Nu är äntligen resan här som jag längtat efter sen i våras då det blev bestämt, imorgon rullar bilen ner mot Leeuwarden i Holland för att jag ska spendera resten av veckan på hundutställning i dagarna 3. Jag har ingen egen hund att ställa, men det känns speciellt i hjärtat att få se min älskade Tyras syster ställas ut och få följa henne i de här dagarna som vi har framför oss.

Vi är 3 tjejer som ska åka ner till Euro Dog Show och 2 av pinglorna har hund som ska ställas, en är Lilo ( Tyras syster ) och den andra är Prince ( Tyras halv lillebror ), båda hundarna är egenuppfödda av Capa Tosta Kennel. Ska bli så spännande att se hur det går för dom och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer gå bra, får nästan rysningar när jag tänker på hur det skulle vara att få uppleva en seger därnere för någon av hundarna, iiiiiiiieeeeeeeee va kul det skulle vara  

Nu ska jag inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men oavsett hur det än går är jag övertygad om att det kommer bli ett härligt minne för livet och själva resan i sig kommer vara så rolig med tjejprat och lite till tjejprat och säkert ett och annat skratt därtill.

Varför jag åker till en utställning när jag inte själv ska ställa? För att jag är otroligt intresserad av rasen Amstaff och ser det som en möjlighet att få se mer av rasen och eftersom jag år 2012 förhoppningsvis ska förhoppningsvis få en ny fyrfota familjemedlem in i min tillvaro vill jag se vad som erbjuds utanför Sveriges gränser. Och hur roligt är det inte att få ett ansikte på ett stamtavle namn och dessutom få se den röra sig och se den i verkligheten? Hur klockrent som helst! 

Jag kommer rapportera nästa måndag hur resan varit och hur det gått för hundarna på utställningarna i Holland. Jag har dubbla kameror med mig och tar med mig batteriladdare så jag ska vara helgarderad att kunna ta så mycket kort som möjligt för att sen kunna dela med mig till er och givetvis ha som minne för resten av livet.

Sköt om er så hörs vi nästa måndag igen!

//Camilla

När Tyra kom in i våra liv skaffade jag i samma veva en digital kamera för jag kände att det vore roligt att ha lite bilder på henne som valp och även kunna ta kort allt eftersom hon växte. Kort är alltid roligt, men vad jag inte visste då när jag köpte kameran var att jag skulle förvandlas till en fotogalning, men jag föredrar att kalla mig fotofantast istället *skratt*

Jag vet inte hur många kort jag tagit sen våren 2009, men en ska är säker att det är mer än 15.000st iallafall. Det jag gillar med min kamera är att jag även kan filma med den så ni som har den funktionen, använd den, det är otroligt roligt att ha den där regniga trista dagen då man inte vill kliva upp ur sängen.

I och med kameran väcktes ett nytt intresse hos mig och det är att ta kort, det kan vara på allt möjligt och jag har en udda smak. Jag gillar kort där det finns känsla i och som inte ser ut som alla andra vanliga kort. Många tycker att de kort jag mest är nöjd med oftast är fula eller som sagt konstiga, men det gör mig inget, alla är vi olika.

Längtan efter ny hund är stor och längtan efter ny hund att fota är också stor, så jag ser fram emot framtiden och allt vad det innebär men jag hoppas innerligt att en ny hund och fotomöjligheter ingår i min framtid =)

Här kommer några kort jag är otroligt nöjd med, 3 st är på min Tyra och 2 är på en blandrashund som jag var hundvakt åt för några veckor sedan, det är en riktigt gammal herre som gillar att tilltalas Greven eller Prinsen, men vars egentliga namn är Astolf =)

    Kortet när hon står på bron är ett bland mina absolut bästa, älskar hela konceptet och himlens vackra färg passar så otroligt bra in!

  Kortet ovan får mig att tappa andan varje gång jag ser det, så otroligt känslofullt och vackert!

