Long time, no see....
Det har faktiskt varit en otroligt jobbig tid som jag trodde aldrig skulle ta slut men det verkar som om det är på sluttampen nu :)
Först fick jag den eländiga vårdeprissionen jag dras med och varje år tänker jag att jag ska kontakta läkare för att få medicin för den och varje år glömmer jag bort det tills jag ligger där nerklubbad...

Det positiva är att jag fick se att mina hundar klarar en längre period med passivitet utan att bli hysteriska :)
Ja iaf, efter att jag trevande hittat tillbaka till träningsglädjen så går jag på en nit bara för att jag är så otroligt korkad ibland...

Jag VET att Enzo inte klarar av att springa planlöst i skogen, han får ett enormt adrenalinpåslag och går upp i en farlig stressnivå som han har svårt att ta sig ner från till en  normal nivå igen. Ändå kör jag denna planlösa springandet i 4 dagar! Korkat.... Han bara ökade och kom aldrig ner igen så jag har en hund som inte kan sova, detta håller på i 1.5 vecka när tikarna sätter igång att höglöpa! Ja då sitter jag där med en enormt stressad hund med ett megapåslag av hormoner *suck*

Han kunde ingenting längre; Sa jag Hatt (mitt sittkommando) så tittade han bara på mig totalt nollställd, inget trix som tidigare suttit i ryggmärgen klarade han av att göra. Gick jag för långt på promenaden hade jag en hysterisk hund när jag kom hem. Totalförvirrad kille....
Han hade ju fått en kemisk kastrering men den hade inte kickat in så jag går från att vara irriterad, tycka synd om honom, förbannad till att hata honom och tillbaka till att tycka synd om honom... Maktlös när jag inte hittar något sätt att hjälpa honom på, jag kan inte ta i honom för då kastar han sig på mig och ska jucka så för att inte förstöra vår relation bestämde jag mig för att inte göra något alls utan bara gå kortare promenader och hålla mig borta från honom.

Ett snabbokat besök hos veterinären för riktig kastrering blev bestämt och ca 2 veckor senare kommer han upp i soffan, sätter sig bredvid mig, slickar mig på örat och lägger sen huvudet på min axel med den djupaste suck jag hört. Det var över! Men så trött han är! Sover djupt och mycket vilket inte är så kontigt då han inte sovit/vilat riktigt på nästan 1.5 månad...

  Nu har vi flyttat till ett hus som ligger avsides, skog på tre sidor och ett grannhus som ingen bor i. Jag håller tummarna att med den lugnare miljön så blir även Enzo lugnare. Vi har påbörjat den mentala träningen lite smått, korta korta pass, och han kan kommandona igen :)
Jag hoppas inga inre organ kommit till skada under dessa veckor då stress kan slå ut dom, hormonerna vet jag inte om de i sig kan ge skador men med tanke på att han var så stressad innan överflödet av hormonerna kan de nog ha "hjälpt" stressen...

Summa summarium:
Lyssna på magkänslan vad som är rätt för din hund, strunta i råd/tips om de inte känns bra för det är Du som bäst känner din hund.
Läs på om stress, vilka symtom har den? Det är en lömsk "sjukdom". Även om din hund inte reagerar som Enzo så kan den ligga där och uttrycka sig på andra sätt.

Nu hoppas jag att allt ska vara i sin ordning och att jag kan fortsätta med inläggen och träningen med mina hundar, speciellt hoppas jag att Trolla kommer bli certifierad droghund inom kort. Jag var tvungen att byta hund när det bara var 4 träffar kvar (Enzo gick inte att träna ju) och hon är verkligen en naturbegåvning samt att hon inte har några problem med bilåkande, nya miljöer eller underlag :)

/Pierina, Enzo, Trolla & Cilla <3