Jag läser Fredik Steen's blogg ibland, jag tycker han har mycket intressanta ämnen han tar upp. Detta inlägget fick mig att le

http://fredriksteen.se/component/content/article/14-startsidan/193-flirta-med-din-hund

Det som fick mig att le var att jag gör sådana här saker med DD ibland, och hon tycker det är så kul. 

Flirtar ni med era hundar? 

Jag brukar ibland peta på DD och sen titta bort och låtsas som ingenting när hon tittar på mig. Sedan gör jag så några gånger och till slut brukar jag inte kunna hålla mig för skratt och då avslöjar jag mig. Då vill hon genast busa. :D 

DD flirtar rätt bra med mig med, men då är det mer uppenbart ;) När hon ger en denna blicken så säger hon "Klappa mig!" 

Tror ni det går att motstå? Nej, det gör det sällan :) 

Jag tycker att det verkar uppskattat från DD när jag flirtar med henne, de perioder då jag gör det oftare så är hon också mer uppmärksam på mig. Ibland ute på promenaderna så kan jag ibland känna att jag är iakttagen, när jag tittar ner så går hon och tittar på mig. När jag då ler mot henne så viftar hon på svansen och går vidare. Precis som om hon bara ville se på  mig.. Eller bryta mig från mina tankar, jag har märkt att det oftast händer när jag går och är djupt i mina egna tankar. 

Hundar förstår ju inte att man flirtar, men dom förstår ju att dom blir uppmärksammade och när man själv får den där busiga känslan i kroppen så känner dom ju av det. 

Om ni inte har provat att flirta med era hundar, så tycker jag absolut att ni ska göra det! :) 

//Paula & DD 

Jag är inne i en period då jag känner mig så mättad på att behöva försvara och förklara för människor och allmänheten att dessa missförstådda raser som går under benämningen kamphundar inte alls kan leva upp till det rykte media har skapat. Det har gjort att jag känner mig helt tom när jag ska försöka sätta mig och skriva ihop något, för det jag vill publicera vill jag ska vara rumsrent och inte bara fyllt av svordommar  

Jag har en storebror som är utvecklingsstörd men jag brukar säga förståndshandikappad. Han har alltid älskat djur och hundar har varit ett favoritdjur i hans ögon. I vuxen ålder blev han skrämd tyvärr av en hund som såg ut som en golden retriver, så låååångt ifrån en kamphund man kan komma. Hunden ville säkert bara hälsa på min bror, men var för ivrig och för energisk och sen kom den fram till honom på ett sätt så hela situationen blev traumatisk för honom vilket i sin tur har lett till att han idag har stor rädsla för hundar.   

Golden hunden kom nämligen rusandes ut genom en häck och fram mot min bror som stod och klippte gräs, den hoppar upp mot honom flera gånger och till slut tappar han balansen och ramlar omkull och då är den på honom igen tills personalen kommer till undsättning.

Det är så olyckligt när sådant händer men hade det varit en kamphund som gjort detta hade det varit stora rubriker om att den säkert försökt döda min bror och riktade in sig mot strupen, fast istället blev det inga rubriker när det var en familjehund utan istället finns det bara en livrädd förståndshandikappad kille kvar.

När jag skaffade min första hund som var en blandras mellan pitbull/dobermann var han mycket rädd, vågade inte klappa henne, men jag gav min bror utrymme och såg till att han ALDRIG hamnade i en situation med henne som kunde skrämma honom och jag la stor vikt vid att visa min bror att jag hade kontroll över hunden och sakta men säkert vågade han klappa henne och när vi kommit så långt hjälptes vi tillsammans åt att ge henne mat så han fick bygga upp sitt självförtroende att även han kunde säga åt en hund. Vi hann komma så långt i rehabiliteringen att han en dag bara satte sig ner på gräsmattan när Varga var lös och så lekte han med henne    Jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag blev när jag fick se det och hade jag inte fått se det med egna ögon hade jag aldrig kunnat tro det.

