Denna del av artikeln handlar om Kjersti som lever med två renrasiga American Staffordshire Terriers. Hundarna är födda innan förbudet trädde i kraft, och lever därför under någon typ av dispens. Jag låter Kjersti själv berätta resten: 

Jag heter Kjersti, är 37 år och bor vid Skarnes i Norge. 

Mina två hundar heter Dooley och Wizzy, dom är 9,5 år. Dom är helsyskon och kommer från Kennel Melwoods. Jag fick Dooley som valp, när han var 8 veckor. Innan det hade jag en Am Staff-tik som är halvsyster till mina hanhundar. Wizzy adopterade jag när han var ca 3 år. Tahoe (tiken) hade fått njursvikt och jag blev tvungen att avliva henne när hon var ca 4,5 år. Då tänkte jag att det var toppen för Dooley att ha sällskap. 

Tidigare i livet har jag aldrig haft egen hund, men jag har hållit på lite med hundspann med Huksys/Alaskan Malaute, och haft en Rottweiler i perioder. 

När vi skulle ha en egen hund föll valet på Am Staff. Min man ville ha Staffordshire Bullterrier, och jag ville ha en Rottweiler eller Bullmastiff. Vi möttes halvvägs, och kom i kontakt med en uppfödare av rasen Am Staff i Norge. 

För oss var valet lätt. Vi fick möta både mamman och pappan till valparna, som bodde hos uppfödaren. De var helsköna, och väldigt sociala och trevliga hundar. Jag har aldrig ångrat valet av ras. 

Mina hundar var ca 2,5 år när förbudet trädde i kraft. Wizzy hade bott lite hos mig genom hela uppväxten, så han flyttade in på heltid när förbudet trädde i kraft. 

Kämpade mot ett förbud

Jag var med i kommittén i Norska Terrierklubben för att jobba mot ett förbud. Dessvärre hade vi starka makter mot oss hela vägen. Vi gjorde vad vi kunde, men det höll dessvärre inte. Följden av att förlora en så viktig kamp var ett hårt nederlag för oss. Vi vet ju att rasen inte är problemet, men att problemet är dålig hundhållning. (oavsett ras). Vi hade all möjlig dokumentation på att Am Staff inte är farligare än andra raser, att problemet ligger hos oseriösa hundägare, och att ett förbud inte är vägen att gå. Ett förbud kommer ju bara förstöra för de oskyldiga. 

Att behålla mina hundar efter förbudet var ett väldigt lätt val. Jag älskar mina hundar över allt annat, och hoppas en dag att det blir ändringar i lagen så att jag kan skaffa en ny Am Staff. Tills dess så njuter jag varje dag med mina hundar. 

Lever med skräck varje dag

Största skillnaden mellan före och efter förbudet är nog rädslan man lever med varje dag. Alla Am Staffar som fanns innan förbudet, lever på "dispens", vilket innebär att; Den Am Staff som ev. är inblandad i en olycka där någon/något blir skadat skall avlivas oavsett orsak till händelsen. 

Jag råkade ut för en händelse för något år sedan, då Dooley kom lös och hamnade i slagsmål med en Gordon Setter. Polisen begärde att han skulle avlivas och det var en lång och hård kam med advokater, veterinärer, MH, beteendeanalyser m.m för att häva beslutet. I avlivnings-beslutet från polisen stod det att "Han skulle avlivas eftersom han var Am Staff, och enligt lagen var en farlig hund". Det hade ingenting med själva händelsen att göra. 

Det händer att man fortfarande möter olovliga hundar i Norge, både blandraser och renrasiga Am Staff. Som vi visste när förbudet trädde i kraft så skulle detta enbart förstöra för dom som är seriösa. De människor som håller på med olagligheter såsom t.ex hundkamper kommer bara hålla hundarna mer undangömda än tidigare. Vissa hävdar att de inte vet att det finns ett förbud, men om man har lite intresse för rasen så är det lätt att få reda på. Polisen har verksamheter där dom försöker få bort sådana hundar. Och det har blivit avlivat väldigt många hundar, som inte gjort annat än att råkat hamna i fel händer. Dessvärre är det också så att i en del miljöer är det "status" att ha en olaglig hund. Men vi ser också att många av dom som förr i tiden hade Am Staff har gått över till tyngre raser. 