    Kortet ovan där man ser Astolf i profil är också ett av de kort jag är absolut mest nöjd med, helt klart på min 10 i topp lista =)

På återseende gott folk!

//Camilla

Många gånger väljer jag medvetet att köra strutsmetoden och med det menar jag att jag kör huvudet i sanden och låtsas som det regnar och inte lägger energi på det som tar energi lika mycket som smör går åt i solskenet en varm sommardag.

Vet att det inte är det optimala, men vissa perioder när jag ser på allt med klara öppna ögon gör det så ont i mig och dag ut och dag in går jag med en stor frustration i mitt bröst över att människor är så naiva och blåögda och handlar utan eftertanke.

Kanske kan tyckas att jag är den naiva som väljer att leka struts mitt i allt allvar, men ibland blir all ondska och elakheter och okunskap för övermäktigt och får mig att må så otroligt dåligt så det är en nödlösning för min del.

Ibland önskar jag när jag vaknar på morgonen att idag kommer förnuft och kunskap besegra denna pestsmittade tankegång som spridit sig och sprider sig som en löpeld i gemenemans hem och hjärnor. Det är svårt att besegra och råda bukt på det onda, men så länge vi alla gemensamt kämpar för att det rätta ska vinna kommer vi inte förlora i första taget. Givetvis är det inte en lätt match när man har media som gladerligen vill ha löpsedlar och sälja lösnummer, men det är precis som det låter, en säljningsteknik och budskapet är egentligen inget dom ofta funderar speciellt mycket kring utan bara dom får sälja tidningar är dom nöjda känns det som.

Det är vi människor och vårat sätt att vara som många gånger speglar sig i våra hundars personligheter och karaktärer. Hur många gånger har jag inte fått höra från olika människor att en såkallad kamphund måste man alltid kasta på rygg och gärna i förebyggande syfte för att statuera exempel och visa vem som bestämmer!    Hur många gånger har jag inte hört att en såkallad kamphund måste man vara hård mot, finns inget som heter mjuka metoder när det kommer till stora kraftiga hundar för dom ska bara sättas på plats   

Vad ska man säga? Okunskapen är enorm och tragisk att den är så bred dessutom. Skulle man påstå att en stor ardenner behöver mer stryk varje dag för att påminnas om dess storlek men en shetlandspony kan man bara klappa på och låta den göra som den vill, skulle jag förmodligen få på käften av folk, men när det kommer till hundar finns tydligen ingen rättvisa.

Om nu "kamphundar" vore mördarmaskiner och enkom föddes till denna jord för att ha som uppdrag att döda människor och andra levande varelser, då skulle vi ju inte kunna se dessa raser på utställning, tävlingsplaner och ingå i barnfamiljer. Tro mig, om det vore så som ett uns sanning i att dom är mördarmaskiner skulle inte media få göra annat än rapportera dagligen om deras vansinnesdåd världen över, men så är ju inte fallet eller hur?!!!!

Jag vill att ni alla tar er en funderare därute på varför ni har förutfattade meningar om stora muskulösa hundar och var ni fått dom ifrån, förmodligen är det media som har ett finger med i spelet. Jag förstår fullt ut att man har respekt för dessa typer av hundar och det ska man ha. Dom är inga puttinutthundar som bara ska tillhöra inredningen, nej dessa behöver jobba och aktiveras, annars lägger dom till med som alla andra raser förstås, olater i olika karaktär, som att tugga på inredningen hemma eller dra i kopplet eller skälla. Olaterna är givetvis individuella och ter sig olika till varje hund, men något vi kan vara överens om är att olater är aldrig roligt oavsett hur det kommer sig i sitt uttryck.

Slutligen vill jag påpeka hur viktigt det är att du som förare ger din hund en god start och en fin möjlighet att utvecklas och kunna ta tillvara på alla de goda bra egenskaperna den besitter. Det är du som förare som bär det ansvaret och bästa metoden som även är en metod som funkar att generallisera med är att överösa din fyrbent med kärlek och omtanke och respekt. Detta innebär INTE att du ska skämma bort din hund och låta den göra som den vill, utan jag vill uppmana att följa ditt hjärta och inte gå på gamla skrönor som att man måste t ex kasta hunden på rygg för att det ska vara bra i någon bemärkelse.

