Fortsättning från 22/9, vars inlägg slutade med dessa rader...

Då skall jag skriva om något av det häftigaste och mest rörande jag upplevt i hundsamanhang!

Så nu gör jag det  

14 juni 1994 föddes 7 friska levnadsglada små monsterbarn, som under sina 8 veckor i Sverige växte upp till friska, ännu mer levnadsglada, aningen större monsterbarn!

Men givetvis skulle det inte gå friktionsfritt!

När valparna var ca 5 veckor blev Honey dålig, hon fick mycket hög feber, kräkningar och allvarligt påverkat allmäntillstånd..

Trots noggrann genomgång kunde jag inte finna någon orsak till hennes symptom, så det fick bli Bagarmossen Djursjukhus

På Bagarmossen gjordes en rejäl undersökning, men de fann heller ingenting oroväckande..

I väntan på provtagning lät jag Honey ligga kvar på undersökningsbordet, och givetvis kunde jag inte låta bli att klämma på henne

Trodde knappt det var sant, jag inbillade mig att jag kände fel, ett önsketänkande skulle det visa sig...

I en av hennes juverdelar kändes en ytterst liten förhårdnad, mindre än ett knappnålshuvud!!   

Kan sätta mitt liv på att den inte funnits där några timmar tidigare!

Veterinären kom farandes för att själv klämma, och tyvärr hade jag känt rätt, där fanns en pytteliten förändring!

Vi tittade på varandra och sa samtidigt ”juverinflammation”

Inte kul men bättre än ingen diagnos alls

Antibiotika direkt i blodet, recept på fortsatt behandling hemma, och framför allt, rådet att massera så mycket jag orkade och därmed försöka att förhindra en mjölkstockning

Tur i oturen var att valparna var gamla nog att klara sig utan Honey, de små var redan igång med vanligt foder

När vi kom hem från Bagarmossen hade den lilla, lilla förhårdnaden växt till en ärtas storlek, ytterligare några timmar senare var den stor som en golfboll!

Jag tillbringade hela natten med att försöka stoppa en mjölkstockning, men inflammationen var så fruktansvärt aggressiv så den gick inte att stoppa..

Dagen efter var det Bagarmossen igen, och de blev rent förskräckta när de såg hur det utvecklats under natten

De tog ett odlingsprov från juverdelen för att kolla eventuella resistenta bakterier, och det visade sig att den antibiotikan Honey fått, var totalt verkningslös!

Många gånger under åren som gått har tankarna funnits att kanske, kanske hade förloppet blivit ett annat om odlingsprovet tagits redan första kvällen..

Lär aldrig få svar på den frågan..

Tredje dygnet var jag tvingad att lämna kvar Honey på Bagarmossen, hela juverdelen var svart-grön, och det stod klart att hon skulle förlora den..

Då skedde något av det absolut finaste jag varit med om i mitt hundliv!

Bullterriertiken Daisy var på sitt årliga besök, en mycket snäll tik som älskade allt och alla, förutom en enda sak, andra tikars valpar

Hon hade haft två egna kullar och var en jätteduktig mamma, hon visste verkligen hur hon skulle stärka självförtroendet hos en lite vekare valp, men kunde också ta hand om de som trodde sig vara något…

(Har haft sådan fantastisk tur med mina tikar, att ingen av dom träffat Anders Hallgren, eller läst något av honom, så de var aldrig medvetna om att de som mammor skulle vara ”snälla på människovis” mot sin avkomma ;-))

Hon hade varit med om andras valpkullar hos mig,men hon hade aldrig brytt sig ett enda dugg, allt fyrbent under 8 mån ålder som inte var framfött av henne själv var totalt ointressant!

När jag kom hem från Bagarmossen den speciella dagen utan Honey, klev Daisy in till valpkullen!

Hon tvättade de små, fostrade dom, och, mest fantastiskt, hon lät dom dia henne!