Möter ofta fördomar

Här i vårat samhälle är det ingen som bryr sig längre om vad för typ av ras jag har. Någon undrade ju lite i början, men dom har sett att mina pojkar alltid är i koppel, alltid uppför sig och att dom aldrig sitter ute ensamma och skäller. Dom stör ingen och är inte blyga för de andra som bor här. Men när vi är ute på biltur och andra samlingar, då är alltid hundarna med, när någon frågar vad det är för ras jag har så svarar jag alltid American Staffordshire Terrier. De flesta vet inte vad för typ av ras det är, då dom i media bara läst om Am Staff, här i Norge är Am Staff ett väldigt negativt ord på grund av medias överexponering och negativa publicitet kring rasen. Men jag ger alltid folk en möjlighet att lära känna hundarna utan fördomar mot dom. I regel blir dom väldigt begeistrade eftersom dom är så jätte-trevliga och snälla hundar. Dom som känner igen rasen är ofta skeptiska vid ett möte, men som oftast ger dom hundarna en chans och upptäcker att dom inte är farliga, och tycker att det bara är tull at dom har blivit forbuden. De förstår också att problemet med farliga hundar ligger hos ägaren och inte hos hunden. 

Jag har blivit väldigt bra mottagen i hundklubbar och på träningar m.m Det var en dam som var väldigt emot att jag skulle träna där med min "farliga" hund. Men hon ändrade mening när Dooley blev påflugen av en argsint Tollare, och han inte ens svarade upp. Tollaren angrep honom bakifrån helt oprovocerat och det enda Dooley gjorde var att lyfta svansen och spetsa öronen. Han morrade inte och gjorde inget annat ljud över huvud taget. Damen som var emot att Dooley skulle träna med dom var instruktören vi hade för dagen. Hon kom bort till mig efteråt och bad om ursäkt för sitt tidigare uppförande och frågade om jag kunde hjälpa henne med träning av hennes hund för utställningar. Vi har blivit väldigt goda vänner efter detta. 

Blev stoppad av polis

Jag har faktiskt blivit stoppad av polis en gång. Vi skulle köra ett flyttlass och var dessutom på begravning i södra Norge, jag har kopior av stamtavlorna liggande i handskfacket i bilen, tillsammans med bilens registreringsbevis. Denna gången körde vi en hyrbil och jag hade glömt att ta med kopior på stamtavlorna. Vi stod utanför hotellet i Grimstad kl 12 på natten när polisen körde förbi. Dom stannade på andra sidan av gatan och stirrade på hundarna. Så körde dom ett varv runt kvarteret innan dom kom bort och frågade om hundarna var lagliga. Jag förklarade att ja, dom var ju födda 2002, och att jag dessvärre inte hade med papprena.Vi pratade i en halvtimme och sen önskade dom oss lycka till och godnatt och körde vidare, dom var väl egentligen bara nyfikna tror jag och hade väl inte något bättre för sig. Jag har varit hos den lokala polisen efter att en granne hade anmält mig för att ha olagliga hundar (trodde han). Jag visade dom stamtavlor och alla papper från MH, utställningar m.m Dom vet att hundarna är tillåtna och har sagt att om jag någon gång får problem med någon granne som klagar så är det bara att ringa dom direkt, så ska dom ordna upp det. 

Jag var på Amstaff-specialen i år och jag kände hur ledsen jag blev över alla fina amstaffar ni har i Sverige. Att se amstaffvalpar gör ont långt in i hjärtat. Jag har funnit rasen i mitt liv och kan aldrig tänka mig någon annan ras. Så jag blir så ledsen när jag tänker på hur meningslöst förbudet är, och hur fel det frabbar. För det drabbar bara dom som är seriösa och älskar denna rasen. 