Lägger upp 2 bilder som jag är otroligt nöjd med, de urskildrar otrolig kärlek och värme mellan hund och dess ägare och jag önskar så att fler människor går i dessa människors fotspår när det kommer till hundhållning och uppfostran.

   På bilden ovan är det amstaffen Diamon som pussar och tittar med sån kärlek på sin ägare, Carolin.

  Här ovan är en bild på amstaffen DeDes om sitter helt avslappnat och njuter i sin mattes, Paulas famn.

På återseende gott folk!

//Camilla

Några få av er känner mig, ytterligare några av er vet vem jag är, och ganska många av er har antagligen hört talas om mig på ett eller annat sätt..

Jag är alltså Lena Sommerfeld Ulf, innehavare av kennelnamnet Le Wi´s som jag köpte 1984.

Hade min första egna valpkull 1979, min första bullterrierkull 1984 och min första amstaff-kull 10 juni 1995, och min senaste (sista?) 2001.

Har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att hoppa in på ett ”sommarvikariat” och skriva ett inlägg i veckan, vilket jag efter viss tveksamhet lovat att göra ett försök med.

Tveksamheten beror inte på ointresse eller nonchalans, utan på att jag är ytterst tveksam att kunna få ihop något som ni läsare gillar.

Återkommer ni inte veckan efter mitt första inlägg, har jag misslyckats!

Vad kan jag då tänka mig att skriva om?

Vad tycks om; så var hundlivet förr, min syn på avel förr och nu, vad jag letar efter hos en hund, hundsportens avarter, kennelnamn = kvalitet?  

Tyck till!

Det jag kommer att skriva om är; am staffens första år i Sverige och Hundar som fastnat i mitt minne

Men, jag vill betona: vilket ämne jag än skriver om, vad jag än skriver i de olika ämnena, kom ihåg, det är mina tankar, mina åsikter, mitt tyckande och mina ev. slutsatser!

Dom är varken sämre eller bättre än någon annans, dom är bara mina!

Tidsmässigt hoppar jag fram och tillbaka lite som det faller sig, men faktamässigt stämmer min text

Börjar lite försiktigt med hur mitt hundintresse började, underhölls och utvecklades. 

Intresset tror jag faktiskt var medfött, kan inte påminna mig att det någonsin funnits annat än hundar som upptagit mitt intresse (förutom under tonåren, då sysslade jag med en hel del annat smått och gott ;-)

I släktskapet fanns bla två äldre damer, bägge hunduppfödare, Engelsk Bulldog och Greyhound frodades hos den ena damen, Riesensnautzer av färgvarianten peppar&salt, hos dam nr 2, har senare fått mig omtalat att Hillevi (dam 2) var den som introducerade peppar&salt i Sverige, en förebild så god som någon!

Givetvis terrade jag dessa bägge damer, Hillevi hade tur för hon bodde utanför Helsingborg, ett besök hos henne krävde en hel del förberedelser

Till Aina var det bara att hoppa på spårvagnen till Hisingen, den tog mig nästan fram till hennes ytterdörr, 200 m promenad sen var det bara att banka på hennes ytterdörr, något jag gjorde både tidigt och sent.

Ett antal gånger fick Aina sätta mig i en taxi och skicka hem mig, i min familj fanns ingen bil. Att mina föräldrar inte var direkt överlyckliga över mina resor behöver väl knappast nämnas?!

En av mina läromästare -Jack

Via kurser hos Blå Stjärnan, fortsatt terrorhandlingar mot andra hundägare för att få rasta deras djur, fick jag så äntligen, min första alldeles egna hund!