Han blev alltmer avslappnad med tiden men tyvärr så somnade Varga in pga en svår skada och han pratade mycket om henne och ofta. Min rädsla i och med att Varga försvann var ju också utöver sorgen att min bror skulle falla tillbaka i den stora rädslan han befunnit sig i gentemot hundar, vilket han även gjorde.

Så kom Tyra in i våra liv, det hann gå 5 månader emellan och min bror var rädd för Tyra till en början, men jag fick börja om, förklarade att hon var en valp och därför kunde hon inte riktigt styra det här med att inte hoppa när hon blev glad.

En person som är rädd för hundar och dessutom utvecklingsstörd kan inte se skillnaden på att vara mindre rädd för en liten hund än en stor och egentligen har dom ju helt rätt där, för en hund kan vara lika otäck fast den är liten och ett bett från en liten hund kan vara lika förödande som från en stor och det är min bror ett levande bevis på.

Jag har alltid även varit mycket noga med att mina hundar aldrig får ta något ur händerna och aldrig ta omgrepp om man har en leksak att busa med. Detta enbart för att min bror är så rädd och eftersom jag använt mina hundar till att rehabilitera honom så lärde jag in detta hos dom och det har i sin tur gjort honom mycket tryggare i närvaro av mina hundar.

Sakta men säkert slappnade min bror av och kunde leka med Tyra och även vara själv med Tyra utan att vara rädd. Vi tränade på sitt tillsammans och jag visade min bror hur han skulle gå tillväga för att Tyra skulle förstå honom och jag fick honom att förstå att ju tydligare han var desto lättare hade Tyra att utföra det han bad henne om.

Han tränade mycket vacker tass med henne vilket var så rart att se. Ibland är det som att hundar förstår att vissa människor är annorlunda, för Tyra som var vilddjuret själv och som gick under namnet pirayan var som ett helgon med min bror och otroligt tålmodig och mjuk. Dom hade många fina stunder ihop och hon var alltid så försiktig när hon lekte med honom och han skrattade så hjärtligt när hon fick leksaken av honom och sprang runt malligt =)

Nu har min bror inte kunnat rehabiliteras vidare eftersom Tyra somnade in i februari, men jag måste bara slutligen berätta en sak som gjorde mig så glad att jag nästan fick tårar i ögonen när det hände för några veckor sedan.

Jag var hundvakt åt en amstaff hane, Poppis och min bror kom på besök ut till mina föräldrar när vi var där. Min bror har aldrig träffat Poppis och har alltså inte varit i kontakt med någon hund sen Tyra försvann och vet ni vad som händer??? Jo min bror går fram direkt till Poppis och klappar honom    Min bror visade ingen tveksamhet eller rädsla utan det kom så spontant att han bara gick fram och klappade om honom. Det kanske kan tyckas vara en simpel händelse men för mig och för min brors utveckling var det något riktigt stort! Där fick jag ett kvitto på att efter 4.5 års strävan och kamp mot hans rädsla hade vi kommit så pass långt att han vågar gå fram till en främmande hund och klappa den, jiiippiiiii!!!

Jag hoppas så att flera människor därute fick vetskap om vilket otroligt fint och hedersfullt jobb våra kamphundar utför och att dom en vacker dag kan ändra sina åsikter och se hundarna för vad dom är, fyrbenta djur fulla av kärlek och klokhet!

Utan kamphundarnas hjälp hade min bror än idag varit vettskrämd för hundar pga vad en familjehund gjorde mot honom, men tack vare dom behöver han inte känna lika stor rädsla längre och jag hoppas så av hela mitt hjärta och själ att det inte tar allt för lång tid innan jag får en ny fyrbent vän in i mitt liv som kan fortsätta kampen mot rädslan å min brors vägnar och nästa hund som tar över den uppgiften är ännu en kamphund, och den passar väl ändå perfekt för arbetet, en kamphund som kämpar mot rädslan gentemot andra hundar  

Här kommer lite bilder på min bror när han leker med min Tyra som var en renrasig amerikansk staffordshire terrier:

   Tyra var alltid så tålmodig och mjuk med min bror, här ser det ut som att han klappar henne lite väl hårt, men det gör han inte =) Något som var viktigt i rehabiliteringen var att lära ut att det är viktigt att man är snäll och försiktig med hunden så då är den det tillbaka, respekt är a och o.

