Jag ska försöka skriva detta inlägget utan att stöta mig med någon, det är nämligen absolut inte min mening! Jag skriver inlägget för att informera. 
Det finns en kull med valpar, dom är av rasen American Staffordshire Terrier, renrasiga med stamtavla, registrerade i SKK under ett kennelnamn. Allt ser bra ut vid första anblicken, båda föräldrarna är röntgade, ataxi-clear och hanen har till och med gjort mentalbeskrivning. Eftersom det är en kennel som har valpkullen så kan det uppfattas som väldigt seriöst och bra, många tror att det räcker att man har ett kennelnamn för att vara seriös. Tyvärr är det inte så. Vem som helst kan skaffa sig ett kennelprefix, det kostar några tusenlappar och när du fått namnet godkänt av SKK så är du alltså kennelinnehavare. Inga krav på utbildningar görs över huvud taget. Tyvärr! 

I just denna kull tänker jag inte uttala mig någonting om tiken, hon är från en kombination som är helt okänd för mig, även om namn bakåt i stamtavlan känns igen.. men jag kan för lite om dom för att uttala mig över huvud taget. Så härmed utelämnar jag tiken ur diskussionen. Jag anser att det finns tillräckligt att berätta om hanen. 

Hanen kallas "Hades" och kommer från kennel Tibridge's första kull. Denise, som innehar kennel Tibridge har varit väldigt öppen med alla brister som blev i denna kull. Hon tyckte att hon gjorde en bra kombination, men det dök upp otroligt mycket fel på hundarna i kullen. Mamma Gilla och sonen Harry (Hades kullbror) är båda avlivade pga diskbråck. Harry led även av sin dåliga höft. Syster Molly är avlivad även hon, pga smärta från höfter och armbåge. Broder Rocky har även han smärtor från höfter och armbåge, och Melker lider av kvalsterallergi. Och ytterligare en syster (Kira) har spondylos. Ur en kull på 9 valpar är alltså 2 avlivade pga nedärvda problem och 3 andra är i livet, men har mer eller mindre besvär pga nedärvda problem. 
Det är alltså 4 valpar som inte har dokumenterade problem. Det är relativt unga hundar, dom är bara 4 år, så hur framtiden ser ut för de 4 som idag inte har dokumenterde problem vet vi ju inte. 

Denise har varit noga med att informera ägarna till alla i kullen om problemen, och hon har avrått dom från att använda sina hundar i avel. Tyvärr lyssnade inte Hades ägare, och han har nu alltså en kull med valpar efter sig. 

Hur ofta kollar folk upp syskon och föräldrar till valpens föräldrar, tror ni?
Jag tror det händer för sällan.

Med detta inlägg vill jag nå alla som går i tankarna att köpa amstaff, jag är INTE ute efter att hindra uppfödaren från att få sålt valparna. Det vore inte rätt mot valparna! Jag hoppas bara att dom som köper valp ur denna kombination är uppmärksam på dess hälsa, kanske lite extra uppmärksam på rygg, höfter och allergier.. eftersom detta finns i valpens gener. Kanske dom som köper valp inser risken med att avla vidare på dessa linjer, hur frisk denna kull än må bli.

Jag hoppas att valparna får ett långt och smärtfritt liv, men det är fruktansvärt sorgligt att uppfödare i detta fall inte har kollat upp hanens syskon. Eller det kanske hon har, och ignorerat problemen som finns..? I så fall är det otroligt idiotiskt i mina ögon. 

Jag har kontaktat uppfödaren och informerat om att jag ska skriva detta inlägg, jag har gett henne en ärlig chans att "stå till svars" för sin parning, men hon har vänligen men bestämt (!!!) meddelat att jag inte får använda hennes svar i blogginlägget. 

