Känner att jag vill avsluta berättelsen om Tyras resa, den tar så mycket energi från mig och håller mig kvar i det jobbiga. Idag, måndag, är det 6 månader sedan min Tyra kl. 14.40 tog sina sista andetag och somnade in i min famn. Äntligen var hennes jobbiga kamp över och förhoppningsvis vandrade hon vidare till gröna ängar där det fanns många sockor att stjäla.

Är kanske lite dumt av mig att avsluta berättelsen när halva inte ens är berättad, men tror ni kommer förstå. Jag kanske kommer skriva i framtiden i något inlägg om just en specifik händelse, det får tiden utvisa.

För att det inte ska bli ett för stort glapp i allt så det som hände efter förra inlägget, del 4, är att Tyra till slut får tid för att kastreras. Det görs pricktest och hudbiopsier där man konstaterar att Tyras hud avviker från en normal hunds hud. Om man har en hund som lider av olika hudproblem vill jag rekommendera att göra hudbiopsi för det berättar så mycket om hur hudens status är.

Hudbiopsi går till som så att hunden är drogad och så skär man bort hudbitar som man syr igen och hudbitarna skickas iväg för analys. Tyras skickades till England.

Jag började i december laga mat åt Tyra vilket gav fin resultat på det viset att hon började växa och utvecklas, men hon stod till och från på antibiotika. Det är katastrofalt hur mycket och länge hon åt antibiotika vilket det gav följder som skulle visa sig efter Tyras död.

Vaccin togs fram för att kunna utföra hyposensibilisering, men Tyra var för nedsatt i sitt immunförsvar för att klara av vaccinet. Det strider egentligen mot allt eftersom en hund som har allergi egentligen har ett överaktivt immunförsvar, men Tyra var ett levande bevis på att det kunde ske.

Tyra åt atopica till slut och när vi äntligen fick träffa Kerstin Bergvall på Djurakuten i Stockholm så mådde Tyra riktigt dåligt. Kerstin berömde Tyra för hennes fina beteende trots alla vändor på kliniker och prover som tagits. Nya prover togs och vissa skickades på odling och även ett vaccin skulle tas fram, ett sorts bakterievaccin som skulle hjälpa Tyras obefintliga immunförsvar att bli starkare. Kerstin rindgde mig några dagar efter Tyras bortgång och meddelade att även om Tyra inte blivit dålig då i söndags, så hade vi bara några dagar kvar tillsammans innan hon varit tvungen att somna in ändå. På proverna Kerstin tagit fann man att Tyra utvecklat MRSP och pga det behövt somna in iallafall.

Det var fredagen den 4/2 som vi besökte Kerstin och söndagen den 6/2 blev Tyra akut dålig, kunde inte stå och kräktes hela tiden. Till slut satte hon sig i ett hörn i hallen för att få stöd att kunna sitta och hela tiden kräktes hon, eller försökte, för varje gång hon tog i ramlade hon omkull. Utslagen åt upp henne och jag grät och grät och grät och i samma veva ringde jag Strömsholm och talade om att vi skulle komma in akut.

Jag bar Tyra till bilen, hon kunde inte gå. Hon hade påvisat smärta i nacke/rygg vid tidigare tillfällen men bara några gånger som sedan gått över lika fort. Jag förstod inte hur det här kunde ske, i bilen stod tiden still, Tyra försökte kräkas och man såg hur utmattad hon var och jag önskade så att vi kunde vara framme på en gång.

Orkar inte gå in på detaljer, men när vi väl kom in på ett rum fick Tyra snabbt en smärtstillande spruta i nacken som hjälpte henne lite och hon lyckades somna.

Prover togs, dock var det svårt eftersom Tyra blivit stucken så många gånger att hon fått ärrbildningar på sina blodkärl.

Till slut kommer veterinären in och jag vet att hon inte har glädjande nyheter. Hon börjar prata i de termer som en veterinär brukar prata i, men jag avbryter henne och ber henne tala klarspråk.

Hon blir tyst en kort stund och tittar på mig och säger sen att Tyras levervärde var 27.2 och maxvärde hos en hund får vara 1.7 Det var fler värden som var dåliga, men det stod klart att Tyras inre organ inte orkade mer, plus att man konstaterade att Tyra hade kraftig smärta i nacke/rygg.

Jag fick panik, det är inget jag döljer, i den stunden, då i det besöksrummet handlade jag enbart utifrån mig själv. Min sambo försökte tala mig till rätta men det gick inte att prata med mig. Jag grät och frågade upprepande gånger vad som kunde rädda Tyra?? Veterinären pratade om inläggning och dropp och imorgon göra ultraljud. Jag snappade bara upp imorgon, det fanns en morgondag för Tyra, min Tyra hade en morgondag trots läget som var. Tyra lades in och jag åkte hem.

