Jag är inne i en period då jag känner mig så mättad på att behöva försvara och förklara för människor och allmänheten att dessa missförstådda raser som går under benämningen kamphundar inte alls kan leva upp till det rykte media har skapat. Det har gjort att jag känner mig helt tom när jag ska försöka sätta mig och skriva ihop något, för det jag vill publicera vill jag ska vara rumsrent och inte bara fyllt av svordommar  

Jag har en storebror som är utvecklingsstörd men jag brukar säga förståndshandikappad. Han har alltid älskat djur och hundar har varit ett favoritdjur i hans ögon. I vuxen ålder blev han skrämd tyvärr av en hund som såg ut som en golden retriver, så låååångt ifrån en kamphund man kan komma. Hunden ville säkert bara hälsa på min bror, men var för ivrig och för energisk och sen kom den fram till honom på ett sätt så hela situationen blev traumatisk för honom vilket i sin tur har lett till att han idag har stor rädsla för hundar.   

Golden hunden kom nämligen rusandes ut genom en häck och fram mot min bror som stod och klippte gräs, den hoppar upp mot honom flera gånger och till slut tappar han balansen och ramlar omkull och då är den på honom igen tills personalen kommer till undsättning.

Det är så olyckligt när sådant händer men hade det varit en kamphund som gjort detta hade det varit stora rubriker om att den säkert försökt döda min bror och riktade in sig mot strupen, fast istället blev det inga rubriker när det var en familjehund utan istället finns det bara en livrädd förståndshandikappad kille kvar.

När jag skaffade min första hund som var en blandras mellan pitbull/dobermann var han mycket rädd, vågade inte klappa henne, men jag gav min bror utrymme och såg till att han ALDRIG hamnade i en situation med henne som kunde skrämma honom och jag la stor vikt vid att visa min bror att jag hade kontroll över hunden och sakta men säkert vågade han klappa henne och när vi kommit så långt hjälptes vi tillsammans åt att ge henne mat så han fick bygga upp sitt självförtroende att även han kunde säga åt en hund. Vi hann komma så långt i rehabiliteringen att han en dag bara satte sig ner på gräsmattan när Varga var lös och så lekte han med henne    Jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag blev när jag fick se det och hade jag inte fått se det med egna ögon hade jag aldrig kunnat tro det.

Han blev alltmer avslappnad med tiden men tyvärr så somnade Varga in pga en svår skada och han pratade mycket om henne och ofta. Min rädsla i och med att Varga försvann var ju också utöver sorgen att min bror skulle falla tillbaka i den stora rädslan han befunnit sig i gentemot hundar, vilket han även gjorde.

Så kom Tyra in i våra liv, det hann gå 5 månader emellan och min bror var rädd för Tyra till en början, men jag fick börja om, förklarade att hon var en valp och därför kunde hon inte riktigt styra det här med att inte hoppa när hon blev glad.

En person som är rädd för hundar och dessutom utvecklingsstörd kan inte se skillnaden på att vara mindre rädd för en liten hund än en stor och egentligen har dom ju helt rätt där, för en hund kan vara lika otäck fast den är liten och ett bett från en liten hund kan vara lika förödande som från en stor och det är min bror ett levande bevis på.

Jag har alltid även varit mycket noga med att mina hundar aldrig får ta något ur händerna och aldrig ta omgrepp om man har en leksak att busa med. Detta enbart för att min bror är så rädd och eftersom jag använt mina hundar till att rehabilitera honom så lärde jag in detta hos dom och det har i sin tur gjort honom mycket tryggare i närvaro av mina hundar.

Sakta men säkert slappnade min bror av och kunde leka med Tyra och även vara själv med Tyra utan att vara rädd. Vi tränade på sitt tillsammans och jag visade min bror hur han skulle gå tillväga för att Tyra skulle förstå honom och jag fick honom att förstå att ju tydligare han var desto lättare hade Tyra att utföra det han bad henne om.

Han tränade mycket vacker tass med henne vilket var så rart att se. Ibland är det som att hundar förstår att vissa människor är annorlunda, för Tyra som var vilddjuret själv och som gick under namnet pirayan var som ett helgon med min bror och otroligt tålmodig och mjuk. Dom hade många fina stunder ihop och hon var alltid så försiktig när hon lekte med honom och han skrattade så hjärtligt när hon fick leksaken av honom och sprang runt malligt =)

Nu har min bror inte kunnat rehabiliteras vidare eftersom Tyra somnade in i februari, men jag måste bara slutligen berätta en sak som gjorde mig så glad att jag nästan fick tårar i ögonen när det hände för några veckor sedan.

