Jag har tagit ett gammalt blogginlägg och väckt liv i. Ett ämne som jag tycker man ska ta på allvar och kanske är det någon mer som har "problem" med sin hund och får en ny syn på tillvaron och kan hjälpa sig själv och sin hund på bästa sätt. 

"Malte är ju min första staffe som ni vet och jag var SJUKT dålig på att träffa staffar innan jag köpte honom. Jag hade nog läst det mesta men ändå inte träffat många. Det är ju ett ”misstag” som jag själv får ta på mig men jag tyckte att jag visste det mesta efter all läsning.

När han kom hem till oss så bodde vi på landet och hade tillgång till skogen och där spenderade vi mycket tid. Han sprang fritt, vi gömde oss så han fick leta, han var med oss på ridturer och i stallet. Ändå kunde han ALDRIG koppla av. På den tiden hade vi en stor bur inne för att han skulle ha en plats att få vara ifred på. Och till slut fick vi börja stänga in honom i den för att han skulle slappna av och somna. Då sov han i timmar.

Så fort han var vaken och var med oss så bet han på oss så vi blödde, hängde i barnens ben så de skrek av rädsla när han kom mot dom, han bet sönder ALLT, han for som ett skållat troll hemma. Detta har följt Malte genom hela hans liv. Självklart har det bytt lite karaktär från valp ”beteendet” men han har varit väldigt intensiv oavsett hur mycket vi tränat passivitet och sysselsatt honom. På promenader kan man tydligt se hur han flackar med blicken, ser sig om hela tiden och nästintill springer ifrån allt runtomkring.

Jag har tagit upp detta med andra som har staffar och mer erfarenhet än jag själv och svaren jag fått har varit att det är så dom är, att jag ska aktivera honom mer osv…

Så det gjorde vi, kurs efter kurs har avlöst varann, vi har spårat, busat massor, tränat, cyklat och massa sånt. Det hjälpte inte. Inget hjälpte. Jag kände att ngt måste ju vara ”fel”. Han måste ju ha alla bokstavssjukdomar som finns. Men eftersom alla ”kunniga” bara sa åt mig att sysselsätta honom mer så fick jag ju lyssna på det.

Malte har hela tiden varit ”min” hund. Det är mig han lyssnar mest på och det är mig han följer. Till slut började jag bli riktigt irriterad faktiskt på att hela tiden ha Maltes nos i knä vecket. Vart jag än gick hemma. Så fort jag reste mig så reste han sig. Till slut kom jag på mig själv med att sitta i soffan och han låg brevid och sov, jag behövde resa mig men jag ville inte. Tänkte ”nej då reser han sig också”.

Sen en dag låg det ett inlägg här på bloggen. Skrivet av goa Paula. Det var om DD’s stress – då föll poletten ner. Malte är ju stressad. Det var så mycket som stämde och när jag tog upp detta med Paula så bekräftade hon det jag misstänkte. Så här skulle det ju inte vara. Jag och min man satte oss ner och gick igenom några av de tips och råd som vi fått. Efter någon dag så satt det kompost galler som delade av så att hundarna antingen är i vardagsrummet ELLER i köket/hallen. Vi skulle även börja med LUGNA promenader. Det är nog min största utmaning. Jag är sån som går raskt. Och Malte har liksom skyndat sig förbi allt på promenaderna som att han vill slippa att ta in intrycken och därmed inte bearbeta dom.

Jag avbokade de kurser som jag hade anmält oss till och vi sa upp Maltes dagisplats. Allt för att skapa mer lugn runt oss.

Och det är här vi är nu.

Inomhus har det hänt en hel del nu. Många ggr kan jag resa mig från soffan och gå ut i köket och hundarna ligger kvar. Första gången det hände så ville jag bara ställa mig i köket och ”skrika” av lycka. JAAAA!!! De där ”små” sakerna känns som enorma segrar för oss. Vi är på rätt väg men vi har långt kvar.