Kjersti. 

Jag avslutar med att tacka Kjersti enormt mycket för att hon tog sig tid att skriva denna artikel! Vi önskar henne självklart all lycka i framtiden och vi vill inget hellre än att förbudet hävs så att hon - och alla andra fina amstaff-älskare kan få behålla den ras de brinner så starkt för. 

//Paula & DD 

PS. Alla bilder ägs av Kjersti! DS. 

Idag beslutade sig Pernilla för att sluta blogga med oss, av personliga skäl. Vi har full förståelse för detta och hoppas att hon kanske i framtiden vill återkomma till oss igen. Hon har erbjudit sig att komma med gäst-inlägg och det är hon självklart välkommen med! 

Tack för din tid med oss, Pernilla! Du och Lennox har förgyllt vår läsning, med bl. a. eran härliga relation och hans vackra utseende. 

Samtidigt passar vi då på att Välkomna Camilla på heltid, som har tackat ja till att ta över Pernilla's plats!

Välkommen Camilla, vi hoppas du kommer fortsätta trivas bra med oss! 

Jennica har bett om en bloggpaus, så henne hoppas vi att få återse med nya krafter när hon är redo! Ta din tid, din plats finns kvar! 

Jag vill - när jag ändå har er "på tråden" - fortsätta uppmuntra folk till att skicka in gästinlägg. Mailadressen är: kamphundsblogg@gmail.com 

Och; Glöm inte att sprida vår nya adress: www.kamparna.se 

//Paula & Sofia. 

Rasförbudet i Norge (och Danmark) känns som ett ständigt hot över oss här i Sverige. 

Jag tror inte på ett förbud! Jag tror att ett förbud mot en viss typ av hund enbart gör den mer spännande att äga för fel personer; De personer vi inte vill ska ha hund, de som förstör för oss seriösa hundägare. 

Jag vägrar tro att rasförbudet i Norge - som funnits tillräckligt länge för att utvärderas (jag undrar om detta gjorts..?) - har gjort någon skillnad på olycks-statistiken. Däremot tror jag att det drabbat fel personer; de seriösa hundägarna som inte förtjänar det! 

Följande raser är, sedan 1:a januari 2003, förbjudna. Då även blandraser med någon eller flera av dessa raser i sig: 

• pit bull terrier
• amerikansk staffordshire terrier (amstaff)
• fila brasileiro 
• toso inu
• dogo argentino
• tjeckoslovakisk varghund

Alltså är bl.a Staffordshire Bullterrier, Bullterrier och Miniatyr Bullterrier tillåtna att äga och inneha i Norge. 

Jag ville veta hur det var att leva i Norge, med detta förbud hängande över sina hundar, så jag kontaktade två norskor; Ida och Kjersti. 

De två ska få berätta hur det är att leva i Norge, den ena med Staffe, och den andra med Am Staff. 

I detta avsnitt kommer vi få läsa om Ida, Kjersti kommer få ett eget inlägg, så blir det inte för långt för er att läsa. 

"Ida og Kane"

Ida är 24 år och är ägare till Staffordshire Bullterrier-hanen Kane på 1 år. 

Innan Kane flyttade till henne som valp så fanns tiken Dooley i hennes liv, en Jack Russel Terrier på 5 år. I sin uppväxt har Ida haft hundar i familjen, det har varit Beagle och Engelsk Springer Spaniel, men aldrig en ras av "förbudstyp". 

Kärleken till Staffen har dock alltid funnits där, "fordi de er så snille og glade" förklarar Ida. Det är den enda rasen - i hennes ögon - som verkar väldigt lojal, och som inte är en jakthund. Den har en bra storlek, varken för liten eller för stor, och utseendet tilltalar henne. Att de dessutom har en god mental hälsa, inte har särskilt stor jaktinstinkt och därmed går att ha i närheten av andra djur, gjorde henne bara mer intresserad av rasen. 

När hon lyckades omvända sambon från att tro att dom var livsfarliga, så var beslutet avgjort att en Staffe ska flytta in till dom. Sambon är nu helt omvänd och låter hälsa genom Ida att förbudet är fånigt! 