//Paula & DD 

Fick syn på denna annons på Sbk Gbg's Facebook:   

Mailade dom direkt, och förklarade att jag var intresserad. Gjorde en kort presentation av mig och DD, och förklarade att vi ville träna på vad som helst. Fick detta svar: 
 

Jippie!! 
Första gången vi träffade Frida vad på klubben. Då skulle hon se vad DD var för hund och jag skulle få säga vad jag ville träna på. Frida fick se oss träna, leka och även se hur vi agerade vid hundmöten, sedan gick vi in och satte oss för att diskutera. Där bröt helvetet lös, DD började med sina utbrott mot mig, när hon biter mig i armarna, och hon gick knappt att bryta. Frida såg förvånad ut, och frågade en del om beteendet. Jag förklarade att det inte går att göra något annat än att hålla sig lugn och vänta ut det. När DD väl gått ner lite i aktivitet hörde hon något ljud och satte igång igen, gapa och skälla, och sen bita mig. 
Frida frågade om jag var öppen för att träna passivitet i första hand, och i andra och tredje hand träna inkallning och hundmöten som jag var intresserad av. Jag flinade lite, trodde inte det skulle gå att lära DD att vara passiv, men visst.. ville hon ha sig en utmaning så skulle hon minsann få det ;) 

Andra tillfället kom Frida hem till mig för att se hur DD är i hemmiljö, hon fick se en glad DD som mötte henne i dörren, och sen en lugn DD som sov på soffan.. för att slutligen se en knäpp DD som gick med svansen i vädret, raggen på hela ryggen, morrandes, skällandes och gnällandes för något ljud hon inbillat sig att hon hört.. 
Jag förklarade för Frida att hon verkligen får se DDs rätta sidor, vilket är bra i vår framtida träning! 

Vi testade passivitet hemma, men det var ingen idé, hon är för lugn så det var inga svårigheter. Vi bestämde oss för att ses på klubben nästa gång och köra där. 

Sagt och gjort. Frida kollade på klockan och vi satte igång passivitetsträningen. Jag sätter mig i soffan, placerar försiktigt DD mellan mina fötter och håller i halsbandet (för att hon inte ska nå mig när hon får utbrott). Det ultimata är att hålla på bringan, eftersom det i sig är lugnande, men det går ju inte på DD. DD fick ett gäng utbrott, både mot mig, ljud och störningar som kom in genom dörren. Vi kämpade på, och efter bara 20 minuter lugnade hon sig tillräckligt för att få en liten godis. Hon såg förvånad ut, hon får ju bara godis för att hon gjort något rätt, så man såg att hon började fundera "Vad gjorde jag för att förtjäna denna godis?" ;) 
Efter ett tag kom hon ner i aktivitet igen, och hon belönades. 
Vårt mål var att DD skulle kunna sitta passivt mellan mina fötter, men ganska snart i träningen så la hon sig ner självmant, och det är ju bara positivt! 
När hon lugnat sig så släpper jag taget om halsbandet och lägger min handflata på hennes nacke, som en lugnande signal. När hon lagt sig ner håller jag kvar handen en stund för att förstärka och sedan släpper jag och kan sätta mig upprätt. 

Steg 1) Ha hunden mellan fötterna, och hålla i halsbandet.

Steg2) När hunden lugnat sig släpper jag taget och lägger handflatan på hennes nacke.

Steg3) När hunden lagt sig ner håller jag kvar handen för att förstärka kopplingen mellan den "lugna handen" och passiviteten.

Steg 4) Jag belönar försiktigt med godis emellanåt, men väntar längre med belöningen ju duktigare hon blir. Sänker kraven och tiden för belöningen när vi ökar störningarna. 

OBS!
Jag säger inte att detta är det sätt som är bäst att träna på.
Det var detta sätt vi gjorde, och det har fungerat över förväntan på DD!

 Vi har - utöver tränat på klubben - även tränat i centrala Göteborg några gånger. DD imponerade stort på oss där, efter bara några minuter la hon sig ner och slappnade av, trots att folk passerade henne väldigt nära. Vid ett tillfälle var det till och med en som stannade precis intill henne, eftersom den personen fick möte och inte kunde gå förbi direkt. Då hade han/hon sin fot 1 decimeter från DDs nos, hon hon bara sneglade lite på den utan att ens lyfta på huvudet. 

Fantastiskt! 

