Visst är det underbart att se barn och hundar tillsammans. Vi har tagit upp det flera gånger tidigare i bloggen, och alla är nog rörande överens om att just barn och hund kan ha en väldigt speciell relation tillsammans. 

Men idag tänkte jag skriva några rader om barn som får ta ansvar över hund, och då också kanske i situationer dom inte är mogna att ta det ansvaret. 

Jag börjar med att berätta om en händelse en vän var med om för några år sedan. Dom hade en dvärgtax, en lugn och snäll hund som aldrig drog i kopplet, aldrig ens försökte gå fram och hälsa på varken människor eller hundar. En okomplicerad och trevlig tik, helt enkelt. Sonen i familjen ville gärna gå ut med hunden, trots att han bara var 5-6 år vid den tiden. Mamman lät honom vara ute på gräsmattan och "träna" och leka lite, men där gick gränsen. Hur det kom sig att hon en dag släppte ut sonen och hans något äldre kompis med hunden vet jag inte, men det fick hon ångra. 
Pojkarna var ute en stund och sedan kommer sonen hem med hunden, utan kompisen. Hunden var lerig och blödde från huvudet. Sonen mådde märkbart dåligt, men ville först inte alls berätta vad som hade hänt. Efter mycket om och men så avslöjade han att kompisen hade tvingat honom att putta ner hunden i ett dike och kasta stenar på den. Dom hade båda gjort det en stund, men avbröt av någon anledning. Som tur var skakades inte hunden allvarligt, "bara" några små ytliga sår. Ingen skillnad märktes på hennes psyke heller. Sonen fick inte umgås med den här kompisen något mer, och självklart blev kompisens mamma informerad. 

Något år senare högg kompisens rottis honom rakt i ansiktet. Ingen av oss blev särskilt förvånad. 

Bilden är på en kompis dotter och deras hund. 

Dottern får inte ansvara över hunden. 
Min kompis övervakar hela tiden och dottern vet att mamma
måste hålla i kopplet om det kommer en annan hund.
Hunden är lugn, trygg och snäll,
men min kompis tar inga onödiga risker!  
Men visst är det fantastiskt att se denna relation.
Dom till och med går i takt!  

Ofta ser man barn som är ute och går med hundar, jag vet inte hur det är där ni bor, men här ser man det någon gång i veckan. Det är 6-7 åringar som går med den "lilla söta hunden" på en liten promenad mellan husen. Jättegulligt.. eller? En dag såg jag två barn som höll en liten hund och lät den jaga grann-katten. Katten är orädd och flyttade inte nämnvärt på sig, så dom började putta på djuren, jag antar att dom ville att något skulle hända.

Jag ser ofta några unga tjejer gå ut med 3 st golden retrivers här i området. En gång såg jag en av tjejerna själv med alla tre. Tjejerna är 13-14 år och hundarna har inte alltid uppfört sig exemplariskt. När hon går med hanen själv så gör han utfall och hon har svårt för att hålla honom. Ena tiken har aldrig gjort något, men med tanke på dom reagerar när hon tittar mot en annan hund så antar jag att hon har gjort något.. dom sliter in henne i kopplet och upprepar hennes namn med ljus, hysterisk röst. Sånt gör mig nervös ;) 

Förra veckan mötte jag min granne, han berättade då att hans hund (i storlek som en naken-kines) var på väg till veterinären med matte, eftersom han blivit påflugen av en lös liten terrier. När han hade berättat om händelsen frågade jag vart ägaren var. Då sa han att en flicka på 8 år var den ansvariga för hunden för tillfället. Flickan visste att hunden inte gillade andra hundar, men valde ändå att ha den lös i samhället. Allt gick bra för grannens hund. 

Vem lämnar över ett så stort ansvar på ett barn!? För mig handlar det inte bara om vad deras hund kan göra mot min eller andras hundar, för mig handlar det lika mycket om vad som kan hända med dom och deras hund! 

Jag undrar hur barn förväntas klara av ansvaret över ett annat liv, inte släpper man väl iväg sin 8-åring med spädbarnet i barnvagnen? Och då får ni tänka att spädbarnet sällan gör en fluga förnär.. vilket hundar kan! 

Alltså, hur ska barn klara av att reda ut en situation där deras hund har gett sig på en annan hund? Men ännu värre; hur ska barn klara av att reda ut en situation där en annan hund har gett sig på deras hund? Om den andra hunden kanske kommer helt lös, utan någon ägare i sikte.. hur tror ni det påverkar ett barn? Vad gör barnet? Agerar och riskerar att bli illa biten, eller står handfallen och tittar på? Flyr? 

Fruktansvärt! 

När jag själv var barn så gick jag och min äldre syster ut med varsin doberman, en tik och en hane. Dom var så enorm stora! Jag fick hålla tiken, och när vi såg en annan hund fick vi rusa fram till första bästa lyktstolpe eller träd och snurra kopplet många varv runt för att klara av att hålla dom. Det var inte två trevliga hundar, dom var hemska vid hundmöten, men ägarna hade inga problem att två fullt främmande barn kom och knackade på dörren och tog med hundarna ut. Vi var då ca 9 och 13 år. 

Bilden är tagen från Google. 

Kan ni fantisera ihop hur en tanig liten 9-åring skulle klara av att hålla emot det här? 

Så hur tänker man då? När man lämnar över ett så stort ansvar på ett barn? Visst är det jättegulligt med barn och hund, men då under uppsikt, av flera olika anledningar! 

//Paula & DD