Hon hade ju ingen mjölk, så valparnas ihärdiga snuttande gav henne stora blåmärken, men hon gjorde inte ett enda försök att avbryta

Samma dag jag hämtade hem Honey, vände Daisy ryggen åt valparna, och hon inte så mycket som tittade på dom nåt mer!

Daisy med två av sina "adoptivbarn"

Många utropstecken men storyn är värd vartenda ett av dom..

Det är 18 år sedan den här händelsen, men än i dag får jag ståpäls när jag tänker på det...

Och JO, jag vet att det inte på något sätt var "fint" gjort av Daisy, hon följde bara sin instinkt, att hjälpa flocken växa sig större och mer livskraftig..

Honey kom hem efter tre dagars sjukhusvistelse, förvånantsvärt pigg med tanke på vad hon gått igenom; en hel juverdel och mycket vävnad runt den borta, det hade inte varit helt lätt att sy ihop henne, resten av sitt liv var hon lite "sneddragen" i skinnet..

Enda ljuspunkten i detta var, att hon fullständigt charmat all personal på Bagarmossen, aldrig hade de varit med om maken till snällare hund!

De flesta hade aldrig träffat en "riktig" am staff tidigare, en av dom var Mia Övernäs, som flera år senare kom att bli min vän..

Världen är allt bra liten

Devolutions Devils Dream, en av Honeys "norska" valpar som hamnade i Degerfors, bullen på bilden är min uppfödning

Denna tillbakablick fick ett bra slut, Honey blev helt återställd, alla valparna höll sig friska och åkte till Norge när det var dags.. 

Därmed var Honey äntligen min ”på riktigt”...

Avslutar med två foton som har med Daisy att göra..
 

Daisy främst, i bakgrunden hennes underbart vackra och trevliga mamma: Matikas Shy Girl             

Två valpar efter Daisy

Vi vill välkomna Lena till oss! 

Jennica vill ha lite avlastning i bloggandet, och vi frågade då Lena om hon ville vikariera - vilket hon tackade ja till. 

För er som inte känner till Lena sedan innan kommer en presentation skriven av henne själv på torsdag. 
Jag har känt Lena i 5-6 år och vi har varit nära vänner i 3-4 år. Hon är mitt stöd när det gäller hundar, min coach när det gäller mitt liv och en god vän som jag gärna åker land och rike runt för.. eller varför inte en tur till Polen för att hämta en hund åt henne? ;)

Lena har hundträffar på sin gård varannan månad, ni som vill följa med ska söka upp gruppen på Facebook "Rörmossen hundträffar", där finns all info. :) 
Det var genom en sådan träff som jag lärde känna Lena. 

Jag överlämnar resten av presentationen åt Lena själv!

VARMT VÄLKOMMEN TILL OSS, Lena, vi hoppas att du kommer trivas! 

//Paula, Camilla, Jennica och Sofia. 

När vi talar om hundägaransvar så talar vi om de (för de flesta) självklara delarna; Att ge hunden mat, plocka upp bajs efter den, hålla den kopplad där det krävs, inte låta den rusa fram till andra hundar, ge den vård när den behöver det, klippa klor, rasta den osv. osv. 

Men hur många tänker på ansvaret vi har gentemot våra hundar i slutskedet på deras liv? Hur ofta diskuterar vi det? 

Du som ägare bestämmer när hunden ska få somna in, och - om dom är sjuka - ska slippa sitt lidande. Du som ägare kan ge mer och mer medicinering, förändra vardagslivet för din hund, för att underlätta, och på det sättet behålla hunden längre. Men du måste visa hunden respekt! Din hund har följt dig genom sitt liv (oavsett hur långt eller kort) och varit dig en trogen följeslagare, din hund har säkerligen gett dig allt den kan ge i kärlek och respekt. Du är skyldig att göra detsamma tillbaka! 

Att se en hund förfalla, gå med smärtor och/eller uppenbart må dåligt kan väl inte vara en njutning för er? Varför inte låta hunden lämna jordelivet med värdigheten kvar? 

