malligt =)

Nu har min bror inte kunnat rehabiliteras vidare eftersom Tyra somnade in i februari, men jag måste bara slutligen berätta en sak som gjorde mig så glad att jag nästan fick tårar i ögonen när det hände för några veckor sedan.

Jag var hundvakt åt en amstaff hane, Poppis och min bror kom på besök ut till mina föräldrar när vi var där. Min bror har aldrig träffat Poppis och har alltså inte varit i kontakt med någon hund sen Tyra försvann och vet ni vad som händer??? Jo min bror går fram direkt till Poppis och klappar honom    Min bror visade ingen tveksamhet eller rädsla utan det kom så spontant att han bara gick fram och klappade om honom. Det kanske kan tyckas vara en simpel händelse men för mig och för min brors utveckling var det något riktigt stort! Där fick jag ett kvitto på att efter 4.5 års strävan och kamp mot hans rädsla hade vi kommit så pass långt att han vågar gå fram till en främmande hund och klappa den, jiiippiiiii!!!

Jag hoppas så att flera människor därute fick vetskap om vilket otroligt fint och hedersfullt jobb våra kamphundar utför och att dom en vacker dag kan ändra sina åsikter och se hundarna för vad dom är, fyrbenta djur fulla av kärlek och klokhet!

Utan kamphundarnas hjälp hade min bror än idag varit vettskrämd för hundar pga vad en familjehund gjorde mot honom, men tack vare dom behöver han inte känna lika stor rädsla längre och jag hoppas så av hela mitt hjärta och själ att det inte tar allt för lång tid innan jag får en ny fyrbent vän in i mitt liv som kan fortsätta kampen mot rädslan å min brors vägnar och nästa hund som tar över den uppgiften är ännu en kamphund, och den passar väl ändå perfekt för arbetet, en kamphund som kämpar mot rädslan gentemot andra hundar  

Här kommer lite bilder på min bror när han leker med min Tyra som var en renrasig amerikansk staffordshire terrier:

   Tyra var alltid så tålmodig och mjuk med min bror, här ser det ut som att han klappar henne lite väl hårt, men det gör han inte =) Något som var viktigt i rehabiliteringen var att lära ut att det är viktigt att man är snäll och försiktig med hunden så då är den det tillbaka, respekt är a och o.

  Vacker tass var något min bror älskade att utföra med Tyra och här hade jag redan från att Tyra var liten lärt att man tar godis försiktigt ur någons hand, vilket gjorde min bror trygg i denna övning. Det är ett stort steg för en hundrädd människa att våga ha sina händer så pass nära en hunds munn.

  Tyra tyckte så mycket om min bror för han tröttande aldrig på att leka med henne som hennes matte ibland gjorde =)

  Viktigt att Tyra släppte leksaken när min bror bad om det, att hon alltid gjorde det skapade större trygghet hos honom och hjälpte honom med sin rädsla mot hundar.

  Tyra visste att man aldrig fick ta något ur en människas hand, därav väntade hon på att han sa varsågod samtidigt som han kastade iväg leksaken =)

  Här busar dom tillsammans =) Tyra funderar på om hon ska ta ett ärevarv med leksaken eller komma med den till min bror.

  Här kommer hon fram och erbjuder honom att ta leksaken, men här ser man också tydligt att han har en rädsla i grunden då han drar upp sina händer litegrann när hon kommer fram, men ändå står han kvar och dom fortsätter leken för att båda vill det och tycker det är roligt.

Jag har alltid varit av den åsikten att man inte ska dalta med hundar när det kommer till mat. Det har varit självklart att hunden ska ha ett bra basfoder men så länge jag köpte något av de större kända märkena ansåg jag mig nöjd över mitt val av mat till min hund. Jag funderade inget mer på det och åt inte hunden fodret så bytte jag till något annat känt märke som ,enligt mig just då, var ett bra foder, för så som jag resonerade, det hade aldrig varit kännt om det inte varit bra.   

Som tur är blev jag med tiden klokare och insåg det som jag idag tycker är så uppenbart, men inte insåg då, är att bara för att ett foder har ett känt märke som tillverkare gör det inte fodret till ett bra foder.