Ida tycker inte att ett förbud är vettigt alls. Det är ju inte rasen som avgör om en hund är farlig. Dessutom tycker hon att det är konstigt att inte fler raser drabbas av förbudet, med tanke på de grunder dom lägger för att sätta förbudet mot de 6 raser som står på listan. Hon förstår verkligen inte varför två raser som är så lika (Staffe och Am Staff) kan hamna på var sida om förbudet! "Det är tydligen prat om storleken, men det är ju löjligt!""Amstaffen borde också vara tillåten i Norge", säger Ida.

Självklart är hon glad att inte Staffen är drabbad, men hon vet att det är prat om att utöka förbjudet, så att det kan komma att drabba Staffen också, något hon tycker är mycket trist. 

Utskrattad av Brukshundsklubben

När Ida möter folk ute, så frågar folk ibland om det är en pitbull hon har. När hon då förklarar att det är en Staffordshire Bullterrier så brukar dom antingen bli lugnare, eller så fortsätter dom hävda att det är likt en pitbull. De gånger hon har presenterat Kane som en "Staffe" så kastar sig folk nästan bakåt. Men värst är när folk bara går en omväg runt dom eller stirrar på honom som om han ska attackera dom när som helst. 

Vissa frågar om han är farlig, men då förklarar Ida att han är väldigt vänlig och kelig. Det är inte många som släpper fram sina barn till honom, men de som tar sig tid att fråga om rasen och hälsar på Kane blir glatt överraskade över hans kärvänlighet. 

De folk som tror att Kane är en pitbull brukar fråga Ida om det verkligen är tillåtet att ha en sådan hund, men när dom fått höra det riktiga rasnamnet så får hon inga vidare frågor. Hon vet inte om det är för att dom; 1) aldrig hört rasnamnet innan, 2) vet om att förbudet inte drabbar den rasen, eller 3) inte bryr sig. 

Ida kan utan tvekan påstå att 98% av de folk hon möter antingen stirrar eller går omvägar runt dom. De som har hund skulle aldrig tänka tanken på att släppa fram sin främmande hund till Kane för att hälsa. Det är bara vänners hundar som fått hälsa på Kane. Däremot tänker Ida ta sig till en rastgård och se hur reaktionerna blir där. Ida har inte varit i kontakt med någon brukshundsklubb, men hon tror att hon riskerar att bli utskrattad om hon berättar vilken ras hon har. Dom är inte betrodda som brukshundar där. 

Ida berättar om en händelse som skedde när Kane var valp. Hon och hennes pappa var ute och rastade hundarna. Lite längre bort ser dom grannen, också han med sin nya valp; En Gordonsetter som var något yngre än Kane. Grannen har låst sin blick mot Kane, och släpper den inte! Ida's pappa går bort för att låta sin hund hälsa på valpen, och Ida följer självklart med. Hon släpper fram Kane till Birk - som valpen hette - och låter dom hälsa. I samma stund uppmärksammar hon hur grannen drar efter andan. När Birk börjar bli lite hårdhänt mot Kane, så vänder sig Kane om och går istället fram till grannens dotter. Han pussar henne i ansiktet, och hon ler stort. Då som först märker Ida att grannen andas ut. 

Där och då förstod Ida hur det skulle bli att äga Staffe; "Är dom rädda för honom redan som valp, hur kommer det då bli när han är vuxen?!"

Amstaff-valpar annonseras ut

Ida har, än så länge, sluppit bevisa för någon myndighet att Kane är av en tillåten ras. När dom skulle importera Kane (som är född i Sverige) så fick dom skicka in blodprov på analys, men det är det enda. Dock har hon alltid med sig papper på honom, för säkerhets skull. 

Hon är dock rätt säker på att Staffar har drabbats av förbjudet. Har du inte papper att visa upp på din hund så kan den tas om hand, sättas i förvar och i värsta fall avlivas. Hon har inga uppgifter på att det har hänt, men det har alldeles säkert gjort det. Detta gäller ju även Staffar som inte är registrerade i Norska Kennelklubben. 

