När jag skaffade Malte så tänkte jag att okej jag går en valp kurs "bara för att" men sen klarar jag ju detta själv - tänk så korkad man kan vara!   

När Malte var runt året började jag inse att vi behövde lite hjälp. Hjälp med aktivering för honom, tips och idéer samt att jag behövde lite hjälp med mitt tänk när det gällde hunderiet.

Valpkursen som jag gick var vi Brukshundsklubben här i Karlskoga och idag när jag ser tillbaks på den så gav den inte mig och Malte någonting alls! Tyvärr.

Malte var ju förstås en aktiv valp och han BET väldigt mycket,  även på mig. Jag hade fullt schå med att lyckas stå still utan att skrika för att det gjorde så ont när han bet på mig. Frågade instruktörerna vad jag skulle göra men de hade ingen aning. De skyllde på att han var "kamphundsras" och att de biter mycket.   

Ny som jag var på just denna ras så lyssnade jag tyvärr på vad de sa om att han var ett "hopplöst" fall och jag fick redan då tanken om att Malte då 16 veckor var en "problemhund".

När han då var runt året och jag letade efter vardagslydnads kurs så visste jag en sak : Det ska INTE vara via Brukshundsklubben iallafall. Hittade till slut ett företag som hade vardagslydnads kurs och vi gick dit. Jag är alltid jätte nervös innan en ny kurs börjar när det även är ny instruktör som inte känner oss för man får ALLTID en spec "blick" av både andra deltagare och instruktören. Det känns som att man måste gå dit och försvara sitt val av hundras. Det blev iallafall en lyckad kurs även om denna instruktör av och till var ute och cyklade lite ang dominans och annat vilket återigen gjorde att stämpeln "problemhund" sattes på honom.

Tiden gick och jag kände mig rätt dålig och tappade sugen på kurser eftersom de vi gått resulterade i att han var en problemhund. Under tiden jag var gravid med vårt 3.e barn så gick jag inte så mcyket med Malte - husse skötte den biten. Det gjorde att jag blev väldigt osäker på min egen kunskap och jag tvivlade mycket på Malte. Jag förväntade mig att det skulle hända olika saker och självklart hände det då. En dag "snubblade" jag över en internet sida som tillhörde en instruktör i Kristinehamn. På denna sida stod det ngt i stil med "har ditt hundägande resulterat i att du enbart går på promenad i skogen där du inte riskerar att möta andra hundar"....JA det var ju precis så det var. Jag undvek alla platser där det kunde dyka upp en störning. Jag skickade iväg ett mail till instruktören och väntade länge på svar. Till slut kom det och en tid för privat lektion bokades. Denna dag var början på ett helt nytt hundliv för mig och Malte. Jag fick för första gången kontakt med någon som förklarade hundspråket för mig, någon som översatte vad Malte "sa" under promenader. När jag åkte därifrån var jag så enormt lycklig för Malte var INTE klassad som en problemhund. Jag fick beröm för hur fin han var, hur bra grundlydnad jag hade på honom, hur trevlig han är osv. Malin Björefalk blev min nya inspirations källa/ guru/ guide/vän genom hundlivet.

För Malin och Sofia som är instruktörer på MaFia Hundproffsen har jag och Malte gått: Vardagslydnad 1 & 2, Viltspår, RallyLydnad nybörjare & Klicker kurs. Med Musse har jag gått valpkurs, Inkallnings kurs och min man har gått vardagslydnad 1 med honom.

Vi har nu anmält både mig och husse till en Miljö & Socialiserings kurs som drar igång i slutet av Juli. Ska bli riktigt roligt att vi ska gå den ihop och att vi ska ha båda hundarna med på den.

En kurs som jag hoppas dyker upp framöver är en Agility kurs för det är jag helt säker på att Malte skulle ÄLSKA! Tyvärr på de ställena som har den kursen här så måste man kunna ha lös hund och eftersom jag inte litar på min inkallning på Malte så är det tyvärr inte aktuellt för oss. Men jag hoppas att det kan bli möjligt snart.