Vad jag också har lärt mig såhär med tiden är att visst kan ett torrfoder vara ett bra bas foder till din hund, men hur många ger inte torrfodret till sina hundar precis så som det låter, torrt?

Har du någon gång provat blötlägga torrfodret och den mängd som räknas som en portion till din hund? Om inte, prova!

Jag har också varit en av dom som hör till den skaran som alltid givit torrfodret som det är, för det är ju ett torrfoder och man ska inte hålla på och krångla till det, var mitt motto. Tills en dag då jag blev tvungen att blötlägga fodret pga min hunds känsliga mage. När jag måttat upp portionen med torrfodret och sen haft vatten över det och låtit det stå, fick jag en helt annan uppfattning om vad torrfoder är och hur det fungerar.

Jag hade inte tidigare förstått hur mycket en liten foderkula faktiskt sväller när den kommer i kontakt med vatten eller vätska! Kan tyckas naivt, och jag kanske är den enda som inte tänkt på torrfoder på det viset, men huvudsaken är att idag förstår jag bättre och väljer att ge torrfoder blötlagt.

Ibland när jag inte fick vardagen att gå ihop med att låta torrfodret stå och mjukna och svälla till sig med vatten, valde jag ändå att hälla på den vatten mängd som jag brukade ha och sen servera det som det då blev, foderkulor i vatten. Det slank ner lika bra det som tur var, en del hundar kan bli kräsna när det är så vattnigt, men jag hade turen att så inte var fallet med min tidigare hund.

Det jag försöker säga är att torrfoder är inte fel, men för att det ska vara så hälsosamt som möjligt i mina ögon sett, så bör man ge torrfodret blötlagt, för många gånger känns det som att hunden inte tillgodoser sig med vätska så det kompenserar upp torrfodret.

Tack vare min förra hund och den problematik som var med henne har jag idag mer kunskap om foder, men är långt ifrån full lärd, känner att jag har många frågor obesvarade fortfarande.

Men med det jag vet idag så kommer jag välja till min nästa hund ett färskfoder istället för torrfoder. Nu är det ju givetvis mer pyssel med färskfoder då det köps fryst och måste tinas innan servering och man måste dessutom har bra förvaring i form av stor frys för att få plats med fodret.

Men för mig är det värt mödan, färskfoder är precis det som det låter, det ser ut som nötfärs många gånger och är mer skonsamt för hundens mage, iallafall vad jag inbillar mig.

Färskfoder innehåller inte lika mycket onödiga ingredienser som ett torrfoder vilket resulterar i att din hund får i sig bättre föda med ett färskfoder.

Färskfoder är inte detsamma som burkmat, vilket man lätt kan tro, men burkmat är inget du behöver ha fryst utan kan stå i skafferiet och serveras enkelt med att öppna locket och sen i skålen. De flesta hundarna älskar burkmat, för mig påminner det lite om kattmat, men min Tyra älskade burkmat av märket Royal Canin Intestinal och Hills i/d. Båda sorterna är likvärdiga trots olika tillverkare och deras funktion ska vara att hjälpa mot känslig/dålig mage. Det är även ett foder som hunden kan stå på fast magen inte krånglar, och jag har inte mött en enda hund som ratar de märkena, men någon gång ska vara den första såklart   

Men att utfodra sin hund med burkmat resten av livet är inte ett alternativ för min plånbok iallafall. Ibland har man tyvärr inget val, vilket vi inte hade en period och Tyra åt ca 3-4 burkar om dagen och en burk kunde kosta 23 kronor styck    Man behöver inte vara mästare på matte för att förstå att det blir för dyrt.

Nu var min Tyra en kräsen fröken och många tror det inte är sant när jag berättar att hon ratade färskfoder. Det brukar normalt sett hundar älska och göra det mesta för att få äta, men inte Tyra inte. Så jag har inte så mycket erfarenhet av färskfoder annat än att jag läst på lite och hört mycket gott om det och känner att min nästa hund ska få äta det, just av den anledningen att det känns mest naturligt att ge färskfoder som är minsta möjliga tillsatser i än ett torrfoder som sväller till det dubbla i hundens mage.