Blandraser av dessa raser, eller raser utan rätt papper kan beslagtas av tullen, om den upptäcks när du ska in i Norge. Valpar av denna typ avlivas. En dag såg hon en annons på amstaff-valpar på en norsk annons-sida, hon mailade då annons sidan direkt, och annonsen togs bort. Det är tre tillsyner som kan omhänderta otillåtna hundar; tullen, livsmedelsverket och polisen. 

Men värst drabbas Staffen för att den är så lik Am Staff och Pitbull, folk tror att det är en förbjuden hundras. Men så länge det finns riktiga papper så är man säkrad. 

På senare tid verkar det som om Staffen har blivit mer populär. Inte bara av "farliga killar med tatueringar", utan också i familjer. Det verkar alltså som om fler och fler uppmärksammat hur fin ras Staffen är även om det fortfarande är folk som köper Staffen för att ha "muskler i koppel". Dessvärre verkar det inte som om rasen blir mer erkänd och accepterad, men kanske märker folk av att även Rottweiler och Schäfer syns i media pga s.k oprovocerade attacker. Dessa raser har ju länge varit mycket populära i Norge. 

Tyvärr finns det en del olovliga amstaff-blandingar, det vet Ida. Dom riskerar mycket, eftersom dom inte vet hur lätt dom blir av med hunden, när dom inte har något försvar, om dom blir konfronterade. Hunden avlivas ju om det är någon sådan typ av blandras. 

Som avslutning vill Ida ge det goda rådet att - om man ska ha Staffordshire Bullterrier i Norge - alltid se till att ha papper på din hund! Om olyckan är framme då är det bra att alltid kunna bevisa att din hund är tillåten. Staffen är en underbar soff-potatis, men dom kräver ändå både fysisk och mental stimulans för att må bra. Många tror att man måste uppfostra rasen extra hårdhänt, antagligen är det ren okunskap, men Ida förstår inte varför. Bara för att dom själva ser hårda ut så behöver man absolut inte vara hård mot dom. "Behandla hunden med respekt, så får man respekt tillbaka" säger Ida, och menar att det är bättre att använda en uppfostringsmetod som visar för hunden att det lönar sig att göra som vi säger, för då kommer belöning. 

Vill du hellre skaffa dig en blandras, så var noga med att ta reda på raserna i hunden, så du inte riskerar att då den tagen ifrån dig. 

Som avslutning vill JAG tacka Ida för att hon tog sig tid och ställde upp! För er som tycker sig känna igen namnet, "Ida og Kane" så beror det på att hon är en flitig läsare i vår blogg, och hon kommenterar ofta våra inlägg. Kane är dessutom kullbroder med "vår" Musse, som Sofia äger. 

Vill ni läsa mer om Ida, Kane och Dooley (som av uppenbara själ blev utelämnad ur artikeln) så kan ni besöka dom i bloggen: http://staffordshirekane.blogg.no/

I nästa inlägg får ni läsa om Kjersti, som har två renrasiga American Staffordshire Terriers, som är drabbade av förbudet. 

//Paula & DD. 

PS. Alla bilder ägs av Ida Marie Berger.  DS.

Känner att jag vill avsluta berättelsen om Tyras resa, den tar så mycket energi från mig och håller mig kvar i det jobbiga. Idag, måndag, är det 6 månader sedan min Tyra kl. 14.40 tog sina sista andetag och somnade in i min famn. Äntligen var hennes jobbiga kamp över och förhoppningsvis vandrade hon vidare till gröna ängar där det fanns många sockor att stjäla.

Är kanske lite dumt av mig att avsluta berättelsen när halva inte ens är berättad, men tror ni kommer förstå. Jag kanske kommer skriva i framtiden i något inlägg om just en specifik händelse, det får tiden utvisa.