Ni som känner DD vet att hon är väldigt människoglad, hon verkar tro att alla människor som är där vi är har kommit dit enbart för att träffa henne! Det är lite därför min kompis har valt att kalla DD för Drottningen... ;) 
Under tiden vi har tränat på detta så har vi båda kommit varandra så mycket närmre, jag har blivit ännu lugnare än vad jag var innan och DD likaså. Från att vi dagligen fick träna på att passera människor utan att kasta sig fram och vilja hälsa på dom till att vi idag kan passera människor i slakt koppel (till och med där hon går framför mig!!!) utan att hon knappt tittar på dom.. det är helt otroligt vilka framsteg. Vi hann träna lite inkallning mellan passivitetsövningarna också, det gjorde vi på klubben för enkelhets skull. Jag satte DD ner och gick en bit bort, och kallade in henne. Hon rusade raka vägen till mig, utan tvekan och fick belöning. 
Nästa steg blev att Frida la en rolig leksak så att hon var tvungen att passera den, det gick inte första gångerna.. DD hämtade leksaken i farten och sprang till mig, så vi såg till att Frida hann före DD fram till leksaken när hon såg att hon var på väg dit, så att DD inte hann vinna den. Då valde DD att strunta i den istället. 

Nästa steg blev att Frida stod i vägen. DD sprang förbi, utan att bry sig om Frida.. då testade Frida att vara rolig, hon hoppade och tjoade. DD sprang förbi, lika fort, men något gladare ;) Så vi körde en rejäl utmaning! 
Frida stod mitt emellan mig och DD, med en stor kamptrasa (som DD visat stort intresse för) och när DD sprang så slog Frida kamptrasan i marken och lockade rejält med den, DD försökte springa runt Frida, som få slog ut med trasan så att den nästan träffade DD i huvudet!!! DD bara blundade och sprang vidare till matte. Detta under tiden som två andra hundar tränade lösa bara några meter ifrån oss. 

Jag var så stolt att jag höll på att spricka den dagen!! (Ni kanske märker det på alla mina utropstecken!!!!!!) ;) ;) 

Häromdagen slog det mig också att skällandet som DD hållt på med här hemma nästan helt har upphört. Nu kan det som mest vara ett muffande eller två, men det är helt okej enligt mig. Förr kunde hon ju vråla rakt ut, vilket kändes som en överreaktion. 

Våran träning forsätter, nu med Frida vid vår sida som vän och träninskamrat istället för lärare. Det känns fått lära känna Frida och jag är evigt tacksam att hon kom in i våra liv just nu, vi har vuxit så oerhört mycket under denna tid. 
Folk som känner DD och har sett hennes nya sidor är mäkta imponerade, dom säger som jag: "Det är en helt annan hund!" Hon har kvar alla sina fina och positiva sidor, men de sidor som varit de tyngsta under våra år är borta, eller nästan borta. Jag har alltid älskat DD högt, men i perioder har hon varit så besvärlig att jag inte sett något ljus i tunneln, jag har inte trott att hon någonsin skulle bli tilräckligt bra för att jag skulle kunna klassa henne som en "normal hund" ;) Men jag tror vi har nått dit redan! 

Avslutar med lite bilder på Frida's fina Minoo. 

//Paula & DD 

Det var här allt började! Jag hade hört så mycket bra om Anders och ville absolut inte missa denna chans. Igår var det äntligen dags! Jag hade planerat att passivitetsträna DD, det skulle bli den ultimata störningen; Vara still en hel dag, bland folk och andra hundar. Planen var att jag skulle ta med buren för nödfall, och för att hon skulle kunna vara där när jag gick på toa eller hämtade mat.. Halvvägs till stan kom jag på att jag glömde ta med buren. Inget att göra, det fick gå! 

Väl framme var DD låg, som hon ofta är på "okänd" mark med många främmande hundar. Hon stod still med låg hållning och försökte att vara osynlig. En hundägare gick runt och frågade om hennes hund fick hälsa, jag sa att det inte var en bra idé just nu, eftersom hon är så obekväm i denna situation. Gissa om jag var stolt över mig själv som sa nej!? :D 

När denna hund fick hälsa på en annan hund så blev det lite gruff (inte så oväntat kanske med tanke på att de båda var väldigt uppe i varv).. DD tittade på när hundarna munhöggs, men agerade inte ut något. 