En hund som har en sjukdom som man vet inte kommer läka ut, en hund som blivit dålig på grund av ålder, en hund vars mentalitet har blivit sämre och den inte visar några tecken på att bli bättre; Låt dessa somna in, innan hunden går sönder! 

När tänker du släppa taget om din hund? 

Jag har tagit beslutet två gånger i mitt liv (två gånger för mycket), den ena gången pga att hunden hade ont, var skadad och att skadan var av sådan karaktär att framtiden för den hunden inte skulle se rättvis ut. Visst hade hunden kunnat leva, men det kändes inte rättvist att låta den leva under de restriktioner som veterinären gav. Jag ville inte låta henne leva för levandets skull. Mina hundar ska få leva ett liv fullt ut, inte halvdant. 

Den andra hunden fick somna in pga mentaliteten. När det blev så tydligt att det förvärrades hela tiden, och hon till slut inte ens kunde känna sig trygg i sitt egna hem så kändes det inte rättvist mot henne. Återigen, jag hade kunnat göra många förändringar i hennes liv, såsom munkorg, kortkoppel, undvika att träffa andra hundar och människor, ge antidepressiv medicin m.m Men det kändes inte rätt mot henne. Det var så uppenbart att hon mådde dåligt. 

Man måste sätta sig över sina egna känslor, sitt stora ego och se hur hunden mår! Mår hunden inte bra så ska den få somna in, och slippa det. 

Dessutom kan man ställa sig frågan hur man vill minnas sin hund, som den var när den blev riktigt dålig mot slutet, eller som den var när den hade full glans och strålade av välmående?

Jag önskar er alla styrkan att ta beslutet i god tid, så att hunden slipper lida!

//Paula & DD. 

Denna del av artikeln handlar om Kjersti som lever med två renrasiga American Staffordshire Terriers. Hundarna är födda innan förbudet trädde i kraft, och lever därför under någon typ av dispens. Jag låter Kjersti själv berätta resten: 

Jag heter Kjersti, är 37 år och bor vid Skarnes i Norge. 

Mina två hundar heter Dooley och Wizzy, dom är 9,5 år. Dom är helsyskon och kommer från Kennel Melwoods. Jag fick Dooley som valp, när han var 8 veckor. Innan det hade jag en Am Staff-tik som är halvsyster till mina hanhundar. Wizzy adopterade jag när han var ca 3 år. Tahoe (tiken) hade fått njursvikt och jag blev tvungen att avliva henne när hon var ca 4,5 år. Då tänkte jag att det var toppen för Dooley att ha sällskap. 

Tidigare i livet har jag aldrig haft egen hund, men jag har hållit på lite med hundspann med Huksys/Alaskan Malaute, och haft en Rottweiler i perioder. 

När vi skulle ha en egen hund föll valet på Am Staff. Min man ville ha Staffordshire Bullterrier, och jag ville ha en Rottweiler eller Bullmastiff. Vi möttes halvvägs, och kom i kontakt med en uppfödare av rasen Am Staff i Norge. 

För oss var valet lätt. Vi fick möta både mamman och pappan till valparna, som bodde hos uppfödaren. De var helsköna, och väldigt sociala och trevliga hundar. Jag har aldrig ångrat valet av ras. 

Mina hundar var ca 2,5 år när förbudet trädde i kraft. Wizzy hade bott lite hos mig genom hela uppväxten, så han flyttade in på heltid när förbudet trädde i kraft. 

Kämpade mot ett förbud

Jag var med i kommittén i Norska Terrierklubben för att jobba mot ett förbud. Dessvärre hade vi starka makter mot oss hela vägen. Vi gjorde vad vi kunde, men det höll dessvärre inte. Följden av att förlora en så viktig kamp var ett hårt nederlag för oss. Vi vet ju att rasen inte är problemet, men att problemet är dålig hundhållning. (oavsett ras). Vi hade all möjlig dokumentation på att Am Staff inte är farligare än andra raser, att problemet ligger hos oseriösa hundägare, och att ett förbud inte är vägen att gå. Ett förbud kommer ju bara förstöra för de oskyldiga. 