En 6 månaders hanvalp, blandras Beagle/Tax (bieglax), aldrig varit utanför hundgården, aldrig sett koppel eller halsband, givetvis allt annat än rumsren, och allt detta för det facila priset av 50 kronor!                                                        

Tala om ett hundköp tvärs mot alla principer jag haft de senaste 45 åren. Kanske det var erfarenheterna från det hundköpet som format mina principer?          

I så fall var de 15 åren med Jack inte helt bortkastade!

Jack och jag blev något av grannskapets skräck, Jack slogs med allt i hundväg ju större desto roligare, och jag var helt säkert ett ganska så odrägligt barn. Efter några år fick vi promenadsällskap av ”Playboy” min dvärgkanin som vägde 3,2 kg!  Playboy hade ett guldpläterat metallhalsband, allt annat som påminde om halsband eller sele bet han sönder!

Lite OT..  På ålderns höst blev Playboy något av ett monster, ingen vågade sig ut i köket när Playboy var lös, minst av allt Jack!

Min väg mot Hundvärlden, tog riktig fart efter grundskolan, jag lyckades, i hård konkurrens, få jobb som Kennelflicka

200:- i månaden, inte så illa betalt, det ingick ju också mat!                             Men,  150:-  per månad för spårvagn- och busskort, 2,5 km enkel väg till kenneln, arbetstid 08.00 – 17.00(missade jag bussen var det 90 minuters väntetid i en mörk busskur, fanns inget att fördriva tiden med, mobil, surfplattor och laptops var inte ens uppfunna, ), koka rå vom, städa i trimrummet efter att hundarna blivit ”kritade”, diska upp hushållets all disk efter helgen, agera barnvakt allteftersom  russinen föddes..   

Skulle någon av er som läser den här texten, kunna tänka er att arbeta under liknande förhållanden?

Nä, skulle inte tro det!

 Men belöningen för allt slit och alla sena nätter var guld värt!  Tänk att få sitta med och lyssna på några av den tidens ”stora” bl.a Ann Rode och Britta Roos-Börjesson!  Oj oj vilken kunskap och erfarenhet dom besatte!

Bra och dåliga parningar, dito dräktigheter och valpningar, friska härliga valpkullar, sjuka kullar som det gräts många tårar över, hjärtskärande beslut, roliga lätta val, stamtavleläsning, avelsplanering, linjeavel vs.utavel, allt rörande hundar och avel diskuterades

Vad spelade det för roll att jag var tvungen att använda tändstickor för att hålla ögonen öppna dagen efter..

Uppfödarkurser, föreläsningar och teoretiska studier i all ära, det kan aldrig ersätta IRL!

Om ni vill kan jag återkomma till hur hundhållning, avel och utställningar gjordes förr, finns en hel del skillnader, både roliga men tyvärr också tråkiga, när man ser det med ”dagens ögon”

Via arbeten på olika triminstitut, Göteborgs Djurkarantän, Blå Stjärnan och ett antal olika raser, Schäfer, Silky Terrier (hade min första egna valpkull), Finsk Stövare, Reisensnauzer, Mops, Basenji, Italiensk Vinthund samt några till, var jag plötsligt en dag ägarinna till en Bullterrier!

Jag med dåvarande make, brindletiken Bullrups Bazooka "Bea" och valpen "Rut" från kennel Warpaint

Bea var totalt olikt allt annat jag mött i hundväg. Egensinnig, humoristisk, finurlig, självständig, väldigt verbal, otroligt lättlärd när hon ville, tjurskallig, enveten, lat, hon var en riktig utmaning!

Eftersom jag aldrig brytt mig speciellt mycket om jag har full kontroll eller inte på läget, passade rasen mig alldeles utmärkt, spelade liksom ingen roll om vi gick till höger som jag ville, eller till vänster som Bea ville, huvudsaken var att vi slutligen kom fram till samma mål..

Fast hennes tiggarrundor i grannskapet var kanske inte så uppskattat av alla, något jag har svårt att förstå, hur kan man inte vilja ha en starrbligande bullterrier 1 dm från kakfatet? 