Som ni ser så har jag haft väldigt blandad erfarenhet av kurser beroende på vem som hållt i dom. Och så är det ju förstås. Alla tänker inte lika om hundar och inlärning och man passar inte med alla människor. Så är det ju. Däremot kan jag vara ärlig och säga att hade jag kommit till valp kursen med våran tax när han var valp och upplevt samma som jag gjorde då. Ja då hade jag nog inte tagit mig iväg på någon mer kurs och därmed haft erfarenheten att detta med hundkurser inte var ngt för mig. Missförstå mig rätt i min jämförelse nu. Taxen var inte på ngt sätt lättare att träna. MEN, han var liten och LÄTT att hålla i tex vid hundmöten, ingen människa var direkt rädd för honom osv. Jag har högre krav på både mig själv och staffarna än jag hade på taxen.

Summan av  detta och min erfarenhet har lärt mig att ge inte upp! Gillar du inte en instruktör/kurs. Prova ngn annan. Utvärdera alltid vad du gillar och vad du inte gillar. Har du en magkänsla som säger att så här vill inte jag träna min hund: hoppa av! Man ska aldrig träna sin hund på ett sätt som den inte svarar på/som du själv inte tror på. Det är DU som ska leva med din hund - inte din instruktör.

Jag kommer fortsätta att gå kurser under hundarnas liv och oavsett hur många valpar/hundar som kommer passera genom mitt liv så kommer jag gå valpkurs och vardagslydnad med ALLA. Alla hundar är olika individer och jag tror att det är väldigt nyttigt att gå kurs och se olikheterna även om de är av samma ras. Det som funkade jätte bra med Malte på kurserna har inte funkat på Musse och tvärtom. Då är det bra att gå kurs så man får tips på hur man löser det just för den här individen.

Långt blev det den här gången...Har ni gått kurs? Ngn som varit extra bra? Ngn som varit favorit som ni rekommenderar? I höst blir det nog en kantarell sök för oss   

  (Malte fladdrar iväg i RallyLydnaden)

//Sofia & Malte

Tyra klarade sig utan antibiotika i 13 dagar tills det var dags igen. Vi vaknade upp en morgon i slutet av juli och inser att något är fel med Tyra. Inte på det viset att utslagen skenat iväg utan att hon ser annorlunda ut. När jag vaknar till ordentligt så inser jag ju vad det är, hon är ju helt uppsvullen i ansiktet och kroppen är alldeles bubblig! Jag får panik och ringer Västerås djurklinik som säger direkt att vi måste åka in till Strömsholm. Jag lägger på för att ringa Strömsholm, känns som en evighet innan jag kommer fram och fick prata med någon. Jag och Tyra var ju stammis på Strömsholm vid det här laget så behövde bara säga mitt namn och Tyras namn så sa hon i andra änden att: vi vet att ni är på väg in och vi är redo! Då hade Västerås Djurklinik hunnit ringa före och förvarnat att vi var på väg in, så himla rart av dom  

Väl framme fick vi komma in på en gång och veterinären konstaterade att Tyra fått en allergisk reaktion och hon lades in med dropp på en gång för att dämpa reaktionen. Blodprover och urinprov togs, där fann man att värdena inte var okej, men det som gjorde mig mest rädd var njurvärdet som får vara som absolut max hos en hund 109 och Tyra hade 144! Tyras vulva var även svullen trots avslutat löp sen 3 veckor tillbaka, vilket inte var normalt för henne så beslöt vi att ett ultraljud var på sin plats för att kolla livmodern och njurar.

Det tog emot att behöva lägga in Tyra men hade inget val. Nästa dag gjordes ultraljudet och när Tyra lades in gav jag strikta order om att man INTE fick göra något med henne utan att återkopplat med mig FÖRST! Pratar med en veterinär om läget dagen efter Tyra blev inlagd och Tyra mådde bättre och man hade diverse spekulationer, men kunde inte svara på vad som orsakat reaktionen.

Tyra skrevs ut nästa dag, så hon låg inne i 2,5 dygn. Fick prata med en annan veterinär som berättade att dom såg förändringar på Ultraljudet och misstänker att Tyra kan ha livmoderinflammation, dock inte så allvarlig för stunden.

Man berättar även att när själva ultraljudet utfördes så valde man att göra ( utan att prata med mig först!!!) en Cysto för att få urinprov direkt från blåsan.

Såhär stod det i journalen som veterinären skrivit:

"Cysto taget men fick mkt lite, försök till cysto en andra gång men sprattlar för mycket"

Veterinären jag pratar med berättar även detta att dom försökt ta urinprov men att det inte gått så bra pga att Tyra sprattlade för mycket och inte ville ligga still. Jag blev vansinnig och frågade hur det egentligen går till när man gör en sån här Cysto???