När vi kom in fick jag syn på att ena hörnet var ledigt. Jag rusade dit och satte mig direkt. DD var lugn och avslappnad. Innan föreläsningen började skulle vi bli serverade frukost. Då insåg jag att det hade varit smidigt att låta DD vänta i buren medan jag gick och hämtade.. men det var inget att göra åt saken så jag tog med henne. Då blev det lite för mycket för henne så hon fick sig ett rejält utbrott på en annan hund. Jag höll mig lugn, gick lite åt sidan och satte mig som ryggsäck bakom henne och lugnade ner henne. Snart kunde vi gå tillbaka till platsen där hon fick utbrottet utan att hon agerade ut igen. Vi satte oss på vår plats igen, och då började DD stöka lite.. hon bet i min tröja, men bröt väldigt fort när jag fick ett bra tag om halsbandet. Jag satt precis och filmade henne när det hände så jag lyckades få med det på film. 

Anledningen till att jag filmade var för att jag skulle visa vår hundtränare Frida, som har mig och DD som projektarbete i sin utbildning. 

Efter utbrottet la hon sig ner och slappnade av. Resten av dagen gick förvånansvärt bra. Hon slappade om vartannat, fick ett fåtal utbrott på andra hundar, men väldigt korta och även om dom var intensiva så bröt hon fort och gick ner i varv väldigt fort. 

Jag var så oerhört stolt över min tjej! Och så tacksam över att ha kommit i kontakt med Frida så att hon kunnat hjälpa oss så här långt på vägen. Jag ser verkligen fram emot att vara med när hon ska redovisa hur långt vi kommit i vår träning. Vi hade hoppats på att vi hade hunnit PÅBÖRJA passivitetsträningen, och KANSKE skulle klara av att köra lite passivitet under själva redovisningen.. ingen av oss hade förväntat oss att DD skulle svara så här bra på träningen! 

FÖRELÄSNINGEN

Jag hade förväntat mig att få många "aha-upplevelser" på föreläsningen, fått bekräftelse på att det jobb jag gjort på DD hade varit rätt, och att jag mer eller mindre skulle få bekräftat att den typ av stress-hantering vi tränat på var den rätta.. Det fick jag, men jag fick så oerhört mycket mer! 

Jag visste att stressen förstör både fysiskt och psykiskt, men jag trodde att det fysiska läkte med det psykiska! Men det gör det inte! Man måste hjälpa hunden att återfå balansen i kroppen efter långvarig stress eller chock. 

Visste ni det förresten? Att kroppen reagerar likadant på en allvarlig chock (ex. skrämd av smällare) som vid långvarig stress!!! 

Jag ska skriva lite runt de minnesanteckningar jag gjorde igår. 

Det är inte farligt med stress om den inträffar sällan och få gånger. Det farliga är när hundar utsätts för stress för tätt och ofta. Ex; Leka lös med andra hundar för ofta, jakt-lekar (pinn/boll-kastning), hård press osv. Han jämförde med vargen.. och som han sa; Visst är hunden väldigt olik vargen idag, men vargens gener har ändå satt spår i våra hundar. 

På våren när vargen jagar så tar den ofta djurbarn.. fågelungar som ramlat ur sina bon, rådjurskid som ligger och väntar på sin mamma osv. Det är ingen större ansträngning att jaga då, dom kan ju mer eller mindre bara gå fram och plocka det dom vill ha, när dom väl hittat det. På hösten däremot är det svårare, dom tvingas jaga. Stressnivån går upp under jakten, och det är väldigt intensivt! Men detta händer ju inte så ofta. Våra hundar "jagar" ibland dagligen med pinnkastning och andra jaktlekar. Det är inte sunt!

Återhämtningen är ofantligt viktig också. Många glömmer det. Efter en stress måste hunden få ordentligt med vila från mer stressiga aktiviteter. 

Om en hund hamnar i chock (efter att ha blivit rejält skrämd) så måste den chockbehandlas! 