För att det inte ska bli ett för stort glapp i allt så det som hände efter förra inlägget, del 4, är att Tyra till slut får tid för att kastreras. Det görs pricktest och hudbiopsier där man konstaterar att Tyras hud avviker från en normal hunds hud. Om man har en hund som lider av olika hudproblem vill jag rekommendera att göra hudbiopsi för det berättar så mycket om hur hudens status är.

Hudbiopsi går till som så att hunden är drogad och så skär man bort hudbitar som man syr igen och hudbitarna skickas iväg för analys. Tyras skickades till England.

Jag började i december laga mat åt Tyra vilket gav fin resultat på det viset att hon började växa och utvecklas, men hon stod till och från på antibiotika. Det är katastrofalt hur mycket och länge hon åt antibiotika vilket det gav följder som skulle visa sig efter Tyras död.

Vaccin togs fram för att kunna utföra hyposensibilisering, men Tyra var för nedsatt i sitt immunförsvar för att klara av vaccinet. Det strider egentligen mot allt eftersom en hund som har allergi egentligen har ett överaktivt immunförsvar, men Tyra var ett levande bevis på att det kunde ske.

Tyra åt atopica till slut och när vi äntligen fick träffa Kerstin Bergvall på Djurakuten i Stockholm så mådde Tyra riktigt dåligt. Kerstin berömde Tyra för hennes fina beteende trots alla vändor på kliniker och prover som tagits. Nya prover togs och vissa skickades på odling och även ett vaccin skulle tas fram, ett sorts bakterievaccin som skulle hjälpa Tyras obefintliga immunförsvar att bli starkare. Kerstin rindgde mig några dagar efter Tyras bortgång och meddelade att även om Tyra inte blivit dålig då i söndags, så hade vi bara några dagar kvar tillsammans innan hon varit tvungen att somna in ändå. På proverna Kerstin tagit fann man att Tyra utvecklat MRSP och pga det behövt somna in iallafall.

Det var fredagen den 4/2 som vi besökte Kerstin och söndagen den 6/2 blev Tyra akut dålig, kunde inte stå och kräktes hela tiden. Till slut satte hon sig i ett hörn i hallen för att få stöd att kunna sitta och hela tiden kräktes hon, eller försökte, för varje gång hon tog i ramlade hon omkull. Utslagen åt upp henne och jag grät och grät och grät och i samma veva ringde jag Strömsholm och talade om att vi skulle komma in akut.

Jag bar Tyra till bilen, hon kunde inte gå. Hon hade påvisat smärta i nacke/rygg vid tidigare tillfällen men bara några gånger som sedan gått över lika fort. Jag förstod inte hur det här kunde ske, i bilen stod tiden still, Tyra försökte kräkas och man såg hur utmattad hon var och jag önskade så att vi kunde vara framme på en gång.

Orkar inte gå in på detaljer, men när vi väl kom in på ett rum fick Tyra snabbt en smärtstillande spruta i nacken som hjälpte henne lite och hon lyckades somna.

Prover togs, dock var det svårt eftersom Tyra blivit stucken så många gånger att hon fått ärrbildningar på sina blodkärl.

Till slut kommer veterinären in och jag vet att hon inte har glädjande nyheter. Hon börjar prata i de termer som en veterinär brukar prata i, men jag avbryter henne och ber henne tala klarspråk.

Hon blir tyst en kort stund och tittar på mig och säger sen att Tyras levervärde var 27.2 och maxvärde hos en hund får vara 1.7 Det var fler värden som var dåliga, men det stod klart att Tyras inre organ inte orkade mer, plus att man konstaterade att Tyra hade kraftig smärta i nacke/rygg.

Jag fick panik, det är inget jag döljer, i den stunden, då i det besöksrummet handlade jag enbart utifrån mig själv. Min sambo försökte tala mig till rätta men det gick inte att prata med mig. Jag grät och frågade upprepande gånger vad som kunde rädda Tyra?? Veterinären pratade om inläggning och dropp och imorgon göra ultraljud. Jag snappade bara upp imorgon, det fanns en morgondag för Tyra, min Tyra hade en morgondag trots läget som var. Tyra lades in och jag åkte hem.