Cysto= Hunden ligger på rygg och en håller i frambenen och en bakbenen och sen tar man en STOR NÅL som även är TJOCK och STICKER RAKT IN I MAGEN FÖR ATT NÅ URINBLÅSAN, för att kunna ta ett urinprov.

Konstigt att Tyra sprattlade? Jag ifrågasatte varför dom inte bedövat henne för att inte orsaka henne onödigt lidande, men till svar fick jag att det ansåg dom inte behövdes   Jag påtalade även att jag sagt till om att INGET fick göras utan kontakt med mig först för godkännande och till det hade veterinären inget svar på varför det inte gjorts.

Man sätter in ännu en antibiotika kur, Furadantin den här gången för det var det enda dom kunde använda pga resistensrisken. 

Tyra skrivs ut den 30/7 och jag inser då att den här mardrömmen inte är över på långa vägar. 

  Efter att Tyra varit inlagd så började en massa nya utslag blossa upp och jag tyckte det kändes märkligt att det var så centrerat där ena kanylen suttit?? Men med facit i hand så förvånar det mig inte ett dugg med tanke på hygienen dom hade då på Strömsholm.

   Såhär såg en typ av Tyras utslag ut och dom började vid vulvan för att sen sprida ut sig såhär och sen även under hela buken och fram i armhålorna.

  En dålig bild men man kan ändå se den andra typen av utslag hon kunde få som var på kroppen och inte under magen. Jag lärde mig snabbt att när Tyra fick dom här utslagen så fanns det inget annat alternativ än antibiotika för att stoppa utslagens framkomst.

Blev långt det här inlägget men hoppas ni orkar ta er igenom det ändå. Det hann gå 9 dagar tills det var dags igen att återvända till Strömsholm, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

//Camilla

Idag fyller min finaste älskling 2 år! 

Jag tänkte göra ett litet hyllningskollage med blandade bilder från hennes tid hos mig. Tyvärr blir det bilder som de flesta av er redan har sett, eftersom jag inte kommer åt mina externa hårddiskar för tillfället.

Här är första bilderna jag såg på DD, som hennes uppfödare Christoph har tagit.   
       

Och här är ett litet kollage jag gjorde för en några veckor sedan. På första bilden, tagen av Jenni Miletic, är hon 6 månader gammal och på sin första utställning. På andra bilden, tagen av Jenny Arkko, är hon nästan exakt 1 år gammal. 
På tredje bilden, tagen av husse Daniel Johansson, är hon 1,5 år gammal och på sista bilden är hon nästan två år, och den är tagen av Sophia Meyer. 

   Jag som följt henne ser ju hur mycket saker och ting har förändrats. Hon har fått ett mycket bättre huvud det sista och ryggen har "planat ut". Innan var den ju lite kurvig, vilket syns mycket tydligt på bild 1 och 3. 

Detta kort har ni säkert sett förr, men det är så charmigt. Det är första dagen i sverige. Hur söt kan man vara? 

     Ni förstår varför jag föll pladask för henne? ;) 

Lite mörkt kort, men se så vacker hon är. 

Här ligger hon och myser i sin FatBoy, som hon - ca 1,5 år senare - åt upp ;) 

Min söta lilla docka. 

Här äter hon på en klöv efter ett lyckat spår. :)

 Min tid med DD har varit otroligt lärorik! Så mycket saker som förändrats i mitt tänk (ett exempel får ni i mitt inlägg nästa tisdag), eftersom jag lärt mig mycket om beteenden och annat. Diza lärde mig otroligt mycket genom att vara en såpass krävande hund (på många sätt), och DD har lärt mig otroligt mycket genom hennes "dåliga sidor". 

Ibland önskar man att man hade en enkel hund som aldrig var till några problem.. men å andra sidan; Om mina hundar hade varit enkla så hade jag inte varit den jag är idag.

Man stöter på problem som man bestämmer sig för att hantera på ett eller annat sätt. Så jag har Diza och DD att tacka för all den erfarenhet jag fått, alla vänner jag stött på längs vägen och all den kunskap de gett mig.