Drygt 9 år var jag rasen trogen, sedan hände något omvälvande i mitt liv!

Ni kommer att få läsa mer om hur, var och när..

Honey, här med sin bror Kompis  

Honey var den första av sin ras i Sverige, om man som jag, tittar på den dag hon kom till Sverige, och struntar i att hon inte var den första registrerade i SKK med utställningsresultat från officiell utställning!                                                         Varför göra det enkelt när man kan krångla till det ;-D 

1995 var det en liten blänkare i TerrierPosten, att de som var intresserade av rasen kunde ta kontakt med mig med målet om ett framtida arbete för amstaffen i Sverige.

Var inte så många som hörde av sig, rasen var ju knappt representerad i Sverige

Men Adrian Hardon, som jag kände sedan tidigare, hörde av sig, och till min  överraskning och glädje kom samtal från Ann Rode med maken Jan, de bägge gick i valpköparplaner.                                                                                                                 

 I juni 1995träffades jag, Adrian, Ann och Jan hemma hos mig  i Härkeberga för att  bilda en rasklubb.                             

Vi fyra som satt runt bordet var givetvis självskrivna i styrelsen, övriga poster fylldes på med valpköpare och vänner till mig.

Vi måtte varit en härlig syn!

Jag hade flyttat in dagen innan mötet, och hade inte hunnit packa upp, så jag var ner till min hyresvärd och lånade porslin, och om jag inte missminner mig, så satt Adrian på en flyttkartong, valparna var ca 6 veckor och levde f-n i trädgården, varmt var det, men trevligt hade vi! 

Om intresse finns, är tanken att jag i ett senare inlägg skall skriva mer om hur det började, om hundarna och uppfödarna  under dom första åren, kanske är det lite kul att se det hela från mitt perspektiv, var och en har ju sin version av det som hände;-D

Har ju hänt så otroligt mycket under rasens 20 år i Sverige!

Hoppas vi hörs nästa vecka!

Detta med flexikoppel är ett rätt omtalat koppel bland hundfolk. Antingen älskar man det eller så hatar man det.

Är det ett koppel för bångstyriga hundar och lata ägare?

eller är det ett koppel som kräver träning för att kunna hanteras och när det gör det ett stort hjälpmedel?

Min bild av de som använder sig av flexikoppel har länge varit de som går på promenad med sin hund som egentligen inte går bra i koppel. De kommer med en hund (varierande storlek) ca 3 m framför sig. Tar inte in den vid sidan under hela promenaden. Man kan se en hund i flexi komma runt ett hörn och efter ett tag kommer det en disträ ägare.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig faktiskt, jag tror att jag skulle ut och gå i skogen med Musse och ville ha honom lite mer "fri" utan att vara lös. Så jag tog på honom ett gammalt flexi som vi hade till vår gammel tax förr.

Det blev en mycket lyckad promenad.

Både jag och min man har hyfsat höga krav på våra hundar när vi är ute och går. Vi har lagt ner mycket energi på just koppel träningen och jag märker ju att när jag inte är på humör så funkar ingenting. De drar och jag blir irriterad och så är vi fast i en ond cirkel. Efter den lyckade promenaden med Musse bestämde jag mig för att testa detta med Malte. Musse kan jag ha lös i skogen men Malte törs jag inte släppa. När jag tog på flexit på Malte och kom ut i skogen eller på öppna ytor och han fick fri kommando så var ju det rena lyckan för honom. Han kunde springa i dikena, springa och bära på sina enorma pinnar utan att det stör mig osv.Inkallning i flexi är oxå en bra träning för mina herrar.

När jag går med hundarna i flexi - jag kan INTE hantera att BÅDA är i flexi så när jag använder detta så är det med en hund i taget, så försöker jag vara noga med att de får löpa ut i kopplet när det är öppet runt oss. Så att jag har koll på att det inte plötsligt kan dyka upp ngt. För man har ingen styrsel på kopplet/hunden när de är långt ut i det. Får vi möte så kallar jag alltid in och låser kopplet så de går intill mig. De får endast löpa ut vid frikommando. Men visst krävs det träning. Det är riktigt klurigt att verkligen använda det på rätt sätt.

