Idag fortsätter jag med en kort uppdatering på ämnet jag tog upp för två veckor sedan: "Min monsterhund"
Jag var till en början osäker på om jag vågade publicera inlägget, jag funderade mycket på det innan jag bestämde mig. I efterhand ångrar jag mig inte! Responsen blev ju otrolig. Samtidigt som det är en lättnad att höra att vi är många med liknande problem, så är det ju synd att många har detta problem.
Men jag tror fler med mig tyckte det kändes bra att läsa om det.
Jag blev också glad att alla som skrev hittat ett sätt som fungerade för deras hund, för att bryta beteendet, och att alla var vänliga.

Någon vecka efter inlägget tränade jag med DD på jobbet, och hon satte igång, jag fick då möjlighet att filma det. I slutet avbryts hon av ett ljud som intresserar henne, så detta blev en väldigt kort "monsterattack" ;)

Jag är glad att fler vågar dela med sig.. Vi är inte dåliga människor som inte klarar av våra hundar (jo, de tankarna går jag med), för vet ni vad? Det är ju just vad vi gör! Vi har inte omplacerat dom, avlivat dom, slagit dom eller gett upp på dom. Det är just det som är skillnaden på att klara av att hantera eller inte.. Vi kämpar vidare, därför klarar vi av våra djur! Jag har sett folk både avliva och omplacera hundar med liknande beteende, folk bli rädda för sina egna hundar pga dessa "attacker", och därmed gett upp.

Med detta sagt vill jag ge er alla en energiboost att klara er igenom detta. Jag lever med min tro att jag kommer få tillbaka för allt slit sen när DD är vuxen (alltså typ 14 år...) ;)

Åsikter, råd, tips, tankar och idéer är självklart fortfarande välkomna nu när ni även sett beteendet hos både mig och DD.

//Paula & DD