När en hund hamnar i chock är den i ett Akut traumatiskt tillstånd, den kan då ta till någon av "chockens 5 F": 

Fight - slåss

Flight - fly

Freeze - frysa/bli stel

Fool around - irra omkring

Faint - svimma

En chock går inte över av sig själv. När vi tror att chocken har lagt sig "av sig själv" hos en hund så är det bara att den gått över till ett "Latent traumatiskt tillstånd". Allt verkar precis som vanligt, men chocken ligger och lurar under, och om hunden hamnar i en situation som den på något sätt kan koppla samman med den första chockupplevelsen så är risken stor att den hamnar i samma chock igen. 

Han berättade om en hemsk händelse som han varit med om, som bevisar exakt hur detta fungerar.

Han hade ett sommarläger för ungdomar och deras hundar. Med på lägret var en ung tjej på 16 år med sin svarta labbe-tik. Denna unga tjej hade varit med om att hennes förra hund (också en svart labbe-tik) blev påkörd av en bil. När hon rusade fram och höll hunden i sin famn så dog den. Fruktansvärd upplevelse. Hon blev allvarligt chockad, men fick ingen som helst hjälp för detta på sjukhuset. 

Dom var ute på promenad hela gänget och gick på en gångväg intill en landsväg. Det var god sikt åt båda håll, och landsvägen ledde fram till en industri som var stängd. Alltså var det ingen trafik alls just då. Anders höll ändå bra uppsikt åt båda hållen. Hundarna var lösa, de flesta strosade mest runt. Dom var trötta i sommarvärmen. Labbe-tiken gick mot vägen, och stannade för att nosa i gruset precis intill bilvägen. Anders höll koll så att det inte kom någon bil. 

Plötsligt hör han ett fasansfullt skrik! Han tittar dit och ser tjejen som då var helt förstörd! Hon hade tittat till sin hund och såg en svart labbe-tik på väg upp mot vägen. Det var tillräckligt för att hennes kropp skulle reagera som den gjorde den där dagen då hennes förra hund blev påkörd. Hon var helt knäckt och grät okontrollerat. 

Hon hade inte fått chockbehandling, och därför hade inte kroppen bearbetat det den varit med om. 

Vad ska man gå göra? 

Inom ett dygn ska man ge hunden ett lugnande medel. Det får ABSOLUT INTE vara ett muskelavslappnande medel. Det ska vara lugnande. Alternativt ger man ett valiriana-medel av något slag (örtmedel). 

Sedan kör man en efterchocksbehandling & stresterapi, vilket innebär att man: 

• Undviker stress!
• Gör hunden operant (försöker få den att själv tänka.. klickerträning ett bra exempel)
• Man aktiverar hunden mentalt
• Ökar tryptofanintaget, det är en serotonin som ger hunden en bättre balans mellan "gas" och "broms". Serotonin är ju broms-delen. Tryptofan finns i kalkon, spenat, brunt ris, pumpakärnor, mjölk och banan bland annat. 
• Tillsätt b-vitaminer! B50 för mindre hundar och B75 för större hundar. Kroppen behöver b-vitaminer för att bilda serotonin. 
• Ge hunden massage, det är otroligt avslappnande. 

När man väl tillsatt detta under 2-3 månaders tid kan man sluta, oftast behövs bara en sådan här kur för att kroppen ska hamna i rätt balans. Självklart ska man inte påbörja någon stress-aktivitet igen, massage och mental aktivering är alltid bra. 

Han pratade en del om slyngelålder, vilket var otroligt intressant. Han sa att för det mesta handlar det om att energin ökar hos hunden, och vi tolkar det som att den blir jobbig och en "slyngel", men om vi kör mer mental aktivering på slynglarna så kommer vi antagligen kunna få utlopp för hundens energi. 

Han förklarade det så här: Valpen är ju valp, den är som den är, utforskande och sprallig. Leker när den vill, sover när den vill. Sen kommer spökåldern. Valpen börjar då bli mer medveten om omvärlden, saker runtomkring den. Folk som "stirrar" kan bli lite läskiga osv. Sen kommer slyngelåldern då energinivån ökar. När slyngelåldern går över så har hunden en beteendesynkronisering med resterande flock. Alltså: Vi vilar, hunden vilar. Vi aktiverar, hunden aktiverar osv. 