Väl hemma började jag tänka mer klart, samlade mig och fick ett enormt stöd av Tyras uppfödare och mina nära vänner som gjorde det möjligt för mig att ta mig igenom det här.

Ringde tillbaka till Strömsholm och förklarade att jag ville hämta hem Tyra, veterinären där stöttade mig fullt ut i mitt beslut, så kl 21.30 stod jag på Strömsholm igen och möttes av en mycket trött men glad Tyra.

Tyra fick en spruta med smärtstillande strax innan vi åkte, plus att dom satte dit ett morfinplåster mellan hennes skuldror så hon skulle klara sig någorlunda tills vi fick tid för avlivning.

Jag ville att Tyra skulle få somna in på Västerås Djurklinik och ville att hennes veterinär, Katinka, skulle vara den som hjälpte henne över till andra sidan.

Mailade Västerås på kvällen och på morgonen hade jag fått svar utan att jag visste det för ringde istället. Dom bemötte oss på ett sånt otroligt fint sätt och ordnade så vi fick komma på eftermiddagen. Det passade oss bra, vi ville ha dagen med Tyra och kunna erbjuda henne sånt som hon älskade. Hon fick äta sin älsklingsmat, när hon fick smaka på yoggin tittade hon i kors och visste inte hur fort hon skulle kunna slicka i sig den.

Hon fick sno mina sockor hur mycket hon ville, jag låtsades inte se och när hon malligt kom och visade vad hon hade i munnen, sa jag att vad har du där, den får du inte ha och då for hon iväg som en raket, så lycklig över att lyckats stjäla min socka.

Vi åkte ut till hennes favorit ställe, till en början kunde hon springa runt och skutta, men det avtog, smärtlindringen var inte tillräcklig så hon gick bara till slut. Hon fick leka med sin älsklingsleksak som hon aldrig fick ha själv, men den måndagen var den hennes helt och hållet och den följde även med henne på hennes fortsatta resa.

När min sambo och Tyra packat in sig i bilen för att vi skulle börja åka till Västerås, stannade jag kvar en stund och gick ut en bit och började skrika. Jag skrek och grät och skrek, ville skrika ut all smärta, all sorg, men det gick inte.

I bilen satt vi tysta, jag kramade om Tyra som låg i min famn och min sambo grät. Under dom 9 år vi haft tillsammans har jag aldrig sett honom fälla så mycket tårar som han gjorde nu.

Han var inte med när vi tog bort Varga, hunden innan Tyra, men hade bestämt sig för att vara med när Tyra skulle somna in. Jag förberedde honom så gott det gick och talade om för honom att innan dom ger sista sprutan måste han titta in i hennes ögon. Han förstod inte varför, men för en gångs skull gjorde han som jag sa.

När vi var därinne slutade jag gråta, autopiloten gick igång och jag handlade utifrån att Tyra skulle få så mycket trygghet som det var möjligt att ge denna kaotiska stund. Min sambo grät, han grät så mycket att jag trodde han skulle gå sönder, ärligt talat trodde jag inte han skulle klara det.

När det var dags att ge sprutorna tog Ronnie Tyras huvud och de tittade in i varandras ögon och han pussade henne på nosen. Jag gjorde likadant, tog hennes huvud, och min blick möttes av de mörkbruna vackra ögonen som var fulla av kärlek. Jag pussade henne gång på gång och insåg att jag höll på att få panik så jag samlade mig och så var det dags. Allt gick lugnt till och jag höll min hand över Tyras hjärta så jag verkligen fick känna att det var över.

Min sambo gick ut nästan direkt, delvis för att jag ville öppna dörren på glänt så vi kunde släppa ut hennes själ, jag satt kvar med hennes livlösa kropp i mina händer. Jag grät inte, var bara tyst och kände hur en del av mig dog för att aldrig komma tillbaka.

Det finns dagar som är sämre än andra, varje dag gnager saknaden i mitt bröst efter hennes närvaro. Hon var mitt allt och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Tyra hette egentligen Capa Tosta Palomma Janca, och Palomma Janca betyder Vit Fredsduva, hon bar verkligen upp det namnet på alla sätt och vis. Här hemma gick hon under namnet japan flaggan eftersom hon var vit och hade en rund brun prick på ryggen.

Till alla ni därute som har den stora gåvan att få vakna upp varje dag med en hund vid er sida, vårda kärleken ni får och ta vara på de dagar ni vandrar sida vid sida på jorden!