Att behålla mina hundar efter förbudet var ett väldigt lätt val. Jag älskar mina hundar över allt annat, och hoppas en dag att det blir ändringar i lagen så att jag kan skaffa en ny Am Staff. Tills dess så njuter jag varje dag med mina hundar. 

Lever med skräck varje dag

Största skillnaden mellan före och efter förbudet är nog rädslan man lever med varje dag. Alla Am Staffar som fanns innan förbudet, lever på "dispens", vilket innebär att; Den Am Staff som ev. är inblandad i en olycka där någon/något blir skadat skall avlivas oavsett orsak till händelsen. 

Jag råkade ut för en händelse för något år sedan, då Dooley kom lös och hamnade i slagsmål med en Gordon Setter. Polisen begärde att han skulle avlivas och det var en lång och hård kam med advokater, veterinärer, MH, beteendeanalyser m.m för att häva beslutet. I avlivnings-beslutet från polisen stod det att "Han skulle avlivas eftersom han var Am Staff, och enligt lagen var en farlig hund". Det hade ingenting med själva händelsen att göra. 

Det händer att man fortfarande möter olovliga hundar i Norge, både blandraser och renrasiga Am Staff. Som vi visste när förbudet trädde i kraft så skulle detta enbart förstöra för dom som är seriösa. De människor som håller på med olagligheter såsom t.ex hundkamper kommer bara hålla hundarna mer undangömda än tidigare. Vissa hävdar att de inte vet att det finns ett förbud, men om man har lite intresse för rasen så är det lätt att få reda på. Polisen har verksamheter där dom försöker få bort sådana hundar. Och det har blivit avlivat väldigt många hundar, som inte gjort annat än att råkat hamna i fel händer. Dessvärre är det också så att i en del miljöer är det "status" att ha en olaglig hund. Men vi ser också att många av dom som förr i tiden hade Am Staff har gått över till tyngre raser. 

Möter ofta fördomar

Här i vårat samhälle är det ingen som bryr sig längre om vad för typ av ras jag har. Någon undrade ju lite i början, men dom har sett att mina pojkar alltid är i koppel, alltid uppför sig och att dom aldrig sitter ute ensamma och skäller. Dom stör ingen och är inte blyga för de andra som bor här. Men när vi är ute på biltur och andra samlingar, då är alltid hundarna med, när någon frågar vad det är för ras jag har så svarar jag alltid American Staffordshire Terrier. De flesta vet inte vad för typ av ras det är, då dom i media bara läst om Am Staff, här i Norge är Am Staff ett väldigt negativt ord på grund av medias överexponering och negativa publicitet kring rasen. Men jag ger alltid folk en möjlighet att lära känna hundarna utan fördomar mot dom. I regel blir dom väldigt begeistrade eftersom dom är så jätte-trevliga och snälla hundar. Dom som känner igen rasen är ofta skeptiska vid ett möte, men som oftast ger dom hundarna en chans och upptäcker att dom inte är farliga, och tycker att det bara är tull at dom har blivit forbuden. De förstår också att problemet med farliga hundar ligger hos ägaren och inte hos hunden. 

Jag har blivit väldigt bra mottagen i hundklubbar och på träningar m.m Det var en dam som var väldigt emot att jag skulle träna där med min "farliga" hund. Men hon ändrade mening när Dooley blev påflugen av en argsint Tollare, och han inte ens svarade upp. Tollaren angrep honom bakifrån helt oprovocerat och det enda Dooley gjorde var att lyfta svansen och spetsa öronen. Han morrade inte och gjorde inget annat ljud över huvud taget. Damen som var emot att Dooley skulle träna med dom var instruktören vi hade för dagen. Hon kom bort till mig efteråt och bad om ursäkt för sitt tidigare uppförande och frågade om jag kunde hjälpa henne med träning av hennes hund för utställningar. Vi har blivit väldigt goda vänner efter detta. 