Utav min egen erfarenhet av mina egna hundar och av de staffar som jag träffat så tycker jag att staffar har lätt för att varva upp sig och även stressa upp sig. Det går verkligen från noll till hundra men inte alltid lika lätt åt andra hållet. Självklart är det ju det livet som vi lever som skapar hundarna och med det i baktanken så är det inte självklart för mig att nästa hund blir en staffe. Vi är en familj med barn vilket gör att det stundtals rör sig en hel del här hemma, dörrar öppnas och ngn ropar. Man kan ju tycka att hundarna ska vänja sig vid detta när det händer sen valpstadiet men Malte är snart 3 år och han rusar upp oavsett om dörren öppnas med 5 timmars mellan rum eller 5 sekunders mellan rum. Jag älskar verkligen staffarnas utseende, de är den finaste rasen jag vet. Och naturligtvis älskar jag att de är så oerhört snälla mot människor och barn. Kanske får vi bukt på detta och när det är dags för nästa hund (om ca 6-7 år) så är barnen så pass stora att det är en annan ”miljö” här hemma. Plus att vi kommer vara mer medvetna om detta. Så det kanske blir en staffe i alla fall. Jag hoppas ju på det. Men jag har ändå börjat kolla upp lite andra raser så smått för att se om det finns ngn annan som kan falla mig i smaken.

Jag kommer att uppdatera er om vårat jobb med stressen och kommer nog ägna ett inlägg längre fram åt vilka raser jag är nyfiken på och där även be er om era erfarenheter av dom."

Det har gått nästan exakt ett år sen jag skrev det här inlägget och det har hänt en del sen dess. Malte är nu 4,5 år och har lugnat sig massor. Han stressar inte upp sig lika lätt och är enklare att varva ner när han stressar upp. Det är som att han nu tänker till en gång extra och ofta väljer den sunda vägen i olika situationer.

Han har enklare att gå och lägga sig om det kommer folk till oss, dock är han fortfarande och svansar efter mig om jag reser mig upp. Men men, jag känner att mycket verkar ge sig med tiden oxå. Men visst har vi övat övat och övat på passivitet och regler vid olika tillfällen. Känner ni igen er? Verkar er hund stressad? Ta hjälp av en instruktör som ni har förtroende för och kom fram till olika träningsmoment för att komma till rätta med stressandet.

Och vill ni ha kontakt med mig för att dela med er av erfarenheter så tveka inte utan maila till mig, jag uppskattar alla mail som jag får via bloggen: lundqvist.sofia@tele2.se

//Sofia och staffarna

 

Paula

27 september 2012 07:53

Det är så härligt att han är lugnare! Tänk vad mycket bättre han mår också :) Känner igen det där med att man kan se att dom tänker efter, förr agerade dom bara utan en tanke, nu är det en halv sekunds tvekan innan dom gör valet :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min underbara tant Cilla blev nästan 12 år. Nu har hon vandrat vidare till Enzo och Trolla <3   Iris och jag var ensam någon månad sen kom en fråga från uppfödaren om jag kunde tänka mig att vara jourhem/hundvakt åt Nero på obestämd tid. Då Ne...

Jag tappade tyvärr all lust till bloggande, här och på min egen blogg, efter Trolla och Enzo. Saknaden och sorgen har varit överväldigande även fast jag haft Iris och Cilla…   Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, förmodligen än...

..eller mjukt eller hårt..   Jag vet inte om det ens är någon mening med att be om ursäkt för de dåliga och sällsynta uppdateringarna.. jag blir ju uppenbarligen inte bättre på det! Har så många idéer om inlägg men får inte ner de i ord. Mitt i s...

Som de flesta som känner mig vet har jag alltid varit för kastrering, jag har alltid sagt att alla hundar som inte ska gå i avel bör kastreras - oavsett om dom har problem som kan vara kopplade till hormoner eller inte. Jag kastrerade Diza, har i fle...

Enzo och jag tackar för allt stöd vi fått från er som följt oss under dessa år, nu ska jag sörja och bearbeta att han inte är vid min sida längre    ...