Tyra, jag hoppas så att vi en dag möts igen och att du då möter mig och sluter upp vid min sida och att vi då aldrig någonsin igen behöver skiljas åt! Tyra, jag älskar dig så!

//Camilla

Den 6/8 var det dags igen att åka in till Strömsholm. Tyras tillstånd hade försämrats kraftigt och utslagen härjade på hennes stackars kropp. Jag kände sån frustration och förvivlan över att trots antibiotika så blev hon kraftigt sämre  

Ännu ett ultraljud görs pga hennes svullna vulva och man fastställer att Tyra har livmoderinflammation. Nya skrap prover görs och det tas även prov med stor tops direkt i ett savigt utslag för att kunna ta odling. 

Tyra är medtagen och då vet man att det är illa eftersom hon alltid försökte hålla skenet uppe och bjuda till.

Man upptäckte inget på skrap provet men tops provet talade om att Tyra var angripen av:

Stafylocock Pseudointermedus

Det är en bakterie som finns i ALLA hundars NORMALFLORA och så länge hunden är frisk så är det en "snäll" bakterie. Äter hunden t ex antibiotika som resulterar i ett nedsatt immunförsvar eller om hunden har ngt sår eller utslag som bakterien får fäste i, kan det bli en MYCKET OTÄCK BAKTERIE.

Eftersom man konstaterat att Tyra hade livmoderinflammation och dessutom hade en otäck bakterie som härjade i hennes utslag hade man inget annat val än att sätta in Synulox för att försöka få livmoderinflammationen att gå tillbaka. Det gick inte under några som helst omständigheter att göra ett operationssnitt på Tyras buk när hon var så full av utslag och dessutom attackerad av bakterien. Vi fick åka hem och bara hoppas på att antibiotikan skulle hjälpa Tyra som kämpade så tappert!

10/8 var det dags igen, bara 4 dagar hade gått när vi var tvungna att besöka Strömsholm igen. Tyra mår sämre, hon har mått illa sen vi var inne förra gången och hon äter dåligt. Hon är stor och svullen i vulvan och har flytningar och kraftig klåda.

Man bestämmer sig för att göra ett HESKATEST som tas genom att man tar blodprov från hunden och skickar iväg för analys. Tyras blodprov skulle till Norge. Idag förstår jag bättre och skulle aldrig ha tillåtit att detta test utfördes i det tillstånd Tyra var i. Anledningen till det är att ett sådant test kan påvisa fel resultat om hunden äter någon form av medicin eller är nedsatt och Tyra var ju båda delarna.

Man gjorde även en gynundersökning på Tyra och tog bakterieprov för att odla på. Vad jag glömmer att tillägga i allt det här är att Tyra alltid bara lät veterinärerna göra vad dom ville ( bortsett nålen rakt in i magen då förstås ). Hon försökte alltid vifta på svansen och pussa dom som handskades med henne fast dom satte kanyler och gjorde skrapprov. Tyra valde alltid att borra in sitt huvud under min arm och så stod hon bara där och lät dom hållas....Snälla fina Tyra  

Man valde att sätta in atarax ännu en gång för att försöka hjälpa Tyra mot klådan och så hoppades man mest på att det skulle vända med några dagars till antibiotika behandling.

2 dagar senare har jag telefonsamtal med veterinären som meddelar att bakterieodlingen visade att Tyra även attackerats av den elaka stafylocockern inne i vulvan, stackars Tyra! Veterinärens plan är att när Synulox kuren är slut, ska eventuellt ny antibiotika sättas in, Clindabuc.

Känner att jag får panik över att ständigt behöva åka till Strömsholm och varje gång åka därifrån och vara lika stort frågetecken som när jag åkte in. Frustrationen var enorm vid det här laget! Tyra mådde fruktansvärt dåligt och inget vettigt fanns att göra verkade det som.

Hela sommaren 2010 kändes det som att vi var som en jojo mellan hemmet och Strömsholm och Västerås Djurklinik. Vet att jag önskade många gånger att Katinka skulle komma tillbaka tidigare från sin semester för henne hade jag förtroende för. Givetvis gjorde hon inte det och självklart skulle hon inte göra det heller, men när man är så desperat som jag var ville jag inget hellre än att hon skulle vara i tjänst.

Jag vet att Tyra inte hade behövt utstå så mycket lidande som hon faktiskt gjorde om vi hade kunnat åkt till Västerås Djurklinik istället men den möjligheten fanns ju inte eftersom Katinka hade semester.