Blev stoppad av polis

Jag har faktiskt blivit stoppad av polis en gång. Vi skulle köra ett flyttlass och var dessutom på begravning i södra Norge, jag har kopior av stamtavlorna liggande i handskfacket i bilen, tillsammans med bilens registreringsbevis. Denna gången körde vi en hyrbil och jag hade glömt att ta med kopior på stamtavlorna. Vi stod utanför hotellet i Grimstad kl 12 på natten när polisen körde förbi. Dom stannade på andra sidan av gatan och stirrade på hundarna. Så körde dom ett varv runt kvarteret innan dom kom bort och frågade om hundarna var lagliga. Jag förklarade att ja, dom var ju födda 2002, och att jag dessvärre inte hade med papprena.Vi pratade i en halvtimme och sen önskade dom oss lycka till och godnatt och körde vidare, dom var väl egentligen bara nyfikna tror jag och hade väl inte något bättre för sig. Jag har varit hos den lokala polisen efter att en granne hade anmält mig för att ha olagliga hundar (trodde han). Jag visade dom stamtavlor och alla papper från MH, utställningar m.m Dom vet att hundarna är tillåtna och har sagt att om jag någon gång får problem med någon granne som klagar så är det bara att ringa dom direkt, så ska dom ordna upp det. 

Jag var på Amstaff-specialen i år och jag kände hur ledsen jag blev över alla fina amstaffar ni har i Sverige. Att se amstaffvalpar gör ont långt in i hjärtat. Jag har funnit rasen i mitt liv och kan aldrig tänka mig någon annan ras. Så jag blir så ledsen när jag tänker på hur meningslöst förbudet är, och hur fel det frabbar. För det drabbar bara dom som är seriösa och älskar denna rasen. 

Kjersti. 

Jag avslutar med att tacka Kjersti enormt mycket för att hon tog sig tid att skriva denna artikel! Vi önskar henne självklart all lycka i framtiden och vi vill inget hellre än att förbudet hävs så att hon - och alla andra fina amstaff-älskare kan få behålla den ras de brinner så starkt för. 

//Paula & DD 

PS. Alla bilder ägs av Kjersti! DS. 

Idag beslutade sig Pernilla för att sluta blogga med oss, av personliga skäl. Vi har full förståelse för detta och hoppas att hon kanske i framtiden vill återkomma till oss igen. Hon har erbjudit sig att komma med gäst-inlägg och det är hon självklart välkommen med! 

Tack för din tid med oss, Pernilla! Du och Lennox har förgyllt vår läsning, med bl. a. eran härliga relation och hans vackra utseende. 

Samtidigt passar vi då på att Välkomna Camilla på heltid, som har tackat ja till att ta över Pernilla's plats!

Välkommen Camilla, vi hoppas du kommer fortsätta trivas bra med oss! 

Jennica har bett om en bloggpaus, så henne hoppas vi att få återse med nya krafter när hon är redo! Ta din tid, din plats finns kvar! 

Jag vill - när jag ändå har er "på tråden" - fortsätta uppmuntra folk till att skicka in gästinlägg. Mailadressen är: kamphundsblogg@gmail.com 

Och; Glöm inte att sprida vår nya adress: www.kamparna.se 

//Paula & Sofia. 

Rasförbudet i Norge (och Danmark) känns som ett ständigt hot över oss här i Sverige. 

Jag tror inte på ett förbud! Jag tror att ett förbud mot en viss typ av hund enbart gör den mer spännande att äga för fel personer; De personer vi inte vill ska ha hund, de som förstör för oss seriösa hundägare. 

Jag vägrar tro att rasförbudet i Norge - som funnits tillräckligt länge för att utvärderas (jag undrar om detta gjorts..?) - har gjort någon skillnad på olycks-statistiken. Däremot tror jag att det drabbat fel personer; de seriösa hundägarna som inte förtjänar det! 

Följande raser är, sedan 1:a januari 2003, förbjudna. Då även blandraser med någon eller flera av dessa raser i sig: 

• pit bull terrier
• amerikansk staffordshire terrier (amstaff)
• fila brasileiro 
• toso inu
• dogo argentino
• tjeckoslovakisk varghund

Alltså är bl.a Staffordshire Bullterrier, Bullterrier och Miniatyr Bullterrier tillåtna att äga och inneha i Norge. 