Det sista alternativet förutom att ge hunden matrester förstås, vilket är något man kan göra, men med lite observation för att tänka på de saker hundens kropp ej kan bryta ner eller tål. Men det är ett annat kapitel som jag inte går in på nu.

Jag fick till slut börja laga mat till Tyra och när det beslutet fattades kände jag att det gjorde inget, bara hon fick må bra och det hjälpte mot hennes allergi så gjorde jag det. Idag kan jag förstå att folk väljer att inte göra hemlagad mat av de skälen att det är för krångligt och ibland ett helt företag att få ihop sin vardag med alla storkok som det innebär att laga mat till sin hund.

Jag började skratta när beslutet togs om att hemlagat var det som stod på schemat framöver för Tyras del, för jag som alltid ansett att en hund ska kunna äta vad som helst och det skulle minsann inte daltas och ge specialkost osv osv osv, där stod jag nu inför faktumet att det var precis det jag skulle göra, laga egen speciell mat till min hund *skratt*

Min far och jag har alltid stridit om just foder till hund och han har alltid sagt att torrfoder kan omöjligt vara hälsosamt för en hund i långa loppet och jag har bestridigt och sagt som jag berättat här att klart det är bra foder annars skulle det inte finnas så kända tillverkare.

Tror ni han blev nöjd över att höra mig krypa till korset och tala om att torrfoder inte längre var ett alternativ för Tyras del utan nu hemlagat   

Jag trodde det skulle vara jobbigare än vad det var, jag hade hört talas om hur arbetsamt och bökigt att få till en allsidig kost för sin hund med hemlagat, men jag upplevde det aldrig så.

Klart jag var urless på att skala potatis, men gjorde jag det en gång i veckan och såg till att göra storkok var det inte så jobbigt.

Tyras hemlagade kost bestod av skalad kokt potatis, kokt nötfärs och kokt morot. Sen ska hunden även ha kosttillskott och omega 3+6, men som sagt, var inte alls så där krångligt som jag trott.

Jag satte som rutin att en gång i veckan ibland 2 laga storkok och så köpte jag perfekta formar på ÖB som fick vara portionsmått och det fungerade toppen. Tyra fullkomligt älskade sin hemlagade mat och när hon fick den, började hon även växa och utvecklas vilket hon inte gjort tidigare i samma bemärkelse. Hon som alltid varit den tunna, spinkiga amstaffen, började efter hemlagad mat och vid ca 1 år och 11 månaders ålder växa och se ut som en amstaff. Det var häftigt att se och jag är övertygad om att hade hon fått fortsätta leva, hade hon vuxit till sig och blivit riktigt snygg i kroppen.

Anledningen till att Tyra fick hemlagat var för att man ej visste om hon var allergisk mot något i födoämnes väg och för att den kokta hemlagade maten även var skonsam mot hennes stackars mage som hon hade haft problem med.

Det jag gillar med hemlagat är att du har full kontroll på vad hunden får i sig, minus är såklart att du ska göra all mat själv och sen dessutom ha plats att förvara den i frys eller kyl.

Jag kan tycka att inget alternativ är fel när det kommer till foder och dess konsistens, huvudsaken är att man har ett foder som din hund äter och tycker är gott, för tänk själv, hur gott vore det att äta ärtsoppa 365 dagar om året om du inte ens tycker om det?   Det jag också vill trycka lite extra på är att var inte lika naiv om jag och tro att bara för att fodret kostar massvis och dessutom är ifrån en känd stor tillverkare så blir det automatiskt bra, utan var lite kritisk och skäms inte för att välja ett billigare foder till din hund.

Slänger upp en bild på hur Tyras matportioner kunde se ut efter ett storkok.

Ta hand om er och era fyrfotade vänner! På återseende =)

//Camilla

Nu är äntligen resan här som jag längtat efter sen i våras då det blev bestämt, imorgon rullar bilen ner mot Leeuwarden i Holland för att jag ska spendera resten av veckan på hundutställning i dagarna 3. Jag har ingen egen hund att ställa, men det känns speciellt i hjärtat att få se min älskade Tyras syster ställas ut och få följa henne i de här dagarna som vi har framför oss.