Som koppelträning tipsade han INTE om att byta koppel/halsband/sele osv osv, inte heller att stanna och vänta ut hunden och gå när hunden slutat dra.. han förklarade det så att om hunden har mycket energi så drar den i kopplet, vi blir inte av med hundens energi genom att inte låta den gå framåt. 

Hans tips var att aktivera hunden mentalt INNAN vi går ut! Köra godissök en 20-30 minuter t.ex Sen när vi går ut så går vi 50-100 meter sedan kör vi en mental uppgift till hund. T.ex en cirkuskonst. Sedan går vi 50-100 meter och då ska hunden balansera på en stock eller något. Sedan ytterligare 50-100 meter där vi har ett uppletande av något. Om vi kör våra promenader på detta sättet så kommer hunden fullkomligt skita i andra hundar, katter, rådjur och ekorrar eftersom den då bara är ute efter de olika stationerna med allt vad som kan hända där!

Det låter ju onekligen roligt :D 

Jag frågade om det här med fysisk aktivering, det går ju inte att få någon konditionsträning genom att gå så här.. men han menade på att man då ex. kan springa med hunden så får den ju en uppgift och en fysiskt träning. Dock hävdade han att våra hundar inte behöver så mycket fysiskt stimulans som vi ger dom, utan att den mentala biten är allra viktigast. 

Han berättade om relationen han har med sin hund. Hunden kommer och "säger till honom" vad han vill. Hunden Macho, som han heter, kan komma fram och stirra på Anders och sen springa till köket. Anders går efter och då puttar hunden på ena köksskåpet. Där ligger massa platsburkar som Anders brukar gömma godis i. Ja, då vill Macho att Anders ska gömma godis i dom. Ibland säger Macho att Anders ska köra godisgömmor, det visar han genom att lägga nosen på ena handtaget på en av kökslådorna (där Anders brukar gömma godiset). Anders säger att vi ska lyssna på våra hundar. Macho bestämmer vilket håll dom ska gå på promenaden, och låter honom nosa vart han vill och hur mycket han vill.. promenaden är ju till för HUNDEN, inte för oss! 

Det där går ju emot allt jag hört och lärt mig.. "det är inte hunden som ska bestämma" tänkte jag. 

Han förklarade att människor med kontrollbehov ofta skaffar hund eftersom det är ett sätt för dom att lätt kunna dominera och kontrollera någon annan. Hundar är ju "tacksamma" på den punkten, dom låter sig kontrolleras (oftast). Men han vill att vi ska få ett samarbete med våra hundar, inte att den ena kontrollerar den andra. 

Sedan gjorde han jämförelsen med en flock av djur, (vargar, hundar, kattdjur.. ja vad som helst) där är det inte de "dominanta" som går och ser ner på de under sig, utan de som är under som ser upp på de andra. 

Som Fredrik Steen skrev en gång så är det inte en hund som lägger ner en annan hund.. utan en hund som väljer att lägga sig ner! Stor skillnad i beteende!

För att avsluta så ska jag rada upp vanliga stressorsaker, det är viktigt att veta VARFÖR hunden är stressad innan man kan ge den rätt behandling, så analysera detta noggrant om du misstänker att din hund är stressad: 

Vanliga stressorsaker:

• Överstimulerade hundar
• Understimulerade hundar
• Osäkerhet
• Många och hårda krav
• Chock. Posttraumatisk stress
• Hormonella förändringar
• Smärta och sjukdom
• Näringsbrist

Han förklarade att det gjorts tester på hundars kotrisolvärden (det ämne som utsöndras efter chock eller långvarig stress) efter att dom tränats med: Elhalsband, hårda metoder eller mjuka metoder. Tre olika grupper alltså. 

De som tränats med elhalsband och hårda metoder hade mycket förhöjda kortisolvärden, men de hundar som tränats med mjuka metoder hade det inte. 

Jag skulle nog kunna skriva i evigheter om detta, det var så otroligt intressant! Men ni får nöja er med detta, och gå på föreläsning själva om ni har möjlighet. Det var så väldigt lärorikt och roligt! :D 

//Paula & DD