  Vacker tass var något min bror älskade att utföra med Tyra och här hade jag redan från att Tyra var liten lärt att man tar godis försiktigt ur någons hand, vilket gjorde min bror trygg i denna övning. Det är ett stort steg för en hundrädd människa att våga ha sina händer så pass nära en hunds munn.

  Tyra tyckte så mycket om min bror för han tröttande aldrig på att leka med henne som hennes matte ibland gjorde =)

  Viktigt att Tyra släppte leksaken när min bror bad om det, att hon alltid gjorde det skapade större trygghet hos honom och hjälpte honom med sin rädsla mot hundar.

  Tyra visste att man aldrig fick ta något ur en människas hand, därav väntade hon på att han sa varsågod samtidigt som han kastade iväg leksaken =)

  Här busar dom tillsammans =) Tyra funderar på om hon ska ta ett ärevarv med leksaken eller komma med den till min bror.

  Här kommer hon fram och erbjuder honom att ta leksaken, men här ser man också tydligt att han har en rädsla i grunden då han drar upp sina händer litegrann när hon kommer fram, men ändå står han kvar och dom fortsätter leken för att båda vill det och tycker det är roligt.

Jag såg att Fredrik hade skrivit detta inlägget, och som alltid vill han gärna att man sprider hans inlägg av denna karaktär. ..och som alltid så VILL man hjälpa honom att sprida! Han är guld värd att ha på "vår sida". HEJA FREDRIK!

Vill ni sprida detta, så sprid det i sin helhet.

__________________________________________

http://fredriksteen.se/component/content/article/14-startsidan/196-oeppet-brev-till-samtliga-riksdagspartier

Öppet brev till samtliga riksdagspartier.

Stockholm den 7 oktober 2011

Öppet brev till samtliga riksdagspartier.

Kristdemokraterna och Folkpartiet driver frågan om hundförbud av något slag. 
De övriga riksdagspartierna är i princip helt tyst när det gäller detta.

Det här är ett ämne jag engagerar mig hårt i.

Detta för att det just nu i Sverige finns en mycket stor mängd oroliga hundägare, och inte minst hundrädda personer som inte vet vad som händer, vad som är sant eller falskt.

Att det finns ett problem med ”farliga hundar” som man valt att kalla detta är jag den första att hålla med om.

Men det som skrämmer mig mycket är att politiker med så mycket övrig kunskap och erfarenhet driver detta med så stor okunnighet och brist på fakta.

I Sverige finns omkring 800 000 hundar. Dessa ägs till stor del av människor som har möjlighet att gå till valurnorna och rösta.
Med andra ord så är det en stor och betydande del av ett totalt röstdeltagande.
Det förvånar mig att man som parti inte tänker på detta eller nonchalant bara struntar i det.

I politikers framställan över detta problem så inriktar man sig i huvudsak på några enskilda hundraser och säger med bestämdhet att dessa raser är farliga. 
Man hävdar att dessa hundar i huvudsak är avlade på att vara aggressiva mot människa med mera.
Det är helt fel. De flesta raser som kommer upp till diskussion är inte avlade på att vara aggressiv mot människa, tvärtom. De är avlade för ”hundfighter” eller för att försvara boskap mot varg och björn.

Även för en hund så är det stor skillnad på en människa och exempelvis Varg, Björn eller andra hundar.

Jag visar nedan i texten siffror på att deras framställan är helt felaktig, eller i alla fall helt vridet och fel framställt.

Men innan jag gör detta så vill jag säga det att dessa siffror ni kan se nedan möjligtvis kan uppröra en del.

Uppröra därför att jag som hundälskare och hundexpert visar dessa siffror och på så sätt framställer andra raser som inte tidigare varit upphov till diskussion i denna fråga.

Anledningen till att jag gör det är dels för att visa hur fel ute dessa drivande politiker är. Också för att visa eller ifrågasätta dessa politikers egentliga agenda med detta återkommande prat om vissa hundraser.