Vi är 3 tjejer som ska åka ner till Euro Dog Show och 2 av pinglorna har hund som ska ställas, en är Lilo ( Tyras syster ) och den andra är Prince ( Tyras halv lillebror ), båda hundarna är egenuppfödda av Capa Tosta Kennel. Ska bli så spännande att se hur det går för dom och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer gå bra, får nästan rysningar när jag tänker på hur det skulle vara att få uppleva en seger därnere för någon av hundarna, iiiiiiiieeeeeeeee va kul det skulle vara  

Nu ska jag inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men oavsett hur det än går är jag övertygad om att det kommer bli ett härligt minne för livet och själva resan i sig kommer vara så rolig med tjejprat och lite till tjejprat och säkert ett och annat skratt därtill.

Varför jag åker till en utställning när jag inte själv ska ställa? För att jag är otroligt intresserad av rasen Amstaff och ser det som en möjlighet att få se mer av rasen och eftersom jag år 2012 förhoppningsvis ska förhoppningsvis få en ny fyrfota familjemedlem in i min tillvaro vill jag se vad som erbjuds utanför Sveriges gränser. Och hur roligt är det inte att få ett ansikte på ett stamtavle namn och dessutom få se den röra sig och se den i verkligheten? Hur klockrent som helst! 

Jag kommer rapportera nästa måndag hur resan varit och hur det gått för hundarna på utställningarna i Holland. Jag har dubbla kameror med mig och tar med mig batteriladdare så jag ska vara helgarderad att kunna ta så mycket kort som möjligt för att sen kunna dela med mig till er och givetvis ha som minne för resten av livet.

Sköt om er så hörs vi nästa måndag igen!

//Camilla

När Tyra kom in i våra liv skaffade jag i samma veva en digital kamera för jag kände att det vore roligt att ha lite bilder på henne som valp och även kunna ta kort allt eftersom hon växte. Kort är alltid roligt, men vad jag inte visste då när jag köpte kameran var att jag skulle förvandlas till en fotogalning, men jag föredrar att kalla mig fotofantast istället *skratt*

Jag vet inte hur många kort jag tagit sen våren 2009, men en ska är säker att det är mer än 15.000st iallafall. Det jag gillar med min kamera är att jag även kan filma med den så ni som har den funktionen, använd den, det är otroligt roligt att ha den där regniga trista dagen då man inte vill kliva upp ur sängen.

I och med kameran väcktes ett nytt intresse hos mig och det är att ta kort, det kan vara på allt möjligt och jag har en udda smak. Jag gillar kort där det finns känsla i och som inte ser ut som alla andra vanliga kort. Många tycker att de kort jag mest är nöjd med oftast är fula eller som sagt konstiga, men det gör mig inget, alla är vi olika.

Längtan efter ny hund är stor och längtan efter ny hund att fota är också stor, så jag ser fram emot framtiden och allt vad det innebär men jag hoppas innerligt att en ny hund och fotomöjligheter ingår i min framtid =)

Här kommer några kort jag är otroligt nöjd med, 3 st är på min Tyra och 2 är på en blandrashund som jag var hundvakt åt för några veckor sedan, det är en riktigt gammal herre som gillar att tilltalas Greven eller Prinsen, men vars egentliga namn är Astolf =)

    Kortet när hon står på bron är ett bland mina absolut bästa, älskar hela konceptet och himlens vackra färg passar så otroligt bra in!

  Kortet ovan får mig att tappa andan varje gång jag ser det, så otroligt känslofullt och vackert!

    Kortet ovan där man ser Astolf i profil är också ett av de kort jag är absolut mest nöjd med, helt klart på min 10 i topp lista =)

På återseende gott folk!

//Camilla

Många gånger väljer jag medvetet att köra strutsmetoden och med det menar jag att jag kör huvudet i sanden och låtsas som det regnar och inte lägger energi på det som tar energi lika mycket som smör går åt i solskenet en varm sommardag.

Vet att det inte är det optimala, men vissa perioder när jag ser på allt med klara öppna ögon gör det så ont i mig och dag ut och dag in går jag med en stor frustration i mitt bröst över att människor är så naiva och blåögda och handlar utan eftertanke.