Jag ville veta hur det var att leva i Norge, med detta förbud hängande över sina hundar, så jag kontaktade två norskor; Ida och Kjersti. 

De två ska få berätta hur det är att leva i Norge, den ena med Staffe, och den andra med Am Staff. 

I detta avsnitt kommer vi få läsa om Ida, Kjersti kommer få ett eget inlägg, så blir det inte för långt för er att läsa. 

"Ida og Kane"

Ida är 24 år och är ägare till Staffordshire Bullterrier-hanen Kane på 1 år. 

Innan Kane flyttade till henne som valp så fanns tiken Dooley i hennes liv, en Jack Russel Terrier på 5 år. I sin uppväxt har Ida haft hundar i familjen, det har varit Beagle och Engelsk Springer Spaniel, men aldrig en ras av "förbudstyp". 

Kärleken till Staffen har dock alltid funnits där, "fordi de er så snille og glade" förklarar Ida. Det är den enda rasen - i hennes ögon - som verkar väldigt lojal, och som inte är en jakthund. Den har en bra storlek, varken för liten eller för stor, och utseendet tilltalar henne. Att de dessutom har en god mental hälsa, inte har särskilt stor jaktinstinkt och därmed går att ha i närheten av andra djur, gjorde henne bara mer intresserad av rasen. 

När hon lyckades omvända sambon från att tro att dom var livsfarliga, så var beslutet avgjort att en Staffe ska flytta in till dom. Sambon är nu helt omvänd och låter hälsa genom Ida att förbudet är fånigt! 

Ida tycker inte att ett förbud är vettigt alls. Det är ju inte rasen som avgör om en hund är farlig. Dessutom tycker hon att det är konstigt att inte fler raser drabbas av förbudet, med tanke på de grunder dom lägger för att sätta förbudet mot de 6 raser som står på listan. Hon förstår verkligen inte varför två raser som är så lika (Staffe och Am Staff) kan hamna på var sida om förbudet! "Det är tydligen prat om storleken, men det är ju löjligt!""Amstaffen borde också vara tillåten i Norge", säger Ida.

Självklart är hon glad att inte Staffen är drabbad, men hon vet att det är prat om att utöka förbjudet, så att det kan komma att drabba Staffen också, något hon tycker är mycket trist. 

Utskrattad av Brukshundsklubben

När Ida möter folk ute, så frågar folk ibland om det är en pitbull hon har. När hon då förklarar att det är en Staffordshire Bullterrier så brukar dom antingen bli lugnare, eller så fortsätter dom hävda att det är likt en pitbull. De gånger hon har presenterat Kane som en "Staffe" så kastar sig folk nästan bakåt. Men värst är när folk bara går en omväg runt dom eller stirrar på honom som om han ska attackera dom när som helst. 

Vissa frågar om han är farlig, men då förklarar Ida att han är väldigt vänlig och kelig. Det är inte många som släpper fram sina barn till honom, men de som tar sig tid att fråga om rasen och hälsar på Kane blir glatt överraskade över hans kärvänlighet. 

De folk som tror att Kane är en pitbull brukar fråga Ida om det verkligen är tillåtet att ha en sådan hund, men när dom fått höra det riktiga rasnamnet så får hon inga vidare frågor. Hon vet inte om det är för att dom; 1) aldrig hört rasnamnet innan, 2) vet om att förbudet inte drabbar den rasen, eller 3) inte bryr sig. 

Ida kan utan tvekan påstå att 98% av de folk hon möter antingen stirrar eller går omvägar runt dom. De som har hund skulle aldrig tänka tanken på att släppa fram sin främmande hund till Kane för att hälsa. Det är bara vänners hundar som fått hälsa på Kane. Däremot tänker Ida ta sig till en rastgård och se hur reaktionerna blir där. Ida har inte varit i kontakt med någon brukshundsklubb, men hon tror att hon riskerar att bli utskrattad om hon berättar vilken ras hon har. Dom är inte betrodda som brukshundar där. 