  (2 killar i väntan på promenad)

Jag har satt som rutin nu att när jag känner att jag inte är riktigt på topp och tålamodet tryter så blir det flexi promenad. Malte lyser upp som en sol när han får springa av sig och detta är en väldigt bra belöningsgrej för honom.

Har ni ngn erfarenhet av flexi? Hissar eller dissar ni det?

//Sofia & Malte & Musse

  (2 killar EFTER promenad, de gillar att ligga innanför dörren)

Vi vill välkomna Lena till oss! 

Jennica vill ha lite avlastning i bloggandet, och vi frågade då Lena om hon ville vikariera - vilket hon tackade ja till. 

För er som inte känner till Lena sedan innan kommer en presentation skriven av henne själv på torsdag. 
Jag har känt Lena i 5-6 år och vi har varit nära vänner i 3-4 år. Hon är mitt stöd när det gäller hundar, min coach när det gäller mitt liv och en god vän som jag gärna åker land och rike runt för.. eller varför inte en tur till Polen för att hämta en hund åt henne? ;)

Lena har hundträffar på sin gård varannan månad, ni som vill följa med ska söka upp gruppen på Facebook "Rörmossen hundträffar", där finns all info. :) 
Det var genom en sådan träff som jag lärde känna Lena. 

Jag överlämnar resten av presentationen åt Lena själv!

VARMT VÄLKOMMEN TILL OSS, Lena, vi hoppas att du kommer trivas! 

//Paula, Camilla, Jennica och Sofia. 

Hur gör ni med hundvakt? Använder ni er av hundvakt ngn timme här och där eller enbart om ni reser bort?

Vi har inte hundvakt spec ofta. Eftersom jag inte har några föräldrar i livet och min mans familj inte vill ha kontakt så har vi inga såna där ”givna” hundvakter som man kanske annars skulle ha.

Tidigare när Malte gick på hunddagis så fick han vara där på pensionat när vi åkte iväg. Det har funkat bra. Senast de var där var 4 dagar i vintras när vi åkte på skidsemester. Det funkar ju men har insett att ett sånt ställe inte alls är bra för Maltes stress. Oftast åker vi bara till ställen där hundarna kan vara med eller så åker vi tidig morgon för att komma hem sen kväll och ha dom med oss även om det kan bli en rätt tråkig dag för dom mestadels liggande i bilen.

Jag har svårt att lita på andra, tror inte att spec många kan hantera dom som vi kan, hantera Maltes stress på ett bra sätt osv. Att de dessutom är av den hundrasen de är gör att jag inte låter ”vem som helst” gå ut med dom och därmed heller inte passa dom. Ibland kan jag känna att jag är så jäkla löjlig när det gäller vem som får passa hundarna men å andra sidan så är inte detta två taxar. Inte för att taxar kanske skulle vara enklare men de florerar inte i pressen var och varannan vecka och är väldigt ut tittade när man är ute med dom. Återigen snuddar jag vid ämnet att JAG känner en enorm skillnad än om jag hade haft en annan ras. Hade vi haft våran gammel tax hade man inte varit lika ”låst” alltid. Men nu är det ju den här rasen vi valt och då får vi ”gilla läget”. Till nästa sommar kommer vi ha köpt en husvagn och det ger oss ju mycket mer frihet. Att kunna ta med oss dom när vi ska ut och semestra. Ingen kan komma och säga att ”här får inga hundar vistas”.

Sen måste jag säga att det är inte jätte många som erbjuder sig att ta hand om dom heller. Men det kan ju bero på att våran närmsta familj/släkt inte är så stor och inte jätte hund vana heller.

Jag har i alla fall nu hittat två tjejer som gladeligen tar våra ”bestar”. Våran granne och hennes kompis. De är blott 16 år men jag litar fullkomligt på dom och de hanterar grabbarna så himla snyggt!