För er därute som bor nära eller som kan tänka er att åka en bit kan jag varmt rekommendera Katinka Odhelius på Västerås Djurklinik! Hon är oerhört kompetent och en av dom bästa veterinärerna jag mött!

Vid det här laget satt jag många timmar bakom datorn i min strävan att finna svar som förhoppningsvis kunde hjälpa min älskade Tyra från sitt lidande!

Tyra kämpade dagligen mot sin allergi och hudproblem men ville ständigt locka fram ett leende på människors läppar. Finns inga ord i världen som kan beskriva den enorma saknad och tomrum jag har efter dig min älskade Tyra!

//Camilla

Tyra klarade sig utan antibiotika i 13 dagar tills det var dags igen. Vi vaknade upp en morgon i slutet av juli och inser att något är fel med Tyra. Inte på det viset att utslagen skenat iväg utan att hon ser annorlunda ut. När jag vaknar till ordentligt så inser jag ju vad det är, hon är ju helt uppsvullen i ansiktet och kroppen är alldeles bubblig! Jag får panik och ringer Västerås djurklinik som säger direkt att vi måste åka in till Strömsholm. Jag lägger på för att ringa Strömsholm, känns som en evighet innan jag kommer fram och fick prata med någon. Jag och Tyra var ju stammis på Strömsholm vid det här laget så behövde bara säga mitt namn och Tyras namn så sa hon i andra änden att: vi vet att ni är på väg in och vi är redo! Då hade Västerås Djurklinik hunnit ringa före och förvarnat att vi var på väg in, så himla rart av dom  

Väl framme fick vi komma in på en gång och veterinären konstaterade att Tyra fått en allergisk reaktion och hon lades in med dropp på en gång för att dämpa reaktionen. Blodprover och urinprov togs, där fann man att värdena inte var okej, men det som gjorde mig mest rädd var njurvärdet som får vara som absolut max hos en hund 109 och Tyra hade 144! Tyras vulva var även svullen trots avslutat löp sen 3 veckor tillbaka, vilket inte var normalt för henne så beslöt vi att ett ultraljud var på sin plats för att kolla livmodern och njurar.

Det tog emot att behöva lägga in Tyra men hade inget val. Nästa dag gjordes ultraljudet och när Tyra lades in gav jag strikta order om att man INTE fick göra något med henne utan att återkopplat med mig FÖRST! Pratar med en veterinär om läget dagen efter Tyra blev inlagd och Tyra mådde bättre och man hade diverse spekulationer, men kunde inte svara på vad som orsakat reaktionen.

Tyra skrevs ut nästa dag, så hon låg inne i 2,5 dygn. Fick prata med en annan veterinär som berättade att dom såg förändringar på Ultraljudet och misstänker att Tyra kan ha livmoderinflammation, dock inte så allvarlig för stunden.

Man berättar även att när själva ultraljudet utfördes så valde man att göra ( utan att prata med mig först!!!) en Cysto för att få urinprov direkt från blåsan.

Såhär stod det i journalen som veterinären skrivit:

"Cysto taget men fick mkt lite, försök till cysto en andra gång men sprattlar för mycket"

Veterinären jag pratar med berättar även detta att dom försökt ta urinprov men att det inte gått så bra pga att Tyra sprattlade för mycket och inte ville ligga still. Jag blev vansinnig och frågade hur det egentligen går till när man gör en sån här Cysto???

Cysto= Hunden ligger på rygg och en håller i frambenen och en bakbenen och sen tar man en STOR NÅL som även är TJOCK och STICKER RAKT IN I MAGEN FÖR ATT NÅ URINBLÅSAN, för att kunna ta ett urinprov.

Konstigt att Tyra sprattlade? Jag ifrågasatte varför dom inte bedövat henne för att inte orsaka henne onödigt lidande, men till svar fick jag att det ansåg dom inte behövdes   Jag påtalade även att jag sagt till om att INGET fick göras utan kontakt med mig först för godkännande och till det hade veterinären inget svar på varför det inte gjorts.

Man sätter in ännu en antibiotika kur, Furadantin den här gången för det var det enda dom kunde använda pga resistensrisken. 

Tyra skrivs ut den 30/7 och jag inser då att den här mardrömmen inte är över på långa vägar. 

  Efter att Tyra varit inlagd så började en massa nya utslag blossa upp och jag tyckte det kändes märkligt att det var så centrerat där ena kanylen suttit?? Men med facit i hand så förvånar det mig inte ett dugg med tanke på hygienen dom hade då på Strömsholm.

   Såhär såg en typ av Tyras utslag ut och dom började vid vulvan för att sen sprida ut sig såhär och sen även under hela buken och fram i armhålorna.