Idag ska DD få en blodpudding-tårta a'la Paula, sån som alla mina hundar får på sina födelsedagar :) 

TACK DD för att du gör mitt liv helt! 
Det har varit jobbigt att uppfostra hittills, och jag kommer garanterat stöta på många motgångar till med dig, - men även många framgångar - så tillsammans växer vi och ju fler motgångar vi får desto starkare blir vår relation.
Du är ett underbart helvete! ;)  

..får man vara så ärlig? ;) 

//Paula & DD

Nu är jag och fröken Supra på semester igen. Den här gången håller vi hus i Södermanland. Utanför Gnesta närmare bestämt.

Som jag sagt förut, Supra är en ängel att åka tåg med. Igår var det en massa strul däremot med förseningar, vår plats var upptagen och sedan en hund som stod hela tiden och stirrade på Supra, framåtlutad och skakande.
Vid ett tillfälle upptäckte hon den andra hunden. Och -poff- så åkte svansen in mellan benen, hon började slicka sig runt munnen och skaka.
Tack och lov blev det inga större problem. :) Jag lyckades till slut få henne att vända sig om och somna.

Däremot sedan, efter de med hunden hade hoppat av, började våran vagn bli ganska tom. Så jag la upp damens filt på platsen där jag suttit, sa åt henne att hoppa upp och sedan la jag mig på sätet framför och somnade. När jag vaknade till igen efter ca 30min så ligger Supra så snällt och sover på sätet bakom. Hon är min ängel.

I stort sett hela gårdagen bestod av att resa. Först bil, sedan tåg och sedan bil igen, med några stopp för inhandling av saker och så, innan vi åkte vidare i bil. Supra var rätt så trött när vi väl kom fram. :) Sköönt!
Och idag tog vi en lång sovmorgon innan vi gick upp och tog en promenad. Det är så kul att gå omkring här på landet faktiskt. Helt annorlunda än hur det ser ut hemma. Framförallt finns det massor av fjärilar som Supra kan följa efter. Sötnosen. ^^,

Köpte även ett fästinghalsband igår från apoteket. Jag är så dåligt insatt i det där eftersom det inte finns fästingar hemma. Men iom att Supra nu har börjat tycka om att simma (till mattes stora glädje) så vill jag inte ha spot-on, utan jag vill kunna trä av och på ett halsband. Blir lättare så.
Så nu håller jag tummarna för att hon ska slippa bli biten av kräken.

Återigen: Specialen nästa helg!! Wohoo! Jag är supertaggad.
Vi kommer inte ställa i år men jag och Supra och min kompis Jennifer (som jag bor hos) kommer dyka upp. Jag längtar.. Haha


Men nu så! Nu ska vi ge oss ut och inhandla lite mat. Måste väcka lilla hjärtat som somnat i fåtöljen under tiden jag skrev detta. :)
Ha en mysig helg! (det ska vi)

/Jennica och Supra

Förra onsdagen lovade jag en uppdatering om hur det går för Malte, så det ska ni få nu   

Ni som följt oss vet att Malte bodde ifrån oss 3 veckor och var som en helt annan hund när han kom hem igen i positiv bemärkelse.

Jag tycker att Malte fortfarande är rätt lugn av sig. Det e klart att han kan ”glömma” av sig och springa inne – ngt som inte är ok då han ska hålla sig lugn inomhus. Men han är mycket bättre på att faktiskt gå och lägga sig och framför allt ligga kvar även om barnen går förbi eller vi reser oss upp. Min man har jobbat jätte mycket med promenaderna för att få lugnare och behagligare promenader och det har funkat toppen bra!

Jag fortsätter att springa med Malte, ngt som han verkligen älskar! Han får vara i grusgropen och springa av sig all energi och där är det fritt fram för honom och Musse att busa tillsammans.

Vi har kört lite spår men där måste jag lägga lite mer energi och tid på att hitta bra spår områden, avancera spåren mer åt honom och sen hålla emot. Som han kör nu är han en ångvält som drar mig runt. Märkte även nu sist att han gick en del på luft vittring istället för nosen i marken. Så där måste vi backa lite och lugna ner honom, hålla emot så han samlar ihop sig och fokuserar och får ner nosen i marken istället. Vi kompletterar vanliga promenader med DW promenader. Jag vet inte om han egentigen tycker det är super kul att dra men det är riktigt nyttigt för honom. Dels tröttar det honom fysiskt mer samt psykiskt och så är det bra för hans kropp. Jag kan ju inte ha honom lös tyvärr då jag inte alls litar på hans inkallning och när han drar ökar han ju tempot lite vilket jag tyckt varit jobbigt. Men nu har jag kommit på att jag sätter kopplet bak i kedjan så är han framför mig och får bestämma takten samt att jag kan periodvis öka tyngen för honom genom att hålla emot lite i kopplet. Funkar toppen bra!