Väl hemma började jag tänka mer klart, samlade mig och fick ett enormt stöd av Tyras uppfödare och mina nära vänner som gjorde det möjligt för mig att ta mig igenom det här.

Ringde tillbaka till Strömsholm och förklarade att jag ville hämta hem Tyra, veterinären där stöttade mig fullt ut i mitt beslut, så kl 21.30 stod jag på Strömsholm igen och möttes av en mycket trött men glad Tyra.

Tyra fick en spruta med smärtstillande strax innan vi åkte, plus att dom satte dit ett morfinplåster mellan hennes skuldror så hon skulle klara sig någorlunda tills vi fick tid för avlivning.

Jag ville att Tyra skulle få somna in på Västerås Djurklinik och ville att hennes veterinär, Katinka, skulle vara den som hjälpte henne över till andra sidan.

Mailade Västerås på kvällen och på morgonen hade jag fått svar utan att jag visste det för ringde istället. Dom bemötte oss på ett sånt otroligt fint sätt och ordnade så vi fick komma på eftermiddagen. Det passade oss bra, vi ville ha dagen med Tyra och kunna erbjuda henne sånt som hon älskade. Hon fick äta sin älsklingsmat, när hon fick smaka på yoggin tittade hon i kors och visste inte hur fort hon skulle kunna slicka i sig den.

Hon fick sno mina sockor hur mycket hon ville, jag låtsades inte se och när hon malligt kom och visade vad hon hade i munnen, sa jag att vad har du där, den får du inte ha och då for hon iväg som en raket, så lycklig över att lyckats stjäla min socka.

Vi åkte ut till hennes favorit ställe, till en början kunde hon springa runt och skutta, men det avtog, smärtlindringen var inte tillräcklig så hon gick bara till slut. Hon fick leka med sin älsklingsleksak som hon aldrig fick ha själv, men den måndagen var den hennes helt och hållet och den följde även med henne på hennes fortsatta resa.

När min sambo och Tyra packat in sig i bilen för att vi skulle börja åka till Västerås, stannade jag kvar en stund och gick ut en bit och började skrika. Jag skrek och grät och skrek, ville skrika ut all smärta, all sorg, men det gick inte.

I bilen satt vi tysta, jag kramade om Tyra som låg i min famn och min sambo grät. Under dom 9 år vi haft tillsammans har jag aldrig sett honom fälla så mycket tårar som han gjorde nu.

Han var inte med när vi tog bort Varga, hunden innan Tyra, men hade bestämt sig för att vara med när Tyra skulle somna in. Jag förberedde honom så gott det gick och talade om för honom att innan dom ger sista sprutan måste han titta in i hennes ögon. Han förstod inte varför, men för en gångs skull gjorde han som jag sa.

När vi var därinne slutade jag gråta, autopiloten gick igång och jag handlade utifrån att Tyra skulle få så mycket trygghet som det var möjligt att ge denna kaotiska stund. Min sambo grät, han grät så mycket att jag trodde han skulle gå sönder, ärligt talat trodde jag inte han skulle klara det.

När det var dags att ge sprutorna tog Ronnie Tyras huvud och de tittade in i varandras ögon och han pussade henne på nosen. Jag gjorde likadant, tog hennes huvud, och min blick möttes av de mörkbruna vackra ögonen som var fulla av kärlek. Jag pussade henne gång på gång och insåg att jag höll på att få panik så jag samlade mig och så var det dags. Allt gick lugnt till och jag höll min hand över Tyras hjärta så jag verkligen fick känna att det var över.

Min sambo gick ut nästan direkt, delvis för att jag ville öppna dörren på glänt så vi kunde släppa ut hennes själ, jag satt kvar med hennes livlösa kropp i mina händer. Jag grät inte, var bara tyst och kände hur en del av mig dog för att aldrig komma tillbaka.