Vi var på en mini semester måndag till tisdag den här veckan och då var tjejerna med hundarna här hos oss. De sov här på natten så killarna skulle slippa vara ensamma. Allt har funkat kanon! Och döm om vår förvåning när Malte knappt kom och hälsade när vi kom hem på natten. Sånt känns riktigt bra!

Däremot kommer det inte bli några resor på ett tag nu och absolut inga längre. Det är som när jag lämnar bort barnen, jag kan inte slappna av helt. Det som är lite tråkigt är att Musse & Malte inte tål kylan spec bra. Vi som nu kommer åka på skidsemester varje år för att barnen ska lära sig åka slalom. Men 4 dagar per år klarar vi nog att lämna bort dom.

Så nu är jag ju jätte nyfiken hur ni gör när det är dags att resa bort osv. Ser ni till att alltid åka dit hundarna kan åka med? Eller kan ni lämna dom och känner er trygga med det? Hade ni haft ”enklare” att lämna bort dom om det hade varit en annan ras? Är det många som VILL vara hundvakt åt dom?

//Sofia & Malte & Musse

När vi talar om hundägaransvar så talar vi om de (för de flesta) självklara delarna; Att ge hunden mat, plocka upp bajs efter den, hålla den kopplad där det krävs, inte låta den rusa fram till andra hundar, ge den vård när den behöver det, klippa klor, rasta den osv. osv. 

Men hur många tänker på ansvaret vi har gentemot våra hundar i slutskedet på deras liv? Hur ofta diskuterar vi det? 

Du som ägare bestämmer när hunden ska få somna in, och - om dom är sjuka - ska slippa sitt lidande. Du som ägare kan ge mer och mer medicinering, förändra vardagslivet för din hund, för att underlätta, och på det sättet behålla hunden längre. Men du måste visa hunden respekt! Din hund har följt dig genom sitt liv (oavsett hur långt eller kort) och varit dig en trogen följeslagare, din hund har säkerligen gett dig allt den kan ge i kärlek och respekt. Du är skyldig att göra detsamma tillbaka! 

Att se en hund förfalla, gå med smärtor och/eller uppenbart må dåligt kan väl inte vara en njutning för er? Varför inte låta hunden lämna jordelivet med värdigheten kvar? 

En hund som har en sjukdom som man vet inte kommer läka ut, en hund som blivit dålig på grund av ålder, en hund vars mentalitet har blivit sämre och den inte visar några tecken på att bli bättre; Låt dessa somna in, innan hunden går sönder! 

När tänker du släppa taget om din hund? 

Jag har tagit beslutet två gånger i mitt liv (två gånger för mycket), den ena gången pga att hunden hade ont, var skadad och att skadan var av sådan karaktär att framtiden för den hunden inte skulle se rättvis ut. Visst hade hunden kunnat leva, men det kändes inte rättvist att låta den leva under de restriktioner som veterinären gav. Jag ville inte låta henne leva för levandets skull. Mina hundar ska få leva ett liv fullt ut, inte halvdant. 

Den andra hunden fick somna in pga mentaliteten. När det blev så tydligt att det förvärrades hela tiden, och hon till slut inte ens kunde känna sig trygg i sitt egna hem så kändes det inte rättvist mot henne. Återigen, jag hade kunnat göra många förändringar i hennes liv, såsom munkorg, kortkoppel, undvika att träffa andra hundar och människor, ge antidepressiv medicin m.m Men det kändes inte rätt mot henne. Det var så uppenbart att hon mådde dåligt. 

Man måste sätta sig över sina egna känslor, sitt stora ego och se hur hunden mår! Mår hunden inte bra så ska den få somna in, och slippa det. 

Dessutom kan man ställa sig frågan hur man vill minnas sin hund, som den var när den blev riktigt dålig mot slutet, eller som den var när den hade full glans och strålade av välmående?

Jag önskar er alla styrkan att ta beslutet i god tid, så att hunden slipper lida!

//Paula & DD.