  En dålig bild men man kan ändå se den andra typen av utslag hon kunde få som var på kroppen och inte under magen. Jag lärde mig snabbt att när Tyra fick dom här utslagen så fanns det inget annat alternativ än antibiotika för att stoppa utslagens framkomst.

Blev långt det här inlägget men hoppas ni orkar ta er igenom det ändå. Det hann gå 9 dagar tills det var dags igen att återvända till Strömsholm, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

//Camilla

Ber om ursäkt i förväg om jag kommer upprepa saker i dessa kommande inlägg eller om det kan bli lite hoppigt, men ska göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Den resa jag och Tyra gjort tillsammans var fylld med kaos, rädsla, frustration, ilska så ibland är det svårt för mig att komma ihåg saker då det var så extremt mycket som hände hela tiden.

Redan första sommaren som vi hade fått in Tyra i våra liv upptäckte vi i maj-juni att hon fick små utslag i armhålorna och i ljumskarna. Detta kliade inte så märkbart mycket och var inte alls många utslag och dom gick så fint tillbaka till och från. Så hade hon under hela sommaren då det var mycket varmt men det hela stannade av när hösten kom och det blev svalare ute.

  Här ser man en bild på de utslag jag pratar om som hon hade första sommaren i ljumskarna, på denna bild är det dock lite mer än bara några stycken, men i jämförelse med vad hon brukade ha så kommer ni förstå att detta är lite.

Som jag tidigare har berättat i ett annat inlägg så hade vi en hel del att stå i med Tyra pga Koccidierna som härjade i hennes kropp, så det höll vi på med under vinterhalvåret.

Så var det dags för en ny sommar, även denna hade en otroligt varm och torr vår som övergick till en varm och torr sommar. Tyra fick nya utslag på våren, sånna i armbågar och ljumskar jag beskrivit ovan men det eskalerade till fula utslag även på kroppen. Hon var tillslut helt full av utslag på ena sidan.

  Här ovan är en bild på hur de utslagen kunde se ut.

Dessa utslag som ni ser på bilden kliade något vansinnigt på henne och hon var nedsatt i humör och orkade inte så mycket. Vi sökte givetvis vård för även detta och ett tag höll vi på med både koccidhistorien parallelt som denna. Behöver jag säga att Tyra var en kämpe?   

Vi fick hela tiden nya veterinärer när vi åkte till Strömsholm och ingen visste vad felet var och jag var enormt okunnig inom detta så stod helt utlämnad till veterinärernas hjälp och kompetens. När det här med Koccidierna uppdagades insåg jag att jag inte kunde lita på veterinärerna så jag började ta saken i egna händer och forska i allt vad parasiter/bakterier och hud heter. Man gjorde flertalet skrapprov på Tyra och odlade hit och dit, men Tyra påvisade aldrig några parasiter eller något överhuvudtaget, togs även flertalet olika blodprov.

Tyra blev av med koccidierna och åt stark antibiotika, men parallelt med det fick vi komma efter ett tag till en underbar veterinär i Västerås, Katinka Odelius, och där kom vår vändning. Hon satte in antibiotika ( Kefavet ) och Tyra behandlades även mot rävskabb. Tyra fick även kortison vid det tillfället, men det gjorde inte saken bättre, nästan sämre, så det valde jag att avsluta. Tyra skulle stå på specialkost med fisk som protein för att kunna göra en foderutredning.

Utslagen går tillbaka under tiden hon äter antibiotikan och blir fin i huden och jag pustar ut och tänker att nu är det över. 13 dagar senare efter avslutad antibiotika kur var mardrömmen tillbaka och ännu värre!

Väljer att avsluta där för att inlägget inte ska bli för långt.

Lite information som är bra att veta:

Rävskabb: Detta kan ses genom ett skrapprov och även genom ett blodprov men det ÄR INGEN GARANTI!!!! Alltså kan ett skrapprov och blodprov påvisa att hunden INTE har rävskabb fast den egentligen har det. På ett blodprov är det ett bortfall på 15% som har rävskabb men som blodprovet anser inte ha det.

Skrapprov: Veterinären skrapar med ett rakblad direkt på utslaget eller på huden där man vill samla på sig avlagringar och blod för att kunna analysera på labbet. De flesta hundar är oberörda utav detta, men givetvis kan det göra ont när de väljer att utföra skrapproven direkt på utslagen!

Jobbig och tung läsning men som sagt, har valt att dela med mig för att jag VET att det finns så många därute som sitter med stora frågetecken och en hopplöshetskänsla ikroppen över ovissheten som råder.

Fortsättning följer så välkommen tillbaka!

//Camilla