Jag är också rädd för att hundsverige ska hamna i – Det drabbar inte mig – läge.

Diskussioner och beslut om förbud/licenser för vissa raser skapar i längden bara än mer förbud mot flera raser.
På så sätt kommer därför detta inom viss tid att handla om alla hundägare. Det är något jag vädjar till politiker och alla hundägare att tänka över.

Idag deras hund, i morgon även min hund. I framtiden en negativ utveckling i Sverige då det gäller hund totalt. 
Jag tänker då på Försvarsmakthundar, polishundar, assistanshundar med mera.

Uppgifterna nedan kommer från Rikskriminalpolisen, Polishundtjänsten.
Men det är viktigt att komma ihåg att deras yttrande går tillbaka till utredningsmannen som i sin tur tar ett beslut. Det är alltså inte Polishundtjänsten som tar beslut. De ger bara sitt yttrande som begärt.

I polishundtjänstens statistik eller siffror för 2010 kan man läsa följande –

I statistiken förekommer 8 stycken FCI godkända raser. 

Det är –

1st Lapsk Vallhund,

1st Briard

5st Rottweiler

5st Amstaff

9st Schäfer

1st American Akita

1st Ovtjarka

2st Bullterrier

I statistiken finns också 28 blandraser, 4st "Pitbull" och 1st "Oldtime Southern Bulldog". 
("Pibulls och Southern Bulldog" ej godkända som raser i FCI och således också Svenska kennelklubben)

Alltså totalt 58 hundar.

Intressant är att i Ovtjarkans fall så rekommenderade Polishundtjänsten – Återlämnas till ägaren - samt att anledning till utredning inte var angrepp eller annat utan bara att ägaren inte följt tidigare restriktioner.

15 yttrande var – omplacering

3 yttrande var – avlivning/omplacering

21 yttrande var – avlivning

1 yttrande var – hundförbud

Sen en del olika varianter av dessa med bland annat koppel och munkorgstvång.

En mycket stor del av de hundar som benämns som blandraser uppges vara blandningar av Pitbulls.

Då måste man komma ihåg att detta endast är grundat på gissningar och viss erfarenhet eftersom det inte gjorts DNA test på dessa hundar.

Som ett exempel för att bemöta Folkpartiets förslag om licens där man nämner Ovtjarkan som ett enormt problem så skulle man då kunna leka med siffror. Antal incidenter skulle sänkas med 1. Alltså under 2010 då vara 57 istället för 58 incidenter.

Skulle man då istället säga att de raser som inte är officiella FCI raser skulle förbjudas, då sänker man med siffran 33. Alltså under 2010 då vara 25 incidenter istället för 58.

Detta säger en del om politikers seriositet i denna fråga och jag kan inte låta bli att fundera över andra frågor de kanske eller förmodligen behandlar lika slarvigt eller nonchalant.

Det som också är mycket intressant är att mer eller mindre alla hundexperter hävdar att detta problem är en social fråga och inte ett hundrasproblem.
Detta vägrar man som politiker att lyssna på.

Jag har under en tid pratat med några av polisens besiktningsmän spritt över hela landet. De säger till mig att jag inte får nämna dem vid namn, vilket jag inte heller kommer att göra.
Men de säger ungefär följande –

”Då det gäller hundar som vi besiktigar och då det gäller kamphundsraserna så är det många gånger en viss typ av person som har dessa raser”

Detta allmänna uttalande stöder de flesta hundexperternas utlåtande.

Det är en ägarfråga, ett förbud löser ingenting.

Jag och förmodligen tusentals hundägare önskar svar på följande –

1/Hur har ditt parti funderat över denna problematik med farliga hundar?

2/Var står ni i frågan?

3/Vilka hundexperter tillfrågar ni då ni lägger förslag eller diskuterar dessa ämnen?

4/Är det verkligen problematiken ni vill åt, eller är det bara ett enkelt ämne att driva för att på så sätt få medial uppmärksamhet?

5/På vilka grunder hävdar ni till exempel att rasen Amstaff eller Ovtjarka skulle vara farligare än andra hundar?