Ida berättar om en händelse som skedde när Kane var valp. Hon och hennes pappa var ute och rastade hundarna. Lite längre bort ser dom grannen, också han med sin nya valp; En Gordonsetter som var något yngre än Kane. Grannen har låst sin blick mot Kane, och släpper den inte! Ida's pappa går bort för att låta sin hund hälsa på valpen, och Ida följer självklart med. Hon släpper fram Kane till Birk - som valpen hette - och låter dom hälsa. I samma stund uppmärksammar hon hur grannen drar efter andan. När Birk börjar bli lite hårdhänt mot Kane, så vänder sig Kane om och går istället fram till grannens dotter. Han pussar henne i ansiktet, och hon ler stort. Då som först märker Ida att grannen andas ut. 

Där och då förstod Ida hur det skulle bli att äga Staffe; "Är dom rädda för honom redan som valp, hur kommer det då bli när han är vuxen?!"

Amstaff-valpar annonseras ut

Ida har, än så länge, sluppit bevisa för någon myndighet att Kane är av en tillåten ras. När dom skulle importera Kane (som är född i Sverige) så fick dom skicka in blodprov på analys, men det är det enda. Dock har hon alltid med sig papper på honom, för säkerhets skull. 

Hon är dock rätt säker på att Staffar har drabbats av förbjudet. Har du inte papper att visa upp på din hund så kan den tas om hand, sättas i förvar och i värsta fall avlivas. Hon har inga uppgifter på att det har hänt, men det har alldeles säkert gjort det. Detta gäller ju även Staffar som inte är registrerade i Norska Kennelklubben. 

Blandraser av dessa raser, eller raser utan rätt papper kan beslagtas av tullen, om den upptäcks när du ska in i Norge. Valpar av denna typ avlivas. En dag såg hon en annons på amstaff-valpar på en norsk annons-sida, hon mailade då annons sidan direkt, och annonsen togs bort. Det är tre tillsyner som kan omhänderta otillåtna hundar; tullen, livsmedelsverket och polisen. 

Men värst drabbas Staffen för att den är så lik Am Staff och Pitbull, folk tror att det är en förbjuden hundras. Men så länge det finns riktiga papper så är man säkrad. 

På senare tid verkar det som om Staffen har blivit mer populär. Inte bara av "farliga killar med tatueringar", utan också i familjer. Det verkar alltså som om fler och fler uppmärksammat hur fin ras Staffen är även om det fortfarande är folk som köper Staffen för att ha "muskler i koppel". Dessvärre verkar det inte som om rasen blir mer erkänd och accepterad, men kanske märker folk av att även Rottweiler och Schäfer syns i media pga s.k oprovocerade attacker. Dessa raser har ju länge varit mycket populära i Norge. 

Tyvärr finns det en del olovliga amstaff-blandingar, det vet Ida. Dom riskerar mycket, eftersom dom inte vet hur lätt dom blir av med hunden, när dom inte har något försvar, om dom blir konfronterade. Hunden avlivas ju om det är någon sådan typ av blandras. 

Som avslutning vill Ida ge det goda rådet att - om man ska ha Staffordshire Bullterrier i Norge - alltid se till att ha papper på din hund! Om olyckan är framme då är det bra att alltid kunna bevisa att din hund är tillåten. Staffen är en underbar soff-potatis, men dom kräver ändå både fysisk och mental stimulans för att må bra. Många tror att man måste uppfostra rasen extra hårdhänt, antagligen är det ren okunskap, men Ida förstår inte varför. Bara för att dom själva ser hårda ut så behöver man absolut inte vara hård mot dom. "Behandla hunden med respekt, så får man respekt tillbaka" säger Ida, och menar att det är bättre att använda en uppfostringsmetod som visar för hunden att det lönar sig att göra som vi säger, för då kommer belöning. 