Det finns dagar som är sämre än andra, varje dag gnager saknaden i mitt bröst efter hennes närvaro. Hon var mitt allt och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Tyra hette egentligen Capa Tosta Palomma Janca, och Palomma Janca betyder Vit Fredsduva, hon bar verkligen upp det namnet på alla sätt och vis. Här hemma gick hon under namnet japan flaggan eftersom hon var vit och hade en rund brun prick på ryggen.

Till alla ni därute som har den stora gåvan att få vakna upp varje dag med en hund vid er sida, vårda kärleken ni får och ta vara på de dagar ni vandrar sida vid sida på jorden!

Tyra, jag hoppas så att vi en dag möts igen och att du då möter mig och sluter upp vid min sida och att vi då aldrig någonsin igen behöver skiljas åt! Tyra, jag älskar dig så!

//Camilla

Jag har ju tidigare berättat om hur olika Musse och Malte är… Med Musse är det så roligt för han är så lugn när han är ensam att man lätt kan ha honom lös utanför huset.

Häromdagen tog husse ut Musse ensam och tränade honom på att vara lös. Gjorde olika övningar med gå fint, godis högar och inkallning. Han var så himla duktig.   Så fort man säger hans namn så kommer han som ett skott. Riktigt roligt!!! Nu hade vi inget annat än störning av grannarna men han brydde sig inte alls om dom så det var toppen! Både jag och husse var riktigt nöjda med hans träning och man blir ju så himla glad när det går riktigt bra.

Det märktes när han började bli trött för då blev han lite mer ofokuserad så då var det lika bra att sluta medans alla var glada. Det var riktigt varmt ute också och Musse tål inte värmen alls. Så det gäller att tänka på det också.

Jag vill ju så gärna ha en hund som man kan släppa lös då och då i skogen tex och som man vet att inkallningen funkar på. Och det känns så underbart när man är med Musse som är mer av den där ”skrota runt” hunden. Att vara ute i skogen med Musse gör mig lugn, han gör mig lugn. Jag tror att Musse och jag måste umgås mer för att även jag ska varva ner och ta det lite lugnt.

Här följer lite bilder från våran lös träning.

// Sofia & Malte & Musse

Klicker och andra positiva träningssätt är underbart, särskilt för hundar med lite svagare mentatlitet, t.ex hundar som skulle bryta ihop av för hård korrigering, och som aldrig skulle stå pall för gap och skrik. 

Ta till exempel en hund som har en svag mentalitet, och svarar positivt på klicker-träningen; kanske blir modigare, får ett bättre självförtroende. Den tidigare ängsliga hunden kanske klarar av ett vardagsliv utan några större problem. Klicker-träningen har gjort underverk, och därmed räddat en hund från många års lidande! 

Men!! 

Tänker man på detta inom aveln? 

Låter man denna hund gå i avel, så ärver ju valparna ner en dålig mentalitet.. den går förvisso att hjälpa på bättring med klicker-träning, men det kan vi väl vara överens om att det är fel väg att gå? 

Hur var det förr? 

De flesta av oss vet att det förr inte var något prat om "positiv träning", "klicker", "shaping" eller några andra milda, snälla metoder. Förr krävde man det hunden skulle göra, det korrigerades, var bestämda hårda toner, och el-halsband, stackel och stryp-halsband tillhörde standardutrustningen i hundträning. 

Klarade en hund inte den pressen så var den inte duglig, varken i träning eller avel.. och därmed ärvdes inte dålig avel ner lika lätt. 

Jag säger inte att det var bättre förr, tvärtom! Jag är jätteglad att det vänder mer mot det positiva hållet vad gäller vårt träningssätt med hundarna. Det är ju underbart att vi kan hjälpa ängsliga hundar att må bättre, men man får nog tänka på genetiken om man senare överväger avel på sådana här hundar. 

Nu hoppas jag att detta inte är vanligt, och att folk tar sitt ansvar inom aveln.. men jag ser en potentiell fara för våra hundars framtid.
Därför är det viktigt att mental-tester/beskrivningar görs på alla hundar som skall användas i avel, och att dom görs vid rätt ålder. 

//Paula & DD