Men, trots allt ovanstående så har vi hittat EN sak som gör Malte genomtrött. Att vara med husse på jobbet. Han ligger då på en plats inne i ett hus och kollar när husse snickrar. Ibland kommer det elektriker och rörmokare men oftast är de ensamma. Så slut som Malte är när de kommer hem, det har jag nog aldrig varit med om med honom. Det är alldeles underbart att se. Det är där man märker att det är inte det fysiska som är det viktigaste utan det mentala. Jag trodde väl aldrig att han skulle bli trött av att ligga still på jobbet och titta på husse i 9 timmar. Men ack så jag bedrog mig.  

Ang Maltes framtid så hoppas jag att han blir kvar hos oss. Att han lugnar sig med åldern samtidigt som våra barn blir äldre så att familjen växer ihop och möts på mitten.

Jag har fått kontakt med en ung tjej som går på djurvårdar linje några mil bort som bor på samma område som oss.  Hon är riktigt duktig med Malte och brukar ta honom på promenader och träna med honom. I höst får vi se om hon kanske ta med sig Malte på skolan. Blir som lite avlastning för oss samtidigt som hon letar efter en staff att ha på foder. Så jag är hoppfull.

//Sofia

Ber om ursäkt i förväg om jag kommer upprepa saker i dessa kommande inlägg eller om det kan bli lite hoppigt, men ska göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Den resa jag och Tyra gjort tillsammans var fylld med kaos, rädsla, frustration, ilska så ibland är det svårt för mig att komma ihåg saker då det var så extremt mycket som hände hela tiden.

Redan första sommaren som vi hade fått in Tyra i våra liv upptäckte vi i maj-juni att hon fick små utslag i armhålorna och i ljumskarna. Detta kliade inte så märkbart mycket och var inte alls många utslag och dom gick så fint tillbaka till och från. Så hade hon under hela sommaren då det var mycket varmt men det hela stannade av när hösten kom och det blev svalare ute.

  Här ser man en bild på de utslag jag pratar om som hon hade första sommaren i ljumskarna, på denna bild är det dock lite mer än bara några stycken, men i jämförelse med vad hon brukade ha så kommer ni förstå att detta är lite.

Som jag tidigare har berättat i ett annat inlägg så hade vi en hel del att stå i med Tyra pga Koccidierna som härjade i hennes kropp, så det höll vi på med under vinterhalvåret.

Så var det dags för en ny sommar, även denna hade en otroligt varm och torr vår som övergick till en varm och torr sommar. Tyra fick nya utslag på våren, sånna i armbågar och ljumskar jag beskrivit ovan men det eskalerade till fula utslag även på kroppen. Hon var tillslut helt full av utslag på ena sidan.

  Här ovan är en bild på hur de utslagen kunde se ut.

Dessa utslag som ni ser på bilden kliade något vansinnigt på henne och hon var nedsatt i humör och orkade inte så mycket. Vi sökte givetvis vård för även detta och ett tag höll vi på med både koccidhistorien parallelt som denna. Behöver jag säga att Tyra var en kämpe?   

Vi fick hela tiden nya veterinärer när vi åkte till Strömsholm och ingen visste vad felet var och jag var enormt okunnig inom detta så stod helt utlämnad till veterinärernas hjälp och kompetens. När det här med Koccidierna uppdagades insåg jag att jag inte kunde lita på veterinärerna så jag började ta saken i egna händer och forska i allt vad parasiter/bakterier och hud heter. Man gjorde flertalet skrapprov på Tyra och odlade hit och dit, men Tyra påvisade aldrig några parasiter eller något överhuvudtaget, togs även flertalet olika blodprov.