Vill du hellre skaffa dig en blandras, så var noga med att ta reda på raserna i hunden, så du inte riskerar att då den tagen ifrån dig. 

Som avslutning vill JAG tacka Ida för att hon tog sig tid och ställde upp! För er som tycker sig känna igen namnet, "Ida og Kane" så beror det på att hon är en flitig läsare i vår blogg, och hon kommenterar ofta våra inlägg. Kane är dessutom kullbroder med "vår" Musse, som Sofia äger. 

Vill ni läsa mer om Ida, Kane och Dooley (som av uppenbara själ blev utelämnad ur artikeln) så kan ni besöka dom i bloggen: http://staffordshirekane.blogg.no/

I nästa inlägg får ni läsa om Kjersti, som har två renrasiga American Staffordshire Terriers, som är drabbade av förbudet. 

//Paula & DD. 

PS. Alla bilder ägs av Ida Marie Berger.  DS.

Klicker och andra positiva träningssätt är underbart, särskilt för hundar med lite svagare mentatlitet, t.ex hundar som skulle bryta ihop av för hård korrigering, och som aldrig skulle stå pall för gap och skrik. 

Ta till exempel en hund som har en svag mentalitet, och svarar positivt på klicker-träningen; kanske blir modigare, får ett bättre självförtroende. Den tidigare ängsliga hunden kanske klarar av ett vardagsliv utan några större problem. Klicker-träningen har gjort underverk, och därmed räddat en hund från många års lidande! 

Men!! 

Tänker man på detta inom aveln? 

Låter man denna hund gå i avel, så ärver ju valparna ner en dålig mentalitet.. den går förvisso att hjälpa på bättring med klicker-träning, men det kan vi väl vara överens om att det är fel väg att gå? 

Hur var det förr? 

De flesta av oss vet att det förr inte var något prat om "positiv träning", "klicker", "shaping" eller några andra milda, snälla metoder. Förr krävde man det hunden skulle göra, det korrigerades, var bestämda hårda toner, och el-halsband, stackel och stryp-halsband tillhörde standardutrustningen i hundträning. 

Klarade en hund inte den pressen så var den inte duglig, varken i träning eller avel.. och därmed ärvdes inte dålig avel ner lika lätt. 

Jag säger inte att det var bättre förr, tvärtom! Jag är jätteglad att det vänder mer mot det positiva hållet vad gäller vårt träningssätt med hundarna. Det är ju underbart att vi kan hjälpa ängsliga hundar att må bättre, men man får nog tänka på genetiken om man senare överväger avel på sådana här hundar. 

Nu hoppas jag att detta inte är vanligt, och att folk tar sitt ansvar inom aveln.. men jag ser en potentiell fara för våra hundars framtid.
Därför är det viktigt att mental-tester/beskrivningar görs på alla hundar som skall användas i avel, och att dom görs vid rätt ålder. 

//Paula & DD 

Då vi haft stora störningar i att kunna publicera våra inlägg på den vanliga bloggen: www.kamphund.bloggsida.se så har vi nu startat upp denna för att våra läsare ska ha möjlighet att kunna fortsätta följa vår bloggning i sommar  

Vi ber om ursäkt för denna oregelbundna bloggning som varit men hoppas nu på bättring!

Eftersom det är semestertider och härligt att vara ute i solen så har vi som mål att se till att inlägg kommer publiceras varje vecka, måndag, tisdag, onsdag och torsdag    Resten av dagarna kan det givetvis förekomma inlägg, men där kan det även vara tomt för att alla ska få ha lite sommarledigt.

Denna bloggsida är under konstruktion så därför kan den upplevas som halvfärdig, men vi prioriterar att inläggen ska börja rulla på så hoppas ni kan ha överseende med sidans utseende.

Vi hoppas att ni alla därute har det härligt och får tid och utrymme att njuta av sommaren! Ta hand om er och titta gärna in snart igen    

// Paula, Jennica, Sofia, Camilla

  Tyra på Böda Strand som finns på Öland.