6/ Varför duckar ni för faktumet att det är ett socialt problem, inte ett hundrasproblem?

7/ I lagen om Hundar och Katter samt i Hyreslagen finns allt vi behöver. Varför koncentrerar man sig inte på den redan befintliga lagen istället för att försöka skapa andra lagar och förbud?

8/ Anser ditt parti att det är bra för ett land som Sverige att vissa bostadsbolag vägrar vissa hundraser och hundägare ett boende?

Jag är övertygad om att det finns mer och framförallt bättre vägar att ta då det gäller denna problematik. 
Men detta verkar det inte finnas intresse för, av någon anledning.

Stockholm som ovan samt med förväntan på era svar,

Fredrik Steen, hundexpert och författare.

Att hitta en hane att para med i Norge eller Sverige var stort sett omöjligt, Chiko och Baccara parades med varandra tre gånger, och de valpar som gick vidare i avel parades alla med den amerikanska importhanen, som ju Honey själv haft en kull med.

(En stark inavelsparning gjordes, Honeys helsyster, Blacknecked Pitty, parades med Honeys son!!

Jag hävdade då, och hävdar än i dag att parningen gjordes enbart av ekonomiska skäl!  Tiken i fråga hade, förutom tidigare nämnd kull, flertalet blandraskullar, dock ägdes hon av andra personer vid de tillfällena. Efter inavelskullen fick tiken över en natt akut njursvikt och avlivades!                                        
                                                          Glädjande nog resulterade parningen i endast 2 valpar, Doberdrott´z Manhattan Backstreet, och Doberdrott´z Back To The USA                 Ingen gick vidare i avel. Hanen röntgades med resultatet ua/1)

Återkommer med lite annat smått och gott när jag skriver om ”Rasens första år i Sverige”

Redan under min tid som BTK redaktör var det en hund som imponerat på mig, Tippit´s Yankee Sonny, aka Sonny . En väldigt proportionerlig hane, och med mina ögon sett, en hund som hade allt, en helhet och ”lagomhet” jag ibland saknar hos den moderna am staffen             

Sonnys ägare, Marcus Bauer, visade sig vara synnerligen trevlig människa, dessutom välvilligt inställd till att packa in sig själv, ressällskap och hund, för en liten tripp till Tullinge Berg.

I Tyskland fanns kravet på HD-röntgen på hundar som skulle användas i avel, och den upplysningen från Marcus kom mig att undra om det verkligen fanns hundar som inte var fria i höfter och armbågar..

Höll på att ramla baklänges när jag fick svaret, att om 50 % av en kull blev friröntgade på höfterna skulle man vara tacksam!!

Inte direkt vad jag fått höra från andra håll

Honey röntgades så fort det var möjligt efter kullen, hon var 5,5 år gammal, och både höfter och armbågar var hur fina som helst, och jag kunde dra en lättnandes suck, som garanterat hördes milsvida omkring

Av de 10 valparna i kullen HD-röntgades minst 7st med ua, eventuellt 8, har aldrig lyckats få fram uppgifter om tiken i Norge blev officiellt röntgad eller inte

Jag tror att alla röntgade även armbågarna på sina hundar, men är inte helt säker, därför skriver jag tror.                                                   
    En av hundarna fick anmärkning, en 2:a på ena armbågen som det hette på den tiden, motsvarar MBP med dagens gradering.        Hunden röntgades om vid ett senare tillfälle, med samma resultat.                                         
            SKK registrerade tyvärr inte friska armbågar..   

Jag är mer än nöjd med HD-resultaten på de kullar jag hade, mindre nöjd med armbågarna, mer om detta i den ”resultattabell” som är tänkt att läggas ut i slutet av denna första ”serie” av återblickar

Jag blir lika överraskad varje år som mörkret kommer. Det är mitt under en promenad som mörkret överraskar mig och jag känner mig såååå dålig när jag och Malte kommer gående i mörkret och möter en bil. Lik förbaskat så glömmer jag det nästa gång jag går och det är LJUST och MÖRKT när jag kommer hem. Gissar att det är för att jag inte har koll på NÄR det blir mörkt. Men nu ska jag börja reflexa oss på riktigt!