Tyra blev av med koccidierna och åt stark antibiotika, men parallelt med det fick vi komma efter ett tag till en underbar veterinär i Västerås, Katinka Odelius, och där kom vår vändning. Hon satte in antibiotika ( Kefavet ) och Tyra behandlades även mot rävskabb. Tyra fick även kortison vid det tillfället, men det gjorde inte saken bättre, nästan sämre, så det valde jag att avsluta. Tyra skulle stå på specialkost med fisk som protein för att kunna göra en foderutredning.

Utslagen går tillbaka under tiden hon äter antibiotikan och blir fin i huden och jag pustar ut och tänker att nu är det över. 13 dagar senare efter avslutad antibiotika kur var mardrömmen tillbaka och ännu värre!

Väljer att avsluta där för att inlägget inte ska bli för långt.

Lite information som är bra att veta:

Rävskabb: Detta kan ses genom ett skrapprov och även genom ett blodprov men det ÄR INGEN GARANTI!!!! Alltså kan ett skrapprov och blodprov påvisa att hunden INTE har rävskabb fast den egentligen har det. På ett blodprov är det ett bortfall på 15% som har rävskabb men som blodprovet anser inte ha det.

Skrapprov: Veterinären skrapar med ett rakblad direkt på utslaget eller på huden där man vill samla på sig avlagringar och blod för att kunna analysera på labbet. De flesta hundar är oberörda utav detta, men givetvis kan det göra ont när de väljer att utföra skrapproven direkt på utslagen!

Jobbig och tung läsning men som sagt, har valt att dela med mig för att jag VET att det finns så många därute som sitter med stora frågetecken och en hopplöshetskänsla ikroppen över ovissheten som råder.

Fortsättning följer så välkommen tillbaka!

//Camilla

Nu är det snart dags för en av årets (enligt mig såklart) stora höjdpunkter. Nämligen
AmStaffspecialen 2011!!

(Bilden är tagen från Svenska AmStaffklubbens hemsida)

AmStaffspecialen är årets enda utställning med enbart American Staffordshire Terriers. Den brukar vara rätt stor med ca 150 hundar i olika åldrar anmälda. Ruskigt kul måste jag säga. :D

Även om man inte är intresserad av just utställning, men ändå är intresserad av rasen, så är detta ett perfekt tillfälle att kunna spana in några av Sveriges vackraste hundar.

Sedan jag skaffade rasen har Specialen blivit ett av årets absoluta måsten! Och det var nära att jag inte skulla kunna åka i år. Men skam den som ger sig och på onsdag beger jag mig ner mot Södermanland med Supra för att besöka en vän. Och när dagen för Specialen kommer så kommer jag att vara på plats!

I år hålls utställningen i Eskilstuna den 23juli.

Mer info finner du om du klickar på bilden. :)


Jag hoppas att det är några läsare som tänkt dyka upp. Säg gärna till så kanske vi kan träffas och säga hej åtminstone.

Det har ju alltid varit jag som haft största ansvaret för hundarna här hemma. Jag har gått kurser, aktiverat dom osv. Ni som följt oss tidigare har vetat att jag haft det tufft med Malte och att jag kämpat och inte kommit någonstans osv. Det gick till slut till den gränsen att jag inte ville gå ut med honom, ville inte umgås med honom här hemma. Det var så himla psykiskt jobbigt.   

Då hände något som jag faktiskt inte trodde skulle ske.

Min otroligt fina man steg in och tog fullt ansvar för hundarna. Han har gått ALLA promenader, han har tränat med dom varje dag, han har gått kurs med Musse och han har haft med dom på jobbet. Detta har verkligen varit en otrolig hjälp för mig att jag helt kunnat fokusera på mig själv. Det har dessutom visat sig att han tycker att detta med att träna hundar är svin kul och han har verkligen gjort underverk med dom.

Så detta har verkligen varit jätte nyttigt för oss båda.

Ni som har hundar och är sambos/gifta. Är det ni som har ansvar för hunden eller har ni gemensamt ansvar? Är det en av er som tränar hundarna och den andra endast går promenaderna? Hur ser fördelningen ut??

Jag mår nu bättre och har kommit igång med jogging turerna med Malte och vi går kvälls promenaderna tillsammans med dom. Mer gör inte jag just nu.

Det får bli lite bilder nertill och i nästa inlägg nästa vecka blir det en uppdatering om Malte och hur han mår.

  Husse tränar Musse     Fiiiina Musse   Så här trött blir Malte av att vara med husse på jobbet