Kanske kan tyckas att jag är den naiva som väljer att leka struts mitt i allt allvar, men ibland blir all ondska och elakheter och okunskap för övermäktigt och får mig att må så otroligt dåligt så det är en nödlösning för min del.

Ibland önskar jag när jag vaknar på morgonen att idag kommer förnuft och kunskap besegra denna pestsmittade tankegång som spridit sig och sprider sig som en löpeld i gemenemans hem och hjärnor. Det är svårt att besegra och råda bukt på det onda, men så länge vi alla gemensamt kämpar för att det rätta ska vinna kommer vi inte förlora i första taget. Givetvis är det inte en lätt match när man har media som gladerligen vill ha löpsedlar och sälja lösnummer, men det är precis som det låter, en säljningsteknik och budskapet är egentligen inget dom ofta funderar speciellt mycket kring utan bara dom får sälja tidningar är dom nöjda känns det som.

Det är vi människor och vårat sätt att vara som många gånger speglar sig i våra hundars personligheter och karaktärer. Hur många gånger har jag inte fått höra från olika människor att en såkallad kamphund måste man alltid kasta på rygg och gärna i förebyggande syfte för att statuera exempel och visa vem som bestämmer!    Hur många gånger har jag inte hört att en såkallad kamphund måste man vara hård mot, finns inget som heter mjuka metoder när det kommer till stora kraftiga hundar för dom ska bara sättas på plats   

Vad ska man säga? Okunskapen är enorm och tragisk att den är så bred dessutom. Skulle man påstå att en stor ardenner behöver mer stryk varje dag för att påminnas om dess storlek men en shetlandspony kan man bara klappa på och låta den göra som den vill, skulle jag förmodligen få på käften av folk, men när det kommer till hundar finns tydligen ingen rättvisa.

Om nu "kamphundar" vore mördarmaskiner och enkom föddes till denna jord för att ha som uppdrag att döda människor och andra levande varelser, då skulle vi ju inte kunna se dessa raser på utställning, tävlingsplaner och ingå i barnfamiljer. Tro mig, om det vore så som ett uns sanning i att dom är mördarmaskiner skulle inte media få göra annat än rapportera dagligen om deras vansinnesdåd världen över, men så är ju inte fallet eller hur?!!!!

Jag vill att ni alla tar er en funderare därute på varför ni har förutfattade meningar om stora muskulösa hundar och var ni fått dom ifrån, förmodligen är det media som har ett finger med i spelet. Jag förstår fullt ut att man har respekt för dessa typer av hundar och det ska man ha. Dom är inga puttinutthundar som bara ska tillhöra inredningen, nej dessa behöver jobba och aktiveras, annars lägger dom till med som alla andra raser förstås, olater i olika karaktär, som att tugga på inredningen hemma eller dra i kopplet eller skälla. Olaterna är givetvis individuella och ter sig olika till varje hund, men något vi kan vara överens om är att olater är aldrig roligt oavsett hur det kommer sig i sitt uttryck.

Slutligen vill jag påpeka hur viktigt det är att du som förare ger din hund en god start och en fin möjlighet att utvecklas och kunna ta tillvara på alla de goda bra egenskaperna den besitter. Det är du som förare som bär det ansvaret och bästa metoden som även är en metod som funkar att generallisera med är att överösa din fyrbent med kärlek och omtanke och respekt. Detta innebär INTE att du ska skämma bort din hund och låta den göra som den vill, utan jag vill uppmana att följa ditt hjärta och inte gå på gamla skrönor som att man måste t ex kasta hunden på rygg för att det ska vara bra i någon bemärkelse.

Lägger upp 2 bilder som jag är otroligt nöjd med, de urskildrar otrolig kärlek och värme mellan hund och dess ägare och jag önskar så att fler människor går i dessa människors fotspår när det kommer till hundhållning och uppfostran.

   På bilden ovan är det amstaffen Diamon som pussar och tittar med sån kärlek på sin ägare, Carolin.

  Här ovan är en bild på amstaffen DeDes om sitter helt avslappnat och njuter i sin mattes, Paulas famn.

På återseende gott folk!

//Camilla