Har ni reflex sele till hundarna? Har ni reflex på er själva?

Jag kör med reflex sele. Har både en vanlig och en vadderad. Har tidigare testat reflex täcken men då har det varit med ett kardborre spänne och dels så har kardborren släppt och så har täcket glidit runt på ryggen och inte alls suttit som det ska. Så det får bli sele även i år. (tills det är dags för vintertäcken)

Måste medge att jag är dålig på att själv ha reflexer. Det är verkligen något jag måste se till att ha i jack fickan i år. Förra vintern använde jag reflex väst en del. Det känns ju helt klart bäst när man då syns riktigt bra.

Reflex halsband och koppel har jag aldrig använt mig av och känner inte att det är något som jag har behov av. Jag är väldigt "kräsen" när det gäller koppel och har inte alls gillat reflex koppel som jag känt på.

Har ni reflex koppel?

Den här selen är den som används i mörkret. Vanlig enkel som fyller sin funktion. Just på den här bilden så användes den som spårsele dock... 

Här har Malte sin fina oranga Hurtta sele. Den är rejäl och verkar väldigt skön. Den har dock blivit hans spår sele nu när vi spårar en hel del.

Nästa gång blir det vinter utrustning där jag behöver eran hjälp!

//Sofia & Malte

Förra veckan passade jag en av Lena's hundar i två dagar. Jag hade honom för att ta med honom till Hund i Harmoni, där jag varit med DD tidigare. Anna - som har Hund i Harmoni - är utbildad Hundfysioterapeut. Lena hade misstankar om att Brasse hade ont, detta var det enda Anna visste innan vi kom. Hon vill veta så lite som möjligt om hunden innan, för att kunna lita på det hon känner när hon tar på hunden. 

Hon visste inte ens om vad det var för ras, bara vad han heter. 

När vi kom in satte hon sig på golvet, två av hennes praktikanter var också med. Brasse svansade runt och hälsade på de båda, och när Anna drog sin hand över hans rygg så kände hon direkt att något inte stod rätt till. Hon började försiktigt massera honom och hittade då onormala spänningar i hans ländrygg. 

Hon fortsatte att massera och berömde Brasse gång efter gång att han var så snäll och hade sådan otrolig tillit till främmande människor.

Hon frågade om han tränades hårt, jag svarade att han var gårdshund. Hon tyckte det var oroväckande att en så ung (1,5 år) gårdshund har sådana spänningar. Det kändes inte bra, sa hon.

Hon satte igång och laserbehandla honom

Brasse trivdes bra att sitta i knät på ena praktikanten, och eftersom han gillade det, så lät Anna honom göra det. För henne är det viktigt att hunden är helt bekväm. 

Hon masserade även loss spänningar i hans framben. Dom är påverkade av spänningarna i hans rygg, men även utsatta på grund av att han har för långa överarmar, vilket gör att benen växer lite snett, ni kan se det på bilden nedan. Det finns hos flera olika hundraser, men är ovanligt hos Corgien.  

(Ignorera läppstiftet som kikar fram)

Dessvärre kommer detta påverka Brasse i framtiden.

Han kommer få fortsätta vara Lena's älskade prins och skrota på gården tills hans kropp inte orkar mer. Med hjälp av massage hemma i soffan på kvällarna kan Lena lindra hans känningar i ryggen.

Det är jättetråkigt, på så många olika sätt. Jag trodde verkligen Lena's otur med hundar skulle vända nu - efter alla dessa år, men det verkar dessvärre hänga i! :( 

Jag vet att Brasse kommer få ett lyckligt liv, Lena kommer låta honom leva sitt liv som han alltid gjort - men utan att utsätta honom för onödiga påfrestningar. 

//Paula & DD 

Ni har väl inte missat att vi har en gästbok? Där kan ni skriva sådant som ni tidigare skrivit i frågehörnan, så publuceras ju ert inlägg och även ev. svar :) 

Vi tar gärna emot all typ av feedback, önskemål om bloggning, tips om gästbloggare m.m m.m.

Så besök vår gästbok! 

//Kamparna.