Jag var hundvakt åt en amstaff hane, Poppis och min bror kom på besök ut till mina föräldrar när vi var där. Min bror har aldrig träffat Poppis och har alltså inte varit i kontakt med någon hund sen Tyra försvann och vet ni vad som händer??? Jo min bror går fram direkt till Poppis och klappar honom    Min bror visade ingen tveksamhet eller rädsla utan det kom så spontant att han bara gick fram och klappade om honom. Det kanske kan tyckas vara en simpel händelse men för mig och för min brors utveckling var det något riktigt stort! Där fick jag ett kvitto på att efter 4.5 års strävan och kamp mot hans rädsla hade vi kommit så pass långt att han vågar gå fram till en främmande hund och klappa den, jiiippiiiii!!!

Jag hoppas så att flera människor därute fick vetskap om vilket otroligt fint och hedersfullt jobb våra kamphundar utför och att dom en vacker dag kan ändra sina åsikter och se hundarna för vad dom är, fyrbenta djur fulla av kärlek och klokhet!

Utan kamphundarnas hjälp hade min bror än idag varit vettskrämd för hundar pga vad en familjehund gjorde mot honom, men tack vare dom behöver han inte känna lika stor rädsla längre och jag hoppas så av hela mitt hjärta och själ att det inte tar allt för lång tid innan jag får en ny fyrbent vän in i mitt liv som kan fortsätta kampen mot rädslan å min brors vägnar och nästa hund som tar över den uppgiften är ännu en kamphund, och den passar väl ändå perfekt för arbetet, en kamphund som kämpar mot rädslan gentemot andra hundar  

Här kommer lite bilder på min bror när han leker med min Tyra som var en renrasig amerikansk staffordshire terrier:

   Tyra var alltid så tålmodig och mjuk med min bror, här ser det ut som att han klappar henne lite väl hårt, men det gör han inte =) Något som var viktigt i rehabiliteringen var att lära ut att det är viktigt att man är snäll och försiktig med hunden så då är den det tillbaka, respekt är a och o.

  Vacker tass var något min bror älskade att utföra med Tyra och här hade jag redan från att Tyra var liten lärt att man tar godis försiktigt ur någons hand, vilket gjorde min bror trygg i denna övning. Det är ett stort steg för en hundrädd människa att våga ha sina händer så pass nära en hunds munn.

  Tyra tyckte så mycket om min bror för han tröttande aldrig på att leka med henne som hennes matte ibland gjorde =)

  Viktigt att Tyra släppte leksaken när min bror bad om det, att hon alltid gjorde det skapade större trygghet hos honom och hjälpte honom med sin rädsla mot hundar.

  Tyra visste att man aldrig fick ta något ur en människas hand, därav väntade hon på att han sa varsågod samtidigt som han kastade iväg leksaken =)

  Här busar dom tillsammans =) Tyra funderar på om hon ska ta ett ärevarv med leksaken eller komma med den till min bror.

  Här kommer hon fram och erbjuder honom att ta leksaken, men här ser man också tydligt att han har en rädsla i grunden då han drar upp sina händer litegrann när hon kommer fram, men ändå står han kvar och dom fortsätter leken för att båda vill det och tycker det är roligt.

 

Katrin

10 oktober 2011 08:16

Åh, så fint! Jag har känner igen mig jätte mycket i det du skrev i början om att jag också känner en sorts tomhet för att man hela tiden måste försvara mig och mina hundar ara för att dom går under benämningen "kamphundar".
Fint skrivet och jag blir lite tårögd när jag tänker hur fina och försiktiga våra hundar är och hur ofta jag och vi med kamphundar får beröm för att dom är så lugna och tillgivna människor och samtidigt ledsen då att inte folk i allmänhet förstår detta. :/

 

Titti

10 oktober 2011 11:42

Fin läsning, jätteroligt hur dina hundar kunnat hjälpa till att rehabilitera din bror! Har själv en pitbullterrier som är väldigt busig och lekfull men ganska klumpig och hårdhänt. Han bemöter dock både barn och utvecklingsstörda med en sån trygg försiktighet att det är helt otroligt.
Jag blir så imponerad av hundar som lugnt och försiktigt kan bemöta dessa människor istället för att bli rädda och nervösa.

http://the0911.blogg.se

 

Paula

10 oktober 2011 20:05

Åh så underbar läsning! Älskar att se bilderna och hur du förklarar till bilderna.
Det är härligt med sånna här hundar som har sådant förtroende för människor, för annars hade det kunnat göra dom osäkra, att din bror både beter sig annorlunda än det dom är vana vid och även visar lite osäkerhet ibland. Men dessa hundar har så härligt förtroende för människor att dom inte verkar bry sig om det, dom vill ju bara ha kul :)
Kram

http://www.kamparna.se

 

Mia

10 oktober 2011 23:45

Underbart inlägg Camilla! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...